När det nya bryts genom det gamla

Händelserna kring Jesu födelse får i vår bibel sin mest fullödiga skildring i Lukasevangeliets två inledande kapitel. Här får vi bland annat lyssna till tre profetiska lovsånger, vars form och poesi är det närmaste vi kommer Psaltaren i Nya testamentet. Det är ingen tillfällighet att Marias, Sakarias och Symeons lovsånger samtliga har fått en plats i kyrkans dagliga bön vid sidan om psaltarpsalmerna. I poesins och lovprisningens gestalt fångar de inkarnationens ofattbara verklighet med ett språk inspirerat av Israels stora bönbok.

När Anden uppfyller en människa och gör avtryck i hennes själ bryts det nya genom det gamla. De profetiska orden skrivs inte på en tabula rasa, ett vitt blad, de är färgade av böner och texter i den andliga tradition som format den som talar. Därför är det inte underligt att vi hör ett språk mättat av Psaltarens poesi när Maria, Sakarias och Symeon uppfyllda av helig Ande brister ut i jubel över att Herren har vänt sin blick till sin mänsklighet och låtit ljuset gå upp för alla folk. 

Magnificat, Marias lovsång som har sin givna plats i vespern, hör vi inte bara ekot av Hannas lovsång i Första Samuelsbokens inledning. Här finns spår av flera psaltarpsalmer, inte minst den etthundrasjunde. ”Hungriga mättar han med sina gåvor”, sjunger Maria och lånar ord ur psalm 107:9: ”Han … mättar de hungriga med allt gott.” Och omkvädet i samma psalm utgör själva grundtemat i Marias lovsång: 

De skall tacka Herren för hans godhet,
hans underbara gärningar mot människor.

Benedictus, Sakarias lovsång som hör till tidegärdens laudes, uppfångar vi psalm 18 – ”Jag blev räddad från min fiender”(v 4) – i orden om ”frälsning från våra fiender och alla som hatar oss” (Luk 1:71). Och när Sakarias prisar Gud för ”en soluppgång för dem som är i mörkret” känner vi igen den profetiska poesin i psalm 112:4: 

För de rättrådiga bryter ljus fram i mörkret.

När så den helige Symeon – vars korta lovsång återkommer i det dagliga completoriet – 40 dagar efter Jesu födelse tar barnet i sin famn i templet och prisar Gud för att ”mina ögon har skådat frälsningen”, ljuder hans ord av bönen i psalm 119:18, som nu gått i uppfyllelse:

Öppna mina ögon,
låt mig skåda det underbara i din lag.

I detta barn har Herren ”visat sig i sin härlighet” (Ps 102:17), och vi hör Symeon, genomsyrad av psalmernas spiritualitet, tala om ”ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk, Israel.” (Luk 2:32)

Kanske blir det aldrig så påtagligt som när julens händelser firas, hur Psaltaren inte bara citeras gång på gång i Nya testamentet. Psalmerna utgör resonansbotten när de människor som under ett helt liv formats av dess poetiska böner, ger uttryck för det ofattbara de fått bevittna i Jesu Kristi födelse i Betlehem.

Mystikens födelseplats

I Ekumeniska Kommunitetens tidebönsböcker fungerar antifonerna – de korta ramverserna – som nycklar till den hemlighet om Kristus som finns dold i varje psaltarpsalm. Genom att antifonerna dessutom skiftar under kyrkoåret, får de en dubbel roll: de låter oss inte bara ana Jesu närvaro i psalmen, utan kastar också ljus på den fasett i Kristusmysteriet som vi firar. Så kan samma psalm, genom valet av antifon, lovsjunga såväl inkarnationen som uppståndelsen och himmelsfärden. Eller ta oss med in i Jesu kamp i öknen och i Getsemane.

Låt oss se närmare på några “julpsalmer” när vi nu står inför firandet av Jesu födelse. I juldagens första vesper ber vi till att börja med psalm 98. Den inleds med orden:

Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång,
ty han har gjort underbara ting.

Och psalmen avslutas med följande strof:

Se, han kommer
för att råda över jorden,
råda rättvist över världen,
råda med oväld över folken.

Genom att denna psalm i juldagens vesper har fått en antifon hämtad ur julevangeliet – ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias Herren” (Luk 2:11) – blir tolkningen uppenbar. I psalm 98 hör vi änglarna sjunga Gloria inför de häpna herdarna! Barnet Jesus som fötts i Davids stad är orsaken till den ”nya sången”; i honom har Gud kommit för att upprätta sitt rike och ”råda rättvist över jorden”.

Nästa psalm i juldagens första vesper är 132. En bit in i denna klassiker bland julpsalmer i Psaltaren möter vi orden: 

Herren gav David sin ed,
ett ord han aldrig skall svika:
”Ättlingar till dig skall jag sätta på din tron.”

I sitt historiska sammanhang syftar dessa ord till Davids son, Salomo, och de följande generationerna i Davids släkt som skulle bli regenter i Juda rike. Men vilken antifon har psalmen fått på juldagen? 

Du Betlehem, från dig skall det komma en hövding, 
en herde för mitt folk Israel.

När detta profetord – från Mika bok i Gamla testamentet och citerat av evangelisten Matteus i samband med Jesu födelse – får inleda psalm 132, blir denna en profetia om hur Jesus föds i rakt nedstigande led från David – i just den stad som David kom från, Betlehem.

I samma psalm återkommer uttrycket ”viloplats” ett par gånger. Bland annat i den åttonde versen:

Kom, Herre, till din viloplats,
du och din mäktiga ark.

Vad händer när dessa ord ”passerar” genom antifonen? Den herde som ska komma från Betlehem är född till världen för att vi ”skall komma in i hans vila” (Heb 3:18). Därför talar Jesus i mogen ålder om sig själv som herde, och säger: ”Jag skall skänka er vila.” (Matt 11:28)  

Men vilken är den ”viloplats” som Herren ska ”komma till”? Något han med eftertryck upprepar senare i samma psalm:

För evigt är detta min viloplats,
här vill jag bo, det är min önskan.

Flera ord i Nya testamentet kastar ljus över de metaforer som psalmen här använder. I Johannesevangeliet säger Jesus. ”Om någon älskar mig, så håller han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och taga vår boning hos honom (14:23). Och i Efesierbrevet skriver Paulus: ”genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.” (2:22)

När vi nu i vår läsning av psalm 132 – och i ljuset av dess antifon – ”tolkar andliga ting med Andens hjälp”, för att tala med Paulus, öppnar psalmen mot en verklighet som ”inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom.” (1 Kor 2:9, 13)

Så blir Psaltaren den kristna mystikens födelseplats!

Psaltarens skrivna Kristusikon

Låt oss nu, med tre dagar kvar till firandet av Kristi födelse, återvända till vad vi tidigare kallat Psaltarens passepartout: Jesus Kristus som nyckeln till de bibliska psalmerna. Eller omvänt: Psaltaren som ikonverkstad där oväntade nyanser i bilden av Jesus framträder.

En så kallad kristologisk läsning av Psaltaren bygger på en förståelse där varje psalm antingen talar om Kristus, till Kristus eller med Kristi röst. När vi ber med Psaltarens böner, skriver Dietrich Bonhoeffer, ”ska vi inte först och främst fråga oss vad de har med oss att göra, utan vad de har med Jesus Kristus att göra”. I psalmerna har Kristus ”inför Gud burit fram all mänsklig nöd, all glädje, allt tack och allt hopp”, som han uttrycker det.

Vem är det alltså som ber i Psaltaren? David anges som författare till många av psalmerna. Men när ett längre avsnitt ur den nittiofemte psalmen återges i Hebreerbrevets tredje kapitel föregås citatet av orden som den helige Ande säger. Detsamma lyser igenom i en bön i Apostlagärningarnas fjärde kapitel. Efter orden du som låtit den helige Ande säga genom vår fader David, din tjänare, följer ett psaltarcitat. Och när psalm 22 citeras i Hebreerbrevets andra kapitel läggs psaltarpsalmens ord direkt i Jesu mun: ”Han [Kristus] säger: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, i tempelskaran skall jag sjunga ditt lov.” Bonhoeffer kommenterar: ”Kristus bad i sin förelöpare David.”

Övertygelsen om Psaltaren som en Kristusprofetia inspirerad av Anden, får de första kristna att tolka Jesu liv och gärning med hjälp av psaltarpsalmer. När ord ur Psaltaren flätas samman djupnar Kristusmysteriet. Gång på gång i Apostlagärningarnas inledning läggs olika psalmer som ett raster över Jesusberättelsen. Som när aposteln Petrus i sin predikan på pingstdagen uttryckligen säger att David i den sextonde psalmen talade profetiskt när han förutsade Jesu uppståndelse: Han lämnades inte i dödsriket, och hans kropp mötte inte förgängelsen. (Apg 2:30–31)

Den bok i Nya testamentet som allra utförligast skriver en Kristusikon med hjälp av psaltarstrofer är Hebreerbrevet. Redan i den andra psalmen i Psaltaren urskiljer Hebreerbrevet en profetia som förebådar inkarnationen: Du är min son, jag har fött dig i dag. (2:7) I psalmen hörs nu Faderns vittnesbörd om Sonen vid Jesu dop: ”Denne är min älskade son, han är min utvalde.” 

Plötsligt har Psaltaren blivit en plats där vi uppfångar brottstycken ur dialogen inom den heliga Treenigheten. Och vi utbrister vid psalmens slut: Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ikonen “Den av icke-människohand skapade” är skriven av Robin Johansson.

Drama på liv och död

Det är nu, när vi låter vår desorienterade själ adressera Gud, som någonting börjar hända. Rörelsen från desorientering till nyorientering är alltid lika överraskande. Det var inget vi kalkylerat med eller ens förväntat. Inte heller innebär det en återgång till det tidigare normala, att allt blir som förr. Den gudomliga repliken stavas uppståndelse, inte upprepning. ”Se, jag gör allting nytt.” 

Upplevelsen av att våra liv inte bara rymmer ett ofrånkomligt kors utan även en oväntad uppståndelse, ges också ett språk i Psaltaren. ”Lova Herren, min själ, hela mitt jag vill prisa hans heliga namn! Lova Herren min själ, minns allt det goda han gör.” (Ps 103:1–2) Eller som i psalm 30 med dess tacksamma förundran över Guds ingripande som till sist gjorde allting väl: ”Jag vill lovsjunga dig, Herre, ty du drog mig upp ur djupet och lät inte mina fiender triumfera. Herre, min Gud, jag ropade till dig, och du gjorde mig frisk.” (Ps 30:1–2)

I det språk som växer fram när livet tar en ny och oväntad vändning, tackar vi inte bara livet. Vi tillber honom som gett oss livet tillbaka. I våra egna liv firar vi den advent som väntar världen. I förtid kan vi stämma in i de psalmer som förkunnar Guds herravälde: ”Förkunna bland folken, Herren är konung! Världen står fast, den kan inte rubbas.” (Ps 96:10) Eller i psalm 97: ”Herren är konung! Må jorden jubla, de fjärran kusterna glädja sig.” ((Ps 97:1) Och samtidigt behöver vi alltid vara medvetna om att det finns dem i vår närhet som ännu inte kan instämma i psalmer som dessa. Alltför förlamade av det som drabbat dem, finner de här inget som svarar mot den egna livskampen. 

Samspelet mellan Psaltaren och vårt eget öde gör att bägge – såväl psalmerna som vi själva – befinner sig i ständig rörelse. De etthundrafemtio psalmerna i den hebreiska Bibeln utspelar sig inte i ett vakuum, men i en pågående historia av död och liv där Gud inte upphör att ingripa. Det är inte en samling böner och sånger för människor i vars tillvaro allt går sin gilla gång. Som Walter Brueggemann kommenterar: ”Sådana människor bör tryggt hålla sig till Ordspråksboken där livet fortgår programenligt.”

Men det är få av oss som har det så. Och skulle vi känna igen oss i en liknande beskrivning kanske vi behöver fråga oss om vi mist kontakten med vad som verkligen pågår i våra liv – och i vår värld.

Det kan aldrig mer bli som förr

Avgörande för att Psaltaren ska fungera som en meningsfull bönbok är att vi tar med oss våra egna liv in i psalmerna. Det språk vi då möter är inte deskriptivt eller endimensionellt. Psalmerna är inga promemorior som redogör för det befintliga läget. Den typen av språk kan möjligen ge en känsla av kontroll, men är oanvändbart när vi försöker skapa något slags mening i en desorienterad värld.

När bönens språk blir deskriptivt och rapporterande blir det ofarligt. Det skapar inget nytt, väcker inga förhoppningar, får inte världen att vidga sig. Risken med all upprepning av välbekanta ord är att vi tror att vi vet vad orden betyder. Det gäller en stor del av Bibelns språk – inte minst profeternas och psalmernas – som är av ett helt annat slag: djärvt, impressionistiskt, drivet av patos. Det är ett elastiskt och flertydigt språk, inte i meningen att det kan betyda vad som helst, men så att det interagerar med de erfarenheter vi bär på. Men om vi nöjer oss med en deskriptiv läsning av psalmen blir den irrelevant, den låter då som om den beskriver en annan verklighet än vår egen. Det är först när vår utsatthet och psalmistens kurage spelar mot varandra som en bön i ”ande och sanning” uppstår. I psalmen tar nu vår egen historia en ny vändning. Allt börjar med att vi sätter ord på den inför Gud.

Jag rinner bort likt vatten som slås ut,
benen lossnar i min kropp,
mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt bröst.
Ps 22:15

Jag dränker min bädd i tårar var natt,
sängen dryper av gråt.
Ps 6:7

Tårar har blivit min föda dag och natt.
Ps 42:4

Fienderna förföljer mig ständigt.
Ps 56:2

Jag ligger mitt ibland lejon,
glupska på människokött.
Ps 57:5

I den djupa desorientering böner som dessa speglar finns ingen väg tillbaka. Bara en väg framåt. När vi överger illusionen om att återgå till den gamla ordningen kan en ny verklighet öppna sig. Den förtvivlade bönen, fri från varje ansats till försvar och förställning, blir i själva verket en trotsig akt av hopp. Är det inte just för att psalmisten vet att Gud är en Gud som låter liv komma ur död, som han vågar träda inför Guds åsyn med all sin smärta? Det nakna språket är första steget mot en ny orientering,

Vår omedelbara reaktion när vi hör psalmer som dessa är ofta att tona ner ”överdrifterna”. Den överbeskyddande andligheten är snabb att redigera. De desperata psalmerna kan väl inte vara uppbyggliga för församlingen? Så farligt är det nog ändå inte? Men tippex-religionens tröst är verkningslös.

Det finns en poäng med att språket i många psalmer drivs till sin ytterlighet. De vägrar förkonstla. Att inte uppfatta hur klagopsalmernas rop kan vara en väg från det gamla till det nya är pastoralt förräderi. Det tidigare livet, som gått i bitar, ska kanske inte önskas tillbaka? Något nytt är nu på väg. Som när ”vetekornet faller i jorden och dör”.  

När världen krackelerar

Vi vet alla vad det är att känna sig desorienterad, att livet är ur fas. Det kan handla om uppenbara kriser: en brusten relation, ett förlorat arbete, ett ekonomiskt bakslag, en oroande läkardiagnos, förlusten av någon som stått oss nära. Eller om mindre händelser som gjort oss modlösa: en kritisk kommentar, ett negativt besked, en tillfällig sjukdom. Eller helt enkelt obehaget och oron inför känslan av en värld som krackelerar inför våra ögon: krigets och terrorns fasor, växande flyktingströmmar, en okontrollerbar pandemi, hoten från den globala uppvärmningen. 

Det är nu, när vi inte förnekar eller mörklägger verkligheten, det som gör ont och känns svårt, som Psaltaren kan bli vår väg inte bara till tröst men också hopp och läkedom. Till ett liv i sanning. Kanske är det först när vi bottnar i vår egen utsatthet som vi på allvar kan be Psaltaren.

Israels klagopsalmer ger oss ord för vår egen ödslighet och upplevelse av övergivenhet. Som i en av de mest berömda, den tjugoandra: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig.” Eller som i den korta psalm 13: ”Hur länge skall du glömma mig, Herre … Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag?” Eller som i den mest förtvivlade och hopplösa av alla psalmer, den åttioåttonde: ”Fasorna gör mig till intet, de omger mig ständigt.” 

Walter Brueggemann visar hur psalmer som dessa upprättar en länk mellan psalmistens klagan och den desorientering som vi upplever men inte alltid har ett språk för. När vi medvetet tar med oss psalmen in i vårt liv och låter den spegla vår egen förvirring, blir inte bara den länken tydlig. Vår utsatthet gör något med psalmen. Än mer överraskande: vi upptäcker hur vår erfarenhet har bearbetats av psalmen.

”Varför sover du, Herre?”

Om man vill försöka genrebestämma de etthundrafemtio psalmerna i den hebreiska Bibeln kan det naturligtvis göras på olika sätt. Walter Brueggemann, en av de ledande gammaltestamentliga teologerna i väst under det senaste halvseklet, identifierar tre kategorier i Psaltaren. De motsvarar tre olika levnadsfaser eller livsstämningar. Han kallar dem psalmer av orientering, psalmer av desorientering och för det tredje psalmer av nyorientering.

Den första kategorin är den som är minst representerad i Psaltaren. När Brueggemann kallar dessa ”psalmer av orientering”, ska det förstås som en beskrivning av ett tillstånd av jämnmod. Inga mörka moln syns vid horisonten. Vi är tämligen välmående. Debet och kredit går ihop. Även Gud är någorlunda på plats, han vakar över oss från sin himmel men utan att störa oss nämnvärt. Det är psalmer för en medelklassreligion. Röster av människor som får ”njuta en ostörd fred” och inte behöver se sina ”barn tigga om bröd”. Psalm 37, där vi möter en rad uttryck som dessa, är ett exempel på en sådan. Eller psalm 145 med sina trosvissa utrop: ”Herren gör vad de fromma begär.” I psalmer som dessa finns sällan något som skaver, inget provokativt eller utmanande. Psalmisten orienterar sig utifrån konvenansens regler. Inget ont i sig om den lojala traditionstroheten, men sinnesstämningen i dessa psalmer föder inget nytt språk, inga nya sånger.

Flertalet psalmer är dock av ett helt annat slag. De är inte födda ur jämnmod, ur chimären att ”allt-är-väl”. Snarare stiger de ur en upplevelse av desorientering. Livet är ur led. Vi hör röster av människor som drabbats av tillvarons råhet. De är förvirrade, upprörda, förtvivlade, krossade. De befinner sig på existensens brant och tycker sig inte få någon reaktion från Gud. ”Varför sover du, Herre?” (Ps 44:24) Men trots Guds ovilja att svara – som de upplever det – fortsätter de att be. De ger inte Gud någon ro.

Det är dessa psalmer och böner, som bryter mot de religiösa konventionerna och vägrar hymla, som gör att Psaltaren, med teologen Karl Barths ord, ”alltid har varit den mest relevanta av alla Gamla testamentets böcker”. Men där business as usual gäller blir sådana psalmer obekväma. Vi ansar dem när de ska användas i gudstjänsten, utelämnar de besvärande avsnitten. Men när de störande rösterna inte får höras i liturgin, bara de vi kan ge våra bifall av ”amen” och ”halleluja”, kommer vi aldrig att förstå poängen med Psaltaren. Den energi som finns i Psaltaren frigörs inte. 

Just genom att den är fylld av böner och rop av utsatthet hjälper oss Psaltaren att lämna våra trygghetszoner, inte fördölja det som är kaotiskt i vår tillvaro eller gömma oss för den skrämmande världen därute. Först i det öppna – i ljuset – kan helande och en ny orientering bli möjlig.

Psaltarens värld och vår

Psaltaren är som havet, djup och outgrundlig. Med sina uppemot tretusen år gamla texter speglar den en avlägsen och svåråtkomlig kultur. Men precis som all stor litteratur fortsätter dessa texter att tala till den som urskiljer rösterna genom historiens raster. 

Den yttre miljön i många av psalmerna är templet på Sionsberget i Jerusalem, det hebreiska folkets religiösa hjärta. Kring detta identitetsbärande nav i Israel utspelar sig många av de händelser som inspirerar till Psaltarens böner. I templets skugga finns palatset varifrån kungarna, som flitigt figurerar i psalmerna, utövar sin makt. Det är en värld där de ”onda” och de ”rättfärdiga” ställs mot varandra, där intriger utspelar sig och oidentifierade fiender ständigt tycks ligga i bakhåll.

Det är med andra ord en värld som för nutida läsare inte är helt enkel att identifiera sig med. Klyftan kan tyckas oöverstiglig mellan vad vi uppfattar som en primitiv antik kultur och det tjugoförsta århundradets teknologiskt avancerade samhälle. För att Psaltaren ska bli meningsfull behöver vi därför göra just det som de tidiga kristna gjorde i sin tid, och som människor fortsatt att göra genom historien. Öppna oss för texternas djupdimension. Låta Psaltarens böner och rop kalibreras av vår egen kamp och längtan. Om vi med ett ”uppmärksamt öra” – som vi ber om i inledningen till dagens första tidebön – tränger igenom bokstavens yta kan vi göra samma erfarenhet som Johannes Cassianus på 400-talet: ”När vi ber psalmerna finns inget avstånd mellan oss och dem.” 

Med sitt rika poetiska språk adresserar Psaltaren tidlösa existentiella frågor. Längtan efter mening, rikedomens tomhet, ropet på rättvisa, behovet av stillhet, kampen för integritet, brottningen med sorg, ensamhet, psykiskt lidande och dödens realitet. Allt detta utgör ledmotiv i psalmerna. I det intensiva prövandet av vad det är att vara människa krymper avståndet mellan antikens Jerusalem och vår moderna värld. 

Men det finns en punkt där psalmernas människor, långt mer än i det som rör yttre förhållanden, skiljer sig från oss. Tron på en transcendent realitet genomsyrar deras tillvaro. Närvaron av den annorlunda Andre är den horisont mot vilken de utforskar livets stora frågor. I allt som lever och rör sig känner deras fingrar Skaparens puls. Här avtäcker Psaltaren obevekligt det sekulära samhällets dolda malaise, dess molande ångest: när kärleken sinat finns ingen transcendent verklighet som ger hjälp att ta ett större mått på livet. 

Men inte heller detta är nytt. Nutidsmänniskan liknar i det avseendet den generation i den egna historien som psalmisten häpnar över: de ”förstod inte dina under, de tänkte inte på allt gott du gjort.” (Ps 106:7)

Psalmodin som medicin

I en serie längre texter reflekterar Evagrios av Pontos – Johannes Cassianus lärare på 300-talet – över syftet med att be Psaltaren. När psalmerna ”beds stilla och ostört … får de lidelserna att lägga sig och skänker vila åt vår oroliga kropp”, skriver han bland annat. Här lyser frukterna av hans egen erfarenhet igenom, konstaterar Evagrios-kännaren Gabriel Bunge, som menar att Evagrios undervisning om Psaltaren är mer tillämpbar på den enskilda tidebönen än på den gemensamma psaltarsången.

Evagrios ägnar stort utrymme åt Psaltarens terapeutiska roll. Psalmerna har en läkande kraft för den som mediterar över dem eller lyssnar till dess ord. En gärna använd liknelse vid denna tid var berättelsen om hur Sauls vredesutbrott stillas genom Davids ”psalmodi”. Skildringen av hur David, som betraktas som Psaltarens huvudförfattare, med sin harpa och sina psalmer får demonerna att släppa taget om Sauls själ, blir i den tidiga kyrkan en talande bild för Psaltaren som botemedel mot själens lidelser.

Genom den alternerande rytmen av psalmer och böner lagrades en hel arsenal av psaltarverser i minnet. Dessa kunde användas såväl i ögonblick av anfäktelse som för att uppmuntra och läka sig själv eller dem som kom för att söka råd. Evagrios var för egen en eftersökt själasörjare. Det berättas hur han dagligen tog emot fem eller sex pilgrimer som sökte upp honom för råd och vägledning.

Bruket av medicinska termer och terapeutiska metaforer i den andliga rådgivningen – särskilt utbrett i den östliga kristenheten vid denna tid – var knappast långsökt: om Kristus är den vi möter i psalmerna, han som är universums skapare och återlösare, då kan vi förvänta oss läkedom om vi använder Psaltaren på rätt sätt. 

Tematiken ”Kristus läkaren” blev en populär genre i den tidigkristna litteraturen, och mot slutet av 300-talet finns en etablerad tradition av att illustrera andliga principer med hjälp av medicinska begrepp. Bildspråket möter vi redan i evangelierna: Jesus liknar sig själv vid en läkare som inte kommit för de friska utan för de sjuka och i Uppenbarelseboken ordineras ögonsalva som bot mot andlig blindhet. I generationen efter apostlarna dyker det upp i Ignatios av Antiochias berömda metafor av eukaristin som ”odödlighetens läkemedel”. Heresin däremot, säger Ignatios, är en ”dödlig drog”.

Ytterligare en generation senare talar Klemens av Alexandria om hur den andliga utvecklingen tar sin början när vi blir helade från lidelsernas ”sår”. Ingen annan läkare än Jesus kan hela dessa sår, förklarar han. I sin biografi över Antonios använder Athanasios en liknande bild om den arketypiske munken: ”Det var i själva verket som om Gud hade sänt en läkare till Egypten.” Och i det tidigare citerade brevet till Marcellinus säger Athanasios att psalmodin – tidebönen – ”läker ut det som vållar obehag i själen och helar från det som bedrövar oss.”