Slå upp hjärtats dörrar för Visheten!

 

Då såg han visheten och granskade den, lärde känna den och utforskade den. (Job 28:28)

I vårt utforskande av visheten under årets Gudsmodersfasta har vi sett hur sophia i den kristna traditionen kommit att bli ett begrepp som binder samman Gud och världen. Därför är det inte underligt att det omväxlande förknippats med både Maria och Kristus. Mellan moder och son finns både likhet och skillnad, liksom mellan skapelse och Skapare. Den ena tillfaller vördnad, den andre tillbedjan.

I sin bok Creation as Sacrament beskriver John Chryssavgis sophia som ”den gudomliga gnistan i skapelsen”. Men inte bara så att sofiologin representerar en estetisk eller mystisk upplevelse av världens skönhet. Den uppenbarar skapelsen som en plats för mötet med en personlig Gud. Den Gud som till sitt väsen är skild från allt, genomtränger med sina energier allting, för att använda Gregorius av Palamas berömda distinktion. Och såsom kyrkan är ett återsken av det eviga ljuset, så är skapelsen ”en klar spegling av Guds verksamhet” (Vish 7:26).

Inför allt skapat, varje människa och djur, varje fågel och insekt, inför träden, bergen och floderna ljuder därför ekot av diakonens rop i liturgin: Vishet, var uppmärksamma! Det manar oss, skriver den bysantinske teologen Nicholas Cabasilas på 1300-talet, att ”öppna sinnenas och hjärtats alla dörrar för Guds vishet”.

 

 

Comments are closed.