På vems sida?

Klagopsalmer som den tjugoandra och åttioåttonde i Psaltaren har inte syftet att på ett fromt sätt ge mening åt vårt eget lidande (även om de också kan vägleda oss till att se det i ett nytt ljus). Uppmärksammar vi dem främst för att de tilltalar vår svaghet för smärta och utsatthet, är det möjligt att de inte längre har så mycket med Jesu kors att göra. Om de däremot hjälper oss att känna igen den korsfäste bland dem som ställts utanför av den här världens maktsystem – såsom Jesus ställdes utanför de rättroendes led och till sist korsfästes utanför staden – kan de föra oss längre in i Kristi närvaro. 

Allvarligt talat: skulle vi ställt oss på Jesu sida eller på Kajafas sida i den rättegång som utspelades på översteprästens gård inför påsken? Om vi är säkra på svaret – så som Petrus var – är det inte osannolikt att våra sympatier i själva verket skulle hamnat hos Kajafas. Alla de ord och fraser han använde för att utesluta Jesus var välbekanta, hämtade från ”Guds ord”.

Så länge vi förhåller oss till trons stora ord som om de är något vi förfogar över, är det mycket troligt att vi kommer att bli provocerade, rentav skräckslagna, om vi verkligen ställs inför den verklighet orden står för. Ungefär som de människor i Jesu liknelse om fåren och getterna i Matteusevangeliet, som inte kunde förstå att allt det de talat sig så varma för, inte hade med sanningen att göra – trots att de kunde sin trosbekännelse framlänges och baklänges.

”När vi använder det kristna språket som om det vore slutdefinierat, reduceras språket lätt till ett tillhygge i debatter där vi delar in varandra i kategorier”, skriver Rowan Williams. Bibeln blir en bastion från vilken vi försvarar vår position och korrigerar andra. Men de bibliska texterna och det kristna språket har i grunden bara en enda uppgift: att driva oss in i Guds närvaro och hålla oss kvar där. Om vi tillåter dem att göra det, kan det visa sig att vi upptäcker sådant hos oss själva som gör oss förkrossade. Och därmed betydligt mindre säkra och benägna att bedöma andra.

Kanske är det här Psaltaren kan visa sin lika omskakande som omskapande kraft. Om vi bereder utrymme i vårt inre för psalmernas bistra böner i poesins form, kan de öppna djup inom oss som låter oss igenkänna Jesus inte bara i talet om korset, men i de människor och erfarenheter där Jesus dagligen blir korsfäst. 

Comments are closed.