Den brinnande vaxljuslågans språk

Vi har nu kommit till slutet av Låset av ull, den bok av Torsten Kälvemark vi haft som daglig fasteläsning (söndagar undantagna) sedan askonsdagen den 26 februari. Den avslutande delen med överskriften ”Litteratur och liv” rymmer två kapitel, det ena utgör anteckningar om Tito Collianders författarskap, det andra är en form av epilog som författaren kallar ”Fotnot till Brodsky”. 

Fotnoten får vi återkomma till en annan gång, men den finlandssvenske författaren Tito Colliander var en av de författare Torsten Kälvemark höll allra högst. Dennes unika memoarsvit över sju band läste han återkommande. Colliander beskrevs ibland som en finländsk Dostojevskij, något Kälvemark menar hör samman med att de i stor utsträckning är ”utflöden av samma kulturella och litterära tradition”. Han skriver:

De delar en människosyn med rötter i den ortodoxt kristna traditionen. Men denna människosyn handlar inte bara om lidande, förbarmande och försoning, den handlar också om tröst, glädje och uppståndelse. Detta senare kan vara svårare att upptäcka, men den finns där i rikt mått för den som förmår att läsa den undertext som möjligen förutsätter andra glasögon än de normalslipade.

Kapitlet om Colliander är ett av de rikaste i Låset av Ull, som tagit oss från Grekland till Ryssland och Frankrike och nu till sist Finland, kanske för att Torsten Kälvemark själv identifierar sig så djupt med den finlandssvenske författaren. ”Den ortodoxa traditionen, ’den ryska heligheten’, är närvarande överallt i Tito Collianders böcker”, skriver han. Colliander var, liksom Kälvemark, en sökare efter ett språk ”bortom bokstäver och ljud”, präglad av en djup fromhet, men det var en fromhet ”utan ett ord av dogmatik och förkunnelse”, som Herbert Tingsten i en uppskattande recension uttryckte sig om Colliander. ”Fromheten kommer fram i själva synen på människorna”, skriver Tingsten. Själv säger Colliander, när han en gång får frågan om han betraktar sig själv som en ”from man”:

 Jag vet inte riktigt vad som menas med det. Det är så främmande för den tradition jag tillhör att dela in i fållor, att särskilja och säga att den är from och den är inte from, att den är kristen och den är det inte. Vi står ju alla där med våra svagheter. Ingen kan döma och avgöra. Rövaren hade ju mycket blod på sina händer, men på de gamla ryska ikonerna är det ändå han, inte Petrus, som står och tar emot oss i Paradiset.

Torsten Kälvemark berättar om ett av sina personliga möten med Tito Colliander, hemma hos författaren på Runebergsgatan i Helsingfors. Han ställer bland annat frågan om varför orden Herre, förbarma dig! har en så central plats i den ortodoxa traditionen.

”Jo”, säger Tito Colliander eftertänksamt, ”förutsättningen är ju att man känner sig beroende och otillräcklig. De där orden innefattar vår ställning inte bara inför Herren Kristus utan inför hela skapelsen. Beroenden och misslyckanden. Vi ger inte bort allt vad vi äger, vår tro är svag, vi kan inte förflytta berg. Men även om vår tro är svag, även om vi inte tror alls kan vi ropa: Herre förbarma dig! För själva det ropet kan ge oss tro.”

När de båda fortsätter sitt samtal sätter Colliander efter en stund in detta bönerop i ett hoppets och glädjens perspektiv:

Det är en bön som inte är egocentrisk. Den hjälper än därför att inte döma, att inte hos andra förutsätta något slags godhet eller tro eller sådant. Utan i stället: förbarma dig över mig så att jag kan se mina egna synder och inte döma min broder, som det står i fastebönen av Efraim Syriern. 

I det perspektivet menar Colliander att allting blir helgat, och påminner om sin biktfader Johannes från Valamo, som sa när han pekade på gräset och alla insekter som rörde sig där: ”Allt detta är fullt av Herrens glädje. Du skall inte tro att du kommer in i paradiset någon gång när du är död. Paradiset är redan här, när du älskar.”

Torsten Kälvemark beskriver Tito Collianders språk som ”den brinnande vaxljuslågans språk”. Kanske finns det ingen annan författare på svenska, antyder han, som fört sina läsare närmare upplevelsen av det annorlunda ljuset. Det man egentligen inte kan läsa sig till, eftersom den enda vägen dit är ”medlevelsen, verkligheten känd som verklighet”.

Bilden överst: Torsten Kälvemark framför öppna spisen i Vasarummet i Nya Slottet Bjärka-Säby under ett föredrag vid ett av Pilgrims vintermöten.

Comments are closed.