En cirkel av tystnad

Påsktidens första fastedag tillåter vi oss att blicka tillbaka på årets fastetid då vi bekantade oss med den ortodoxa spiritualiteten med hjälp av Torsten Kälvemarks bok Låset av ull. När vi nu känt något av doften och smaken av denna andlighet, märker vi hur den ortodoxa traditionen skiljer sig från kristendom i västlig tappning genom de frågor som ställs. I väst ställer vi ja-och-nej-frågor. Vi vill ha klara besked. ”Ge mig ett svar på frågan om förhållande mellan nåden och den fria viljan, Guds allmakt och lidandet eller Guds enhet i förhållande till Guds treenighet.”

I öst är frågorna helt andra. Här får inte tron sin förklaring genom rationella svar på förnuftiga frågor, utan snarare av det ljus som strålar från de heligas ansikten. Det är i ett förvandlat liv och en transformerad gemenskap som trons hemlighet klarnar. Därför sa de gamla teologerna att tron på treenigheten är en ”korsfästelse för tanken”. Ja, om man gör den till en fråga om siffror och begrepp. Inför försöken att begreppsmässigt fånga treenigheten måste man säga med Dionysios Areopagiten: ”Gud är varken tre eller en”. På begreppens område gäller den apofatiska grundhållningen, svar i form av negationer: Jag vet inte. Precis som i den klassiska antika filosofin: den verkligt vise är den som är medveten om sin okunnighet. Och varje fråga – eller ifrågasättande — från lärarens sida går ytterst ut på att väcka detta medvetande hos lärjungen.

Teologer som Gregorios av Nazianzos och Maximos Bekännaren duckar och parerar när de avkrävs begreppsmässiga förklaringar; de vet att inför de bottenlösa djupen hos Gud måste man dra en tystnadens cirkel. Undantaget är liturgins Trisagion, när gudstjänsten på jorden förenas med gudstjänsten i himlen i ett trefalt Helig, helig, helig.

Comments are closed.