Israel som tecken

För en fördjupad förståelse av Israel och ”förbundets teologi” är från en kristen utgångspunkt en av nyckeltexterna i Nya testamentet Paulus resonemang i Romarbrevet. ”Det är inte så att Guds ord har visat sig felaktigt”, (Rom 9:6) säger Paulus när han försöker förklara hur det ursprungliga förbund som Gud ingick med det hebreiska folket har fullbordats och utvidgats genom Jesus Kristus. Vad i löftet är det som inte visat sig felaktigt? Om vi enbart talar om ett förbund med Israel som ersatts och övertagits av något annat, gör vi inte rättvisa åt Paulus resonemang. Men inte heller gör vi det rättvisa om vi framhåller att förbundet med Israel ska hållas åtskilt från Guds handlande med den övriga mänskligheten genom Kristus.

Innebörden av de löften som är knutna till förbundet beskrivs i den hebreiska Bibeln, i synnerhet i Tredje Moseboken och profetlitteraturen, i termer av att Israel ska vara ett ”tecken” för de andra folken. De har kallats ut ur en annan nation för att gestalta en gemenskap som vittnar om Guds vishet och rättfärdighet. Israels kallelse har teckenkaraktär: de är kallade att visa hur ett folk som lever i lydnad mot Gud formar ett samhälle präglat av rättvisa mellan människor och gästfrihet mot främlingen. Med en alldeles särskild omsorg om dem som hamnat utanför det skyddsnät som familjen utgjorde, änkan och de faderlösa, liksom om dem som av olika skäl berövats den trygghet som tillhörigheten till ett folk eller en stam innebar. ”Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd.” (3 Mos 19:34). Det som höll samma detta folk, hjärtat i nationens liv, var en gudstjänst som väckte vördnad för Gud och människor, ja för hela skapelsen.

Det är mot bakgrund av denna kallelse som profeterna formulerar sin skarpa kritik mot de beteendemönster och maktstrukturer som utvecklas i antikens Israel. Den profetiska kritiken tar konsekvent sin utgångspunkt i förbundet. Visserligen verkar Gud även bland andra folk, men detta folk har fått lära känna Guds hjärta och syften på ett alldeles särskilt sätt, och har därför ett unikt uppdrag att förkroppsliga Guds visdom och rättfärdighet i världen. Något som också innebär ett särskilt mått av ansvar. Israels identitet som ett Guds folk kan därför beskrivas som ”missionell”: utväljandet syftar inte till att i sig demonstrera Guds suveräna makt att forma ett folk, men är tänkt att manifestera hur Guds vishet och rättfärdighet kan vara mönster för ett samhälle och en kultur. Utan detta missionsperspektiv blir den bibliska historien obegriplig och Israel blir något ”mindre” än Israel.

En biblisk teologi om Israel som ett folk som tillhör och står under Gud, måste ta sin början här. Om bibliska texter och argument används för att försvara och stödja dagens Israel som politisk stat, då måste bibliska principer även användas för att definiera vad som gör detta folk särskilt, och för att utvärdera dess kallelse. Att dra en linje från det bibliska Israel till den moderna staten, med en parentes kring den profetiska utmaning som riktas mot Israel i den hebreiska profetlitteraturen, riskerar att leda till en ”Israelromantik” som inte tar förbundet på det allvar det förtjänar.


Comments are closed.