Den bön som förenar själen med Gud

I förhållande till Psaltaren finns tre kategorier av bedjare, skriver Thomas Merton i Praying the Psalms, ett tunt häfte som utkom 1956.

Den första gruppen håller i teorin med om att Psaltaren är den bästa tänkbara bönen. Men de förmår inte själva använda psalmerna i sin egen bön och gör det heller aldrig. Om de genom en regel är förpliktade att läsa Psaltaren är det utan någon större uppskattning eller inlevelse.

Till den andra gruppen hör de som har en stark övertygelse om Psaltarens stora värde. Likväl är den övertygelsen inte tillräcklig för att få dem att träda in i psalmernas inre verklighet. Även om de troget och med allvar ber sina tideböner, förblir det till största delen ett yttre förhållande till Psaltaren.

Den tredje gruppen, som enligt Merton utgör en liten minoritet, består av dem som genom erfarenhet vet att Psaltaren är den fulländande bönen, den bön som Kristus ber i den kristnes själ, och som förenar själen med Gud. De har i tro trätt in i Psaltarens värld. De har smakat och sett att Herren är god. Och de har förunnats privilegiet att dela hans lidandes kalk.

Då återstår bara en fråga: Hur får man ett sådant förhållande till Psaltaren? 


Comments are closed.