Den karismatiska dimensionen

Något av det som gjorde den ryska ortodoxa miljön i Frankrike så dynamisk var många av dess teologers förmåga att förena det bästa av två världar. Torsten Kälvemark återkommer till hur tänkare som Lossky och förkunnare som Gillet hade en gåva att förmedla arvet från öst i respekt och lyhördhet för den västliga traditionen. Samtidigt som de kunde framhålla västs förtjänster, var de också tydliga med var traditionerna skilde sig åt.

Går det att ringa in vad som är östkyrkans och den ortodoxa spiritualitetens viktigaste bidrag till kristenheten som helhet? Man kanske inte alltför snabbt ska peka ut en enskild fråga – Kälvemark har flera gånger berört antropologins betydelse och därmed synen på människans frihet – men något av det mest väsentliga har utan tvekan att göra med synen på den helige Ande. Jag minns själv ett samtal inom tidskriften Pilgrims referensgrupp för en del år sedan då frågan om ämbete och ledarskap kom på tal. Vilka kyrkliga ledare kan bäst främja enheten? Efter en stund tog Torsten Kälvemark ordet, lågmält men med stort eftertryck sköt han in en replik som skapade en lång tystnad: ”Kyrkan har bara en ledare – den helige Ande!”

Den ortodoxa teologins ”huvuduppgift i dag är kanske att återupprätta den grundläggande bibliska teologin om den helige Ande som Guds närvaro ibland oss”, säger John Meyendorf, citerad i Låset av ull. Det finns en karismatisk dimension i den östkyrkliga traditionen – och karismatisk ska då inte förstås som något som har med upplevelser och rus att göra – och det är bara mot den bakgrunden man något lite kan ana varför frågan om filioque blivit så känslig. Det grekiska ordet filioque – ”och Sonen” – står för det tillägg som på 600-talet gjordes i den nicenska trosbekännelsen avseende den helige Andes relation till Fadern och Sonen i treenigheten. Medan det sedan kyrkomötet i Konstatinopel 380 hette att Anden utgår från Fadern, introducerades här en formulering som än i dag är den gängse i väst, att Anden utgår från Fadern och Sonen.

Men rör det sig ändå inte om subtiliteter? Mer än en har gjort den invändningen, och här är inte platsen att utreda frågan. Men när Torsten Kälvemar kommenterar Vladimir Lossky, med anledning av att denne framför allt sysselsatt sig med läran om den helige Ande, konstaterar han tänkvärt att Lossky ”i den västliga kyrkans dogma om den helige Andes utgående av Sonen (filioque) ser roten till det han beskriver som den västerländska kyrkans kris med dess olika stadier: skolastik, reformation, pietism och religiös liberalism”. Och Kälvemark fortsätter:

Det är för honom en lära som hotar synen på den helige Ande som person och som därmed försvagar den dynamik som Anden skänker kyrkan, både som den som ger den gudomliga fullheten till var och en av dess medlemmar men också som den som fogar samman lemmarna till en helhet. Den balans mellan person och gemenskap som därmed rubbas leder (om man vill göra en förgrovad sammanfattning) ytterst till en auktoritär tro som måste hitta sina yttre garantier antingen i ett ofelbart ämbete eller i en ofelbar Bibel.

Möjligen provocerar Torsten Kälvemark en och annan med sin iakttagelse, men den är väl värd eftertanke. Vad det inte minst handlar om är det som gör kyrkan till en djupt demokratisk gemenskap i ordets verkliga mening: eftersom Anden är given åt alla är varje röst viktig att lyssna till när Guds vilja ska urskiljas. Det innebär inte att ledarskapet är som en herrelös hund, den som griper det får det, men att om någon är en andlig ledare är det inte för att denne kallar sig så eller är vald till en viss position, utan för att gemenskapen hos den personen har igenkänt den helige Andes närvaro. 

Comments are closed.