Att ge röst åt det skapade

Två repliker återkommer just nu bland forskare när man talar om den globala uppvärmningen. Den ena: det går mycket snabbare än vi trodde. Den andra: vi vet inte hur det kommer att bli när olika konsekvenser av det varmare och blötare klimatet förstärker varandra. Hur lyder kyrkans replik när jorden blir en allt hetare och för allt fler omänskligare plats att leva på? 

Under den period som i den ekumeniska familjen kallas Creation Season (Skapelsetid), med början på världsböndagen för miljön den 1 september och avslutning på den helige Franciskus dag den 4 oktober, har vi belyst olika sidor av vårt förhållande till skapelsen. Låt oss i denna avslutande anteckning påminna om den roll som människan tilldelas i den skapade ordningen enligt åtskilliga av den tidiga kyrkans teologer, att vara ett mikrokosmos och därmed medlare.

Den vision vi möter hos kyrkofäder som Maximos Bekännaren om människan som skapelsens präst – genom henne ska allting bli ett – kommer även till uttryck i judisk tradition. Den chassidiske mästaren Abraham Jaakov av Sadagora säger:

Allt levande, alla växter och djur bär fram och räcker sig åt människan, men genom henne bärs de alla fram inför Gud och räcks fram åt honom. När människan renar och helgar sig själva i alla sina lemmar som ett offer åt Gud, renar och helgar hon allt levande.

I sin klassiska bok Den ortodoxa kyrkans väg, beskriver Kallistos Ware hur människan medvetet kan göra två ting som djuren bara kan göra omedvetet och instinktivt. Det första är att välsigna och prisa Gud för världen. Människan är ett ”eukaristiskt djur” mer än ett logiskt. Hon lever inte bara i världen, men äger förmågan att se världen som sakrament, som något som ger henne gemenskap med Gud när hon ger den åter till Gud med tacksägelse. Med pregnans uttryckt i Chrysostomosliturgins åminnelsebön: Av ditt ger vi åt dig. Mässan som övning i ett kontemplativt förhållningssätt till allt skapat.

För det andra kan människan omforma och förändra världen. Hon är inte bara ett logiskt och eukaristiskt djur, hon är också ett kreativt och skapande djur. Med den rumänske teologen Dumitru Staniloae ord: ”Världen är inte bara en gåva, den är också en uppgift som givits människan.” Uppdraget att vara Guds medskapare är inte beroende av styrka, långt mer av skärpan i människans andliga seende. Vi ger den avslutande repliken, så här långt, åt Kallistos Ware:

På många olika sätt – genom att odla marken, genom hantverk och yrkesskicklighet, genom att skriva böcker och måla ikoner – ger människan röst åt materiella ting och gör skapelsen synlig till Guds ära.


Comments are closed.