Up to date

 

Abba Pambo skickade sin lärjunge till Alexandria för att sälja sitt hantverk. Under de sexton dagar han tillbringade i staden sov han i S:t Markuskyrkans vapenhus, deltog i liturgin och lärde sig den nya tidens lovsånger. När han återvände till öknen märkte den andlige fadern att han var bekymrad.

”Min son”, sa han, ”jag ser att det är något som plågar dig. Har du blivit ansatt av någon frestelse i staden?”

Brodern svarade: ”Fader, jag är rädd för att vi slösar bort vår tid här i öknen. Vi lär oss inga nya lovsånger. När jag var i Alexandria såg jag kyrkan full av folk och de sjöng hänfört sina lovsånger. Men vi har ju inget av detta.”

Den andlige fadern svarade: ”Må Gud bevara oss, min son, för tider har kommit när munkarna överger den fasta födan, de ord som kommer från den helige Ande, och löper efter lovsånger och lättsmälta melodier. När såg du dessa lovsånger föda sorg över synden och hjärtats förkrosselse? Vad slags sorg över synden ser du hos en munk som står i kyrkan och brölar som en oxe? Munkarna kom inte ut i öknen för att kråma sig inför Gud, vifta med händerna och tralla uppsluppna sånger. Tvärtom bör vi frambära vår bön till Gud under bävan och vördnad, nyktra till sinnet och med ödmjuk röst.”

Ur Ökenfädernas tänkespråk

 

 

Comments are closed.