Bibelläsningens Kristusnycklar

 

När Dietrich Bonhoeffer under en period hade läst mer i det Gamla testamentet än i det Nya, kommenterar han: ”Den som alltför snabbt vill tro och känna nytestamentligt är, som jag ser det, ingen kristen.”

I läsningen av Hesekiels bok blir det redan från början tydligt vad Augustinus menar när han säger att ”Nya testamentet ligger dolt i det Gamla och Gamla testamentet ligger öppet i det nya”. Hesekiel inleder med att berätta hur han under ”det trettionde året” såg en syn när ”himlen öppnades”. Vad döljer sig här? Gregorius den Store skriver på 500-talet: i sitt trettionde år blev Kristus döpt och himlen öppnades över honom.

I den skildring som därefter följer i Hesekiels första kapitel av fyra varelser ”med ansikten och vingar” ser många av kyrkofäderna de fyra evangelisterna symboliserade, något som senare kommit att gestaltas i konsten: människan är Matteus därför att han inleder sitt evangelium med Jesu släkttavla, lejonet är Markus vars evangelium inleds med ropet i öknen, oxen är Lukas ”eftersom han börjar med ett offer”, som Gregorius uttrycker det, och örnen är Johannes som ”sträcker sig mot djupen i Guds väsen”.

På samma gång identifierar fäderna Kristus i de fyra varelserna: han blev en människa genom inkarnationen, en oxe på korset, ett lejon i uppståndelsen och en örn i himmelsfärden.

 

 

Profet i hopplösa tider

 

I vårt lektionarium har vi den här veckan inlett läsningen från profeten Hesekiels bok, en av de tre stora skriftprofeterna i Gamla testamentet tillsammans med Jesaja och Jeremia. Med sina spektakulära symbolhandlingar och visioner är det den mest dramatiska av Bibelns profetböcker.

Hesekiel hör till det hebreiska folkets exilprofeter. Han är samtida med Jeremia, men till skillnad från denne var han bland de judar som deporterades från Jerusalem till Babylon. Efter fem år i exil, år 593 f Kr, inleder han sin profetiska verksamhet i Babylon, och sin sista daterade profetia frambär han år 571 f Kr.

Hesekiel, som både var både präst och profet, och därtill gift, lever i en övergångstid. Han har ena foten i den period av självständighet för Juda rike som nu är på väg att kollapsa, och den andra i exilepokens förstämning där folket saknar det stöd för sin tro som de traditionella religiösa institutionerna hade inneburit. I Hesekiels bok hör vi den uppgivenhet som är på väg att få dessa människor att acceptera status quo: ”Vårt hopp är ute, vi är förlorade.” (37:11)

Utmaningen för Hesekiel är att med ett delvis nytt profetiskt språk återge folket hoppet om en framtid. Ett crescendo når profetboken i det trettiosjunde kapitlets ”påskprofetia”, där Hesekiel trotsar jämmern genom att förutspå en kommande uppståndelse: ”Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem.” (37:12)

”I eländets mitt står den klarsynte och jublar av hopp”, skriver författaren Alva Dahl.

Profeten Hesekiel är denne klarsynte.

 

 

Apropå löftet

 

Varför finns det skäl att vara skeptisk, eller bjuda motstånd, när någon alltför snabbt anmäler sin önskan att avge ett löfte?

”Den som mest ovilligt avger ett löfte är snarast att hålla det”, skrev den franske filosofen Rousseau insiktsfullt.

 

 

Denna kropp…

 

”Denna kropp, som Gud har gett mig, där jag kan arbeta och bli rik”, kunde man höra ökenfäderna säga på 300-talet.

Tvärtemot att betraktas som busen, fängelset som håller själen fången och plågad, uppfattas kroppen i den asketiska traditionen som nådens port. Den är kanalen genom vilken Guds kraft strömmar in. Kroppens begär och böjelser, som ständigt ropar på belöning, är för asketen råmaterial att förfina och omdirigera så att de för oss närmare Gud.

Därför fastar vi, kyssar ikoner, tänder ljus, tecknar oss med korset, sjunger, står, faller ner, går i procession, tar emot smörjelse, och framför allt – deltar i eukaristin. Kroppen är oundgänglig i kyrkans gudstjänst, den är vår frälsningsväg. När rörelser som är emot naturen uppstår i kroppen – vad den asketiska traditionen kallar ”lidelser” – är det med kroppen vi omdirigerar dessa.

Ytterst ser vi fram emot den dag när kroppen ska uppstå och i förhärligad gestalt bli delaktig av det eviga livet.

 

 

 

Sanningssökaren

 

Den som försöker vara ärlig i stället för att söka sanningen i självförglöm­melsen är som den som försöker att hålla distansen i stället för att göra sig sårbar i kärlek.

– Henri de Lubac

 

Den enda definitionen

 

Tre personer från det första förbundets tid uppmärksammas under året i vårt lektionarium: Abraham (9 oktober), Mose (4 september) och Elia (20 juli). I dag firas alltså minnet av Mose med läsningen om mötet med Gud i den brinnande busken.

Berättelsen är universell och arketypisk, en manifestation av Guds innersta väsen. Busken brinner med en eld som varken falnar eller förtär, samtidigt som Gud avslöjar sitt namn för Mose: Jag är.

”Gud är” betyder ”Gud är kärlek” – den enda definition som ges av Gud i Nya testamentet – vilket i sin tur innebär att världen är alltigenom älskad. Efter att i en retreat ha mediterat över den brinnande busken skriver Lev Gillet skriver: ”Vi förstår nu vad vi måste kalla Gud om vi ska våga färdas ända in i hans hjärta. Gud är gränslös kärlek.”

Människan är inte bara föremål för denna kärlek, hon är den genom vilken Guds kärlek omfamnar allt skapat och förenar det med sig.

Här är kärnan i den kallelse Mose fick. Och i varje kristens kallelse.