Ödmjukheten

 

Kyskhetens första frukt är ödmjukhet. Den är grundtonen under Stora fastan. Om fastan blir en tid när vi ska bevisa saker för oss själva och varandra, blir den verkningslös.

De andliga fäderna och mödrarna påminner ofta om vår benägenhet att göra avhållsamheten till självändamål. ”Principles is what people have instead of God”, skriver Alexander Schmemann i sin dagbok. När fastan gör oss upptagna av fastan har den blivit en avgud. Alla sådana skymmer Gud och måste rivas.

Om fastans nådatid däremot gör oss lika publikanen, som inte försökte skyla sin synd och dessutom visste att synden gjort honom ovärdig att träda inför Gud – då har den utfört ett livgivande verk i oss. Den kan nu bli den ljusa sorgens tid, som låter oss nå målet ”mer rättfärdiga” än den som gett sig själv godkänt för en väl genomförd fasta.

 

 

Kyskheten

 

Medan den första delen av Efraims fastebön är ett rop från botten av vår hjälplöshet, vänds den nu till att bli en bön om helande.

Det första läkemedlet är kyskheten. Ordet kommer av latinets castitas och står i vidare mening för den inre frihet som gör att man har kontroll över sig själv och därmed respekterar andra människors värdighet. ”I ett klimat av kyskhet behöver ingen känna sig utsatt för ett besvärande intresse.” (Anders Piltz) Kyskheten hjälper oss att rena kärlekens intentioner.

Kyskhetens motsats är distanslösheten och nyfikenheten. Den som saknar distans kliver oupphörligen in i andra människors liv. Även på andlighetens område uppträder inte sällan en besvärande distanslöshet. När allt ska torgföras och kungöras blir andligheten okysk och mister sin sälta. Guds moder är efterföljansvärd i sin kyskhet: ”Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.” (Luk 2:19)

 

 

De tomma orden

 

Den första delen av Efraims fastebön avslutas med bönen om befrielse från de tomma orden.

Språket och förmågan att tala betraktas av kyrkofäderna som gudslikhetens sigill hos människan. Gud har uppenbarat sig i Ordet. Av alla skapade varelser är det bara människan som fått gåvan att tala. Men den högsta gåvan rymmer den största faran. På samma gång som den utgör människans adelsmärke, speglar den hennes fall och undergång.

Orden bygger upp och bryter ned. Tungan är ”full av dödligt gift” (Jak 3:8). Eller som Adrienne von Speyr uttryckt det: ”Människan har den fruktansvärda kapaciteten att med sitt evinnerliga pratande få Gud att tystna.”

 

 

Maktlystnaden

 

Det kan tyckas märkligt, men det är just lättjan och modlösheten som ger näring åt den tredje sjukdomen: maktlystnaden. Vi kompenserar vår upplevelse av tomhet och vilsenhet med en destruktiv attityd som riktas mot andra människor.

Om livet inte är orienterat mot Gud, om han inte är Herre och Mästare i mitt liv, blir jag snart min egen herre. Allt värderas och bedöms utifrån mina behov, mina åsikter, mina önskningar. Maktlystnaden förmörkar våra relationer, inte nödvändigtvis genom att vi försöker dominera och styra vår omgivning. Den kan uttrycka sig i likgiltighet, förakt och ett totalt ointresse för andra människor.

Maktlystnad = lättja och modlöshet, nu riktade mot andra.

 

 

Modlösheten

 

Lättja leder till modlöshet. Ett tillstånd som de andlig fäderna och mödrarna beskriver som den största faran för själen eftersom den får allt att framstå i en dyster dager. ”Det lönar sig inte”, lyder dess mantra.

Modlöshet är om något en demonisk kraft – djävulen är framför allt en lögnare. Han ljuger om Gud, om världen och inte minst om oss själva. Allt för att hindra oss att se ljuset och sträcka oss mot det.

Fastebönen är ett rop om förbarmande: Fräls mig ur min bedrövelse!

 

 

Lättjan

 

Efraims fastebön är en påminnelse om fastetidens egentliga mening: vår befrielse genom helandet av de andliga ”sjukdomar” som står i vägen för vår omvändelse till Gud. Dessa sjukdomar är i Efraims bön fyra till antalet.

Den första är betecknande nog lättjan. En slöhet och passivitet som drar oss neråt i stället för uppåt. Lättjan uttrycker sig inte sällan som en djupt rotad cynism. Den intalar oss att inga verkliga förändringar vare sig är möjliga eller ens önskvärda. ”Den är roten till all synd eftersom den i grunden förgiftar vår andliga energi”, skriver Alexander Schmemann.

 

 

Fastebönen framför andra

 

Under Stora fastans två första veckor ska vi meditera över Efraim Syrierns fastebön, den viktigaste bönen i ortodox tradition under fastetiden. Efraim, som är dess upphov, var verksam i Edessa på 300-talet och är en av den syriska kyrkans mest älskade andliga fäder. Det var inte utan skäl som han fick smeknamnet ”Den helige Andes harpa”.

Efraims fastebön lyder i sin helhet:

Herre och Mästare över mitt liv!
Tag bort ifrån mig lättjans, modlöshetens, maktlystnadens
och de tomma ordens ande. (prostration)

Skänk mig, Din tjänare,
kyskhetens, ödmjukhetens, tålamodets
och kärlekens Ande. (prostration)

O, Herre och Konung!
Låt mig se mina synder och inte döma min broder och syster,
Ty välsignad är Du i evigheters evighet. Amen. (prostration)

 

 

En resa mot barmhärtighet

 

I går fettisdag. I dag askonsdag.

När vi i dag får ta emot askan på våra pannor vet vi att det är allvar. Vi har inlett den fyrtio dagar långa vandringen mot påsken – ett liv genomlyst av Kristi uppståndelse.

Askan består av det som en gång hade liv, men inte längre har det. Inget är mer obevekligt än att ”syndens lön är döden”. Men genom korset – i vars gestalt askan tecknas på vår panna – är döden utmanad och nedtrampad. Därför är vår fastevandring en väg genom död till liv.

Låt oss göra allt vi kan för att delta i en askonsdagsmässa denna dag. Att vi påtagligt får känna på vår kropp att fastan börjat, hjälper oss att ta ut färdriktningen för en resa som kan förvandla allt. Vid vandringens början ber vi om nåden att få se våra synder, så att vi med uppriktiga hjärtan omvänder oss och får smaka Guds barmhärtighet.

 

 

En fasta för vår tid

 

Paul Evdokimov (1900–1969), som tillhörde den grupp ryska exilteologer i Paris som under 1900-talet förnyade teologin genom att återvända till källorna från den tidiga kyrkan, kommenterar fastan förr och nu. Han varnar för att försöka efterlikna ökenfädernas askes. ”Det skulle bara bryta ner oss.”

I dag ligger kampen på ett annat plan, menar Evdokimov, och pekar framför allt på den stimulantia vårt samhälle är så fyllt av. Särskilt framhåller han vad han kallar ”en vilans och stillhetens disciplin, där den regelbundna retreaten har en självklar plats”. Detta bör känneteckna vår fasta, skriver Evdokimov: ”En bortgallring av allt överflöd, ett delande med de fattiga, ett bekymmersfritt leende.”

 

 

Vår frihetskamp

 

När det kommer till fastan kan vi, som med mycket annat, tala om en yttre väg och en inre väg.

Fastetidens inre väg är enkel och svår – överlåtelsen åt den kärlek som inte söker sitt. Den väg på vilken vi alltmer förenas med Kristus: den kärlek som tror allt, hoppas allt, uthärdar allt. Vi vet att vi inte förmår gå den vägen utan att falla. Om vi inte vill gå den vägen kommer vi att, likt lärjungarna, fortsätta vår plågsamma föreställning i självbespegling: ”Vem är störst?”

Fastetiden är vår frihetskamp. Vi behöver den för att bli fria från oss själva.