”Fri först bland de döda”

Att läsa Psalm 88 är som att se en människa dö. ”Jag står vid dödsrikets rand … fasorna gör mig till intet.” (v 4, 17) Men medan psalmisten, skuggad av döden, ropar desperat till Gud om räddning, drar sig Gud tillbaka i sin tystnad. Än mer höljd i sin outgrundlighets moln. 

I nästa vers hör vi: ”Jag räknas till dem som lagts i graven.” Nu är det som att vi slår följe med någon som inte bara står vid dödens port, men är förlorad i helvetets labyrinter. Bortom allt hopp, utom räddning. Han är ”lik de fallna som vilar i graven, dessa som du inte längre minns, som inte längre nås av din hand” (v 6). Ingen katastrof kan vara större än att vara fullständigt bortglömd, förskjuten för alltid, utom räckhåll för Guds hand. Om inte ens Gud minns dessa döda, vem ska då återkalla minnet av dem? 

Är det alls möjligt att fortsätta kalla Gud ”min Gud” när man inte får minsta reaktion från den man riktar sin bön till? Det är i sig provocerande. Den Gud vars tystnad känns som ett hån, envisas psalmisten likväl med att kalla min Gud. I antikens Israel kunde man inte föreställa sig att Gud inte hörde. Därför var Guds tystnad också ett slags svar, ett tecken, men inte på att Gud är oförmögen eller ovillig att höra. 

Just när psalmistens steg tonar bort i Hades uppfångar vi ropet: ”Jag är som en man utan livskraft, en som är fri först bland de döda.* (v 5–6)

En som är fri först bland de döda. Vad betyder de märkliga orden? De är mångbottnade, men för kyrkofäderna rymde även denna rad i psalmistens poesi en profetia. De syftar till Kristus som säger om sitt liv: ”Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja.” (Joh 10:18) Av fri vilja dör Jesus, han överlämnar sig åt döden snarare än blir överlämnad. Genom denna frivilliga död uppenbaras Guds härlighet. Bland de döda i dödsriket är han fri, eftersom ingen kan beslå honom med synd, och han kan därför ”befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv” (Heb 2:15). 

Därmed blir orden även en profetia om den som, likt psalmisten i Psalm 88, aldrig befriades från sitt elände i det här livet: I Kristus, genom hans påsk, blev hon ”fri först bland de döda”.


* Uttrycket i vers 6, ”en som är fri först bland de döda”, återgivet i just den formen i Septuaginta, den grekiska översättningen av Psaltaren, har i Bibel 2000 fått en annan formulering. I Ekumeniska Kommunitetens tidebönsböcker har dock uttrycket behållits med Svenska Bibelsällskapets medgivande.

Comments are closed.