Denna kropp…

 

”Denna kropp, som Gud har gett mig, där jag kan arbeta och bli rik”, kunde man höra ökenfäderna säga på 300-talet.

Tvärtemot att betraktas som busen, fängelset som håller själen fången och plågad, uppfattas kroppen i den asketiska traditionen som nådens port. Den är kanalen genom vilken Guds kraft strömmar in. Kroppens begär och böjelser, som ständigt ropar på belöning, är för asketen råmaterial att förfina och omdirigera så att de för oss närmare Gud.

Därför fastar vi, kyssar ikoner, tänder ljus, tecknar oss med korset, sjunger, står, faller ner, går i procession, tar emot smörjelse, och framför allt – deltar i eukaristin. Kroppen är oundgänglig i kyrkans gudstjänst, den är vår frälsningsväg. När rörelser som är emot naturen uppstår i kroppen – vad den asketiska traditionen kallar ”lidelser” – är det med kroppen vi omdirigerar dessa.

Ytterst ser vi fram emot den dag när kroppen ska uppstå och i förhärligad gestalt bli delaktig av det eviga livet.

 

 

 

Comments are closed.