Vad är kärlek?

 

En av bröderna sade: ”En gång när vi satt och talade om kärlek, sade abba Josef: ’Vet vi vad kärlek är?’ Och han berättade om abba Agathon att han hade en liten kniv. En broder kom till honom och sade: ’Det var en vacker liten kniv du har.’ Abban lät honom inte gå därifrån förrän han tagit emot den.”

Ur Ökenfädernas tänkespråk, den tematiska samlingen kap 17

 

Pantokrator

 

Uppenbarelseboken utgör profetlitteraturens crescendo. Två viktiga förhållanden framträder under läsningen. För det första: Gud är pantokrator, allhärskare, och hans makt är suverän. Herren står inte i beroende till någon och delar inte sin tron med någon.

För det andra: Gud kommer att göra upp räkningen med varje välde som styr genom våld och förtryck. Men inför den romerska maktens framfart under det första kristna århundradet ”behövs de heligas uthållighet och tro” (Upp 13:10).

Lärjungaskapets logik innebär en våldsam död för många av dem som vägrar ta till svärd. Icke-våldets väg är självklar i den tidiga kyrkan. De heliga går under. Martyrernas antal räknas i tusentals när vilddjursstatens raseri är obarmhärtigt. För en tid. När dess fall kommer ska allt gå snabbt: ”På en enda timme har den ödelagts” (Upp 18:19).

 

 

Världens slut?

 

Den här veckan har vi inlett den dagliga läsningen ur Uppenbarelseboken, eller Apokalypsen som Bibelns sista bok också kallas. En genomläsning av denna bok återkommer varje år vid denna tid, från mitten av oktober och fram till adventstidens början.

Uppenbarelseboken är en profetisk-poetisk bok i samma genre som den stora profetlitteraturen. Under Andens inspiration nedtecknar Johannes sina profetior utifrån en kreativ omläsning av den hebreiska Bibelns profeter. Han förutser världens slut och hur en ny värld kommer till genom Guds beslut och kraft.

Talet om ”världens slut” och en ”ny värld” har varit föremål för åtskillig missriktad spekulation genom tiderna. Den värld som går mot sitt slut i Uppenbarelseboken är inte planeten Tellus – jorden – utan den världsordning som för bokens första läsare representerades av det romerska väldet. Världens slut är, för de små kämpande församlingarna i Mindre Asien till vilka denna skrift ursprungligen var sänd, liktydigt med romarrikets kollaps och upplösning. Gud kommer att göra upp räkningen med varje välde som styr genom våld och förtryck.

 

 

Kärlekens källa

 

”Guds rike är snart hos er”, säger Jesus i evangeliet när vi i dag firar evangelisten Lukas (Luk 10:9).

Med de orden förebådar Jesus Andens ankomst i världen. ”Guds rike är rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande.” (Rom 14:17) Lukas framhåller tydligare än de övriga evangelisterna den helige Andes hemlighet i Jesu liv, och när han tecknar ner det första avsnittet i kyrkans historia, Apostlagärningarna, får den karaktären av en biografi över den helige Ande.

Andens hemlighet är dold i det kristna namnet. Lukas är den förste som berättar att de Jesustroende började kallas ”kristna”. Kristen – av grekiskans Christos och hebreiskans Messias – har innebörden ”Andebärare”. Hur märks det att någon är bärare av den helige Ande? Andens initierar en rörelse i oss, drar oss ut ur oss själva och in i Guds vänskap, i den Kärlekens källa som är Sonens vänskap med sin Fader.

Den som vistas vid den källan, och dricker ur den, blir själv en källa. Den kristnes kallelse i världen: att vara en källa som röjer Guds kärlek, en källa där Gud själv släcker sin törst. Därför ber vi i mässan på evangelisten Lukas festdag:

Herre, vår Gud, Du utvalde den helige Lukas
att röja din kärlek till de fattiga.
Låt oss som med stolthet bär det kristna namnet,
hålla ut i bön med ett hjärta och en själ,
och låt alla folk se din frälsning.

 

 

En kontemplativ blick

 

När vi vänder oss till Gud utan tanke på egen vinning får vi hjälp att se realistiskt på våra begär och fantasier, så att vi kan tämja den.

Så avtäcks ett ansikte format av kontemplation. Med en blick som ”älskar människorna som människor”, med Augustinus ord, och inte för vad de lovat oss eller kan ge av trygghet och bekräftelse. Och som ser den skapade verkligheten sådan den är inför Gud, utan att vilja utnyttja eller behärska över den.

 

 

De feta och de magra

 

Med starka metaforer ger profeten Hesekiel i dagens gammaltestamentliga läsning uttryck för Guds patos för de förfördelade, de förskingrade, alla de som trängts ut i marginalerna.

Så säger Herren till fåren: ”Jag skall själv skipa rättvisa mellan de feta och de magra fåren. Ni knuffar de svaga med bog och länd, ni stångar dem tills ni har trängt bort dem. Men jag skall rädda mina får, så att de aldrig mer blir till byte. Jag kall skipa rättvisa bland fåren.”

Sådana är profeterna: med blicken avläser de sin samtid på samma gång som de har örat vänt mot Gud. Med precision ställer de diagnos eftersom de vet vad som inte är förhandlingsbart om vi vill leva i harmoni med varandra och den värld Gud skapat.

 

 

Yom Kippur

 

I går kväll inleddes Yom Kippur. Den stora försoningsdagen är årets största och viktigaste andliga högtid i judisk tradition, med en strikt 25-timmarsfasta, något som en majoritet av judar än i dag iakttar.

Yom Kippur, som föregriper Stora fredagen i Kristi påsk, instiftades under Israels folks ökenvandring och kom därefter att bli den enda dag på året då översteprästen gick in i det allra heligaste för att försona folket med Gud.

I solidaritet med våra judiska syskon firar vi eukaristi i den orientaliska riten i Vasakyrkan i Göteborg i kväll med läsning ur bland annat Tredje Moseboken 16. Försoningsdagen är en påminnelse om Guds helighet och syndens allvar. Ingen känner en sådan glädje över försoningen som den som darrat inför synden.

 

 

Den fruktbara skammen

 

Det sägs ofta att skam inte är en konstruktiv känsla för att få till förändring. Men hur ofta är det påståendet ett sätt att smita från skulden?

”Skammen är livsnödvändig”, skriver Margit Richter i en krönika i gårdagens Svenska Dagbladet. ”En emotionellt vuxen människa flyr inte skammen, utan undersöker den: Är känslan rimlig?”

När den hamnar snett kan skammen förvisso få ödesdigra konsekvenser. Men rätt använd leder den till att man korrigerar sitt beteende. Margit Richter skriver: ”Skammen över att, av ren bekvämlighet, äta djur har fått mig att låta bli. Skammen över att flyga till Berlin fick mig nyligen att hellre trängas i tolv timmar på bland annat danska tåg. Skammen över att frossa i kommande generationers allt mer krympande tillgångar har fått mig att sluta konsumera annat än det mest nödvändiga.”

Den skam som kan härledas till skuld har samma uppgift som smärtan: den varslar om något som behöver botas. Bikten är i den kristna själavården en läkande plats för bot och en ny början.

 

 

“Lär mig att din börda är lätt”

 

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.

Den tunga bördan: självrättfärdigandet.

Den lätta bördan: självförglömmelsen.