”Lustfylld receptivitet”

Hur ska man förstå det ideal som i den östliga monastiska traditionen kallas apatheia – lidelsefrihet – i relation till Maximos Bekännarens tal om att låta det skapade vara ämne för glädjefull kontemplation?

Apatheia betecknar i litteraturen från ökenfäderna frigörelse från de skapade tingen, men får inte förväxlas med ett avståndstagande från det som väcker uppskattning av naturen och skänker upplevelser av skönhet. Det är snarare, som Andreas Nordlander visar i sin läsning av Maximos, ett avståndstagande från de lidelser som ger näring åt det ängsliga och giriga skrubbande av egot, som reducerar naturen till en reservoar för nytta och nöje. 

En kontemplativ relation till naturen förutsätter att vi själva – våra passioner och projekt – kommer ur vägen. Först då blir det möjligt att utforska skapelsen i en anda av, vad Andreas Nordlander kallar, ”lustfylld receptivitet”. 


Gudomlig liturgi

Varför kallas liturgin ”gudomlig” i östlig tradition? Därför att den gudomliggör människan: den öppnar hennes ögon, med åtföljande vördnad och ömhet, för hur allt skapat är vävt i ett stycke. Att röra vid världen är att röra vid Gud. Att exploatera jorden är att vanära Gud.

Liturgins tillvänjning till ett sakramentalt förhållningssätt till materien föder en ekologisk vision driven av kärlek, inte av fruktan. Som Kallistos Ware uttrycker det: ”Vi kan inte rädda det som vi inte älskar.” Denna kärlek till naturen är ett genomgående drag i den heliga historien. Pavel Florenskijs porträtt av starets Isidor kan få representera otaliga liknande skildringar av en ”ontologisk tillgivenhet” i helgonlitteraturen:

Han lyssnade till Guds skapelse och Guds skapelse lyssnade till honom. Osynliga trådar förband honom med hela skapelsens fördolda hjärta. Inte endast var världen ett tecken för starets Isidor, utan staretsen var ett tecken för världen. 



Vill du bli min biktfar?

Vad är då förutsättningen för ett omvänt skifte, från det pragmatiska till det kontemplativa?

När en uppskattad fransk präst och andlig ledare under 1600-talet fick frågan från en kvinna ur aristokratin om han ville bli hennes själasörjare, svarade han:

– Ja, på ett villkor: Att du går långsammare, talar långsammare och äter långsammare.


Theoria physike

Med ”Martas revansch på Maria” inleddes det kulturskifte som gjorde nyttan till det allt överordnande värdet. Att beräknande närma sig världen, att bruka istället för att beundra, binder människan vid begären. Här tar den ofrihet som ofta går under namn av frihet sin början.

En av dem som i modern tid med eftertryck hävdat återvändandet till theoria physike, ”kontemplation av naturen”, som avgörande inte bara för det andliga livet utan för att finna en väg ut ur den kris som hotar vår planet, är trappistmunken Thomas Merton. Han såg tidigt hur det teknologiska samhället med sitt pragmatiska och kvantitativa tänkande gör oss likgiltiga inför det skapades logoi. Och han led av hur denna mentalitet även påverkade det monastiska livet. ”Avsaknaden av theoria physike hör till det som hämmar den andliga tillväxten bland vår tids munkar”, skriver han. 

Andreas Nordlander avslutar sin djupgående reflektion över Maximos Bekännarens skapelseteologi med just exemplet Thomas Merton: ”Han visste att kontemplation i grunden motsätter sig filosofier som ger företräde åt det användbara och pragmatiska i vår relation till den naturliga världen, och att det moderna livet här ställer oss inför påtagliga svårigheter som måste övervinnas om vi ska kunna uppnå kontemplation av naturen.”  

Ett djupare andligt liv är inte möjligt utan övningen i ett kontemplativt förhållningssätt till naturen, menade Merton. Medvetenheten om skapelsens logoi var för honom porten till den kristna mystiken. Merton såg theoria physike både som en konst att odla och en gåva. Odlandet, den asketiska dimensionen, handlar här inte minst om att ”beskära egot” som Andreas Nordlander uttrycker det. Något som är nödvändigt för att avlägsna det som hindrar oss att se allt levande sådant det verkligen är och för dess egen skull.


I avsaknad av böcker?

En av den tidens vise män kom till den helige Antonios i öknen och sade: ”Fader, hur kan du leva här i avsaknad av all den tröst som böcker ger?”

Antonios svarade: ”Min bok, käre filosof, är allt skapat, och närhelst jag önskar kan jag där läsa om Guds verk.”


Var hälsat kors

Egeria, en Pilgrim från Spanien som besökte Jerusalem på 300-talet, berättar i sina resebrev om en andlig högtid som vid denna tid firades i Jerusalem, och som i betydelse endast hade påsk och pingst före sig. Den inföll den 14 september och hölls till minnet av invigningen av Anastasia, Uppståndelsekyrkan, som skett på just detta datum år 335. Kyrkan var byggd över den plats där kejsarinnan Helena enligt bevarade traditioner återfunnit Jesu kors.

”Det finns ingen som inte beger sig till Jerusalem på denna dag”, skriver Egeria Hon berättar att minst fyrtio till femtio biskopar var närvarande när gudstjänsterna firades i den heliga staden, vilket visar på dess universella karaktär.

Som en pendang till långfredagen under hösten är firandet av Korsupphöjelsen en fastedag. Hyllandet av korset är självklar del av liturgin denna dag när kyrkan sjunger i sin gudstjänst:

Var hälsat kors, ty Du bär Livet.
Var hälsat kors, ty Du är paradisets port och Livets träd,
Du är de troendes pelare och Din Kyrkas mur.


Ett nytt sätt att se

Bland de begrepp från grekisk filosofi som den unga kyrkans lärare tidigt “döpte” är inget viktigare än Logos. Först ut var evangelisten Johannes: I begynnelsen var Ordet – Logos – genom vilket allt är till.

När vi på svenska översätter grekiskans Logos med ”Ordet”, är det inte givet att vi uppfattar allt som ryms i originalet. Logos är ett mångtydigt begrepp, det står för livets innersta hemlighet, skaparordet, själva livsprincipen. I den judiska vishetslitteraturen framställs Ordet, Logos, tillsammans med Visheten som förmedlare mellan Gud och världen. Här är bakgrunden till att den tidiga kristenheten kom att tala om det skapade som föremål för kontemplation och därmed en väg till gudskännedom.

Begreppet kontemplation – theoria på grekiska – kom att få stor betydelse i synnerhet inom den monastiska spiritualiteten. Något som inte berodde så mycket på den grekiska filosofin som på de bibliska texterna där förnimmelsen av Gud genomgående, både i Gamla och Nya testamentet, beskrivs som ett skådande. Målet för all kontemplation är, med Paulus ord, att ”utan slöja för ansiktet skåda Herrens härlighet”, det som i den tidigkristna litteraturen rätt och slätt kallas ”teologi”. 

Men teologi förutsätter askes, en övning vars frukt är urskillning: förmågan att skilja mellan gott och ont, mellan dygder och laster. När blicken renas börjar vi se klarare på världen omkring oss: i Honom är det allt lever, rör sig och är till. Eller som Kallistos Ware uttrycker det: “Endast Gud är subjekt; allt skapat är adjektiv.” Genom vad munkfäderna kallar theoria physike, ”kontemplation av naturen”, växer vördnaden för livet och insikten om att Gud är skapelsens innersta kärna. Långsamt öppnar sig sinnet och hjärtat för ”teologins nåd”: att se ansikte mot ansikte. (”Ansikte mot ansikte talade Herren till er ur elden på berget”, 5 Mos 5:4.)

Evagrios av Pontos är den förste som klargör denna trefaldiga struktur, den utvecklas under de kommande århundrandena av teologer som Johannes Cassianus och Dionysios Areopagiten, och når så småningom sin höjdpunkt hos Maximos Bekännaren på 600-talet. Andreas Nordlander visar hur den kontemplativa hållning till naturen som Maximos förespråkar ”uppmuntrar oss att närma oss det skapade på ett icke-antropocentriskt vis, lyhörda för dess egen ’inre natur’, dess logos, snarare än utifrån dess praktisk nytta eller våra egna begär”.

Vad saken handlar om, menar han, är att odla ett sätt att se på världen som både förändrar oss själva och hejdar exploateringen av jorden.


Martas revansch på Maria

Det skifte som sker när filosofer och teologer under upplysningen går hand i hand i en alltmer okänslig beskrivning av naturen som människans ägodel, innebar vad den franske filosofen och katoliken Etienne Gilson kallat ”Martas revansch på Maria”. Ett kontemplativt förhållningssätt trängs undan av ett pragmatiskt. Teologin banar nu väg för en syn på naturen som råmaterial för människans behov – inte råmaterial för sakrament, som var fallet tidigare.

Brottet i traditionen har skett redan i och med reformationen. Historiker talar om ett paradigmskifte från en kultur som prioriterar det onyttiga – konst, kultur, liturgi, kontemplation – till en kultur för vilken nyttan är det ledande värdet. Adjektiven nyttig och onyttig tar plats i det kristna språket.

Allt detta sammanfaller i tid med att en mekanisk syn på naturen som ett urverk, inte en levande organism, blir alltmer dominerande. När människans relation till naturen börjar präglas av makt snarare än kontemplation, djupnar den ekologiska kris som i dag fäller sin hotande skugga över vår planet. Men de som med rätta framhåller kyrkans skuld i denna utveckling saknar ofta kunskap om att det fanns en tid när den ekologiska visionen bland teologerna var en helt annan.

En av dem som visat hur återvändandet till en tidig östlig teologi i kyrkan kan bidra med överraskande resurser i mötet med de enorma ekologiska utmaningar vi står inför, är filosofen och teologen Andreas Nordlander vid Göteborgs universitet, en av de mest intressanta ekoteologerna i Sverige just nu. Redan i sin avhandling – Figuring Flesh in Creation (2011) – utforskar han människans förhållande till naturen, bland annat genom en oväntad nyläsning av Augustinus. Han har även introducerat den amerikanske poeten och miljökämpen Wendell Berry för svenska läsare, och under senare år ägnat sig alltmer åt Maximos Bekännaren, av många ansedd som en av det första årtusendets viktigaste teologer i kyrkan. Nyligen publicerade Andreas Nordlander en ingående artikel om en ”kontemplativ ekologi” i ljuset av Maximos teologiska vision: Green Purpose: Teleology, Ecological Ethics, and the Recovery of Contemplation (Studies in Christian Ethics).  

I Maximos, som är verksam på 600-talet, når den teologiska traditionen från de grekiska fäderna på 300-talet sin fulla mognad. Ingen har fram till dess så tydligt visat hur ”början och slutet sammanfaller”, som Maximos uttrycker det. Det vill säga, det skapade har inte bara sitt ursprung i Gud, det har sitt mål i Gud. Därför har allt levande sitt eget inneboende värde, redan innan människan träder in på scenen. Trollsländan, fjärilen, fiskarna i havet och himlens fåglar – allt återspeglar Guds skönhet, för att återigen anspela på profeten Jesajas vision. Detta utvecklar Maximos i sin teologi om det skapades logoi, dess delaktighet i Logos – Ordet – genom vilket allt blivit till. 

”Det är intressant att notera”, skriver Andreas Nordlander, ”hur Maximos ser en nära parallell mellan en läsning av Skriften med öga för dess dolda, andliga mening och en läsning av världen som ser dess inre, dolda mening.”

Skriften och naturen tillhör samma ”kategori”: de öppnar sig på allvar först genom kontemplation. Något som redan den syriske poetteologen Efraim gav uttryck för på 300-talet:

Vart du än vänder blicken ser du Guds tecken. Vad du än läser möter du Guds texter … Lyft blicken och se hur naturen och Skriften är sammanlänkade.


Hjärtat i prästkallelsen

Hälften av mänsklighetens koldioxidutsläpp har skett sedan första avsnittet av tv-serien Seinfeld sändes 1989. Den globala uppvärmningen accelererar och finns det en röd tråd i vad forskarna säger just nu är det att allt går betydligt snabbare än vad man beräknat. 

Vad är den kristna traditionens unika bidrag i samtalet om människans ansvar för jorden? Medan den ekologiska rörelsen rensade i upplysningsfilosofernas och de reformerta teologernas brutala språk (”Naturen är människans slav”) genom att upphöja förvaltaridealet, valde kyrkofäder som Maximos Bekännaren en mer utmanande metafor: Människan är skapelsens präst

Vad är hjärtat i prästkallelsen? En präst är någon som tar världen i sina händer och bär den fram till Gud. Genom denna akt förenas skapelsen med Skaparen, och ur Guds händer får människan tillbaka det skapade som sakrament. Det är just detta som sker varje gång eukaristin firas – inte bara något som åskådliggörs. Ett crescendo i den ortodoxa liturgin är när prästen i åminnelsebönen (anamnesen) efter instiftelseorden säger: Av ditt ger vi åt dig. De orden ger uttryck för essensen i prästtjänsten: eftersom skapelsen tillhör Gud, ger vi den tillbaka till Gud. Och i det ögonblicket blir den för oss till gemenskap med Gud. Hela världen är råmaterial för sakrament – för kontemplation! – allt skapat ger oss gemenskap med Gud, förutsatt att vi förhåller oss till skapelsen som präster och inte som herrar. 

Det är bara genom vad den ortodoxe teologen Philip Sherrard kallar en ”ontologisk tillgivenhet” som en lösning på den nuvarande ekologiska krisen kan bli möjlig. För krisen handlar inte om tingen i sig utan om vår attityd till dem, inte om miljön som sådan utan om det mänskliga hjärtat.


Skapelsetid

En grupp brittiska forskare har för första gången gjort en analys av den omfattning i vilken jordens totala istäcke smälter. Med hjälp av satelliter har man undersökt planetens bägge poler, Arktis och Antarktis, liksom bergen och glaciärerna runt om i världen. Resultatet är svårt att riktigt ta in: det visar sig att sedan 1994 har jorden förlorat 28 trillioner ton is.

”Det råder ingen tvekan om att den dramatiska avsmältningen till allra största delen beror på den globala uppvärmningen”, säger forskarna. Isarna smälter nu i en takt som kan leda till att jordens havsnivåer ökar med en meter till nästa sekelskifte.

”För att sätta in det i ett begripligt sammanhang”, förklarar professor Andy Shepard vid Leeds universitet: ”För varje centimeter som havsnivåerna stiger kommer ungefär en million människor som bor i havsnära områden att tvingas lämna sina hem.” 

I går hölls den årliga internationella bönedagen för omsorg om skapelsen i kyrkor i såväl öst som väst. En årlig dag av bön för den hårt prövade skapelsen var ett initiativ som togs av den ekumeniske patriarken 1989. Efter att 2015 ha publicerat sin encyklika om skapelsen och klimatet anslöt sig påve Franciskus till initiativet och meddelade att även den romersk-katolska kyrkan skulle hålla en årlig bönedag för skapelsen och miljön den 1 september, något som även införts i en rad protestantiska kyrkor. Dagen inleder dessutom en period som i den världsvida ekumeniska familjen fått namnet Skapelsetid (Season of Creation). Det är en tid när vi uppmanas att i gudstjänster och andra sammankomster lyfta fram frågor som rör vårt förhållande till skapelsen. Skapelsetid pågår i drygt en månad och avslutas den 4 oktober när Franciskus av Assisi firas.

Í dagens gammaltestamentliga läsning i Ekumeniska Kommunitetens lektionarium återfinns det ord som utgör temaord för årets Skapelsetid, och som handlar om ett jubelår för allt skapat:

Och ni skall helga det femtionde året och utropa frihet åt alla invånare i landet. Det skall vara ett friår för er: var och en skall få tillbaka sin egendom och få komma tillbaka till sin släkt. (3 Mos 25:10)

Det alltmer utsatta läge vi befinner oss i till följd av den globala uppvärmningen utgör en enträgen maning till bön och besinning. Under perioden fram till den 4 oktober får vi låta vår bön inspireras av orden i Psaltaren 104: 

Du sänder din Ande då skapas liv, du gör jorden ny.