”I det mörkaste djupet”

Bland Psaltarens klagopsalmer finns en som utmärker sig genom sin fullständiga frånvaro av hopp. Tre gånger ber Jesus i Getsemane att den kalk som väntar ska gå förbi honom. Tre gånger ropar psalmisten i Psalm 88 till Gud ur djupaste förtvivlan. Varken Jesus eller psalmisten – är de en och samma? – blir bönhörda.

Psaltaren 88, som hör till completoriet under hela passionstiden, har många drag gemensamma med andra klagopsalmer. Med ett undantag: här förblir bönens obesvarad ända till slutet. Inte minsta strimma av ljus tränger igenom. Det gör den till långfredagspsalmen framför andra. En psalm som svarar mot Kristi kenosis, Guds sons totala utblottelse i vilken Jesus delar misären på den mänskliga tillvarons botten: ”Fasorna gör mig till intet, de sluter sig om mig som vatten, de omger mig ständigt” (v 17–18).

I nästan alla klagopsalmer får bedjaren någon form av svar eller tecken. Gud ger sig till känna, låter sig bevekas, skingrar till sist mörkret. Som i Psalm 22 som inleds på liknande sätt som Psalm 88, med ropet till den frånvarande Guden, men slutar med orden ”ty du grep in”. Ord som tar oss till den tomma graven. I den åttioåttonde psalmen infinner sig aldrig någon påskdag. Gud förblir tyst rakt igenom denna tröstlösa litania. Psalmisten förblir ”vid dödsrikets rand” (v 4), ”i det mörkaste djupet” (v 7), bland dem ”som inte längre nås av din hand” (v 6) Bedjaren får inget tecken på Guds närvaro och omsorg. Han har nått vägs ände: ”Jag är inspärrad, jag kan inte komma ut” (v 9).

Inför Guds tystnad är det frestande att låta bönen övergå i ett sökande efter förklaringar. Har jag syndat som drabbas av detta elände? Är det Guds vilja att jag ska lida? Finns det någon mening med det som övergår mig? Har djävulen fått tillåtelse att plåga mig? Att låta sig upptas av lidandets frågor i ett försök att finna svar kan rentav vara mer intellektuellt tillfredsställande, men är alltid ett ofruktbart sidospår. Det oförklarliga låter sig inte förklaras. Om något är en akt av tro, är det att hålla ut i enträgen bön även när bönen inte ger något ”utbyte”. Ingen tröst för själen, ingen existentiell öppning. Bara en envis obestridlighet mitt i mörkret: “Dock är du den Helige.” (Ps 22:4) Som i den norske prästen och diktaren Peter Dass psalm från 1700-talet:

Gud er Gud, om alle land lå øde,
Gud er Gud, om alle mann var døde.

Comments are closed.