Fridays for Future eller Black Friday?

 

I dag krockar två parallella världar: konsumtionsfesten och klimatengagemanget. Samtidigt som marknaden ännu en gång lockar med en Black Friday går tusentals människor ut på gatorna för att kräva att världens ledare tar klimathoten på allvar.

Fridays for Future har blivit en global rörelse som förespråkar återhållsamhet, nykterhet, självbehärskning – kort sagt, fasta i en värld där ständigt ökad konsumtion är en avgörande orsak till den utveckling som den här veckan slagits fast i flera nya larmrapporter från FN: Glappet ökar snarare än minskar mellan vad världens nationer lovat åstadkomma för att begränsa utsläppen av växthusgaser och de planer som finns på att fortsätta att utvinna fossil energi. Enligt Björn-Ola Linnér, professor och klimatforskare vid Linköping universitet, visar den senaste rapporten att det inte verkar som att vi kommer att nå 1,5 eller 2,0-gradersmålet. ”Men det betyder inte att vi ska ge upp”, säger han. ”Det är en otroligt stor skillnad om vi landar på 2,1 eller 2,3 grader”, säger han.

”Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen”, har vi hört Jesus säga i den här veckans evangelieläsningar. Med tillägget att den globala krisen är förebud om en kommande ”befrielse”. Kyrkan finns i världen för att gestalta tecken på den befrielsen, att vara ett vittne om en ljusare framtid. Ett vittnesbörd som inger hopp är förenat med en livshållning formad av insikten att ”livet är mer än födan och kroppen mer än kläderna”.

Jesu uppmaning i evangeliet denna vecka, att ”inte låta era sinnen fördunklas av omåttlighet”, gäller inte bara fredagar.

 

 

Där de döda röstar

 

Varför lyssnar vi dagligen till Psaltaren, läser dess ord och gör dem till vår bön? Hur kan dessa hårdsmälta texter utgöra ”visdomsord” som låter mig ”tyda min gåta vid lyrans klang”, som det står i en av dagens morgonpsalmer?

Psaltaren hjälper mig att förstå hur klagan, rop på hämnd och djupgående botgöring är ofrånkomliga inslag i tron på den Gud som vi möter i psalmerna. En alltför romantisk och verklighetsfrämmande fromhet väljer att göra sina egna urval bland Psaltarens röster. Men när vi censurerar, eller rundar, utblottelsens röster och de avgrundsdjupa vrålen riskerar vi att göra vår tro till en lögn.

Psalmerna utgör en subversiv text i en kultur som i så hög grad präglas av förnekelse. När vi förlorat kontrollen fortsätter vi likväl att offentligt förneka våra misslyckanden. När forskare varnar för klimatkrisens akuta allvar talar vi om ”alarmism” och klamrar oss fast vid illusionen att ”allt är väl”. Vi tillhör en kultur som skyr all negativism, som alltid vill gå från kraft till kraft, från seger till seger.

Verkligt hopp växer bara ur mörker och förlust. Det är just där, överraskande nog, som Gud visar sig som mest närvarande. Om detta är Psaltaren och evangelierna rörande eniga. Psalmerna tillåter oss inte att förneka eller ignorera mörkret. Därför är de livsviktiga. Det är bara i förlust och maktlöshet som vi kan ta emot nytt liv, erfara hur frånvaron av ljus är närvaron av Gud, vare sig det är på den tredje dagen eller vid någon annan tidpunkt bortom våra beräkningar.

Psaltarens poesi understryker Elie Wiesels märkliga ord: ”Poeter finns för att de döda ska kunna rösta.” Det är vad de gör i psalmerna. De lägger sin röst på tron just genom att ge röst åt uppriktigheten, smärtan, mörkret – och slutligen glädjen.

 

 

“Mitt hus skall vara ett bönens hus”

 

I allt fler svenska sakristior ser det i dag ut som i Två systrars kapell i Kalmar. I den vackra åttakantiga kyrkan beds dagligen laudes och completorium. I sakristian förvaras tidebönsböckerna för årets olika tider.

Genom tidebönen lever den bön Jesus frambar under sitt liv på jorden vidare i hans kropp som är kyrkan. Från början var hemmen en självklar plats för daglig bön, framför allt på morgonen och kvällen. Men från 300-talet och framåt blev det också allt vanligare att kristna möttes dagligen i kyrkorna till gemensam bön. Psalmer ur Psaltaren, som berikades med läsningar ur Bibeln, tillsammans med böner och sånger tillkomna på Andens ingivelse och inspirerade av Guds ord formade den bönetradition som vi känner som Tidebönen.

Även om tidebönen kan bes enskilt är det framför allt en gemensam böneform. När fler församlingar nu återupptar denna slitstarka bönegudstjänst, får den ”ständiga bönen” ett konkret uttryck i våra kyrkor. Det kan vara få eller fler som deltar, antalet är underordnat. Inte minst för präster och pastorer blir tidebönen i den egna kyrkan en ”lunga” som bidrar till att göra livet till en oavbrutet pågående bön.

 

 

De som bäst möter sin tids behov

 

Under hösten har jag gästat två vitala kloster i Norge. För några veckor sedan bodde vi hos karmelitsystrarna i Nordnorge, och den gångna veckan hade jag förmånen att tillbringa några dagar hos trappistsystrarna på vackra ön Tautra i Trondheimsfjorden. Trappisterna är en reformerad gren inom cisterciensorden.

Här bor ett 15-tal systrar, alltifrån en grupp unga noviser till erfarna trappister som berättade att de tillbringat tid för enskild retreat i Thomas Mertons eremitage i Gethsemani. Det var inte utan att mötet med systrarna, liksom böner och mässor i det vidunderliga kapellet, påminde om Monastero di Bose. Samma lätthet och frihet, en charisma att ”översätta” det monastiska livet till vår tid. Och när det sker bland trappister blir det ovanligt dynamiskt.

Kyrkan har sällan varit i så stort behov av ett friskt monastiskt liv som i dag. Så mycket av vår tids evangelisation tycks bestå av ett försök att övertala människor att tillämpa på Gud den längtan efter dra­matik, spänning och tillfredsställelse som livet ständigt är en jakt efter.

I klostret på Tautra framstår den kontemplativa devisen som självklar: De som bäst svarar mot sin tids behov, är de som inte har för avsikt att svara mot dem.

 

 

Att odla kontemplativa vanor

 

En ekumenisk spiritualitet för vår tid behöver vara kontemplativ, står det i Ekumeniska Kommuniteten i Bjärka-Säbys regel. Vad menar vi egentligen med det?

Chiara Lubich, grundare av den världsvida Focolarerörelsen, talade ofta om den kristna kallelsen som en kallelse ”att göra sig till ett” – ett med den korsfäste, ett med världens trängande behov, ja, med all mänsklig bortvändhet från Gud.

En så djupgående enhet är inte möjlig utan ett medvetet odlande av kontemplativa vanor, rutiner som leder oss allt längre in i Gud. Chiara Lubich skriver: ”De som lever i enheten … lever genom att ständigt låta sig föras längre och längre in i Gud. De kommer ständigt när­mare Gud … och ju närmare de kommer honom, desto närmare kommer de sina bröders och systrars hjärtan.”

De kontemplativa vanorna rensar bort varje oreflekterad överlägsenhetskänsla gentemot andra människor, och därmed varje tanke om att vi inte skulle ha något att lära av dem. Ett genuint kontemplativt liv visar sig i att vi ständigt frågor oss vad våra bröder och systrar – även dem vi lever åtskilda från – har att förmedla till oss.

 

 

En ”kontemplativ strategi” i Babylon

 

Hur lever man i spänningen mellan anpassning och motstånd? Livet i en minoritetssituation kräver både omdöme och mod. Det gäller att inte sälja sin själ, och samtidigt inte bli så onyanserad i sitt motstånd att man blir sin egen sekt, irrelevant och marginaliserad. Hur långt kan man sträcka sig i lojalitet till det samhällssystem man lever under, innan man börjar beblanda sig med dess gudar?

Historien om Daniel och hans tre vänner, som vi just nu tar del av i vårt lektionarium, utgör en tankeväckande fallstudie. Deras motstånd innebar inte att de totalvägrade när de kallades att tjänstgöra vid hovet. Men det fanns gränser som var otänkbara att överskrida. Det är en delikat uppgift att navigera i en social miljö där den egna trosidentiteten utmanas. När Daniel väljer vatten och vegetariskt framför den meny som bjuds de unga män som ska genomgå hovets träningsprogram, är det ett uttryck för att han inte vill kompromissa med sin judiska identitet genom att anpassa sig till Babylons extravaganser.

Men en uppenbart trotsig motståndshandling utesluter inte en ansvarstagande attityd i imperiet, dess affärer och angelägenheter. För både Daniel och hans vänner ställs det hela på sin spets när de med uppenbar risk för sina liv väljer civilt motstånd framför anpassning. Lydnad mot det kungliga dekretet var nu oförenlig med deras tro.

 

 

Den avgörande instansen

 

I dag inleder tidskriften Pilgrim årets sista jubileumsretreat. Den hålls på Sigtunastiftelsens refugium, en plats dit Gunnel Vallquist ofta återvände för att hämta inspiration och vägledning.

Retreaten är en plats där vi övar oss att lyssna, både till den vägledning som ges och till vårt eget inre. Om detta skriver Gunnel Vallquist vars andliga arv vi är samlade kring i helgens retreat:

Att få ta emot är en stor nåd. Det är också något man måste öva sig i. Vi har ofta svårt att lyssna, eftersom vi bara delvis lever i nuet. Vår uppmärksamhet dröjer kvar i det omedelbart förflutna och sträcker sig redan mot det kommande. Varje möte med en rådgivare, varje andlig läsning borde ske efter förberedelse i stillhet och följas av begrundan. Det är gott att lyssna till en rådgivare, men när man sedan går vidare och när man handlar, sker det på eget ansvar, och därför är det viktigt att också lyssna till den inre rösten, till samvetet, som alltid är den sista och avgörande instansen.

 

 

På flykt från verkligheten?

 

Efter en vecka hos karmelitnunnorna i Tromsø – ett glatt systraskap med mycket humor – påminns jag på nytt om den karmelitiska spiritualitetens kärnfråga: Hur lever man sitt liv, dag för dag, i Guds närvaro?

”För att finna Gud, och leva i Gud, måste man börja med att acceptera verkligheten sådan den är”, framhöll ofta en av Karmels stora lärare i vår tid, broder Wilfrid Stinissen. Det var en käpphäst i hans andliga vägledning. Vår olycka är att vi är på flykt från verkligheten, menade han. Och tillade:

”Människan tar första steget mot Gud genom att acceptera sin verklighet sådan den är, inte för att resignera inför den, utan för att den ska förändras och utvecklas.”

 

 

Att ta ansvar för universum

 

Den klyfta som skiljer människan från andra skapade varelser kallar etikprofessorn Clive Hamilton för ansvarsklyftan. Hamilton har under senare år gjort sig känd för sitt sätt att belysa klimatförändringarna ur ett existentiellt och filosofiskt perspektiv. ”Vilka är vi, och vilket är vårt ansvar?”, frågar han upprepade gånger i sin bok Den trotsiga jorden.

Här finns en tydlig anknytningspunkt till biblisk tradition. Den judiske filosofen Emmanuel Levinas går så långt att han talar om människan som ”ansvarig för universum”.  Det är denna ansvarighet som ”konstituerar människans identitet” och gör henne lik Gud, menar Levinas. Samma tanke möter hos Abraham Heschel, som beskriver människan som ”nödvändig för Gud”, om Gud ska kunna fullborda sin plan med världen. ”Människan behövs. Gud är i behov av henne”, skriver Heschel.

Den bibliska litteraturen företräder en antropologi där Guds intentioner för människan är gudomliga och människans ansvar för sina handlingar vidsträckt. ”Men tänk på att för allt du gjort skall du ställas till ansvar av Gud”, säger Predikaren.

I den asketiska traditionen är askes ett sätt att ta ansvar för sina handlingar i världen. Men ett ännu viktigaste sätt att ikläda sig sitt ansvar för universum är, menar Levinas, förbönen. Det hör till bönens väsen att den aldrig är upptagen av de egna behoven. ”Inte någon enda gång”, skriver Levinas, ”är bön en vädjan för en själv; i egentlig mening är den ingen vädjan överhuvudtaget, utan ett utgivande av en själv, ett själens uttömmande.”

För den verklige bedjaren är den andres frälsning alltid viktigare än den egna. Inte den egna överlevnaden, men hela skapelsens befrielse, är förbönens yttersta mål.