”Vi vägrar vara fiender”

Orden slår emot mig när jag vandrar uppför berget ovanför byn Nahalin på Västbanken mellan Betlehem och Hebron: Vi vägrar vara fiender.  De står skrivna i blått på en stor sten vid ingången till familjen Nassars farm. Sedan tjugofem år för de en tålmodig juridisk kamp för att få behålla den lagliga rätten till den mark som deras familj ägt sedan deras farfar köpte den för mer än hundra år sedan. 

Olivträd, vinodlingar, fikon. Familjens Nassars 42 hektar stora farm 900 meter över havet är i dag omringad av fem israeliska bosättningar, utsatt för ständiga trakasserier och försök att konfiskera marken. Man tillåts inte uppföra nya byggnader. Vatten och elektricitet är avstängt sedan länge.     

Gemenskapen bland de volontärer som delar familjens liv och arbete går sedan femton år tillbaka under namnet Tent of Nations. Ett namn och en plats som på sitt sätt har fått teckenkaraktär i Palestina. Här möter jag människor som vägrar hata, vägrar låta hopplöshet, fruktan och frustration ta överhanden. Istället har man vigt sina liv åt att bygga broar mellan människor. Och mellan mark och människor.

Var man än placerar sig på skalan mellan ytterligheterna finns en fråga som ingen i dag kan bortse från: Hur kan de omständigheter som möjliggör för det judiska folket att leva sin kallelse hållas samman med andra folks rättigheter och friheter, i synnerhet de som är den moderna staten Israels omedelbara grannar? 

Israel har under långa tider fått kämpa för att hävda sin existens gentemot fiender som inte erkänt dess rätt att existera. Inför varje antydan om att staten Israel i sig är orsaken till antisemitism – som om Israels utplåning skulle gör slut på all antisemitism – måste gälla nolltolerans. Ur ett kristet perspektiv får inte råda något tvivel om att staten Israel måste få vara en plats där det judiska folket kan känna sig välkomna och trygga. Och samtidigt, om den tryggheten upprätthålls till priset av grannfolkens rättigheter och värdighet, är risken stor att den onda cirkeln av bitterhet och hämnd aldrig bryts. 

Så som situationen utvecklats handlar det i dag inte bara, och kanske inte ens främst, om aggressiva grannar utan i lika hög grad om svårigheten att lösa de frågor som är nödvändiga för att uppnå stabilitet i området. Även inom Israel är det många som ser hur det inte enbart är trycket utifrån, men också inre spänningar och oförmågan att möta de utmaningar som en ömsesidighet kräver, som utgör allvarliga hot mot stabiliteten och freden i det heliga landet. På samma sätt som varje självmordsbomb i Israel tillfogar det palestinska folket en förödande skada, leder varje skövlad odling och oskyldigt dödsoffer på palestinskt territorium till att Israel blöder moraliskt.

Att ta Israels kallelse på allvar och erkänna den israeliska statens legitimitet, dess rätt att inte behöva vara utsatt för angrepp och hot om terror, kan aldrig innebär att inga frågor får ställas om den israeliska regeringens moraliska ansvar. En kristen retorik om Israel som undviker frågorna om hur en biblisk etik om rättvisa och gästfrihet är förenlig med en politik som ignorerar såväl palestiniernas säkerhet som tryggheten för de kristna kyrkorna i det heliga landet, riskerar att lämna såväl profeternas utmaningar som Jesu undervisning bakom sig. 


Comments are closed.