Anastasia – “Gud står upp!”

Kristi lidandes historia igenkändes tidigt av kyrkan i Psaltarens passionspsalmer, såsom den tjugoandra och den åttioåttonde som vi sett närmare på under årets passionstid. Men hur är det med uppståndelsen? Var såg man den dold i psalmerna?

Mot slutet av 840-talet framställdes i Konstantinopel tre psalterier, gudstjänstböcker som innehöll den grekiska översättningen av Psaltaren, där enstaka verser i psalmerna var illustrerade. Bilderna visar hur vissa psalmer i den tidiga kyrkan tolkades i ljuset av uppståndelsen och därmed fick rollen som påskprofetior i liturgin. De tre kända psalterierna, som alltså användes i gudstjänstlivet i kyrkorna i Konstatinopel, finns alla bevarade. Ett av dem på historiska museet vid Röda torget i Moskva, ett på Nationalbiblioteket i Paris och det tredje i Pantokratorklostret på Athos.

I de tre psalterierna är sammanlagt nio psaltarverser illustrerade med uppståndelsemotiv, ofta tillsammans med rubriken Anastasia, det grekiska ordet för uppståndelse. Det visar hur den tidiga kyrkan inte bara såg Kristi lidande och död, utan också hans uppståndelse förebådad i Psaltaren. Flera av dessa verser innehåller i Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla testamentet, uttryck som har sin rot i ordet anastemi, som används om uppståndelsen i Nya testamentet. De översätts då vanligen med ”stå upp”.

Denna innebörd av ”uppståndelse” i Psaltaren har dock gått förlorad i den senaste svenska bibelöversättningen. Istället för ”stå upp”, med vilket 1917 års bibel översätter grekiskans anastemi i Psaltaren, har Bibel 2000 i valt uttrycket ”grip in” eller “reser sig”. Ett av flera exempel är Psalm 68:2. I Bibel 2000 läser vi: ”Gud reser sig, hans fiender skingras, hans motståndare flyr undan.” Medan 1917 års bibel har följande översättning: ”Gud står upp; hans fiender varda förskingrade, och de som hata honom fly för hans ansikte.” Översättningen ”Gud reser sig” behöver inte vara fel, men uppståndelsemotivet framträder långt ifrån lika tydligt som i orden ”Gud står upp”.

Ingen bild fångar evangeliets universalitet lika dramatiskt och omvälvande som påskens stora uppståndelseikon i östkyrkan, ofta kallad Anastasia. Inget annat motiv är heller så troget den framtidsvision som tecknas av hebreiska profeter som Mika och Jesaja av en värld i universell fred. Eller den tro som förkunnas av en nytestamentlig apostel som Paulus om hur Kristi uppståndelse till sist sväljer all död och ondska så ”att Gud blir allt, överallt”. (1 Kor 15:28)

I flera psalterier från 1000-talet, som i sin tur bygger på de tre tidigare nämnda liturgiböckerna från 800-talet, illustreras Psaltaren 107 med en bild som föreställer Kristi uppståndelse. I ett av dessa psalterier, bevarat i Vatikanbiblioteket och daterat till 1095, syns Kristus överst i bilden i en mandorla, han håller en bokrulle i sin vänstra hand, och griper om Adams handled med sin högra hand. Därefter, i denna unika avbildning, griper Adam om Evas hand, som i sin tur tar Abels hand. Allt i en uppåtstigande dans. Längst upp i bilden finns texten från vers 15–16 i Psaltaren 107:

De skall tacka Herren för hans godhet,
hans underbara gärningar mot människor.
Han krossar kopparportarna,
järnbommarna slår han sönder.

I uppståndelsens ljus tolkar alltså ikonmotivet Psalm 107 som ett firande av segern över dödsriket, dess portar är krossade och den syndfulla mänsklighetens befrias. Triumfen över döden framställs som en dans!

Uppståndelsens mål är hela skapelsens slutliga förvandling. Historien sträcker sig mot novum ultimum, alltings nyskapelse genom den Gud som i Kristus nedtrampat döden, för att vi ”en dag ska kunna sjunga tillsammans att med döden kan man besegra döden”, som den grekiske teologen Christos Yannaras uttrycker det. Allt är vänt mot den kosmiska förvandlingen. 

                                      


Fastebloggen gör uppehåll under påsktiden och återkommer på apostlafastans första dag, den 1 juni. Glad påsk!


Vara där han är

Jag står vid dödsrikets rand … Du har drivit bort mina förtrogna … mitt lidande gör blicken skum.

I dag kan vi inte undgå Kristusprofetian i den åttioåttonde psalmen. Och det råder heller ingen tvekan om vem Jesus refererar sitt lidande till: ”Du låter dina bränningar slå över mig …”.

Kan Jesu förhållningssätt i sitt lidande ge oss vägledning i vårt? Innebär dessa böner att psalmisten – Kristus – menar att Gud ligger bakom det som drabbat dem? Inte nödvändigtvis. Men här möter vi en andlig och teologisk tradition – det hebreiska folkets – med en självklar tro att allt har sin början och sitt slut i Gud. Inte ens en sparv faller till marken utanför Gud blick, som Jesus säger. Och om Gud ser, måste han väl också ställas till svars? ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?”

Långfredagen är inte en dag för Jobs vänner, beskäftigt upptagna av att hitta en förklaring till andras lidande. Det är en dag som inbjuder oss att stå kvar vid korset, inför ett ogenomträngligt mysterium, och avvisa frestelsen att ”försöka förstå”. Viktigare än att förstå är att vara där Jesus är. Som vi hörde honom säga i sitt avskedstal i går kväll: Jag vill att ”ni skall vara där jag är” (Joh 14:3). Att vara där han är kan någon gång vara att dela hans övergivenhet och död. Men är vi där han är – han som säger ”Jag är i Fadern och Fadern i mig” (Joh 14:11) – då kan döden inte hålla oss i sitt grepp ens när den inträffar. ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen.” (Matt 10:28) Eller med munkfadern Aimilianos ord: ”Verkligt fria blir vi först när vi ger upp tanken på att befrias från lidandet, eftersom sann frihet och sant liv kommer ur en rätt förhållande till Gud.” 

I sin bok Psalms and the Life of Faith kommenterar arkimandrit Aimilianos, som i många år var igumen för Panteleimonklostret på Athos, vad som kan tyckas förvånande: hur bedjaren i psalm 88 vänder sig till Gud trots att han inte förväntar något från Gud. Inte minsta antydan till en väntande befrielse, läkedom eller frälsning går att skönja i denna långfredagspsalm. ”Likväl förblir kommunikationen med Gud obruten ända till slutet”, skriver arkimandrit Aimilianos. Precis som mellan Sonen och Fadern på korset. ”Trots att han inte ser så mycket som en glimt av himmelriket, förblir Gud allt för honom, den han igen och igen vänder sig till.” Det enda som betyder något, för psalmisten och för Jesus, är att vara där Gud är.

Aimilianos av Panteleimon betonar att en psalm som denna kräver ett stort mått av insikt och urskillning. Varken psykologiska, sociologiska eller filosofiska analyser eller teorier kan hjälpa oss att tränga in i dess djupare mening: ”Först i det ögonblick vi accepterar döden, kan vi ta emot livet.” 

Sätter Athosmunken här ord på långfredagens avgörande hemlighet? Psalm 88 har en självklar plats i kyrkans gudstjänst denna dag. I den ortodoxa liturgin beds den alltid under långfredagens aftongudstjänst. I Ekumeniska Kommunitetens tidegärd ber vi den i dag i completoriet. Denna kväll, när Jesu döda kropp tagits ned från korset och lagts i en grav, skildrar den åttioåttonde psalmen inte bara diktarens historia i antikens Israel. Vi hör Kristi röst. Du har störtat mig ner i graven, i det mörkaste djupet. Hör vi också vår egen? Mänsklighetens?

Psalm 88 rymmer varje själs historia. Och om inte min egen existentiella position är vid ”dödsrikets rand” just nu, kan psalmen hjälpa mig till djupare medkänsla med dem som befinner sig där. Psaltaren kallar oss att göra den andres smärta till vår egen, att be för dem som plågas av ångest, som famlar i livets labyrint – i synnerhet de som inte själva ber. Det är också att ”vara där han är”.

På vems sida?

Klagopsalmer som den tjugoandra och åttioåttonde i Psaltaren har inte syftet att på ett fromt sätt ge mening åt vårt eget lidande (även om de också kan vägleda oss till att se det i ett nytt ljus). Uppmärksammar vi dem främst för att de tilltalar vår svaghet för smärta och utsatthet, är det möjligt att de inte längre har så mycket med Jesu kors att göra. Om de däremot hjälper oss att känna igen den korsfäste bland dem som ställts utanför av den här världens maktsystem – såsom Jesus ställdes utanför de rättroendes led och till sist korsfästes utanför staden – kan de föra oss längre in i Kristi närvaro. 

Allvarligt talat: skulle vi ställt oss på Jesu sida eller på Kajafas sida i den rättegång som utspelades på översteprästens gård inför påsken? Om vi är säkra på svaret – så som Petrus var – är det inte osannolikt att våra sympatier i själva verket skulle hamnat hos Kajafas. Alla de ord och fraser han använde för att utesluta Jesus var välbekanta, hämtade från ”Guds ord”.

Så länge vi förhåller oss till trons stora ord som om de är något vi förfogar över, är det mycket troligt att vi kommer att bli provocerade, rentav skräckslagna, om vi verkligen ställs inför den verklighet orden står för. Ungefär som de människor i Jesu liknelse om fåren och getterna i Matteusevangeliet, som inte kunde förstå att allt det de talat sig så varma för, inte hade med sanningen att göra – trots att de kunde sin trosbekännelse framlänges och baklänges.

”När vi använder det kristna språket som om det vore slutdefinierat, reduceras språket lätt till ett tillhygge i debatter där vi delar in varandra i kategorier”, skriver Rowan Williams. Bibeln blir en bastion från vilken vi försvarar vår position och korrigerar andra. Men de bibliska texterna och det kristna språket har i grunden bara en enda uppgift: att driva oss in i Guds närvaro och hålla oss kvar där. Om vi tillåter dem att göra det, kan det visa sig att vi upptäcker sådant hos oss själva som gör oss förkrossade. Och därmed betydligt mindre säkra och benägna att bedöma andra.

Kanske är det här Psaltaren kan visa sin lika omskakande som omskapande kraft. Om vi bereder utrymme i vårt inre för psalmernas bistra böner i poesins form, kan de öppna djup inom oss som låter oss igenkänna Jesus inte bara i talet om korset, men i de människor och erfarenheter där Jesus dagligen blir korsfäst.