Att ta ansvar för universum

 

Den klyfta som skiljer människan från andra skapade varelser kallar etikprofessorn Clive Hamilton för ansvarsklyftan. Hamilton har under senare år gjort sig känd för sitt sätt att belysa klimatförändringarna ur ett existentiellt och filosofiskt perspektiv. ”Vilka är vi, och vilket är vårt ansvar?”, frågar han upprepade gånger i sin bok Den trotsiga jorden.

Här finns en tydlig anknytningspunkt till biblisk tradition. Den judiske filosofen Emmanuel Levinas går så långt att han talar om människan som ”ansvarig för universum”.  Det är denna ansvarighet som ”konstituerar människans identitet” och gör henne lik Gud, menar Levinas. Samma tanke möter hos Abraham Heschel, som beskriver människan som ”nödvändig för Gud”, om Gud ska kunna fullborda sin plan med världen. ”Människan behövs. Gud är i behov av henne”, skriver Heschel.

Den bibliska litteraturen företräder en antropologi där Guds intentioner för människan är gudomliga och människans ansvar för sina handlingar vidsträckt. ”Men tänk på att för allt du gjort skall du ställas till ansvar av Gud”, säger Predikaren.

I den asketiska traditionen är askes ett sätt att ta ansvar för sina handlingar i världen. Men ett ännu viktigaste sätt att ikläda sig sitt ansvar för universum är, menar Levinas, förbönen. Det hör till bönens väsen att den aldrig är upptagen av de egna behoven. ”Inte någon enda gång”, skriver Levinas, ”är bön en vädjan för en själv; i egentlig mening är den ingen vädjan överhuvudtaget, utan ett utgivande av en själv, ett själens uttömmande.”

För den verklige bedjaren är den andres frälsning alltid viktigare än den egna. Inte den egna överlevnaden, men hela skapelsens befrielse, är förbönens yttersta mål.

 

Comments are closed.