Hur länge?

Nedstängningen av samhällen över hela världen just nu – i många fall lika radikala som i den nordafrikanska staden Oran i Albert Camus roman Pesten – har lämnat många av oss med en plågsam upptäckt: Vi har glömt hur man gör för att bli stilla. Att frivilligt stanna upp har blivit i stort sett omöjligt i vår västerländska kultur. Inte ens när vi har semester gör vi det. Och inte heller klostren tycks längre vara undantag. Som trappistmunken Mauro-Giuseppe Lepori skriver i senaste numret av The Tablet: ”Vi munkar och nunnor har blivit lika vana som alla andra att rusa omkring, ständigt upptagna av kommande projekt.” Endast ovälkomna olyckshändelser kan förmå oss att hejda oss i det oavbrutna jagandet efter att få ut mer av livet – också av det andliga livet, om vi är kristna.

Men nu har alla våra projekt och planer, allt det vi bokat in i våra almanackor, alla konferenser, retreater, symposier, resor – till och med gudstjänster – skjutits på framtiden. Gud vet för hur länge, men låter inte oss veta.

Sålunda är den oftast upprepade frågan till experter av olika slag i dessa dagar: Hur länge? Frågan frilägger ett typiskt drag i samtiden: Ovanan vid att något tar tid. Ibland lång tid. Och därmed ovanan vid att stanna upp och bli stilla. Pandemin inskränker vår frihet, det vill säga friheten att alltid ha mycket att välja mellan. Friheten att välja det som återger livet en större integritet visar sig däremot öka. 

I ett berömt ord i Psaltaren 46 inbjuder Herren oss att bli stilla för att möta honom. Men det mötet, för att inte bli flyktigt, förutsätter tid. Lång-tid-i-stillhet. Så lång att tilliten hinner fördjupas till honom som alltid säger i stormarna: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” (Matt 14:27)

Comments are closed.