Allt kött är hö

I prologen till Jesajabokens andra del, med början i det fyrtionde kapitlet, brottas profeten med innehållet i sin predikan. Vad skall jag förkunna? Han får nu ett ”utkast” till sin predikan och vi ska här bara beröra dess inledning, lika slående i sin aktualitet då som nu:

Människan är som gräset. (Jes 40:6)

Existensens bräcklighet är predikans första punkt. Profeten måste påminna sina åhörare om att de är dödliga. Behöver han verkligen göra det? Han talar till ett folk vars historia, i omedelbar närtid, är fylld av förluster. De, om några, hade upplevt känslan av främlingskap, förtvivlan, övergivenhet. Och likväl behövde de, inför den nya framtid som väntade, bli påminda om hur sårbart allt det vi skapar och bygger upp är. Människan är som gräset.

Förkunnelsen av evangeliet – de goda nyheterna – börjar, paradoxalt nog, just där. Med insikten om våra begränsningar och vår bräcklighet. Vi är ändliga. Vi går mot döden. Alla våra planer och projekt är sköra. Att möta den insikten, utan panik och förnekelser, är vishetens början. 

Comments are closed.