Hur länge?

Nedstängningen av samhällen över hela världen just nu – i många fall lika radikala som i den nordafrikanska staden Oran i Albert Camus roman Pesten – har lämnat många av oss med en plågsam upptäckt: Vi har glömt hur man gör för att bli stilla. Att frivilligt stanna upp har blivit i stort sett omöjligt i vår västerländska kultur. Inte ens när vi har semester gör vi det. Och inte heller klostren tycks längre vara undantag. Som trappistmunken Mauro-Giuseppe Lepori skriver i senaste numret av The Tablet: ”Vi munkar och nunnor har blivit lika vana som alla andra att rusa omkring, ständigt upptagna av kommande projekt.” Endast ovälkomna olyckshändelser kan förmå oss att hejda oss i det oavbrutna jagandet efter att få ut mer av livet – också av det andliga livet, om vi är kristna.

Men nu har alla våra projekt och planer, allt det vi bokat in i våra almanackor, alla konferenser, retreater, symposier, resor – till och med gudstjänster – skjutits på framtiden. Gud vet för hur länge, men låter inte oss veta.

Sålunda är den oftast upprepade frågan till experter av olika slag i dessa dagar: Hur länge? Frågan frilägger ett typiskt drag i samtiden: Ovanan vid att något tar tid. Ibland lång tid. Och därmed ovanan vid att stanna upp och bli stilla. Pandemin inskränker vår frihet, det vill säga friheten att alltid ha mycket att välja mellan. Friheten att välja det som återger livet en större integritet visar sig däremot öka. 

I ett berömt ord i Psaltaren 46 inbjuder Herren oss att bli stilla för att möta honom. Men det mötet, för att inte bli flyktigt, förutsätter tid. Lång-tid-i-stillhet. Så lång att tilliten hinner fördjupas till honom som alltid säger i stormarna: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” (Matt 14:27)

Den inre öknen

Den som förvärvat inre tystnad kan ta den med sig överallt. Hon ber ständigt. Men det vore absurt att tro att vi kan finna den inre tystnaden utan den yttre. Därför behöver vi platser dit vi kan dra oss undan för att smaka den tystnad som inte är frånvaro utan närvaro, inte tomhet utan fullhet.

Tystnaden tar oss med in i den verkliga öknen, den vi bär i vårt eget hjärta. Det finns ingen plats på jorden där Gud är närmare än i människans hjärta. Men vägen dit är lång. ”Den längsta resan är resan inåt.” (Hammarskjöld)

En cirkel av tystnad

Påsktidens första fastedag tillåter vi oss att blicka tillbaka på årets fastetid då vi bekantade oss med den ortodoxa spiritualiteten med hjälp av Torsten Kälvemarks bok Låset av ull. När vi nu känt något av doften och smaken av denna andlighet, märker vi hur den ortodoxa traditionen skiljer sig från kristendom i västlig tappning genom de frågor som ställs. I väst ställer vi ja-och-nej-frågor. Vi vill ha klara besked. ”Ge mig ett svar på frågan om förhållande mellan nåden och den fria viljan, Guds allmakt och lidandet eller Guds enhet i förhållande till Guds treenighet.”

I öst är frågorna helt andra. Här får inte tron sin förklaring genom rationella svar på förnuftiga frågor, utan snarare av det ljus som strålar från de heligas ansikten. Det är i ett förvandlat liv och en transformerad gemenskap som trons hemlighet klarnar. Därför sa de gamla teologerna att tron på treenigheten är en ”korsfästelse för tanken”. Ja, om man gör den till en fråga om siffror och begrepp. Inför försöken att begreppsmässigt fånga treenigheten måste man säga med Dionysios Areopagiten: ”Gud är varken tre eller en”. På begreppens område gäller den apofatiska grundhållningen, svar i form av negationer: Jag vet inte. Precis som i den klassiska antika filosofin: den verkligt vise är den som är medveten om sin okunnighet. Och varje fråga – eller ifrågasättande — från lärarens sida går ytterst ut på att väcka detta medvetande hos lärjungen.

Teologer som Gregorios av Nazianzos och Maximos Bekännaren duckar och parerar när de avkrävs begreppsmässiga förklaringar; de vet att inför de bottenlösa djupen hos Gud måste man dra en tystnadens cirkel. Undantaget är liturgins Trisagion, när gudstjänsten på jorden förenas med gudstjänsten i himlen i ett trefalt Helig, helig, helig.

Känner Jesus oss?

Vi har nått fram till den stora fastans fyrtionde och sista dag. Efter långfredagens drama avslutar vi nu anteckningarna på denna plats under årets påskfasta med en betraktelse utifrån stilla veckans läsning av Hans Urs von Balthasars tunna men innehållsrika bok som på engelska fått titeln Does Jesus know us? Do we know Jesus?

***

”Min stund är nära”, säger Jesus när han uppmanar några av sina lärjungar att gå in i staden och förbereda påskmåltiden. Tidigare har han sagt: ”Min stund har inte kommit än.” När de avslutat måltiden i den övre salen och Jesus börjar be för sina lärjungar och för världen, inleder han sin bön med orden: ”Fader, stunden har kommit.”

Hela Jesu liv har varit riktat mot den gåtfulla ”stund” som inte bara är en förlängning av hans tidigare liv och gärning. Den är avgränsad från allt som skett fram till den stunden. Den kommer närmare och närmare, och när den inträder sker det inte gradvis utan plötsligt – när Jesus faller till marken i Getsemane ”bedrövad ända till döds”. Det är där, på Olivberget, vi första gången hör honom säga: ”Stunden är inne.” Det ögonblick när dödsångesten får blod och svett att tränga ur hans kropp handlar inte om psykologi utan om teologi. Nu har den stund kommit som Johannes döparen profeterat om när Jesus första gången utpekades offentligt: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd.” 

Frågan som här ställs på sin absoluta spets är: Hur djupt känner Jesus människan? ”Känner”, inte bara i betydelsen har kunskap om, känner till eller känner med, utan i hur stor utsträckning är Jesus förtrogen med allt mänskligt? Hebreerbrevets ord om att Jesus ”har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd”, låter oss förstå att ingen prövning eller frestelse är honom obekant. Och samtidigt, innebär inte de orden att det finns något Jesus inte känner och är förtrogen med hos människorna: syndarens upplevelse av sin synd?

Men är det möjligt att sträcka sig längre? Skulle det inte innebära att vi äventyrar orden ”men utan synd”? Och vad menar i så fall Paulus när han säger att ”Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.” Här närmar vi oss mysteriet i strikt bemärkelse. 

Det finns två sätt att tolka orden att Jesus dog ”för oss” eller ”för vår skull”. Det ena, som är det svagare, beskriver Jesu död som ”ställföreträdande”. Hans lidande gör det möjligt för Gud att försonas med världen eftersom han inte lider för någon egen synd. Därmed kommer hans lidande oss till godo. Genom att han som är utan synd tar straffet för vår synd, blir vi frikända och får tillgodoräkna oss hans rättfärdighet.

Men kan det uttömma den djupa innebörden i orden om Jesus som Guds lamm som ”tar bort världens synd”? Är den stund Jesus talar om i själva verket det ögonblick när han blir ”ett med synden”? Handlar passionshistorien djupast sett inte bara om en fullkomlig offerdöd, utan lika mycket om den dödsångest och gudsövergivenhet som drabbar Jesus när han inifrån upplever syndens väsen?

”Vi gör klokt i att avhålla oss från de urvattnade teorier som menar att korset helt enkelt var det yttersta uttrycket för Jesu solidaritet med syndare”, skriver Hans Urs von Balthasar. Att så som Jesus ätit och druckit med tullindrivare och prostituerade, så avrättas han nu mellan två rövare. ”Det är sant”, tillägger von Balthasar, ”men det är inte hela sanningen.” Tolkningar i den riktningen vill gärna framhålla att Jesu sätt att möta och förhålla sig till syndare endast var uttrycket för den försonande attityd som Gud redan hade i förhållande till världen. Men vad ska man i så fall göra med Jesu skarpa ord om domen? Och hur ska man förhålla sig till Gamla testamentets oerhörda drama och tragedi? Var allt det bara ett missförstånd som korrigerades av Jesus när han lät oss uppleva Gud som Fadern?

Solidaritet är ett alltför svagt ord för att uttrycka djupet av den identifikation med världen som Jesu korsdöd vittnar om, menar Hans Urs von Balthasar. Han skriver:

Vi behöver vara uppmärksamma så att vi inte drar fel slutsatser. Vi kan inte säga att Jesus ”straffades” av Gud istället för syndaren. Inte heller kan vi säga att han upplevde sig ”fördömd” av Gud och sänd till ”helvetet”. För ”helvetet” förknippar vi med hat mot Gud. Det vore meningslöst att tillskriva den Korsfäste någon som helst bitterhet mot Gud. Däremot är det fullt möjligt att säga att Guds son led det som syndaren förtjänat, det vill säga, separation från Gud, ja kanske till och med fullständig och slutgiltig skilsmässa från Gud.”

Om Jesus levt hela sitt liv i en obruten gemenskap med Gud, då kunde ingen lida mer av att mista kontakten med Gud än vad han gjorde. ”På korset fortsätter han att göra Guds vilja, men utan att veta om det”, säger von Balthasar. Med varje fiber av sin varelse klamrar han sig fast vid den Gud vars närvaro han inte längre känner, eftersom han nu – tillsammans med alla syndare – får uppleva vad det är att förlora gemenskapen med Gud. Det är inte en övergivenhet ”för en tid”, någon sådan existerar inte. Verklig övergivenhet är till sitt väsen sådan att den övergivne inte bara upplever att ”det har alltid varit så här” utan också att ”det kommer alltid att vara så här”. Det är upplevelsen av ett evigt ”helvete” från vilken ingen kan befria utom Gud. Och han är borta.

På korset går Jesus in i den yttersta gudsövergivenheten, något bortom det finns inte. Hade det inte varit så skulle Jobs och Klagovisornas lidande varit mer djupgående än det Jesus genomlever. Detsamma gäller martyrhistorien. Det vore otänkbart att någon enda människa i världens alla Auschwitz och Gulagarkipelager skulle upplevt ett mer förfärande mörker än honom. ”Martyrernas upplevelser är bara ett eko av den unika och ojämförliga börda som gudamänniskan uthärdade”, skriver von Balthasar.

Det är först nu, efter att själv ha passerat genom denna mörka terräng och i sitt inre härjats av syndens kaos, som Jesus helt och fullt känner människan. Det var för den stunden han kommit. Den kunskap han har om oss äger han inte bara genom Andens gåva eller genom att ha varit frestad som vi. Han har själv varit fullständigt uttömd och utmattad, uppgiven och uppriven efter att i sitt innersta ha känt syndens hela förfärande verklighet.

Därför är han den ende som ur Guds hand kan ta världshistoriens förseglade bok och bryta dess sigill, ett efter ett. All den terror den rymmer kan inte överträffa hans eget lidande. Han är dess Herre, och bara i honom kan allt tydas och få en mening.

Första fastedagen i påsktiden infaller den 22 april.

Mellanspel i tre akter

Jesu långa och tunga bönenatt slutade med att det under Judas ledning kom en trupp soldater underställda templets myndighetspersoner och grep Jesus, medan lärjungarna lämnades ifred. Under natten och den tidiga morgonen låter oss evangelierna urskilja tre etapper på Jesu väg mot den slutliga domen: en rådsförsamling i översteprästen Kajafas hus, förhöret av Jesus inför Stora rådet och slutligen, tidigt på morgonen, processen i Pilatus residens. Före det definitiva beslutet, domen mot Jesus, som blir början på hans sista vandring mot Golgata, följer ett dramatiskt och smärtsamt mellanspel i tre akter.

Den första akten består av att Pilatus för fram Jesus som en kandidat för påskamnestin. Den hörde till påsken att folket fick begära en dömd fånge fri, och man får nu välja mellan två messiasgestalter De har bägge namnet Jesus. Jesus av Nasaret och Jesus Barabbas. Den senare kallas i vår bibelöversättning för ”rövare”, men det grekiska ord som används har i den dåtida politiska kontexten betydelsen terrorist eller motståndskämpe. Människan kommer alltid att stå inför dessa två val: antingen ett ja till den Gud som verkar endast med sanningens och kärlekens makt, eller valet att satsa på något mer konkret, mer gripbart, på våldet.

Den andra akten bestod av gisslandet av Jesus. Johannes beskriver det kort, nästan lakoniskt, med orden: ”Då tog Pilatus Jesus och lät gissla honom.” Gisslandet var ett straff som i den romerska rätten föregick själva dödsdomen. Det var ett barbariskt straff. Att Simon från Cyrene fick bära Jesu korsbjäke, och att Jesus dör ovanligt snabbt på korset måste ha berott på att den tortyr som gisslandet innebar var extremt svår.

Den tredje akten är kröningen med törnen. Soldaterna driver sitt råa spel med Jesus. I karikerande form klär de den till hela kroppen slagne och sårade Jesus i kejserliga insignier: purpurmanteln, den av törnen flätade kronan och spiras av vass. Han hade ju sagt att han var en kung! Som narrkonung förs Jesus till Pilatus, som för fram honom inför folkmassan och ropar: Ecce homo! Orden ”Se människan” får nu ett djup som går utöver själva ögonblicket. Hos Jesus framträder människan i sig. I honom ser vi nöden hos alla slagna, alla sönderplågade. I honom speglar sig det vi kallar synd: hur människan blir när hon vänder sig bort från Gud.

Ingen kan ta ifrån Jesus hans innersta värdighet. Den dolde Guden förblir närvarande i honom. Också den slagna och förnedrade människan förblir Guds avbild. Därför är Jesus mitt i sitt lidande en bild av hoppet: Gud står på alla lidandes sida.

Den trotsiga bönen

Klagovisorna verkar i förstone inte vara en bok om bön, snarare motsatsen. Den anklagar mer än lovsjunger, tvivlar mer än hoppas. Men trots förebråelserna mot Gud är detta i allra högsta grad en bönbok. Fylld av röster som stiger ur djupet och blir till bön för en sönderslagen värld. Likt Jesu bön på Olivberget denna stora torsdag: ”Min själ är bedrövad, ända till döds.” 

Det är bön i en själens natt som tycks ha blivit permanent. De som talar kan uttrycka tvivel över om deras ord alls tränger igenom det dok som Gud verkar ha dolt sig i – ”Du har dolt dig i vrede” – men de ber likväl. Inte ens Guds tystnad får bönen att tystna. Redan det är en akt av trotsig tro. Dessa människor vägrar låta Gud komma undan. De struntar i att Gud inte verkar bry sig. De ber ändå.

Klagovisorna hjälper oss att se hur vi kan uttrycka vår bön i tider av ångest och fruktan, en bön som famnar de stora illdåden och omvälvningarna i världen såväl som de personliga tragedierna. Vi får här lära oss hur man kan stå inför Gud i bön utan några som helst anspråk: bruten, tårfylld, arg. På den vägen kan hjärtat bli bärare av den bön som förmår hela en sårad värld. Det förkrossade hjärtats bön. Och genom att vädja om Guds ingripande transformeras klagan till förbön. 

Poesi vid vägs ände

Som inget annat språk förmår poesin bygga ett hus för sorgen. Den besvarar inte de omöjliga teologiska frågorna. Men som konstnären Ann Bryan uttrycker det: ”När tanke och förnuft har nått vägs ände i mötet med obeskrivlig ondska eller outhärdliga personliga förluster, kan konsten bli ett sätt att skapa en plats där vi helt enkelt får hjälp att uthärda frågan: Var är Gud?”

Sorgens poesi i Klagovisorna är absolut avklädd, så rå och outhärdlig som det bara går – och som den måste vara för att ge någon som helst heder åt förlusten. Här finns inte tillstymmelse till förnekelse, inte minsta spår kvar av de gamla självsäkerheterna om templet och Jerusalem hos ett folk som intalat sig att de var oemottagliga för den sårbarhet som definierade livet för omvärlden. 

Som all god poesi kan Klagovisorna bli en spegelsal där vi möter vår egen verklighet oförställd. Det gör dem till en bok som är alldeles nödvändig att ha med i vår bibelläsning. De väntar på att få gå i dialog med oss. I all sin råhet rymmer de en inbjudan till nytt liv just därför att de hjälper oss att inte längre dölja vår smärta. Det är därför teologen Kathleen O’Connor, som i många år haft en nära relation till Klagovisorna, kan skriva: ”Denna bok är en konstnärlig juvel, en teologisk gåta och en tapper akt av överlevnad.”

En handbok för överlevnad

Läsningen av Klagovisorna har kommit att bli en del av liturgin under stilla veckan. För somliga utgör just denna läsning en av denna stora veckas höjdpunkter. Andra känner enbart obehag inför en så plågsam text. Är Klagovisorna deprimerande läsning? Eller är de tröstande? 

Det beror på läsarens utgångspunkt. För den som gjort förnekelsen till överlevnadsstrategi blir denna bibelbok en svår prövning, eftersom den rör vid sår som man inte vill kännas vid. Men för den som redan har smärtan som utgångspunkt kan den bli en lisa för själen. Bibelns mest tröstlösa bok har för inte så få människor öppnat en väg till tröst. Klagovisorna är en handbok för överlevnad i en nedsläckt värld.

Klagovisorna skapar inte smärta, de är sånger som frilägger smärtan. Det är första steget på vägen mot helande. Det finns ingen väg vidare för den som inte ger röst åt sin smärta, och inte heller för den som inte vill lyssna till andras smärta.

När himlen är en tabula rasa

Nu är det tid för Klagovisorna. Varje dag under Stilla veckan lyssnar vi till de röster som i denna bibelbok bildar ett ”sorgens oratorium”.

Ögonvittnen vandrar runt i det vandaliserade Jerusalem och rapporterar om mardrömslika scener och en stank av död i den stad som en gång väckte turisters och pilgrimers avund. Rösterna griper in i och motsäger varandra i sina berättelser om de olyckor de överlevt och de förluster de drabbats av. Ett klanglöst ”varför” stiger som en vålnad ur graven.

Men en röst saknas i Klagovisorna. Vi hör aldrig Gud yttra ett enda ord. Och här framstår Guds tystnad som ”inspirerad”: just genom att bibeltexten inte ”tvingar” Gud att tala, ges de röster som vittnar möjlighet att fritt och med full kraft artikulera sin förtvivlan och desperation. Gud avbryter inte, försöker inte lägga till rätta, allra minst försvarar han sig inför våra utbrott av hopplöshet och indignation.

Här dyker heller ingen upp som försöker föra Guds talan, som i Jobs bok. Himlen är en tabula rasa. Gud förblir mållös. Lika tyst som när den korsfäste Människosonen förgäves ropar efter ett svar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

Den brinnande vaxljuslågans språk

Vi har nu kommit till slutet av Låset av ull, den bok av Torsten Kälvemark vi haft som daglig fasteläsning (söndagar undantagna) sedan askonsdagen den 26 februari. Den avslutande delen med överskriften ”Litteratur och liv” rymmer två kapitel, det ena utgör anteckningar om Tito Collianders författarskap, det andra är en form av epilog som författaren kallar ”Fotnot till Brodsky”. 

Fotnoten får vi återkomma till en annan gång, men den finlandssvenske författaren Tito Colliander var en av de författare Torsten Kälvemark höll allra högst. Dennes unika memoarsvit över sju band läste han återkommande. Colliander beskrevs ibland som en finländsk Dostojevskij, något Kälvemark menar hör samman med att de i stor utsträckning är ”utflöden av samma kulturella och litterära tradition”. Han skriver:

De delar en människosyn med rötter i den ortodoxt kristna traditionen. Men denna människosyn handlar inte bara om lidande, förbarmande och försoning, den handlar också om tröst, glädje och uppståndelse. Detta senare kan vara svårare att upptäcka, men den finns där i rikt mått för den som förmår att läsa den undertext som möjligen förutsätter andra glasögon än de normalslipade.

Kapitlet om Colliander är ett av de rikaste i Låset av Ull, som tagit oss från Grekland till Ryssland och Frankrike och nu till sist Finland, kanske för att Torsten Kälvemark själv identifierar sig så djupt med den finlandssvenske författaren. ”Den ortodoxa traditionen, ’den ryska heligheten’, är närvarande överallt i Tito Collianders böcker”, skriver han. Colliander var, liksom Kälvemark, en sökare efter ett språk ”bortom bokstäver och ljud”, präglad av en djup fromhet, men det var en fromhet ”utan ett ord av dogmatik och förkunnelse”, som Herbert Tingsten i en uppskattande recension uttryckte sig om Colliander. ”Fromheten kommer fram i själva synen på människorna”, skriver Tingsten. Själv säger Colliander, när han en gång får frågan om han betraktar sig själv som en ”from man”:

 Jag vet inte riktigt vad som menas med det. Det är så främmande för den tradition jag tillhör att dela in i fållor, att särskilja och säga att den är from och den är inte from, att den är kristen och den är det inte. Vi står ju alla där med våra svagheter. Ingen kan döma och avgöra. Rövaren hade ju mycket blod på sina händer, men på de gamla ryska ikonerna är det ändå han, inte Petrus, som står och tar emot oss i Paradiset.

Torsten Kälvemark berättar om ett av sina personliga möten med Tito Colliander, hemma hos författaren på Runebergsgatan i Helsingfors. Han ställer bland annat frågan om varför orden Herre, förbarma dig! har en så central plats i den ortodoxa traditionen.

”Jo”, säger Tito Colliander eftertänksamt, ”förutsättningen är ju att man känner sig beroende och otillräcklig. De där orden innefattar vår ställning inte bara inför Herren Kristus utan inför hela skapelsen. Beroenden och misslyckanden. Vi ger inte bort allt vad vi äger, vår tro är svag, vi kan inte förflytta berg. Men även om vår tro är svag, även om vi inte tror alls kan vi ropa: Herre förbarma dig! För själva det ropet kan ge oss tro.”

När de båda fortsätter sitt samtal sätter Colliander efter en stund in detta bönerop i ett hoppets och glädjens perspektiv:

Det är en bön som inte är egocentrisk. Den hjälper än därför att inte döma, att inte hos andra förutsätta något slags godhet eller tro eller sådant. Utan i stället: förbarma dig över mig så att jag kan se mina egna synder och inte döma min broder, som det står i fastebönen av Efraim Syriern. 

I det perspektivet menar Colliander att allting blir helgat, och påminner om sin biktfader Johannes från Valamo, som sa när han pekade på gräset och alla insekter som rörde sig där: ”Allt detta är fullt av Herrens glädje. Du skall inte tro att du kommer in i paradiset någon gång när du är död. Paradiset är redan här, när du älskar.”

Torsten Kälvemark beskriver Tito Collianders språk som ”den brinnande vaxljuslågans språk”. Kanske finns det ingen annan författare på svenska, antyder han, som fört sina läsare närmare upplevelsen av det annorlunda ljuset. Det man egentligen inte kan läsa sig till, eftersom den enda vägen dit är ”medlevelsen, verkligheten känd som verklighet”.

Bilden överst: Torsten Kälvemark framför öppna spisen i Vasarummet i Nya Slottet Bjärka-Säby under ett föredrag vid ett av Pilgrims vintermöten.