Känner Jesus oss?

Vi har nått fram till den stora fastans fyrtionde och sista dag. Efter långfredagens drama avslutar vi nu anteckningarna på denna plats under årets påskfasta med en betraktelse utifrån stilla veckans läsning av Hans Urs von Balthasars tunna men innehållsrika bok som på engelska fått titeln Does Jesus know us? Do we know Jesus?

***

”Min stund är nära”, säger Jesus när han uppmanar några av sina lärjungar att gå in i staden och förbereda påskmåltiden. Tidigare har han sagt: ”Min stund har inte kommit än.” När de avslutat måltiden i den övre salen och Jesus börjar be för sina lärjungar och för världen, inleder han sin bön med orden: ”Fader, stunden har kommit.”

Hela Jesu liv har varit riktat mot den gåtfulla ”stund” som inte bara är en förlängning av hans tidigare liv och gärning. Den är avgränsad från allt som skett fram till den stunden. Den kommer närmare och närmare, och när den inträder sker det inte gradvis utan plötsligt – när Jesus faller till marken i Getsemane ”bedrövad ända till döds”. Det är där, på Olivberget, vi första gången hör honom säga: ”Stunden är inne.” Det ögonblick när dödsångesten får blod och svett att tränga ur hans kropp handlar inte om psykologi utan om teologi. Nu har den stund kommit som Johannes döparen profeterat om när Jesus första gången utpekades offentligt: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd.” 

Frågan som här ställs på sin absoluta spets är: Hur djupt känner Jesus människan? ”Känner”, inte bara i betydelsen har kunskap om, känner till eller känner med, utan i hur stor utsträckning är Jesus förtrogen med allt mänskligt? Hebreerbrevets ord om att Jesus ”har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd”, låter oss förstå att ingen prövning eller frestelse är honom obekant. Och samtidigt, innebär inte de orden att det finns något Jesus inte känner och är förtrogen med hos människorna: syndarens upplevelse av sin synd?

Men är det möjligt att sträcka sig längre? Skulle det inte innebära att vi äventyrar orden ”men utan synd”? Och vad menar i så fall Paulus när han säger att ”Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.” Här närmar vi oss mysteriet i strikt bemärkelse. 

Det finns två sätt att tolka orden att Jesus dog ”för oss” eller ”för vår skull”. Det ena, som är det svagare, beskriver Jesu död som ”ställföreträdande”. Hans lidande gör det möjligt för Gud att försonas med världen eftersom han inte lider för någon egen synd. Därmed kommer hans lidande oss till godo. Genom att han som är utan synd tar straffet för vår synd, blir vi frikända och får tillgodoräkna oss hans rättfärdighet.

Men kan det uttömma den djupa innebörden i orden om Jesus som Guds lamm som ”tar bort världens synd”? Är den stund Jesus talar om i själva verket det ögonblick när han blir ”ett med synden”? Handlar passionshistorien djupast sett inte bara om en fullkomlig offerdöd, utan lika mycket om den dödsångest och gudsövergivenhet som drabbar Jesus när han inifrån upplever syndens väsen?

”Vi gör klokt i att avhålla oss från de urvattnade teorier som menar att korset helt enkelt var det yttersta uttrycket för Jesu solidaritet med syndare”, skriver Hans Urs von Balthasar. Att så som Jesus ätit och druckit med tullindrivare och prostituerade, så avrättas han nu mellan två rövare. ”Det är sant”, tillägger von Balthasar, ”men det är inte hela sanningen.” Tolkningar i den riktningen vill gärna framhålla att Jesu sätt att möta och förhålla sig till syndare endast var uttrycket för den försonande attityd som Gud redan hade i förhållande till världen. Men vad ska man i så fall göra med Jesu skarpa ord om domen? Och hur ska man förhålla sig till Gamla testamentets oerhörda drama och tragedi? Var allt det bara ett missförstånd som korrigerades av Jesus när han lät oss uppleva Gud som Fadern?

Solidaritet är ett alltför svagt ord för att uttrycka djupet av den identifikation med världen som Jesu korsdöd vittnar om, menar Hans Urs von Balthasar. Han skriver:

Vi behöver vara uppmärksamma så att vi inte drar fel slutsatser. Vi kan inte säga att Jesus ”straffades” av Gud istället för syndaren. Inte heller kan vi säga att han upplevde sig ”fördömd” av Gud och sänd till ”helvetet”. För ”helvetet” förknippar vi med hat mot Gud. Det vore meningslöst att tillskriva den Korsfäste någon som helst bitterhet mot Gud. Däremot är det fullt möjligt att säga att Guds son led det som syndaren förtjänat, det vill säga, separation från Gud, ja kanske till och med fullständig och slutgiltig skilsmässa från Gud.”

Om Jesus levt hela sitt liv i en obruten gemenskap med Gud, då kunde ingen lida mer av att mista kontakten med Gud än vad han gjorde. ”På korset fortsätter han att göra Guds vilja, men utan att veta om det”, säger von Balthasar. Med varje fiber av sin varelse klamrar han sig fast vid den Gud vars närvaro han inte längre känner, eftersom han nu – tillsammans med alla syndare – får uppleva vad det är att förlora gemenskapen med Gud. Det är inte en övergivenhet ”för en tid”, någon sådan existerar inte. Verklig övergivenhet är till sitt väsen sådan att den övergivne inte bara upplever att ”det har alltid varit så här” utan också att ”det kommer alltid att vara så här”. Det är upplevelsen av ett evigt ”helvete” från vilken ingen kan befria utom Gud. Och han är borta.

På korset går Jesus in i den yttersta gudsövergivenheten, något bortom det finns inte. Hade det inte varit så skulle Jobs och Klagovisornas lidande varit mer djupgående än det Jesus genomlever. Detsamma gäller martyrhistorien. Det vore otänkbart att någon enda människa i världens alla Auschwitz och Gulagarkipelager skulle upplevt ett mer förfärande mörker än honom. ”Martyrernas upplevelser är bara ett eko av den unika och ojämförliga börda som gudamänniskan uthärdade”, skriver von Balthasar.

Det är först nu, efter att själv ha passerat genom denna mörka terräng och i sitt inre härjats av syndens kaos, som Jesus helt och fullt känner människan. Det var för den stunden han kommit. Den kunskap han har om oss äger han inte bara genom Andens gåva eller genom att ha varit frestad som vi. Han har själv varit fullständigt uttömd och utmattad, uppgiven och uppriven efter att i sitt innersta ha känt syndens hela förfärande verklighet.

Därför är han den ende som ur Guds hand kan ta världshistoriens förseglade bok och bryta dess sigill, ett efter ett. All den terror den rymmer kan inte överträffa hans eget lidande. Han är dess Herre, och bara i honom kan allt tydas och få en mening.

Första fastedagen i påsktiden infaller den 22 april.

Comments are closed.