Anastasia – “Gud står upp!”

Kristi lidandes historia igenkändes tidigt av kyrkan i Psaltarens passionspsalmer, såsom den tjugoandra och den åttioåttonde som vi sett närmare på under årets passionstid. Men hur är det med uppståndelsen? Var såg man den dold i psalmerna?

Mot slutet av 840-talet framställdes i Konstantinopel tre psalterier, gudstjänstböcker som innehöll den grekiska översättningen av Psaltaren, där enstaka verser i psalmerna var illustrerade. Bilderna visar hur vissa psalmer i den tidiga kyrkan tolkades i ljuset av uppståndelsen och därmed fick rollen som påskprofetior i liturgin. De tre kända psalterierna, som alltså användes i gudstjänstlivet i kyrkorna i Konstatinopel, finns alla bevarade. Ett av dem på historiska museet vid Röda torget i Moskva, ett på Nationalbiblioteket i Paris och det tredje i Pantokratorklostret på Athos.

I de tre psalterierna är sammanlagt nio psaltarverser illustrerade med uppståndelsemotiv, ofta tillsammans med rubriken Anastasia, det grekiska ordet för uppståndelse. Det visar hur den tidiga kyrkan inte bara såg Kristi lidande och död, utan också hans uppståndelse förebådad i Psaltaren. Flera av dessa verser innehåller i Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla testamentet, uttryck som har sin rot i ordet anastemi, som används om uppståndelsen i Nya testamentet. De översätts då vanligen med ”stå upp”.

Denna innebörd av ”uppståndelse” i Psaltaren har dock gått förlorad i den senaste svenska bibelöversättningen. Istället för ”stå upp”, med vilket 1917 års bibel översätter grekiskans anastemi i Psaltaren, har Bibel 2000 i valt uttrycket ”grip in” eller “reser sig”. Ett av flera exempel är Psalm 68:2. I Bibel 2000 läser vi: ”Gud reser sig, hans fiender skingras, hans motståndare flyr undan.” Medan 1917 års bibel har följande översättning: ”Gud står upp; hans fiender varda förskingrade, och de som hata honom fly för hans ansikte.” Översättningen ”Gud reser sig” behöver inte vara fel, men uppståndelsemotivet framträder långt ifrån lika tydligt som i orden ”Gud står upp”.

Ingen bild fångar evangeliets universalitet lika dramatiskt och omvälvande som påskens stora uppståndelseikon i östkyrkan, ofta kallad Anastasia. Inget annat motiv är heller så troget den framtidsvision som tecknas av hebreiska profeter som Mika och Jesaja av en värld i universell fred. Eller den tro som förkunnas av en nytestamentlig apostel som Paulus om hur Kristi uppståndelse till sist sväljer all död och ondska så ”att Gud blir allt, överallt”. (1 Kor 15:28)

I flera psalterier från 1000-talet, som i sin tur bygger på de tre tidigare nämnda liturgiböckerna från 800-talet, illustreras Psaltaren 107 med en bild som föreställer Kristi uppståndelse. I ett av dessa psalterier, bevarat i Vatikanbiblioteket och daterat till 1095, syns Kristus överst i bilden i en mandorla, han håller en bokrulle i sin vänstra hand, och griper om Adams handled med sin högra hand. Därefter, i denna unika avbildning, griper Adam om Evas hand, som i sin tur tar Abels hand. Allt i en uppåtstigande dans. Längst upp i bilden finns texten från vers 15–16 i Psaltaren 107:

De skall tacka Herren för hans godhet,
hans underbara gärningar mot människor.
Han krossar kopparportarna,
järnbommarna slår han sönder.

I uppståndelsens ljus tolkar alltså ikonmotivet Psalm 107 som ett firande av segern över dödsriket, dess portar är krossade och den syndfulla mänsklighetens befrias. Triumfen över döden framställs som en dans!

Uppståndelsens mål är hela skapelsens slutliga förvandling. Historien sträcker sig mot novum ultimum, alltings nyskapelse genom den Gud som i Kristus nedtrampat döden, för att vi ”en dag ska kunna sjunga tillsammans att med döden kan man besegra döden”, som den grekiske teologen Christos Yannaras uttrycker det. Allt är vänt mot den kosmiska förvandlingen. 

                                      


Fastebloggen gör uppehåll under påsktiden och återkommer på apostlafastans första dag, den 1 juni. Glad påsk!


Comments are closed.