”Och allt ska bli väl”

När pesten härjade i Europa på 1300-talet, och hungersnöden i dess spår, höjde en kvinna i den engelska staden Norwich sin röst på tvärs mot alla domedagsstämningar. Hälften av stadens invånare hade avlidit i epidemin. Från den cell där hon levde som eremit ropade Julian av Norwich då ut vad hon i en av sina visioner hört Jesus säga: Jag vill göra allt väl, jag ska göra allt väl, jag kommer att göra allt väl och jag kan göra allt väl

De orden har blivit de mest berömda i Julians författarskap, själva kärnan i hennes teologi. Thomas Merton kallade Julian av Norwich en av kyrkans främsta teologer. Tillsammans med en serie bibliska kvinnor – Mirjam, Deborah, Maria – stämde hon upp en hoppets hymn som trotsade likgiltighet och misströstan. 

Den profetiska poesin ser en läkt och försonad värld i annalkande. Långsamt skapar den en habitus i själen, ett tillstånd av förtröstan, som i tider av kris ger ett mellanrum till vårt omättliga behov av information. Den hjälper oss att lägga åt sidan alla rapporter som vi utväxlar för att ge sken av kontroll. 

Så länge det finns några, om så bara en liten rest, som till den grad låtit sig formas av det goda, det sköna, det sanna att de inte upphör att sjunga sången om att ”allt ska bli väl”, kommer hoppet att växa med oss, tills det blir ingrott i själen. 

Comments are closed.