Att ställa varandra till svars

Hur ser en teologi ut som håller fast vid att Israels säkerhet – dess ”frälsning” – är oskiljaktig från dess grannars säkerhet och välstånd? 

Låt oss med den frågan i bakgrunden gå till de viktiga kapitlen 9–11 i Romarbrevet där Paulus brottas med sin egen identitet som jude och som kristen vis-á-vis sitt eget hebreiska folk och dess relation till kyrkan som universell gemenskap. Texterna blottar en uppslitande kamp inom aposteln, han tänjer sig till det yttersta, mentalt såväl som andligt, för att nå fram till sina ”bröder”. Om vi lyssnar uppmärksamhet kan vi höra Paulus säga att det folk han tillhör, Israel, inte har besvarat sin kallelse så som de borde. Men, menar han, genom Jesus blir Israel helt och fullt sig själv. Kristi död och uppståndelse är för Paulus de händelser som förverkligar Israels ursprungliga kallelse, och gör detta folk till kärnan i en ny och utvidgad gemenskap som omfattar alla folk. I denna gemenskap har etniska och geografiska gränser spelat ut sin roll, Guds rättfärdighet är det band som förenar.

Rowan Williams kommenterar: ”Den omstridda frågan mellan judar och kristna är om den dramatiska gudomliga intervention i Jesus av Nasaret i vilken Israels kallelse kulminerar är avgörande för historien om Guds folk eller inte. Och innebär det i så fall, eller gör det inte det, att detta folks kallelse är utsträckt bortom Israels etniska gränser till att gälla den större ’nation’ som är kyrkan?” 

Om svaret på den frågan är ja – vilket det måste vara för en kristen – innebär det inte att Israel har förlorat sin betydelse. Det judiska folket förblir berättelsens kärna, tecknet par excellence på Guds kallelse, men en kallelse som nu är universell. Därför kan kyrkan varken säga till det judiska folket att ”ni måste överge er judiska identitet, för den har nu övertagits av Guds nya folk”, men inte heller säga: ”Ni är oföränderligt unika och särskilda, ansvariga endast inför Gud.”

Judar och kristna har genom evangeliet samma kallelse, att vara en gemenskap genom vilken Guds rättfärdighet och vishet gör en skillnad i historien. I det ljuset har de också, trots sina skiljaktigheter, frihet att ställa varandra till svars. Att kunna ställa utmanande och prövande frågor till varandra är i varje relation ett tecken på mognad.

När det kommer till judens rätt att ställa kristna till svars finns få invändningar i vår västerländska historiska kontext. Kyrkans anspråk på att vara förlängningen av Israels kallelse ställs på prov av det ofattbara förräderi mot allt vad rättfärdighet heter som är en alltför stor del av kyrkans historia, inte minst i förhållande till det judiska folket.

Betydligt känsligare blir det när det kommer till frågan om den kristnes rätt att ställa Israel till svars. Ytterst är det dock en fråga om att betrakta det judiska folket som jämbördigt och därmed ansvarigt för hur det lever ut sin kallelse. En dialog där vi uppriktigt lyssnar till varandras erfarenheter, men också varandras kritiska frågor, kräver varsamhet med språket och en allvarligt menad ömsesidighet. Om vi inte inser att de ord vi använder alltid bär på vissa antaganden, kommer våra försök till dialog att präglas av ständig misstänksamhet och en oförmåga att nå fram till varandra.


Comments are closed.