Längtan efter försoning

Tre stora religioner – judendom, kristendom och islam – spårar urlöftet i sin tro tillbaka till Abraham och en berättelse som utvecklar sig i Första Mosebokens tolfte kapitel. ”Jag ska göra dig till ett stort folk, jag ska välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar.” (1 Mos 12:2) Det är detta förbund som den helige Ande påminner om när Johannes döparen ska födas och hans far, Sakarias, uttalar de profetiska ord som återkommer i varje morgonbön (Laudes) i tidegärden: ”Han visar barmhärtighet mot våra fäder och står fast vid sitt heliga förbund, den ed han svor vår fader Abraham.” (Luk 1:72–73)

Abraham och Sara får en son ”enligt löftet”, Isak, och denne får i sin tur två söner: Esau och Jakob. I den dramatiska berättelsen om Jakobs nattliga kamp, skildrad i Första Moseboken 32:24–31, tar historien om Israel sin början. Kampen mynnar ut i att Jakob får ett nytt namn: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och vunnit seger.” Här introduceras namnet Israel för första gången i Bibeln.

Omedelbart efter denna berättelse sker sammanträffandet mellan Jakob och Esau. Ett möte präglat av ängslan, konflikt och sårbarhet. Men den spänning som funnits mellan bröderna, och som får sin förlängning i rivaliteten mellan Israel och Edom, leder till en försoning när de två möts. ”Jag har ju kommit inför dig så som man kommer inför Gud, och du har inte avvisat mig”, säger Jakob till sin bror (1 Mos 33:10). 

Konflikt och längtan efter försoning med sina ”bröder”, de omgivande grannarna, har varit en del av Israels historia ända sedan mötet mellan Jakob och Esau. En brännande fråga i varje konflikt är hur man kan röra sig mot försoning när beskrivningen av verkligheten och dess historiska orsaker skiljer sig drastiskt mellan parterna.


Comments are closed.