En tidlös son åt tiden

 

Vad undrar Du över, Maria?
Varför häpnar Du över vad som finns i Dig?
Därför att det sägs att jag fött en tidlös son åt tiden
utan att ha undervisats om den föddes avlelse.
Jag som är utan man och hur skall jag då föda en son?
Vem har sett en obefruktad kvinna och mor?
Ty varest Gud vill, besegras naturens ordning,
som det står skrivet:
Kristus är född av en jungfru i Betlehem i Judeen.

Hymn efter psaltarläsningen i juldagens ortodoxa morgongudstjänst

 

Besökaren

 

Vem är budbäraren som kommer över bergen med goda nyheter i Jesajas profetia i dagens gammaltestamentliga läsning? I evangeliet får vi svaret: det är Maria, den skönaste bland kvinnor, som med lätta steg skyndar över kullarna i Juda bergsbygd för att berätta för sin förtrogna väninna, Elisabet.

Några dagar tidigare har hon fått besök av en ängel som berättat: ”Helig Ande ska komma över dig.” I begynnelsen svävade Guds Ande över vattnet och skapelsen blev till. När den nya skapelsen tar sin början svävar Anden över Marias moderssköte som snart börjar fyllas med fostervatten. Fadern uttalar sitt ord, ”Ljus bli till”, och Ljuset blir till i jungfruns inre.

Nu övertar Maria den roll som ängeln haft i hennes eget liv: hon blir själv en ängel – grekiskans angelos betyder budbärare – vars steg väcker glädje, ja upprymdhet hos Elisabet som fylls av helig Ande vid väninnans besök.

Men den verklige besökaren – därav glädjen! – är ingen mindre än Gud själv.

 

 

Med barnet som liturg

 

Profetian i Jesajaboken 11 fortsätter med orden:

Spädbarnet leker vid ormens håla,
ett barn sticker handen i kobrans bo.

Vad ormen är en bild av är uppenbart. Barnet som inte räds ormen har Jesaja tidigare profeterat om: ”Ett barn har fötts, en son är oss given.” Ambrosius av Milano skriver i slutet av 300-talet i en kommentar till Jesaja 11:8: ”Guds ord blev människa, stack sin hand i ormens håla, avlägsnade giftet och tog bort synden.”

Den profetiska poesin tecknar här visionen av en framtid där Guds shalom omfattar hela skapelsen.

Då skall vargen bo med lammet,
pantern ligga vid killingens sida.
Kalv och lejon går i bet
och en liten pojke vallar dem.
Kon och björnen betar tillsammans,
deras ungar ligger sida vid sida.
Lejonet äter hö som oxen.

Även djuren omfattas av frälsningen i profeten Jesajas framtid. Det är en vision av en helig lek på en upprättad jord, en kosmisk liturgi med barnet som oskadliggjort ormen som liturg och lekledare.

 

 

Ur roten

 

Den tredje stora Kristusprofetian i Jesajas bok möter vi i det elfte kapitlet, som inleds med orden ”En gren skall växa ut Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot.” De tio första verserna i detta kapitel hör till läsningen i juldagens vesper i den ortodoxa liturgin. I den svenska evangelieboken läses detta avsnitt söndagen efter jul; i det romersk-katolska lektionariet hör det till tisdagen första veckan i advent.

Jishaj var far till David, hjältekonungen, och Jesaja förutser här det otänkbara: dynastin från David skulle gå under, störtas som när yxan fäller trädet till marken. Det skedde också drygt hundra år senare, när den babyloniska armén skövlade Jerusalem år 587 f Kr. Men hur skulle det då gå med Guds löfte att Davids kungavälde ”skall bestå i all framtid”? (2 Sam 7:16).

Inte ens de mest omvälvande katastrofer förmår annullera Guds löfte. Så länge det är Guds löfte är Gud subjektet för dess uppfyllelse, och Gud förbinder sig att vara trogen sina löften. När världen skälver faller därför inte löftet i bitar. Och nu profeterar Jesaja om hur dynastin från David ska återuppstå ur skottet som skjuter upp ur roten. ”Ett heligt släkte är den stubben”, har Jesaja redan tidigare yttrat (6:13).

Det är ur roten – genom att återvända till rötterna – som kyrkan förnyas och börjar blomstra även i tider när hon fällts till marken, förötts och förtröttats, och allt hopp tycks ute. Advent är en tid som ger närig åt hoppet om en ny början, en tid att lära sig urskilja Guds trofasthet. Det är en tid som påminner om att I det kristna livet har tron prioritet, men hoppet är det primära (Moltmann).

 

 

Fädernas gungbräda

 

Vad innebär det att ett nytt sätt att vara människa öppnar sig när Gud antar mänsklig gestalt?

Den logiska följden av Guds människoblivande är människans gudomliggörelse,  sammanfattat i det kanske viktigaste teologiska begreppet i ortodox tradition, theosis. Eller som kyrkofäder som Athanasios och Irenaeus formulerar det: ”Gud blev människa för att människan skulle bli gud.” Denna förståelse av inkarnationens logik i den kristna senantiken brukar lekfulla teologer kalla ”fädernas gungbräda”: när Gud sänker sig ned och blir människa, upphöjs människan och blir “delaktig av gudomlig natur” (2 Pet 1:4).

Innebörden av detta kan dock lätt missförstås (eller förbli obegriplig) i en tradition som inte har någon relation till begreppet theosis, och som inte heller har en verklig inlevelse i inkarnationens radikalitet. Vi föreställer oss att det skulle röra sig om något slags ”högre” andlighet. Men vad det snarare handlar om är att det genom Kristus äntligen blivit möjligt att bli helt och fullt mänsklig. En kristen tro rotad i inkarnationen är en ”sann humanism”, för att låna ett uttryck från Jacques Maritain.

Eller som Rowan Williams uttrycker det:

Att vara helt och fullt mänsklig är att vara nyskapad till avbild av Kristi mänsklighet, och denna mänsk­lighet är den fulländade mänskliga ”översättningen” av relationen mellan den evige Sonen och den evige Fadern, en relation präglad av kärleksfull och ömsint självutgivelse, ett utflöde av liv riktat mot den andre.

Williams tillägger att det är en märklig ironi att människans gudomliggörelse är den enda säkra vägen att undgå illusionen att vi är eller kan bli gudar!

 

 

Barnets namn är Evig Fader

 

Två kapitel senare följer ett avsnitt där Jesaja profeterar om hur ångestnatten ska vika och ”det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus” (9:2).

Den hyllning som sedan följer formar sig till en av den hebreiska Bibelns mest strålande Kristusprofetior, ett stycke poesi som utgör juldagens självklara gammaltestamentliga läsning i kyrkornas liturgi:

Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig Fader,
Fredsfurste.
(9:6)

Den unga kyrkans lärare tvekar inte över vem dessa rader hos fursten bland poeter syftar till. ”De kan inte tillämpas på någon annan än Kristus”, skriver Johannes Chrysostomos. De namn som profeten tillskriver den som ska födas vittnar om barnets på samma gång mänskliga och gudomliga natur. Jesus är människobarnet, född av en kvinna, men han är också ”Evig Fader”, eller med trosbekännelsens ord, ”av samma väsen som Fadern”. Här formulerar Jesaja inkarnationens mysterium med större precision än vad någon annan gjort fram till detta ögonblick

Vad betyder det för oss? När Gud antar mänsklig gestalt, öppnar sig möjligheten till ett nytt sätt att vara människa.

 

 

Jungfrufödelsens logik

 

Jungfrun skall bli havande. (Jes 7:14)

Vidden av det Jesaja profeterar om, sexhundra år före Jesu födelse, är dolt för profeten själv. Profetian övergick allt han kunde föreställa sig. Den förblir oåtkomlig tills dess jungfrun har fött.

Vad är jungfrufödelsens logik? De berättelser som är placerade i inledningen av Matteus- respektive Lukasevangeliet, blev sannolikt inte offentligt kända förrän efter Marias död. De hade bevarats inom familjetraditionen. Där var hemligheten väl känd, men den var inget man ville prata sönder och göra till allmän egendom.

När berättelserna så småningom blev kända och ljuset från händelserna kring födelsen föll över Jesu liv och gärning, fördjupades Kristustron i den unga kyrkan. Den omstörtande berättelsen om Jesu födelse vittnar om en nyskapelse, en ny början för mänskligheten. Jesus är den nye Adam, en ny begynnelse, född genom ett Guds omedelbara ingrepp i den materiella världen.

Att Gud verkar i idéer och tankar, i det andliga, kan vi acceptera. Men tillhör även materien honom, så att han har makt att nyskapa den? Den tanken stör oss, därför är jungfrufödelsen en av två punkter i den kristna tron som är en skandalon för den moderna tanken. Den andra är uppståndelsen.

 

 

Ett märkvärdigt nyckelhål

 

När vi nu går in i den tredje adventsveckan och på allvar förbereder oss för firandet av julens stora mysterium, ska vi se på några av de ord hos profeten Jesaja som återspeglar Kristi hemlighet.

I Jesajaboken finns ett antal ord som är ”herrelösa” i sin egen tid, obegripliga ord, som exegeterna förgäves sökt ge en tidshistorisk tolkning men utan att lyckas. Långt senare plockar evangelisterna upp flera av dessa och hävdar att de handlar om Kristus. De var i sin egen tid ”väntande ord”, och kunde därför inte förstås förrän tiden var inne.

Ett av de mest välkända av dessa är Jesaja 7:14, som enligt Matteus förebådade Jesu födelse av jungfrun Maria. Efter skildringen av födelsen i Betlehem skriver Matteus: ”Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel (det betyder ’Gud med oss’).” (Matt 1:22)

Hos Matteus blir detta ord, uttalat av Jesaja sexhundra år tidigare, en kristologisk grundtext. Det härrör från en bestämd politisk kontext, men har ingen motsvarighet i denna. Det är riktat inte bara till Juda rike på 700-talet f Kr, utan till hela mänskligheten. Men det är först när Kristus träder fram som det gåtfulla ordet blir begripligt. Som teologen Marius Reiser uttrycker det om Jesaja 7:14: ”Profetens förutsägelse är som ett märkvärdigt format nyckelhål, där nyckeln Kristus precis passar in.”

 

 

Ett själens uttömmande

 

Den bibliska litteraturen företräder en antropologi där Guds intentioner för människan är gudomliga och människans ansvar för sina handlingar vidsträckt. ”Men tänk på att för allt du gjort skall du ställas till ansvar av Gud”, säger Predikaren.

I den asketiska traditionen är askes ett sätt att ta ansvar för sina handlingar i världen. Men ett ännu viktigaste sätt att ikläda sig sitt ansvar för universum är, menar Levinas, förbönen. När profeter som Jesaja och Jeremia intervenerar är det inte bara som budbärare utan i lika hög grad som förebedjare. Och det är inte för sig själva de ropar.

Det hör till bönens väsen att den aldrig är upptagen av de egna behoven. ”Inte någon enda gång”, skriver Levinas, ”är bön en vädjan för en själv; i egentlig mening är den ingen vädjan överhuvudtaget, utan ett utgivande av en själv, ett själens uttömmande.”

För bedjaren i ande och sanning är den andres frälsning alltid viktigare än den egna. Inte den egna överlevnaden, men hela skapelsens befrielse, är förbönens yttersta mål.