Profet i hopplösa tider

 

I vårt lektionarium har vi den här veckan inlett läsningen från profeten Hesekiels bok, en av de tre stora skriftprofeterna i Gamla testamentet tillsammans med Jesaja och Jeremia. Med sina spektakulära symbolhandlingar och visioner är det den mest dramatiska av Bibelns profetböcker.

Hesekiel hör till det hebreiska folkets exilprofeter. Han är samtida med Jeremia, men till skillnad från denne var han bland de judar som deporterades från Jerusalem till Babylon. Efter fem år i exil, år 593 f Kr, inleder han sin profetiska verksamhet i Babylon, och sin sista daterade profetia frambär han år 571 f Kr.

Hesekiel, som både var både präst och profet, och därtill gift, lever i en övergångstid. Han har ena foten i den period av självständighet för Juda rike som nu är på väg att kollapsa, och den andra i exilepokens förstämning där folket saknar det stöd för sin tro som de traditionella religiösa institutionerna hade inneburit. I Hesekiels bok hör vi den uppgivenhet som är på väg att få dessa människor att acceptera status quo: ”Vårt hopp är ute, vi är förlorade.” (37:11)

Utmaningen för Hesekiel är att med ett delvis nytt profetiskt språk återge folket hoppet om en framtid. Ett crescendo når profetboken i det trettiosjunde kapitlets ”påskprofetia”, där Hesekiel trotsar jämmern genom att förutspå en kommande uppståndelse: ”Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem.” (37:12)

”I eländets mitt står den klarsynte och jublar av hopp”, skriver författaren Alva Dahl.

Profeten Hesekiel är denne klarsynte.

 

 

Comments are closed.