Hexapsalmos

En svit av sex psaltarpsalmer beds varje dag innan gryningen i den ortodoxa morgonbönen. Dessa går rätt och slätt under namnet ”de sex psalmerna”, Hexapsalmos på grekiska. De är psalm 3, 38, 63, 88, 103 och 143. Just i den ordningen följer de på varandra i liturgin, sammanflätade till en helhet. Samma sex psalmer varje morgon.

De sex psalmerna utgör ett panorama över det mänskliga livet. Här finns hela skalan av stämningar och erfarenheter i en kristen människas liv, alltifrån översvallande glädje och intensiv längtan till djupaste sorg, frustration och förtvivlan. Under Hexapsalmos, som utgör en av de viktigaste delarna av den dagliga ortodoxa tidebönen, släcks ofta ljusen i kyrkan för att bidra till större stillhet och koncentration. I halvmörker beds de sex psalmerna, vilket bland annat symboliserar den natt då Jesus föddes, säger liturgiböckerna. 

Halvvägs genom liturgin kommer man till Psalm 88, den svårmodigaste och tyngsta av dem alla, diktad ur djupaste desperation. Från första till sista stavelsen ljuder en klagande, entonig smärta. Mörkret i rummet är nu på sin plats; inget ljus tränger igenom i denna psaltarpsalm. I samma stund som den börjar läsas lämnar prästen altaret och går och ställer sig framför den stora Kristusikonen, eller ikonostasens kungsport, där han tyst ber 12 utvalda böner medan recitationen av psalmen fortsätter bland de troende. I det ögonblicket symboliserar prästen Kristus, som när han hör mänsklighetens förtvivlade rop lämnar sin himmelska tron för att rädda oss och dela det lidande som Psalm 88 visualiserar. De böner prästen ber tyst är böner för de troende som deltar i gudstjänsten, att deras synder ska bli förlåtna, att de ska bli bevarade i tron, att deras kärlek ska vara uppriktig, att deras arbete ska bli välsignat och att de ska bli värdiga himmelriket.

När denna psalm, med sin utpräglade långfredagskaraktär, beds som en del av kyrkans Hexapsalmos sätts den in i påskens sammanhang. Den slutar i fullständig förtvivlan. Långfredagen saknar allt hopp. När ”katastrof på katastrof” har inträffat och Guds son är död bland de döda, har alla framtidslöften havererat. I en nedsläckt kyrka är Psalm 88 en klagosång från en nedsläckt värld. Och den måste få vara det. Flykten in i förnekelse är en farlig terapi. De sånger däremot som frilägger smärtan utgör första steget på väg mot helande. Men för den som inte ger röst åt sin smärta, och inte heller vill delta i andras smärta, kommer aldrig någon påskdag. 

Därför kan Psalm 88, den mest tröstlösa av alla i Psaltaren, just genom att den undviker att skynda förbi det outhärdliga, öppna en väg till tröst. När den i liturgins Hexapsalmos följs av Psalm 103, är det lika oväntat och överrumplande som att finna en tom grav just innan solen går upp.

”Fri först bland de döda”

Att läsa Psalm 88 är som att se en människa dö. ”Jag står vid dödsrikets rand … fasorna gör mig till intet.” (v 4, 17) Men medan psalmisten, skuggad av döden, ropar desperat till Gud om räddning, drar sig Gud tillbaka i sin tystnad. Än mer höljd i sin outgrundlighets moln. 

I nästa vers hör vi: ”Jag räknas till dem som lagts i graven.” Nu är det som att vi slår följe med någon som inte bara står vid dödens port, men är förlorad i helvetets labyrinter. Bortom allt hopp, utom räddning. Han är ”lik de fallna som vilar i graven, dessa som du inte längre minns, som inte längre nås av din hand” (v 6). Ingen katastrof kan vara större än att vara fullständigt bortglömd, förskjuten för alltid, utom räckhåll för Guds hand. Om inte ens Gud minns dessa döda, vem ska då återkalla minnet av dem? 

Är det alls möjligt att fortsätta kalla Gud ”min Gud” när man inte får minsta reaktion från den man riktar sin bön till? Det är i sig provocerande. Den Gud vars tystnad känns som ett hån, envisas psalmisten likväl med att kalla min Gud. I antikens Israel kunde man inte föreställa sig att Gud inte hörde. Därför var Guds tystnad också ett slags svar, ett tecken, men inte på att Gud är oförmögen eller ovillig att höra. 

Just när psalmistens steg tonar bort i Hades uppfångar vi ropet: ”Jag är som en man utan livskraft, en som är fri först bland de döda.* (v 5–6)

En som är fri först bland de döda. Vad betyder de märkliga orden? De är mångbottnade, men för kyrkofäderna rymde även denna rad i psalmistens poesi en profetia. De syftar till Kristus som säger om sitt liv: ”Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja.” (Joh 10:18) Av fri vilja dör Jesus, han överlämnar sig åt döden snarare än blir överlämnad. Genom denna frivilliga död uppenbaras Guds härlighet. Bland de döda i dödsriket är han fri, eftersom ingen kan beslå honom med synd, och han kan därför ”befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv” (Heb 2:15). 

Därmed blir orden även en profetia om den som, likt psalmisten i Psalm 88, aldrig befriades från sitt elände i det här livet: I Kristus, genom hans påsk, blev hon ”fri först bland de döda”.


* Uttrycket i vers 6, ”en som är fri först bland de döda”, återgivet i just den formen i Septuaginta, den grekiska översättningen av Psaltaren, har i Bibel 2000 fått en annan formulering. I Ekumeniska Kommunitetens tidebönsböcker har dock uttrycket behållits med Svenska Bibelsällskapets medgivande.

”I det mörkaste djupet”

Bland Psaltarens klagopsalmer finns en som utmärker sig genom sin fullständiga frånvaro av hopp. Tre gånger ber Jesus i Getsemane att den kalk som väntar ska gå förbi honom. Tre gånger ropar psalmisten i Psalm 88 till Gud ur djupaste förtvivlan. Varken Jesus eller psalmisten – är de en och samma? – blir bönhörda.

Psaltaren 88, som hör till completoriet under hela passionstiden, har många drag gemensamma med andra klagopsalmer. Med ett undantag: här förblir bönens obesvarad ända till slutet. Inte minsta strimma av ljus tränger igenom. Det gör den till långfredagspsalmen framför andra. En psalm som svarar mot Kristi kenosis, Guds sons totala utblottelse i vilken Jesus delar misären på den mänskliga tillvarons botten: ”Fasorna gör mig till intet, de sluter sig om mig som vatten, de omger mig ständigt” (v 17–18).

I nästan alla klagopsalmer får bedjaren någon form av svar eller tecken. Gud ger sig till känna, låter sig bevekas, skingrar till sist mörkret. Som i Psalm 22 som inleds på liknande sätt som Psalm 88, med ropet till den frånvarande Guden, men slutar med orden ”ty du grep in”. Ord som tar oss till den tomma graven. I den åttioåttonde psalmen infinner sig aldrig någon påskdag. Gud förblir tyst rakt igenom denna tröstlösa litania. Psalmisten förblir ”vid dödsrikets rand” (v 4), ”i det mörkaste djupet” (v 7), bland dem ”som inte längre nås av din hand” (v 6) Bedjaren får inget tecken på Guds närvaro och omsorg. Han har nått vägs ände: ”Jag är inspärrad, jag kan inte komma ut” (v 9).

Inför Guds tystnad är det frestande att låta bönen övergå i ett sökande efter förklaringar. Har jag syndat som drabbas av detta elände? Är det Guds vilja att jag ska lida? Finns det någon mening med det som övergår mig? Har djävulen fått tillåtelse att plåga mig? Att låta sig upptas av lidandets frågor i ett försök att finna svar kan rentav vara mer intellektuellt tillfredsställande, men är alltid ett ofruktbart sidospår. Det oförklarliga låter sig inte förklaras. Om något är en akt av tro, är det att hålla ut i enträgen bön även när bönen inte ger något ”utbyte”. Ingen tröst för själen, ingen existentiell öppning. Bara en envis obestridlighet mitt i mörkret: “Dock är du den Helige.” (Ps 22:4) Som i den norske prästen och diktaren Peter Dass psalm från 1700-talet:

Gud er Gud, om alle land lå øde,
Gud er Gud, om alle mann var døde.

Från klagan till tacksägelse

I Psalm 22 rör sig bedjaren mellan klaganbegäran och tacksägelse. Tre sidor av bönen som är karaktäristiska för hela Psaltaren.

Psaltaren använder drastiska metaforer för den utsatthet som genererar klagan: människan befinner sig i ”dödsriket”, i ”fördärvets grop”, hon har lagts ”i graven”. Uttryck som kan syfta på sjukdom, fångenskap, socialt utanförskap eller andra former av förkastelse eller stigmatisering. Gud upplevs som frånvarande och opålitlig. 

Inom judisk fromhet uppfattas aldrig upprörda protester riktade mot Gud som otro. Den klagande människan vägrar foglig tystnad och undergiven resignation. När klagan övergår i begäran insisterar hon på att Gud ska behandla henne annorlunda än vad hon upplever att han gör. Precis som vi upprepade gånger hör Jeremia göra i sin förbön för folket. Och när Gud griper in svarar människan med tacksägelse.

Alla dessa dimensioner är närvarande i den majestätiska tjugoandra psalmen i Psaltaren, det lidande Israels stora psalm. Klagan: ”Min mun är torr som en lerskärva, tungan klibbar vid gommen” (vers 16). Begäran: “Rädda mig undan svärdet, mitt liv ur hundarnas våld” (vers 21). Tacksägelse, när Gud griper in: ”Du är källan till min lovsång i den stora tempelskaran” (vers 26).

Den oförstörbara enheten

När kyrkofäderna läser om hur man delar upp Jesu kläder mellan sig, ser de också en annan innebörd dold i berättelsen: den sömlösa livklädnaden, som inte heller soldaterna ville skära sänder, är en bild av kyrkans oförstörbara enhet. Den enhet som översteprästen Jesus bad om kvällen före sitt lidande. I handlingen under korset framträder på nytt det inträngande budskapet om de troendes enhet.

Senare i psalm 22 vänds det förtvivlade ropet till en bekännelse i förtröstan: ”Du är källan till min lovsång i den stora tempelskaran. Inför dem som fruktar Herren får jag frambära de offer jag lovat.” (v 26) Kyrkan är den stora församlingen, tempelskaran, i vilken den ropandes bönesvar firas. Räddningen genom uppståndelsen. 

På detta följer ett par anmärkningsvärda påståenden. Först: ”de betryckta får äta och bli mätta” (v 27) Och sedan: ”Hela jorden skall … vända om till Herren, alla folk och stammar skall tillbe honom.” (v 28)

I den unga kyrkan hörde man i dessa versar hur de betryckta deltog i och mättades av den hemlighetsfulla nya måltid som Herren skänkt i eukaristin. Och samtidigt urskilde man en profetia om att Jesu Kristi kyrka skulle växa ur alla folk. 

Svaret på Jesu rop på korset är eukaristi – i betydelsen lovprisning och mättande – och den universella frälsningen. Israels Gud, Jesu Kristi Gud, är alla människors Gud.

Den gudsövergivne Guden

Jesu rop med de inledande orden ur psalm 22 bekräftar att han är den lidande tjänaren som i hela sin varelse känner råheten hos den fullständigt övergivne. Kraften i detta rop från någon som berövats allt ger inget utrymme för en triumfalistisk korsteologi. När orden i denna psalm läggs i Jesu mun handlar det om verkligt lidande, verklig övergivenhet och verklig död. 

Här djupnar en förståelse av korset som en uppenbarelse av den “gudsövergivne Guden”, för att använda Jürgen Moltmanns uttryck. Han skriver: “Gud och lidandet är inte längre motsägelser, som i teism och ateism, men Gud är i lidandet och lidandet är i Gud själv, eftersom Gud är kärlek.”

Vers 19 i psalmen talar om hur den nödställde förlorar sina kläder. Detta uppfylldes bokstavligt under korset. Johannesevangeliet citerar uttryckligen denna vers: ”Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder och kastade lott om min klädnad.” (Joh 19:24) Johannes skiljer mellan två handlingar: soldaterna gjorde först fyra delar av Jesu kläder och delade upp dem mellan sig. Därefter heter det: ”De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: ”Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.” (Joh 9:23f)

”Notisen om den sömlösa livklädnaden är mer än en detalj”, påpekar Joseph Ratzinger. Här finns en anspelning på Jesu översteprästerliga värdighet, den som kommit till uttryck i hans förbön kvällen innan. Enligt tradition skulle översteprästens livklädnad vara vävd i ett enda stycke. Han som nu dör på korset är inte bara Israels kung, han är också den sanne översteprästen som i just denna stund av djupaste förnedring fullgör sin översteprästerliga tjänst att försona människorna med Gud.

Ropet på korset

För den tidiga kyrkan kom psalm 22 att läsas som en passionspsalm. Här såg och hörde man hur hela Jesu lidandeshistoria skildrades i förväg: den offentliga förödmjukelsen, hån och huvudskakningar, den brännande törsten, händernas och fötternas genomborrande, förlusten av kläderna. Men också vissheten om bönesvar, den räddning som skulle visa sig i uppståndelsen – en räddning inte bara för Jesus utan för ”många”. I sin struktur reflekterar psalmens dramatiska skeende rörelsen från långfredag till påskdag, den kristna trons definierande händelse.

I psalmens början hör vi: ”Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.” I verserna 3 och 6 talas det åter om ropande. Detta ropande, som utmärker tonarten i psalmen, är också centralt i skildringen av Jesus på korset där det uttryckligen står att Jesus vid nionde timmen ”ropade med hög röst”. Det är inte fråga om ett vanligt ropande eller vanlig bön. I den yttersta nöden blir bönen till ett skrik. 

Vad är det Jesus ropar? ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig.” I en blandning av hebreiska och arameiska traderar Matteus och Markus det rop som inleder psalm 22, och översätter det sedan till grekiska. Detta rop har alltid väckt frågor. Hur kunde Guds son vara övergiven av Gud? Hur ska det förstås? 

Ropet missförstods av dem som stod vid korset – de trodde att Jesus ropade på Elia – men när den unga kyrkan här kände igen inledningsordet i psalm 22 förstod de att det inte var vilket rop av övergivenhet som helst. Jesus ropar inte bara om förbarmande för sin egen del, det är mer än ett rop av självömkan och personlig ångest. Det är ett messianskt rop – ett rop i gemenskap med oss och för oss. Genom att be med ord ur det lidande Israels stora psalm tar Jesus in i sig inte bara Israels betryck men alla människors lidande. Han tar in i sig dess skri, dess hjälplöshet, och omvandlar det. 

När Gud döljer sig

Psalm 22 ingår i ett större sammanhang i Israel där den stora frågan är om man kan lita på Gud. Är Guds trofast? Står Gud bakom sina löften? 

Det är inte minst förlusten av Jerusalem och exilen i Babylon på 500-talet f Kr som får det att bränna till kring dessa frågor. ”Varför har du glömt oss helt och övergivit oss för alltid?” lyder anklagelsen i Klagovisorna (5:20) i efterdyningarna av att Jerusalem lagts i ruiner. Men detta angrepp mot Gud motsägs i en profetisk utsaga i Jesajaboken, som citerar just den aktuella versen ur Klagovisorna:

Sion sade: ”Herren har övergett mig. Gud har glömt mig.” Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. (Jes 49:14–15)

Gud accepterar inte beskyllningen att han skulle överge sitt folk, utan försäkrar tvärtom sin trofasthet. Men lite längre fram ger likväl den profetiska poesin den anklagande delvis rätt.

Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter … Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede för ett ögonblick. (Jes 54:7–8)

Ur Guds egen mun får vi det nu bekräftat. Det händer att Gud döljer sig. Och samtidigt en försäkran om att förbarmande – inte övergivande – är Guds slutord.

Den lidandes nödrop

När vi nu går in i passionstiden och fastans två sista veckor, vänder vi uppmärksamheten mot Psaltaren och några av de så kallade passionspsalmerna i vilka kyrkan igenkänt Kristi lidandes väg. Till att börja med ska vi se närmare på Psalm 22. Den har en särställning bland passionspsalmerna genom att dess inledande ord citeras direkt av Jesus vid korsfästelsen: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”. 

I likhet med alla psalmer har den ett konkret historiskt ursprung. Det är det lidande Israels stora nödrop till den tigande Guden vi hör. Här utspelar sig ett trons drama som börjar med övergivenhetens förtvivlan – ”du har övergivit mig … du svarar inte … du är långt borta” (v1–3) – och så småningom slutar i en rungande doxologi: ”Du är källan till min lovsång” (v 26). Hur blir en så dramatisk omkastning i psalmen möjlig?

Den första vi slås av i psalmen är hur Guds frånvaro inte leder in i agnostisk håglöshet, snarare i påträngande bön. Inte genom en teologisk undanmanöver. Psalmisten försöker inte bortförklara Guds frånvaro, men framhärdar i sin tro på denne Gud som sin egen Gud: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.” En kritisk fråga infinner sig. Stämmer det att Gud kommer och går? Att den Gud som varit närvarande i en tid, är frånvarande i en annan? 

Teologins förklaring av sådana erfarenheter har ofta varit att Gud ”tycks” vara frånvarande; han är det inte i verkligheten. Walter Brueggemann menar dock att detta ”tycks” riskerar att leda in i doketismens låtsasteologi. (”Det verkar bara så, men är det egentligen inte.”) Men psalmisten ägnar sig inte åt en retorisk lek, han är inte beredd att omdefiniera sin erfarenhet av övergivenhet, inte ens i ett försök att försvara Gud. Han känner sig dessutom fri att ohämmat ge röst såväl åt sin övertygelse att Gud har övergivit dem, som att de har rätt att förvänta sig mer än så av Gud. Detta är bara en av många psalmer som visar hur högt i tak det är när Israel för dialog med Gud.  

Men framför allt vittnar psalmen om övertygelsen att allvarligt menad bön gör skillnad. Bönen rör vid Guds hjärta så till den grad att Gud inte kan annat än svara. Den enträgna begäran som ljuder genom hela den första halvan av psalmen är inget fromt spel. Den är på liv och död. Och den bedjande får uppleva hur den frånvarande Guden kommer tillbaka. Gud kan inte dölja sig för den själ som enträget ber.