Mellan dualism och panteism

 

Med vishet lade Herren jordens grund,
han spände upp himlen med insikt. (Ords 3:19)

I allt skapat döljer sig Vishetens frö genom vilket världen blivit till. Därför är det genom Sophia, manifesterad i Maria och Jesus, som vi anar skapelsens mening och mål. Allt är på väg mot den transfiguration – förklaring – som de tre lärjungarna blev vittne till på berget Tabor. (Det är ingen tillfällighet att denna fest firas i dag, den 6 augusti, mitt under Gudsmodersfastan.) ”Han förvandlades inför dem”, berättar evangelisterna. Kristi förklaring föregriper den kosmiska förvandlingen.

Här rör vi vid kärnan i den kristna filosofin (= kärleken till visheten) och sofiologin (= studiet av visheten): allt det förgängliga finner sin djupa mening i ljuset från inkarnationen. I en ortodox hymn sjunger kyrkan på festdagen för Gudsmoderns insomnande (15 augusti): Guds vishet är den skapande och enande kraften i alla ting.

Urskiljandet av Guds vishet i skapelsen är avgörande för att finna kungsvägen mellan två ytterligheter i vårt förhållande till världen. Den ena – dualismen – gör en åtskillnad mellan Skapare och skapelse som är så skarp att det skapade förminskas och världen föraktas. Den andra – panteismen – suddar ut gränsen mellan Skapare och skapelse så att det skapade blir föremål för dyrkan.

Svaret på såväl dualism som panteism är en fördjupad förståelse av inkarnationen, vars djupa paradox är att Skaparen själv helt och fullt vet vad det är att vara skapad. Sophia – Visheten – är vägvisaren på den smala vägen mellan ytterligheterna, som hindrar oss från att missbruka världen.

 

 

Comments are closed.