”Tiden lider hastigt mot någon stor fullbordan”

Efter att den gånga veckan avslutat läsningen av sommarens tegelsten, Tolkiens stora verk Ringarnas herre i den magistrala nyöversättningen av Erik Andersson, slår det mig som i en epifani: Sagan om ringens värld är också Psaltarens! 

I Tolkiens berättelse om brödraskapet som vandrar genom skuggornas land, stundtals ”hungriga och törstiga”, ofta ”modlösa av vedermödor” (Ps 107:5, 12), för att ta upp kampen mot Mörkrets herre, möter vi en värld som flyter samman med Psaltarens. Språket i trilogin om härskarringen är lika gåtfullt och poetiskt som i psalmerna. Det är som att dessa två litterära mästerverk är en spegel av varandra. 

I en värld övervakad av änglar och hemsökt av onda makter, där kungen belägras av fiender, och det slocknande hoppet någon gång räddas av en Tom Bombadil som ”dukar ett bord” i ”fiendernas åsyn” (Ps 23:5), är hela naturen indragen i den kamp som måste utkämpas tills dess ”ondskan tvingas till tystnad” (Ps 107:42), och striden ”skänker de maktlösa seger” (Ps 149:4). 

En insikt som löper genom båda dessa verk är, med Gandalfs ord, att ”i ett förvirrat hjärta söndras trofastheten”, men också att ”trofasthet är en sköld och ett bålverk” (Ps 91:4). Tänk bara på Sam Gamgi! Ett annat av många gemensamma teman i Ringarnas herre och i Psaltaren, är att de som ”sår under tårar får skörda med jubel” (Ps 126). Det är svårt att i inledningen av Psalm 45 – ”Mitt hjärta brusar av härliga ord, jag sjunger en sång till kungens ära, min tunga är en snabb skrivares penna. Skönast är du bland människor, ur din mun flödar ljuvligt tal” – inte höra följande beskrivning ur boken om Konungens återkomst

Och han sjöng för dem, ömsom på alvspråk och ömsom på västerns mål, tills deras hjärtan, sargade av ljuva ord, flödade över, och deras glädje blev som svärd, och deras tankar svann ut i en rymd där smärta och fröjd flyter samman och tårar är välsignelsens vin. (III: 274).

I samma psaltarpsalm, den fyrtiofemte, känns hyllningen till Aragorn igen i psalmistens dikt: Folken stupar för dig, dina vässade pilar sitter i hjärtat på dina fiender, konung. Och senare i samma psalm, är det inte Éowyn som gör entré för att äkta kungen? I all sin prakt träder kungadottern in, av guldbrokad är hennes klänning. I lysande färger förs hon fram till kungen (Ps 45:14).

Psaltaren är en text från en annan tid än vår, med referenser till platser och händelser i antiken som kan få den att kännas obskyr och främmande, ibland rentav frånstötande. Om den ska kunna vara en bok om bön och för bön måste den avkodas. Här kan Sagan om ringen visa sig vara en oväntad vägvisare, som ger nerv och realism åt bönen i de mest svårsmälta orden: I deras hand är ett skarpslipat svärd … de skall straffa främmande folkslag, binda deras kungar med kedjor (Ps 149:6–7).

All god litteratur är flerdimensionell. Att lägga ett kristologiskt raster över en text innebär inte man tror sig ha funnit den enda rätta tolkningen. Om det är någon litteratur vars mening inte kan ringas in eller reduceras till en enda är det Psaltaren, där samma ord i olika tider och kontexter haft olika innebörd för bedjande människor. Men att be med tretusen år gamla ord kräver både tillvänjning och fantasi. En eftertänksam samläsning av Ringarnas herre och Psaltaren, där den ena får kasta ljus över den andra, kan ge oväntade öppningar mot mysteriet. Det händer att texten i de två är så förvillande lika att ett lösryckt avsnitt lika gärna kunde varit hämtat från den ena som från den andra:

På tronen satt en man i rustning, och ett stort svärd låg över hans knän, men någon hjälm bar han ej. När de kom närmare reste han sig. Och då kände de igen honom, trots att han var förändrad: anletet var ädelt och lyste av glädje, han var konungslig, en människornas herre…


Comments are closed.