Nyckeln till visheten

 

”Den kristologiska definitionen vid konciliet i Chalcedon ger oss den avgörande nyckeln till en kristen sofiologi”, skriver John Chryssavgis.

Den ryske filosofen Lev Zander, lärjunge till Sergei Bulgakov, påminner om hur denna definition ger oss ett antal negativa prepositioner som uttrycker hur vi inte ska tänka om förhållandet mellan mänskligt och gudomligt i Jesus. Det sammanfattas i den berömda formuleringen – upprepad bland annat i ökenmässans nattvardsbekännelse – att Gud och människa i personen Jesus Kristus är förenade utan sammanblandning, åtskillnad och förändring. Hur vi ska tänka, och kan tänka, är det kyrkans uppgift att oupphörligt utforska och uttolka. Detta mysterium är djup utan botten. Ogenomträngligt för tanken, men uppenbarat av Vishetens Ande.

Mysteriet är ytterst förbundet med hur Kristus på ett optimalt sätt förkroppsligar förhållande mellan Skapare och skapelse. Att leva i hans efterföljd är, som vi har sett, varken att förakta eller att dyrka det skapade, men att finna den väg mellan ytterligheterna på vilken vi växer allt djupare in i en relation till skapelsen som liknar den som Jesus personifierar.

Den visdom som vi möter i de ofta dråpliga tänkespråken från öknen har inget med vishet i konventionell mening att göra. Som Paulus retoriskt frågar: “Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden?” (1 Kor 1:20) Den förvärvas via den kontemplation som är askesens frukt, och som för dessa fäder och mödrar gjorde naturen genomsläpplig för ”Guds hemlighetsfulla vishet” (1 Kor 2:7). Skapelsen blev deras lärare när de såg och häpnade över Guds vishet i alla ting.

 

 

Comments are closed.