”Emotions must be destroyed”

 

”Vägen mot öst, vad var det egentligen som pekade ut den för mig?” Torsten Kälvemark ställer retoriskt frågan i sin memoarbok Vägen mellan öst och väst, och svarar:

… det var inte ikonernas utseende som etsade sig fast i minnet, det var själva gudstjänsten med sitt rika och innerliga liturgiska språk, det var församlingens hållning vid gudstjänstens olika moment, den mänskliga och individuella frihet i bönen och lovsången som jag intuitivt förstod vara en del av den ortodoxa traditionen. Det var också den påtagliga intensiteten i bönen, de ständigt återkommande svaren i litaniorna: Issand heida armu, Issand heida armu – Herre förbarma dig, Herre förbarma dig.

Vi kan bära med oss denna beskrivning när vi vandrar genom Låset av ull, Torsten Kälvemark ska återkomma igen och igen till det som är helt avgörande för att förstå östkyrkans värld: gudstjänsten som ett liturgiskt drama, inte föreställande men aktualiserande.

Den som läser citatet ovan med en protestantisk, och kanske särskilt frikyrklig, referensram kan dock riskera att missförstå vad författaren menar med det ”innerliga” liturgiska språket och ”intensiteten” i bönen. En kommentar i bokens första kapitel ger en antydan, när Torsten Kälvemark berättar om sina första intuitiva erfarenheter av liturgin, innan han ännu hade tillägnat sig vad han kallar ”den teoretiska substansen i allt detta”. Liksom i förbifarten skjuter han in:

Parad med en protestantisk grunduppfattning blir liturgi lätt spel och posering, inte drama och verklighet.

Kälvemark utvecklar inte vad han i sammanhanget menar med en ”protestantisk grunduppfattning”, det klarnar för läsaren allteftersom, inte minst i avsnitten där han reflekterar mer ingående över liturgin. Men man kommer en del av svaret på spåren redan här, i orden om ”drama och verklighet”. Vad som tidigare sagts om det ”innerliga” och ”intensiva” är, i ljuset av detta, så långt man överhuvudtaget kan komma från känslosamhet och emotionella yttringar. Det var något som senare i livet blev särskilt påtagligt för Torsten Kälvemark när han under några år som svensk kulturattaché i London regelbundet firade gudstjänst i den ryska kyrka i Ennismore Gardens där metropoliten Anthony Bloom var präst. Minnet av dessa gudstjänster återkom han ofta till – ”Jag vet inte hur många gånger jag stått vid hans fötter och hört hans förkunnelse” – och hur metropoliten Anthony alltid efter att liturgin var över talade kort och kärnfullt kring dagens evangelietext till dem som ville stanna kvar och då samlades i en halvcirkel runt honom. ”Tilltalet var personligt och hur överlägset var inte detta meditativa tilltal den självcentrerade förkunnelse som i en stor del av världen kallas för predikan.”

För att inte helt släppa Torsten Kälvemarks beskrivning av ”innerligheten” och ”intensiteten” i den ortodoxa liturgin, och vari denna bestod, finns ett belysande avsnitt i Jacob Needlemans berömda bok Lost Christianity från 1980. När filosofiprofessorn från Kalifornien beger sig ut för att spåra en ”förlorad kristendom” är just Anthony Bloom en av dem han söker upp. Vid ett av sina besök i London under 1970-talet tar han upp med metropoliten något han lagt märke till när denne lett gudstjänsterna: How struck I was by the absence of emotion in your voice. När han tidigare på dagen deltagit i liturgin hade han slagits av detsamma hos kören: The almost complete absence of emotion in the voices of the singers.

Anthony Bloom svarar att det är alldeles riktigt, och tillägger inte utan viss kärvhet: It has taken years for that, but they are finally beginning to understand…

Needleman undrar nu vad metropoliten menar, och erkänner samtidigt: ”Jag visse vad han menade, men jag ville höra honom tala mer om detta – denna så oväntade sida av den kristendom jag aldrig känt, och som förmodligen ytterst få moderna människor känt.” Han förtydligar därför sin fråga:

The average person hearing this service – and of course the average Westerner having to stand up for the several hours it took – might not be able to distinguish it from the mechanical routine that has become so predominant in the performance of the Christian liturgy in the West. He might come wanting to be lifted, inspired, moved to joy or sadness – and this the church in the West are trying to produce, because many leaders of the church are turning away from the mechanical, the routine–.”

Nu gör Anthony Bloom en gest som får Jacob Needleman att hejda sig mitt i meningen. Efter en kort paus säger metropoliten:

No. Emotions must be destroyed.

Han är på nytt tyst en stund och fortsätter sedan: We have to get rid of emotions … in order to reach … feeling.

Needleman säger ingenting, han vill höra mer, Anthony Bloom ser på honom och fortsätter med sin karaktäristiska ryska accent:

You ask about the liturgy in the West and in the East. It is precisely the same issue. The sermons, the Holy Days – you don’t know why one comes after the other, or why this one now and that one later. Even if you read everything about it, you still wouldn’t know, believe me. And yet … there is a profound logic in them, in the sequence of the Holy Days. And this sequence leads people somewhere – without their knowing it intellectually. Actually it is impossible for anyone to understand the sequence of rituals and Holy Days intellectually. It is not meant for that. It is meant for something else, something higher. For this you have to be in a state of prayer, otherwise it passes you by–.

”Vad är bön?” avbryter Needleman och får svaret: In the state of prayer one is vulnerable. Och Needleman kommenterar: “Han betonade det sista ordet och väntade sedan för att försäkra sig om att jag inte hade tolkat det på vanligt vis.”

Dialogen, så som den återges av Jacob Needleman i Lost Christianity, avslutas nu med att metropoliten säger:

In prayer one is vulnerable, not enthusiastic. And then these rituals have such force. They hit you like a locomotive. You must be not enthusiastic, nor rejecting – but only open. This is the whole aim of asceticism: to become open.

 

 

Religionens kris

 

”Gud är inte filosofernas Gud”, rubricerar Torsten Kälvemark det första kapitlet i sin bok. Han erinrar sig ett tidigt 60-tal när ”vi var några stycken som trodde på Gud”. Det var en tid när teologerna hukade under trycket från Hedenius och Per Ahlmark hade väckt uppmärksamhet genom att be att få bli befriad från den obligatoriska morgonbönen i skolan.

”Själv bodde jag på landet och slapp automatiskt vara med om den själlösa förkunnelsen”, skriver Kälvemark. ”Kanske var det därför jag bevarade tron.”

Misstron mot det konventionella språket och dess förmåga att uttrycka verkligheten är en starkt bidragande orsak till att Torsten Kälvemark känner sig alltmer hemma i de östkyrkliga landskapen. Han värjer sig för förkunnelsens pratighet, plattheten i ett språk som tar bort allt motstånd och ger en förenklad bild av existentiella bråddjup.

”Gud är inte bokstävernas Gud utan livets och verklighetens”, skriver han och konstaterar: ”Om den verbala förkunnelsen blir viktigare än tystnad, tillbedjan och konstnärlig gestaltning är religionen i kris.”

Vägg i vägg ligger ett annat svar på vad den östliga kristenheten har att ge oss i väst, något han delade med Gunnel Vallquist: teocentriciteten. Kälvemark citerar Vallquists definition av begreppet: ”Den koncentration på Gud som förmår ta människan ut ur hennes egen åsyn, befriar henne från religiös självanalys och ställer henne i den eviga tillbedjans sammanhang.”

 

 

Frihetens ok

 

När Torsten Kälvemark fick frågan varför han blivit ortodox undvek han i regel att svara, medveten om hur lätt man förfaller till argumentation och polemik när man ska formulera en inre övertygelse. När han väl valde att svara gjorde han det ofta med ett enda ord: Friheten.

Den frihet han talade om var så långt från all libertinism man kan komma. ”Den kristna friheten är oändlig men den för samtidigt med sig ett oändligt ansvar”, skriver han. Det var ett svar påverkat av den ryska filosofiska och teologiska traditionen, inte minst filosofen Nikolaj Berdjajev, som talar om hur han erfarit friheten som ”ett tungt ansvar och inte som en lätthet”. Berdjajev skriver:

I denna uppfattning av friheten som en plikt och ett ok, som en källa till livets tragik närmar jag mig Dostojevskij … Friheten är för mig gudomlig. Gud är friheten och det är han som har gett den till mig. Han är inte härskare utan befriare från världens träldom. Det är genom friheten som Gud handlar.

Med svaret om friheten som drivkraft ville Torsten Kälvemark markera hur den östkyrkliga teologin skiljer sig från den västerländska genom sin skepsis mot varje försök att hitta en fast yttre auktoritet, vare sig det handlar om ett ofelbart ämbete eller en ofelbar skriftsamling.

Låset av ull är kanske den mest pregnanta och klargörande bok som skrivits på svenska språket om den östliga kyrkans och kulturens värld. Med stor personlig inlevelse förmedlar den utsikter över andliga landskap formade av denna frihet. En spiritualitet som förhåller sig till världens kriser och katastrofer – vare sig de är politiska, ekonomiska, ekologiska, sociala, privata eller religiösa – inte genom en viss etik, utan genom sitt ethos.

 

 

Det tillslutna som ändå är öppet

 

O vitlimmade kapell
med sönderkyssta ikoner!
Din dörr är stängd
blott med en spik och en tåt av ull…

Stort som ett fårskjul:
dina klockor är fårens skällor
klämtande någonstans uppe i bergen
kapell vars lås är av ull

På västra sidan av den grekiska ön Patmos finner Torsten Kälvemark kapellet med låset av ull, liknande det Gunnar Ekelöf skriver om i sin dikt.

”Låset av ull är en symbol för det tillslutna som ändå är öppet”, skriver han i inledningen till den bok vars titel han lånat från poesins metafor.

Låset av ull, som boken alltså heter, blir vår fasteläsning i denna spalt under årets påskfasta. I fyrtio dagar ska vi i sällskap med Torsten Kälvemark utforska den livshållning som kapelldörren som värnar mysteriet och svalkan men ändå inte stänger någon ute, representerar. Så annorlunda den som speglas i kyrkor som oftast står låsta för att kyrksilvret inte ska stjälas.

 

 

Fastlagen

 

På lördag kväll inleds fastlagen, sedan är det tre dagar till Stora fastan.

Fastan har en yttre och en inre väg. Den yttre är nödvändig, fastan måste få någon form av konkretion för att vi ska kunna tala om fasta. Samtidigt vet de andliga fäderna hur lätt den yttre vägen blir ett mål i sig. Principles is what people have instead of God (Alexander Schmemann).

Fastans inre väg är övningen i kärlekens uppmärksamhet. En rätt fasta gör hjärtat mjukt. Det mjuka hjärtat ska inte förväxlas med sentimentalitet eller undfallenhet. Kärleken är stark, inte svag. Omutlig, inte medgörlig.

 

 

Väktarens arbetsvisa

 

Vi vill skydda jorden,
som jorden skyddar oss.
Vi vill skydda själen,
som själen skyddar oss.
Gud, var med oss alla.

– Väktarens arbetsvisa vid Livets vårdkase (Martin Lönnebo i Drömmen om Innersta sjön)

 

Ingen frihet är större

 

Den teologi som trehundratalets kyrkofäder utvecklade om att människan är kallad att ”bli Gud” avser inte människans natur. Den delar hon med myggan och antilopen, som skapade varelser kan vi aldrig dela Guds natur som är evig.

När människan kallas ”Guds avbild”, syftar det inte till hennes vad utan till hennes hur. Vi är inte vad Gud är och kan aldrig bli det. Men vi är skapade att likna Gud i hur vi lever: som personer överlåtna åt den andre i kärlek.

Kärlek är inte en känsla eller stämning som utgår från naturen, såsom blomman från trädet. Kärlek är en relation som gör oss till personer, så som Gud är person. Människan som Guds avbild kan bara förstå sig själv, och vara sig själv, när hon går ut ur sig själv den andre till mötes.

Verklig frihet är den frihet vi upplever när vi lever så som Gud lever. Att i denna mening ”bli Gud” – vad de grekiska fäderna kallades theosis (gudomliggörelse) – är därför identiskt med att bli fri att ”vara sig själv”. Ingen frihet är större än den vi erfar när vi avstår från det egna och öppnar oss för den andre.

 

 

Varför finns jag?

 

Descartes (1596–1650) syn på människan utgår från jaget (Jag tänker, därför är jag). En kristen antropologi utgår från den andre: Jag är älskad, därför är jag.

Det enda beviset för Gud är hans kärlek, yttrad i vår existens.

 

 

Vid världsförnyelsen

 

Om två dagar infaller den söndag som kallas septuagesima och anger att det är 70 dagar till påsk. De tre bibeltexter vi då lyssnar till i gudstjänsterna får hoppet att framträda i tydlig relief. De två första läsningarna, ur Vishetens bok och Filipperbrevet, bildar en länk mellan skapelse och uppståndelse som kastar ljus över det Jesus i söndagens evangelium kallar ”världens återfödelse”, eller med uttrycket i en annan översättning ”vid världsförnyelsen”.

Den första läsningen rymmer en ekologisk vision av hur allt Gud har skapat i grunden är gott. ”Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig gett gestalt åt något du hatade.”

Den andra läsningen påminner om hur Kristi död och uppståndelse utgör den arketypiska modellen för allt skapat. Allt som är skapat ”genom honom och till honom” äger löfte om att dela hans uppståndelse vid ”världens återfödelse.

 

 

Förvaltare eller präst?

 

Är människans roll i förhållande till skapelsen funktionell eller är den ontologisk? Svaret avgör hur vi ser på konsekvenserna av vad den ekumeniske patriarken Bartholomeus kallar ”den ekologiska synden”: är de moraliska eller är de existentiella?

Beskrivningen av människan som ”förvaltare” av skapelsen – i och för sig sympatisk – innebär ett etiskt förhållningssätt till världen. Om vi förstör naturen handlar vi omoraliskt. Men om människans förhållande till skapelsen är ontologiskt – om hon är ”skapelsens präst”, som kyrkofäderna uttryckte det – är följden av att vi förstör naturen att vi dör, vi upphör att existera.

Ekologin, hur vi förhåller oss till skapelsen, har att göra med vårt esse, vårt vara, inte bara vårt bene esse, vårt välbefinnande. ”Orsaken till den ekologiska krisen”, skriver den grekiske teologen Johannes Zizioulas”, är inte bristande etik utan brist på ethos.”