Vad är stillhet?

En broder frågade en abba: ”Vad är stillhet och vad är nyttan med den?” 

Abban svarade: ”Stillhet är att sitta i cellen med insikt om och fruktan för Gud och avhålla sig från att hysa agg och från att se ner på andra. En sådan stillhet föder alla dygder och skyddar munken från fiendens brinnande pilar och låter honom inte bli sårad av dem.”

I morgon inleds Gudsmodersfastan.


Vad är hopp?

Det sägs ibland att det finns två nationer som tydligare än andra har optimismen som statsideologi: USA och Nordkorea. Varje officiell antydan från den styrande makten om att allt inte blir bättre vore här otänkbar, en politisk blasfemi. 

Genuint hopp är väsensskilt från optimism. Dels kan det inte, som i dess kristna version, skiljas från ett mått av bävan. Nya testamentet undanhåller inte läsaren de födslovåndor som föregår hoppets fullbordan. Dels är det kommande riket, som hoppet står till, närvarande i historien – ”Guds rike är inom er” (Jesus) – på samma gång som dess ankomst innebär en brytpunkt i historien. Framtiden är lika verksam i nuet som surdegen i baket, och dess slutliga genombrott kommer som en tjuv om natten.

Eller annorlunda uttryckt, här med ord av den brittiske filosofen och katoliken Terry Eagleton: Människan är av naturen mottaglig för den nåd som transfigurerar henne när hon öppnar sig för dess verkan. 

Att tro på en framtid för mänskligheten är således en fråga om realism (naturens inneboende receptivitet för nåden), men också om nykter klarsyn: något behöver repareras, och det grundligt (begären korrumperar naturen). 

Därför finns hopp, men det är något helt annat än blåögd optimism.


”Tiden lider hastigt mot någon stor fullbordan”

Efter att den gånga veckan avslutat läsningen av sommarens tegelsten, Tolkiens stora verk Ringarnas herre i den magistrala nyöversättningen av Erik Andersson, slår det mig som i en epifani: Sagan om ringens värld är också Psaltarens! 

I Tolkiens berättelse om brödraskapet som vandrar genom skuggornas land, stundtals ”hungriga och törstiga”, ofta ”modlösa av vedermödor” (Ps 107:5, 12), för att ta upp kampen mot Mörkrets herre, möter vi en värld som flyter samman med Psaltarens. Språket i trilogin om härskarringen är lika gåtfullt och poetiskt som i psalmerna. Det är som att dessa två litterära mästerverk är en spegel av varandra. 

I en värld övervakad av änglar och hemsökt av onda makter, där kungen belägras av fiender, och det slocknande hoppet någon gång räddas av en Tom Bombadil som ”dukar ett bord” i ”fiendernas åsyn” (Ps 23:5), är hela naturen indragen i den kamp som måste utkämpas tills dess ”ondskan tvingas till tystnad” (Ps 107:42), och striden ”skänker de maktlösa seger” (Ps 149:4). 

En insikt som löper genom båda dessa verk är, med Gandalfs ord, att ”i ett förvirrat hjärta söndras trofastheten”, men också att ”trofasthet är en sköld och ett bålverk” (Ps 91:4). Tänk bara på Sam Gamgi! Ett annat av många gemensamma teman i Ringarnas herre och i Psaltaren, är att de som ”sår under tårar får skörda med jubel” (Ps 126). Det är svårt att i inledningen av Psalm 45 – ”Mitt hjärta brusar av härliga ord, jag sjunger en sång till kungens ära, min tunga är en snabb skrivares penna. Skönast är du bland människor, ur din mun flödar ljuvligt tal” – inte höra följande beskrivning ur boken om Konungens återkomst

Och han sjöng för dem, ömsom på alvspråk och ömsom på västerns mål, tills deras hjärtan, sargade av ljuva ord, flödade över, och deras glädje blev som svärd, och deras tankar svann ut i en rymd där smärta och fröjd flyter samman och tårar är välsignelsens vin. (III: 274).

I samma psaltarpsalm, den fyrtiofemte, känns hyllningen till Aragorn igen i psalmistens dikt: Folken stupar för dig, dina vässade pilar sitter i hjärtat på dina fiender, konung. Och senare i samma psalm, är det inte Éowyn som gör entré för att äkta kungen? I all sin prakt träder kungadottern in, av guldbrokad är hennes klänning. I lysande färger förs hon fram till kungen (Ps 45:14).

Psaltaren är en text från en annan tid än vår, med referenser till platser och händelser i antiken som kan få den att kännas obskyr och främmande, ibland rentav frånstötande. Om den ska kunna vara en bok om bön och för bön måste den avkodas. Här kan Sagan om ringen visa sig vara en oväntad vägvisare, som ger nerv och realism åt bönen i de mest svårsmälta orden: I deras hand är ett skarpslipat svärd … de skall straffa främmande folkslag, binda deras kungar med kedjor (Ps 149:6–7).

All god litteratur är flerdimensionell. Att lägga ett kristologiskt raster över en text innebär inte man tror sig ha funnit den enda rätta tolkningen. Om det är någon litteratur vars mening inte kan ringas in eller reduceras till en enda är det Psaltaren, där samma ord i olika tider och kontexter haft olika innebörd för bedjande människor. Men att be med tretusen år gamla ord kräver både tillvänjning och fantasi. En eftertänksam samläsning av Ringarnas herre och Psaltaren, där den ena får kasta ljus över den andra, kan ge oväntade öppningar mot mysteriet. Det händer att texten i de två är så förvillande lika att ett lösryckt avsnitt lika gärna kunde varit hämtat från den ena som från den andra:

På tronen satt en man i rustning, och ett stort svärd låg över hans knän, men någon hjälm bar han ej. När de kom närmare reste han sig. Och då kände de igen honom, trots att han var förändrad: anletet var ädelt och lyste av glädje, han var konungslig, en människornas herre…


Vad oroar själen?

Man sade om en munk som levde avskilt att ju mer någon hånade eller försökte irritera honom desto mer sprang munken efter denne och sade: ”Sådana som du ger möj­lighet för de hängivna att bättra sig, men människor som berömmer oroar deras själar. Det står ju skrivet: ’De som berömmer vilseför er.’”

Ur Paradiset XVI


Vägmedvetandet

Mitt i sommaren infaller efterföljelsens söndag, en av årets viktigaste i vårt svenska kyrkoår. Den är en påminnelse om att det kristna livet innebär ett livslångt lärande – ett lärjungaskap – och därmed en pågående omvändelse. Det vidgade hjärtat förutsätter det botfärdiga hjärtat. Processer av verkligt lärande befordrar genuin ödmjukhet. Hur fel hade vi inte när vi trodde att vi förstått!

Det urstarka vägmedvetande som präglade den unga kyrkan slås vi även av när vi under sommaren varje år läser ur Apostlagärningarna i vårt lektionarium. Stillaståendet är inget alternativ. Nostalgin har ingen plats i ”Herrens livsform”. Eller som Bernhard av Clairvaux uttryckte det: ”Att inte gå framåt på livets väg är att gå bakåt.”


Liv och död finns hos vår nästa


En broder frågade en abba: ”Det finns två bröder. Den ene lever i stillhet i sin cell och fastar sex dagar i veckan, och utsätter sig själv för stor möda. Den andre tjänar en sjuk. Vilken gärning välkomnar Gud mest?” Abban sva­rade: ”Även om den broder som fastar sex dagar i veckan skulle hänga upp sig själv i näsborrarna, kan han inte jäm­föras med den som tjänar den sjuke.”

Ur Paradiset 16/17


“Rensa stammens dialekt”

En munk såg i en vision två stora båtar på floden. I den ena satt abba Arsenios och Guds helige Ande i total tystnad. I den andra satt abba Moses med Guds änglar, och de åt alla honungskakor. 

Två olika kallelser, en till tal och en till tystnad.

Bakom den djupa och läkande tystnad abba Arsenios bjöd sina besökare på – han avstod från att öppna munnen när någon kom och hälsade på – fanns inte bara insikten om hur vårt tal så ofta går ut på att ”skapa oss själva”, att hävda vår ståndpunkt, vinna debatten, bevaka vårt rykte. Det är ingen tillfällighet att vi varje fastedag med Efraim Syriern ber om befrielse från “de tomma ordens ande”.

Men tystnaden är även nödvändig för att ”rensa stammens dialekt”, med ett uttryck från T. S Eliot. Inte minst den som tror sig ha ett angeläget ärende behöver oupphörligen granska sitt språk och rensa ut fromma floskler. Ord och uttryck som kanske en gång var sanna och lödiga, men som genom att användas i tid och otid mist sin sälta och substans.

Öknen är den mest omutliga metaforen för den tystnad i vilken vi låter våra älsklingsbilder av oss själva dö och får vila ut från självförsvarets mödor.

Förtrollad av längtan

Kristus, du har förtrollat mig med längtan,
du har hänfört mig med gudomlig eros:
bränn bort mina synder med outsläcklig eld,
fyll mig med din sötma efter ditt behag.
Då ska jag prisa din förflutna ankomst
och den vi ännu motser med glädje,
du nåderike Gud.


Bön av Johannes Chrysostomos, återgiven i Erik Vardens bok Allt som är värt att minnas. (www.silentiumskrifter.se)

Änglasyner?

En abba fick frågan: ”Hur kan vissa säga: ’Vi ser ängla­syner?’”
Abban svarade: ”Salig är den som alltid ser sina egna synder.” 

Ur Paradiset XV. Den tematiska samlingen av ökenfädernas tänkespråk.






Har Gud något val?

Är det bara till hälften sant att Gud är fri att skapa och att inte skapa?

Att Gud skapar världen, innebär det att han inte kunde annat än skapa världen? Att den skapande akten hör till fullheten av Guds liv? Att Gud inte skulle vara ”sig själv” om Gud inte skapade?

Gud är kärlek. Kärleken är ingen episod, inget tillfälligt. Den existerar inte vid sidan om något annat. Kärleken konstituerar den älskande.

Den Gud som är kärlek kan därför inte låta bli att älska, eller älska bara till en viss gräns, ens den yttersta av gränser. Gud har inte det valet.