Varför Psaltaren?

Den ständiga bönen är målet för munkens liv, själva dess springande punkt.

Orden kommer från Johannes Cassianus, vars liv och skrifter utgjorde en brygga från den egyptiska öknen till Europa på 400-talet. Det är i uppmaningen till ”ständig bön”, accentuerad av Jesus i flera liknelser (Luk 18:1) och formulerad som ett imperativ i Nya testamentets kortaste vers (1 Thess 5:17), som vi spårar rötterna till de dagliga tidebönerna. När bruket att be psaltarpsalmer vid fasta tider växer fram, ska det förstås ”som en konkret tillämpning av Jesu uppmaning till ständig bön”, som Ingmar Svanteson uttrycker det i sin kommentar till Benedikts regel.

Tidebönen är alltså svaret på frågan: Hur gör man, helt konkret, för att ”be ständigt”? Genom att dagen perforeras av faktisk bön, blir bönen med tiden inte bara något vi gör, den blir något vi är. Bönen som en inre andning, en oavbruten puls i hjärtat, får livet att levas vänt mot Gud. 

Skälet till att bönen är vad Cassianus kallar den ”springande punkten” i livet, anger han genom att ringa in ”tecknet” på ständig bön: ”hjärtats fullkomliga kärlek.” Och hur vet vi att kärleken är ”fullkomlig”? När den fyller oss med medkänsla för allt skapat, även för våra ovänner. Kärleken till fienden är enligt Jesus det kristna lärjungaskapets egg, dess mest karaktäristiska drag. Utan bön undflyr den kärleken oss.

Här är alltså bakgrunden till den utveckling som tidigt i kyrkan får några olika linjer att utkristallisera sig i sättet att be med Psaltarens ord i dagliga tideböner. Under årets adventstid ska vi se närmare på tidebönen som en ”springande punkt” i våra liv, och framför allt ställa frågor som: Varför ber vi just Psaltaren? Varifrån kommer dessa böner? Hur kan vi förhålla oss till det som är svårt, för att inte säga stötande, i Psaltaren? Och inte minst: Hur kan vi såväl i gemenskap som när vi är ensamma, be tidebönernas psalmer? 

Som brukligt, när vi närmar oss ett specifikt ämne på denna plats, gör vi det inte nödvändigtvis systematiskt och kronologist, snarare idiorytmiskt. Olika perspektiv, erfarenheter och historiska tillbakablickar får bilda en mosaik av orientaliskt slag. 

På hoppets knivsegg

De livsöden vi dagligen får del av i vår kommunitets synaxarium är sällan några framgångsberättelser. Det finns inget triumfatoriskt över dem. Inte heller är de exempelberättelser med undertonen: ”Så borde du också leva.” Sådana kan vara ganska deprimerande för självkänslan.

Vad som berör i dessa berättelser är integriteten och tålamodet hos de människor vars liv skildras. Vad utfallet än blir. Hur det än går. Varje sådan berättelse är en plats bräddfull av hopp. Här finns inget apokalyptiskt språk, ingen högoktanig retorik om framtiden – det är vad vi minst av allt behöver – däremot tecken på att förvandling och förändring är möjlig. I vår planets nuvarande belägenhet har berättelser av det slaget en enorm betydelse. De utgör tillitsfulla ”platser” att stå stadigt på.

När vi just nu lyssnar till de mest initierade forskarna i frågor som rör klimatförändringarna, ser framtidsutsikterna knappast lysande ut. Då kan det vara viktigt att höra hur många av dem som är engagerade för klimatet och miljön betonar att vad frågan nu gäller är inte bara att lösa morgondagens problem, men att finna ett sätt att leva med integritet i dag. Att leva sant. Där måste vi måste börja om vi vill gestalta hopp. Som Vaclav Havel en gång uttryckte det: ”Verkligt hopp är inte övertygelsen om att det komma att gå bra, utan vissheten om att det är värt att göra någonting oavsett hur det går.” Hope against hope. Men alltför ofta vill vi att det vi hoppas ska vara något vi kan planera för eller förutsäga. Det ska likna hur det var tidigare. Som nu: en önskan att vi på andra sidan pandemin ska kunna ”återgå till det normala”. 

Enligt Bibeln är hopp om det vi kan se eller föreställa oss inget hopp alls. Verkligt hopp inbegriper ett moment av att släppa taget, inte minst om det vi så gärna vill ska hända. Men inte på ett passivt vis. Hoppet lever på en knivsegg. Å ena sidan vet vi inte vad som väntar runt hörnet, Bibelns löften övergår allt vi kan föreställa oss och vi kan inte blicka in i framtiden. Å andra sidan uppfordras vi att handla, ett steg i taget, i förtröstan på en större berättelse om världen och en Gud som är oavbrutet närvarande. Som C S Lewis uttryckte det: ”De kristna som har gjort mest för den här världen är just de som har tänkt mest på den kommande.”

Det är berättelserna om dessa kristna vi behöver ta med oss in i adventstiden.

Hope against hope

När Nadezhda Mandelstam skrev sina memoarer under den bistra titeln Hope against hope, berättar hon sin egen historia, och framför allt historien om hennes man, den berömde poeten Osip Mandelstam. Det är en berättelse om människor som befunnit sig vid den mörkaste punkten av mänsklig erfarenhet och likväl stått kvar. 

Ett hopp som består av mer än positiva känslor behöver en berättelse. En tillförlitlig berättelse om världen sådan den djupast sett är, och där vi kan känna igen oss själva. Utan en sådan berättelse riskerar talet om hopp att förflyktigas till ren optimism. 

Inom denna större berättelse om världen behöver vi de specifika berättelserna, sådana som Mandelstams. Historierna om människor som stått fasta och bevarat sin integritet även i mötet med irrationell brutalitet. Hur vet vi att en berättelse är trovärdig? När vi ser hur den burit enskilda människor, vad den gjort med dem. Det är genom sådana berättelser sanningen bryts. 

Genom berättelserna förstår vi vad tron är. Inte genom att läsa en katekes. När vi ställer våra frågor om Gud och livets mening, ger inte Bibeln oss argument. Den säger: Låt mig få berätta om… 

Så ger den oss berättelser om vad det är att hoppas även när vi inte har minsta aning om hur vi ska nå dit vi längtar.


Hoppets dygd

När frågorna om framtiden blir närgångna reagerar vi som inför mycket annat i livet. Vi vill gärna veta. Men den trygghet som kommer av att vi använder bibeltexter för att rita kartor över tidens slut är illusorisk. Den riskerar dessutom att undergräva tron, hoppet och kärleken. Så som alla försök att behärska tillvaron gör.

Vi går mot kyrkoårets avslutning, en tid när bibeltexterna kallar på oss för att ge näring åt hoppet. Men vad är egentligen hopp? Det är inte helt enkelt att definiera, vi använder ju ofta ordet i dagligt tal. ”Jag hoppas att vi snart kan träffas igen.” Eller: ”Jag hoppas att pandemin är över till jul.” Själv kanske jag säger: ”Jag hoppas det jag nu skriver är begripligt för någon.” Det vi då säger är: Jag önskar att det vore så, jag skulle gärna vilja att det blev så.

Men hopp är mer än en önskan eller förhoppning, det tillhör en annan kategori än positiva känslor. Det finns exempel på människor som under extrema förhållanden, även känslomässigt, har hållit fast vid ett hopp som skänkt livet soliditet och värdighet. Ibland har hoppet varit det enda som överlevt när allt annat har skakat och ödelagts. Hopp när allt hopp varit ute, som i den engelska titeln på Nadezhda Mandelstams memoarbok om sin man, poeten Osip Mandelstam och dennes öde i Sovjetunion på 1930-talet: Hope against hope. Det hopp som Nadezhda Mandelstam talar om är en tillförsikt med så djupt fäste att inga yttre omständigheter rår på det. 

I den kristna traditionen brukar tron, hoppet och kärleken kallas för teologiska dygder. Ett språk vi inte är riktigt vana vid, det kan låta som att det handlar om något man förvärvar genom ansträngning. Men en dygd är ingen bedrift. Dygden är en vana som blivit ett med en person, den är som en förlängning av den egna kroppen. När tro, hopp och kärlek inte bara är känslor som kommer och går, kan man tala om dem som dygder.

Att de är teologiska dygder innebär att de har Gud som sitt första objekt. På frågan hur man blir mer tillitsfull, mer hoppfull och mer kärleksfull är därför inte svaret att det gäller att försöka lite mer, snarare att det är nödvändigt att släppa taget och öppna sig för en verklighet som är större än oss själva. Därför sammanlänkas tro och hopp i de bibliska texterna. Tron har sin grund i att det finns något som är sant om världen; hoppet föds när vi vågar lita på att det som är sant också är gott för oss.


Henrik Roelvink R.I.P.

Med sorg mottog vi den gångna helgen budet att en nära vän till vår kommunitet, franciskanbrodern och prästen Henrik Roelvink, avled fredagen den 14 november i Holland i sviterna av covid-19. Han blev 83 år. 

Henrik Roelvink var en ekumenisk frontgestalt inom den katolska kyrkan i Sverige i mer än trettio år, och under några viktiga år från 1996 till en bit in på 2000-talet – i Ekumeniska Kommunitetens gryning – besökte han ofta Bjärka-Säby. En varm vänskap växte fram när broder Henrik bejakade vår förfrågan att regelbundet möta bröderna i fraterniteten för samtal och vägledning. Det innebar en unik inblick i ordenslivet och i synnerhet den franciskanska spiritualiteten för dem som levde på Nya Slottet under de åren.

Henrik Roelvink kom till Sverige från sitt hemland, Nederländerna, redan 1966, han var då 29 år och prästvigd sedan några år tillbaka. Under de första åren bodde han i Uppsala och knöt snart kontakter även med andra kristna. Det rådde ännu ekumenisk vinter i förhållande till katolska kyrkan i Sverige, och broder Henrik kom med sitt ekumeniska sinnelag och sin fördomsfria öppenhet att spela en viktig roll som brobyggare mellan kyrkorna. År 1971 flyttade han till Linköping där han blev kyrkoherde i den lilla men växande katolska församlingen, och grundade samtidigt tillsammans med ett par bröder en franciskansk kommunitet. Henrik Roelvink engagerade sig bl a i ett omfattande forskningsarbete om franciskanernas historia i Norden, han skrev och översatte böcker om Franciskus och Klara av Assisi, och  blev en av de viktigaste förmedlarna av franciskansk spiritualitet i Sverige. Med tiden kom han dock att ägna alltmer av sin tid åt ekumeniken, och arbetade i många år som ekumenisk samordnare i det katolska stiftet. 

Då kommunitetslivet tog sin början i Bjärka-Säby hösten 1996 fick de bröder som under de första åren levde på Nya Slottet möjlighet att regelbundet möta broder Henrik för vägledning och samtal. När han i sin memoarbok, Låt mig avlägga räkenskap – mitt liv som franciskan och präst (Veritas 2012), berättar om dessa möten är det mer än en anekdot. Vi får en påminnelse om att mycket har hänt sedan dess. Han skriver:

I början var det mycket spännande eftersom det fanns en stark opposition inom pingstförsamlingen mot kommunitetsprojektet … Våra första möten skedde därför mer eller mindre i hemlighet. Vi samlades varannan gång hos mig i Linköping, och varannan gång hos dem i Bjärka-Säby. När de i början kom in till staden, parkerade de sin bil på ett annat ställe, så att deras församlingsmedlemmar inte skulle misstänka något. (Den katolska kyrkan och pingstkyrkan låt bara femtio meter från varandra.) Jag undvek att bära ordensdräkt eller ens prästkläder och sa ingenting utåt. Senare blev relationerna mer avspända.

Efter att ha fyllt 75 år återvände Henrik Roelvink till Holland 2013, där han fortsatte att vara intensivt verksam inom franciskanorden och i sin tjänst som präst. Jag mötte honom sista gången under ett besök i Nederländerna för två år sedan, då vi var tillsammans under ett seminarium.

Broder Henriks generositet och enkelhet, hans stora hjärta och människokärlek, gav honom vänner i många sammanhang och gjorde honom till en uppskattad själasörjare. Han var djupt rotad i sin tro på samma gång som han drevs av en nyfikenhet att ständigt lära av dem han mötte. Med sina kunskaper och sitt ekumeniska patos var han en stor gåva till svensk kristenhet.

”Ett mycket märkvärdigt liv”, för att använda författaren Torgny Lindgrens ord – han var en av dem som hade Henrik Roelvink som biktfar – är nu avslutat. I tacksamhet över en rik livsgärning och en sann vän lyser vi frid över broder Henrik Roelvinks ljusa minne.

Motstridigt om framtiden

Vi går nu in i kyrkoårets avslutande skede, liturgier och lektionarier har under de kommande veckorna ett avgörande ärende: att stärka hoppet.

På lärjungarnas direkta fråga (i kommande söndags evangelium) om när Guds rike skulle komma, ger Jesus två till synes motstridiga svar. Först säger han: Det kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det. De bör därför inte fästa någon vikt vid yttre tecken och manifestationer, eller tvärsäkra prognoser om framtiden. Och han tillägger: ”Guds rike är inom er”. Dessa ord (Luk 17:21) utgör en nyckelvers i evangelierna. I synnerhet östlig kristen spiritualitet refererar frekvent till dem; de binder samman hela det verk som går under namnet Filokalia.

Jesus talar om ett inre rike, ett inre liv med en rymd och skönhet som består när annat förgår. Det är detta inre rike som Paulus senare beskriver med orden ”Kristus i er, hoppet om härligheten.” Här knyts hoppet, inte till att utvecklingen i världen tycks gå åt rätt håll – för det gör den inte – utan till en inre verklighet. 

Men samtidigt – och här kommer det motstridiga in i bilden – talar Jesus några ögonblick senare om att det är med Människosonens ankomst som när ”blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont”. 

Hur går det ihop? Först säger alltså Jesus att man inte kan se Guds rike när det kommer. Sedan säger han att dess ankomst ska lysa upp hela himlen. 

Den närmaste tiden inbjuder oss att begrunda denna antinomi.


Varför har detta hänt oss?

I vårt lektionarium fascineras vi i dag av dialogen mellan Gideon och Herrens ängel, återkommande i berättelsen enbart kallad ”Herren” (Dom 6:11–24). Det är en historia som inte bara får en komisk knorr av Gideons sätt att pröva om det verkligen är en ängel från Herren som visat sig. Den aktualiserar tidlösa frågor och erfarenheter.

Till att börja med, Gideons spontana reaktion inför ängelns hälsning ”Herren är med dig.”

– Om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? 

Vi hör inte om frågan ställs i en anda av uppgivenhet eller med en kritisk udd. Men vi känner igen oss i frågan. Hur ska vi förstå det svåra, rentav onda, som drabbar om nu Gud är med oss ”alla dagar” som han lovat? Eller är det, som Gideon misstänker, ett tecken på att Gud övergett oss? En liknande ambivalens anas i Martas urop till Jesus efter sin brors död: ”Om du hade varit här hade min bror inte dött.” (Joh 11:21) 

I Ökenfädernas tänkespråk (Paradiset XV) berättas hur Antonios den Store, den förste munken, ställer en likartad fråga till Gud:

– Herre, hur kommer det sig att några dör efter ett kort liv medan andra blir mycket gamla? Varför är några fattiga medan andra lever i överflöd? Hur kom­ mer det sig att orättfärdiga lever i överflöd medan rättfär­diga lever i nöd? 

Vilket svar får Antonios?

– Du har ingen nytta av att försöka förstå detta.

Vilket svar får Gideon? Inget alls. Herrens ängel ger intryck av att inte ens ha hört frågan, den kommenteras överhuvudtaget inte, istället uppmanas Gideon att fullgöra det han är kallad till.

Vad återstår efter mötet mellan Gideon och ängeln? Fler svar? Nej, men större trygghet. Guds replik på Gideons oroliga frågor är densamma som vi känner igen från otaliga andra berättelser i Bibeln: ”Du kan vara trygg. Var inte rädd” (Dom 6:23) Det hela slutar med att Gideon bygger ett altare åt Herren, och ger altaret det namn som varje altare där eukaristin firas har: Herren är trygghet.

Berättelsen är en påminnelse om att Guds svar aldrig är filosofiska, de är alltid pastorala. Att utforska Guds väsen är inte den kristna förkunnelsens uppgift. Utmaningen är att levandegöra hur Gud är inblandad i världen.


Bilden: rysk ikon föreställande Gideon.


Som surdegen i baket

Verkligt hopp förutsätter att framtiden har ett fäste i den nuvarande tiden. Den kommande världen bryter inte in från en metafysisk yttre rymd. Men på samma gång som framtiden är lika närvarande i nuet som surdegen i baket, innebär dess fulla ankomst en brytpunkt i historien.

Därför kan hoppet, i dess kristna version, inte skiljas från ett mått av bävan. Nya testamentet undanhåller inte läsaren de födslovåndor som föregår hoppets fullbordan. 

Vad innebär denna fullbordan? Det skede vi nu är på väg mot i kyrkans år inbjuder oss att meditera över en verklighet som ”övergår allt förstånd”.


Läs mer i Peter Halldorfs nya bok ”Den åttonde dagen”, som utkommer på Silentium skrifter den 25 november.


“Därför kommer folket till dem”

De hånar och talar ondsint,
överlägset och hotfullt.
De öppnar sitt gap mot himlen,
deras tunga far fram över jorden.
Därför kommer folket till dem
och suger i sig deras ord.

Ur Psaltaren 73 i dagens morgonbön,
Tideböner under året, onsdag vecka III.