Arbetets glädje

I morgon kväll inleds förfastan. Vi går in i den söndag – septuagesima – som markerar att det är sjuttio dagar kvar till påsk. 

Det är en visdom att kyrkan genom valet av evangelium denna söndag – Matt 20:1–16 – inleder förfastan med att påminna om att inga andliga framsteg är möjliga om vi inte har rätt förhållande till vårt arbete och därmed till vår kropp. Bön och arbete kan aldrig skiljas åt. Som benediktinmunken Ingmar Svanteson har uttryckt det: “Arbete utan bön slutar i slaveri, bön utan arbete leder till svärmeri.”

Vad vi än arbetar med – om det är de dagliga sysslorna på arbetsplatsen eller i hemmet: köksarbete, städning, tvätt, bokföring, snöröjning eller annat – är det en konst att arbeta. Det gäller att finna den smala vägen mellan arbetsnarkomani och arbetsförakt. I det senare fallet blir arbetet ett nödvändigt ont, något vi utför medan vi har uppmärksamheten på annat håll. I det förra är vi inte bara hängivna vårt arbete, vi har förlorat distansen till det. 

I bägge fallen uppstår en klyfta mellan andligt och världsligt. Den som tänker för lågt om arbetet ser bönen som andligare. Och när arbetet blir ett självändamål, sker det som profeten Jeremia sätter ord på i söndagens gammaltestamentliga läsning: den vise berömmer sig över sin vishet, den starke över sin styrka, den rike över sin rikedom. Vi lever inte längre det vi gestaltar i mässans offertorium när bröd och vin bärs fram: livet som en gåva från Gud som – när vi tar emot den ur hans Guds och bär fram den i tacksägelse – blir för oss till gemenskap med honom som ”verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet på jorden” (Jer 9:24).

“Gud och intet mer”

I dag firar vi 100-årsminnet av Linnea Hofgrens död. I en ålder av 52 år insomnade hon efter lång tids sjukdom den 27 januari 1921.

Hösten 1996 fick jag i min hand en bunt svarta vaxade anteckningsböcker som ägts av den tidigare tulltjänstemannen Oscar Junge (d 1959) i Norrköping. Han tillhörde det ekumeniska nätverk med förgreningar över hela Sverige som gick under namnet Flodbergskretsen. Lykttändaren Carl August Flodberg i Gamla stan var spindeln i nätet i denna mystikkrets. Bland böckerna fanns en avskrift av Linnea Hofgrens opublicerade självbiografi. Läsningen gav en doft av samma spiritualitet som formade kvinnor som Thérese av Lisieux, Elisabeth av Treenigheten och Paulina Mariadotter för att nämna några. Men det rika andliga liv Linnea Hofgren levde dolde hon under besynnerlighetens inkognitokåpa. Långt ifrån alla förstod sig på denna, som de tyckte, egendomliga kvinna.

I sin självbiografi återger Linnea Hofgren en transfigurerande erfarenhet om vilken hon skriver: ”Jag vågade inte tala om det för en enda människa.” Hon berättar bara för dagboken hur Gud uppenbarade sig för henne i ”beskådelsen”, som hon uttrycker det.

Han uppenbarade sig som Kärleken, trefaldig Kärlek. Hela mitt inre blev förvandlat. Kärleken – Kristus – steg in i hjärtat, tog det i besittning, älskade där och satte hjärtat i älskande förmåga. Att han var Kärleken, det visste jag, men att det innebar detta hade jag inte trott om någon sagt mig det.

I vår tid har Linnea Hofgren återupptäckts. Skribenter som Maja Ekström och Abir Francis har forskat och publicerat texter om hennes liv och spiritualitet, sångaren Bengt Johansson har gjort en inspelning av hennes klassiska Hur ljuvligt att få vara en ton från himmelen, och skivbolaget Compunctio har gett ut nya tolkningar av Linneas lyrik. Bland annat på ett album med David Åhlén som fått namnet 1921 – efter Linnea Hofgrens dödsår.

Hur lät Linnea Hofgrens modersmål? I likhet med mystiker i alla tider vittnar hon om trons och evangeliets universalitet, om en Gud som tar hela kosmos i sin famn. På dagbokens sista sida utbrister hon: 

O, hur underbart en gång när du fångar alla de spridda strålarna till en enda flamma som blixtrar in i dig för att evigt förenas med sitt ursprung. Då skall enheten uppenbara sig i mångfalden och mångfalden insänkas i enheten, då skall kärleken vara sitt eget pris, när du blivit allt i alla, då skall saligheten fullt avtäcka sin nu blott genom tron anade hemlighet: ”Gud och intet mer.”

Sammanlänkning

Förnya i oss vår lidelse för enhet, ber vi i en av bönerna under årets globala bönevecka för enhet, i dag inne på sin femte dag. En bön formulerad av kommuniteten i Grandchamp.

Den enhet som är kristendomens grundläggande princip – dess ”viktigaste krav”, som Gunnel Vallquist uttryckte det – uppnås inte genom sammanjämkning, snarare genom vad den ryske författaren Boris Pasternak med ett centralt ord i sitt författarskap kallade sammanlänkning, på ryska stseplenie. Varje föreställning, med åtföljande krampaktiga försök, om att kunna åstadkomma enhet genom att jämka samman olika ståndpunkter, leder inte till annat än frustration och uppgivenhet. Tron att enhet är en följd av att vi övervinner motsägelser – inte lär oss leva med dem – är inte bara en farlig illusion, den är ett av de största hindren för verklig enhet. 

Svårigheten att leva med motsägelser är inte bara ett drag i samtiden, det har sedan länge satt en djup prägel på västlig kristendom. Teologin reducerad till en abstrakt disciplin i förening med den protestantiska snusförnuftigheten har knappast främjat enheten. Det är just här den ortodoxa traditionens starka vision av enhet och helhet i tillvaron kan öppna vägar ut ur den återvändsgränd vi hamnat i. Som nyss citerade Pasternak kunde uttrycka sig: ”Jag har alltid haft en upplevelse av enheten i allt som existerar, av helheten i allt som lever och andas, som händer och uppenbarar sig, en upplevelse av hela tillvaron, av hela livet.”

Här står han i den ryska tradition som sammanfattas i Rubljevs berömda treenighetsikon. De tre änglarna sittande i kontemplation vid ett bord, sågs av teologer som Pavel Florenskij som uttryck för just längtan efter enhet och helhet i tillvaron. Den teologiska grunden för denna enhetsvision, som inte bara är en förhoppning och en dröm, är inkarnationen: hela skapelsen har blivit helgad genom att Gud tagit materiell gestalt i Kristus. 

Det är just detta särdrag i den ortodoxa andligheten – grundat på inkarnationen och treenighetstanken – som leder till en uppvärdering av livet på jorden, något som bland annat visat sig i att denna teologiska tradition hanterat miljökrisen med andra redskap och ett annat språk än vad vi gjort som kristna i väst. Föreningen av mikrokosmos och makrokosmos, tron på hela tillvarons sakramentalitet, gör att klimatkrisen inte bara bemöts med moraliska imperativ, men med en vision om historiens uppståndelse.

Så länge vi tror att vägen till enhet är att undanröja ett antal ”vägspärrar för tanken”, fortsätter vi att ta ett steg framåt och två bakåt. På förnuftets väg kommer vi varken att på djupet förstå Bibeln eller nå närmare varandra. Bara genom att öppna oss för den kärlek som den helige Ande utgjuter i hjärtat, kan verklig ”lidelse för enhet” födas. Ingen bön kan vara viktigare än bönen om att denna lidelse ska förnyas i oss.

Treenighetsikonen målad av Robin Johansson.

Impulser från Grandchamp

Våren 2004 fick jag möjligheten att tillsammans med min äldste son och journalisten Ylva-Kristina Sjöblom, för tidskriften Pilgrims räkning besöka det ekumeniska klostret Grandchamp i Schweiz. Det var innan vår första kontakt med Bose, som skedde året därpå, och upptäckten av den viktiga länken mellan dessa två ekumeniska kommuniteter.

Klostret i Grandchamp brukar beskrivas som en systerkommunitet till Taizé – de två har haft nära förbindelser i många år. Kommuniteteten i Grandschamp, som växte fram under 1900-talets första hälft, består i dag av ett 50-tal kvinnor från olika kyrkliga traditioner. Det är i dag västeuropas största kloster för kvinnor ur huvudsakligen protestantisk tradition. De ser som en av sina huvudkallelser att söka vägar till försoning mellan kristna, rakt genom den mänskliga familjen och med respekt för skapelsen.

Just nu uppmärksammas Grandschamp då kommuniteten fått ansvaret för att förbereda årets globala ekumeniska bönevecka, som i dag är inne på sin tredje dag.

Böneveckan för kristen enhet, som infaller 18–25 januari, uppstod ursprungligen i Rom men kom att få en internationell och bred ekumenisk uppslutning mycket genom den vision som bars av den franske prästen Paul Couturier, som var nära vän till systrarna i Grandchmp.

Det tema man valt för årets bönevecka är orden ur Johannesevangeliets femtonde kapitel: Bli kvar i min kärlek så skall ni bära rik frukt. För var och en av de åtta dagarna delar man ett bibelord, en meditation, en bön och ett citat ur Taizés ”Källor”. Materialet finns att hämta här för daglig läsning och andakt tillsammans med kristna över hela världen:https://www.skr.org/wp-content/uploads/2020/09/grundmaterial-boneveckan-for-kristen-enhet-2021-svensk-version.pdf

Utifrån orden i Lukasevangeliets 2 talade man i går om att steg för steg ta sig in i mysteriet med Jesus genom att likt Maria i sitt hjärta bevara Guds handlande i sitt liv och i hennes sons liv. Kommuniteten i Grandchamp beskriver hur det tar en hel livstid att lära känna djupet av Kristi kärlek så att han blir kvar i oss och vi i honom. Med ord ur Taizés Källor talar man om ”att låta Kristus stiga ner i djupet av vår hela varelse… Han skall genomlysa vårt förstånd och vårt hjärta, han skall nå våra kroppar ända till vår innersta varelse, så att också vi en dag skall få uppleva djupet av barmhärtigheten.”

Dopets rörelser

Det kenotiska draget – för att använda det grekiska ordet – genomsyrar kristendomen. Det innebär att bara den som blir bruten kan bryta igenom separationens mur. Genom den som själv blivit söndersliten tränger ljuset fram och förvandlar världens motbjudande ansikte. 

Mönstret för det kristna livet finns i spänningen mellan nedstigande och uppstigande. De två rörelserna – som är dopets rörelser – kan inte fångas i en linjär kronologi där det ena följer på det andra. Nedstigandet och uppstigandet tränger in i varandra i varje ögonblick av Jesu liv. 

Här formas en spiritualitet som är allt annat än sekterisk. Den som förenas med Kristus i hans nedstigande – beväpnad med inget annat än tron, hoppet och den medlidande kärleken – driver vare sig korståg mot den moderna världen eller flyr den. Det är en kontemplativ andlighet som genererar en aktiv, profetisk närvaro som leder historien i en ny riktning. Allt i enlighet med Jesu ord: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.”

Trefaldig ’kenosis’

Under firandet av julen har vi återkommande lyssnat till Kristushymnen i Filipperbrevets andra kapitel: Jesus ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt”. När Paulus söker ett språk för den djupa ödmjukhet som kommer till uttryck när Gud blir människa, väljer han det upprörande grekiska ordet kenosis, som brukar översättas med utblottelse.

Den tidiga kyrkans lärare talar om Guds sons trefaldiga kenosis: han blir människa, han blir gjord till synd, han dör. Dessa tre uttryck för Jesu nedstigande svarar mot tre platser: Betlehem, Jordan och Golgata. Var och en av dem inbegriper de övriga.

Efter att under julens tretton dagar ha varit i Betlehem – platsen där Gud stiger ner från himlen till jorden – kommer vi i kyrkans år till Jordan, platsen där Jesus solidariserar sig med oss syndare och stiger ned i vattnet för att döpas av Johannes. Dopet i Jordan är den logiska följden av födelsen i Betlehem, på samma gång som det föregriper Golgata. Jordans vatten symboliserar dödsrikets djup. Dit skulle Jesus stiga ned, därifrån skulle han också stiga upp. 

Allt som följer efter Jordan har redan skett i dopet.

Ikonens ljus

Ljuset i en ikon kommer inte från en exakt punkt, det finns överallt och kastar inga skuggor.  Precis som i Uppenbarelsebokens beskrivning av det nya Jerusalem: ”Guds härlighet lyser över den … och folken skall leva i detta ljus” (Upp 21:23–24). 

Ikonens bakgrund brukar ikonografer kalla för ”ljuset”, symbolen för Gud som är ”allt, överallt” (1 Kor 15:28). Linjerna i ikonen konvergerar inte mot en gränspunkt där de ”försvinner”, de expanderar i ljuset, ”från härlighet till härlighet”. 

Sådant är trettondedagstidens och förklaringsbergets ljus: ett inre ljus som bryter fram och förklarar världen. I denna epifani framträder sanningen om människan och alla skapade varelser. Kristendom är att ”leva i detta ljus”.

Ikonen av Den heliga familjen målad av Robin Johansson.

Makten omdefinierad

En av de psaltarpsalmer som återkommer under julens gudstjänster, inte minst under firandet av epifania, är den sjuttioandra. Det är en psalm som i sitt historiska sammanhang adresserar Salomo, men kyrkofäderna var eniga om att den utgör en Kristusprofetia som förkunnar evangeliets universalitet och Jesus som fredens konung. Han är ”kungasonen” i psalmens inledning, som ska låta de ”betryckta få sin rätt” (v 1–2). Psalmens profetiska poesi ger oss några av de vackraste beskrivningarna av den kommande Kristus, ord som borde vara definierande för all utövning av makt och ledarskap:

Han skall komma som regn över grödan,
som ett stilla regn som vattnar jorden. (v 6)

I denna psalm förutses även de vise männens – i traditionen kallade ”heliga tre konungar” – hyllning av barnet i Betlehem. När de bar fram sina gåvor och ”föll ner och hyllade honom”, gick Kristusprofetian i psalm 72 i uppfyllelse:

Kungar från Tarshis och fjärran kuster 
skall komma med gåvor,
kungar från Saba och Seba
skall bära fram sin tribut.
Honom skall alla kungar hylla,
alla folk skall tjäna honom. (v 10–11)

”I östern betraktades stjärntydare som kungar”, skriver Tertullianus på 200-talet. Han fortsätter sin utläggning av psalm 72: ”Stjärntydarna fann honom och vördade honom med sina gåvor. Med böjda knän hyllade de honom med sina gåvor.”

Må han leva och hyllas med guld från Saba. (v 15)

Guldet som de bär fram är en symbol för ”kungavärdigheten”. Guldet i ikonen. I psalm 72 tecknas bilden av en ”konung av Guds nåde”:

Han räddar den fattige som ropar,
den arme som ingen hjälper.
Han förbarmar sig över de svaga och fattiga,
räddar de fattigas liv.
Han befriar dem från våld och förtryck,
deras liv är dyrbart i hans ögon. (v 12–14)

Den makt som inte känns igen på sina yttre attribut – hon har inga – men som återger människan hennes värdighet, är den enda värd namnet.