Poesi vid vägs ände

Som inget annat språk förmår poesin bygga ett hus för sorgen. Den besvarar inte de omöjliga teologiska frågorna. Men som konstnären Ann Bryan uttrycker det: ”När tanke och förnuft har nått vägs ände i mötet med obeskrivlig ondska eller outhärdliga personliga förluster, kan konsten bli ett sätt att skapa en plats där vi helt enkelt får hjälp att uthärda frågan: Var är Gud?”

Sorgens poesi i Klagovisorna är absolut avklädd, så rå och outhärdlig som det bara går – och som den måste vara för att ge någon som helst heder åt förlusten. Här finns inte tillstymmelse till förnekelse, inte minsta spår kvar av de gamla självsäkerheterna om templet och Jerusalem hos ett folk som intalat sig att de var oemottagliga för den sårbarhet som definierade livet för omvärlden. 

Som all god poesi kan Klagovisorna bli en spegelsal där vi möter vår egen verklighet oförställd. Det gör dem till en bok som är alldeles nödvändig att ha med i vår bibelläsning. De väntar på att få gå i dialog med oss. I all sin råhet rymmer de en inbjudan till nytt liv just därför att de hjälper oss att inte längre dölja vår smärta. Det är därför teologen Kathleen O’Connor, som i många år haft en nära relation till Klagovisorna, kan skriva: ”Denna bok är en konstnärlig juvel, en teologisk gåta och en tapper akt av överlevnad.”

Comments are closed.