Där de döda röstar

 

Varför lyssnar vi dagligen till Psaltaren, läser dess ord och gör dem till vår bön? Hur kan dessa hårdsmälta texter utgöra ”visdomsord” som låter mig ”tyda min gåta vid lyrans klang”, som det står i en av dagens morgonpsalmer?

Psaltaren hjälper mig att förstå hur klagan, rop på hämnd och djupgående botgöring är ofrånkomliga inslag i tron på den Gud som vi möter i psalmerna. En alltför romantisk och verklighetsfrämmande fromhet väljer att göra sina egna urval bland Psaltarens röster. Men när vi censurerar, eller rundar, utblottelsens röster och de avgrundsdjupa vrålen riskerar vi att göra vår tro till en lögn.

Psalmerna utgör en subversiv text i en kultur som i så hög grad präglas av förnekelse. När vi förlorat kontrollen fortsätter vi likväl att offentligt förneka våra misslyckanden. När forskare varnar för klimatkrisens akuta allvar talar vi om ”alarmism” och klamrar oss fast vid illusionen att ”allt är väl”. Vi tillhör en kultur som skyr all negativism, som alltid vill gå från kraft till kraft, från seger till seger.

Verkligt hopp växer bara ur mörker och förlust. Det är just där, överraskande nog, som Gud visar sig som mest närvarande. Om detta är Psaltaren och evangelierna rörande eniga. Psalmerna tillåter oss inte att förneka eller ignorera mörkret. Därför är de livsviktiga. Det är bara i förlust och maktlöshet som vi kan ta emot nytt liv, erfara hur frånvaron av ljus är närvaron av Gud, vare sig det är på den tredje dagen eller vid någon annan tidpunkt bortom våra beräkningar.

Psaltarens poesi understryker Elie Wiesels märkliga ord: ”Poeter finns för att de döda ska kunna rösta.” Det är vad de gör i psalmerna. De lägger sin röst på tron just genom att ge röst åt uppriktigheten, smärtan, mörkret – och slutligen glädjen.

 

 

Comments are closed.