Skapare och skapelse

 

På vilket sätt är kristologin nyckeln till skapelsens logik? Att Jesus är ”av samma väsen som Fadern”, med den nicenska trosbekännelsens formulering, och samtidigt i genuin mening en del av skapelsen får radikalast tänkbara konsekvenser för vår syn på den materiella världen, alltifrån minsta mygga och embryo till haven, skogarna och oljefälten.

En specifikt kristen ”ekoteologi” utgår inte bara från Gud som skapare av världen – vilket är nog så viktigt, men något kristen tro delar med de övriga monoteistiska religionerna – den är framför allt rotad i inkarnationen. Om Jesu mänsklighet hör till den skapade världen, samtidigt som Jesus är identisk med det eviga Ord som skapat allt, kan det aldrig finnas någon rivalitet mellan Skapare och skapelse. Genom att själv vara en del av skapelsen garanterar Kristus den materiella världens integritet.

Här är grunden för kyrkans ekologiska vision: på ett optimalt sätt förkroppsligar Kristus förhållandet mellan Skapare och skapelse. Det hjälper oss att se hur skapelsen mår bäst när den lever i ett förhållande till Skaparen, som liknar Sonens relation till Fadern. En fördjupad ekologisk vision på evangeliets grund är därför på ett avgörande sätt knuten till frågan om vem Jesus Kristus är.

 

 

Det andliga ekosystemet

 

En kristen ekologisk vision handlar om så mycket mer än det vi lite förenklat kallar ”miljöfrågor”, eller synen på ”naturen”, i sig ett begrepp med olika konnotationer.

En teologisk förståelse av människan-i-världen måste inbegripa två lika viktiga delar, skriver den ortodoxa teologen Elizabeth Theokritoff i sin bok Living in God’s Creation. Dels rör den vårt förhållande till vad vi kan kalla ekumene: den bebodda världen, hela den mänskliga familjen globalt. Och dels det andliga ekosystem som handlar om förhållandet mellan skapelsen som helhet och Skaparen.

Formandet av en kristen ekologisk vision förutsätter att vi ställer och utforskar en rad viktiga frågor:

* Vad innebär det att se den materiella världen som Guds skapelse?
* Vilken är den materiella världens andliga betydelse, hur ser dess relation till Gud ut?
* I vilken mening är Gud skild från universum och i vilken mening är han en del av det?
* Är den icke-mänskliga skapelsen ”fallen” som en följd av människans synd?

Här är inte utrymmet att försöka besvara dessa i tur och ordning, men vi kan ha dem med i den fortsätta reflexionen och låta dem belysas ur olika teologiska perspektiv.

 

 

Nyckeln till skapelsens logik

 

I dag börjar apostlafastan. Det är den tredje av det liturgiska årets fyra längre fasteperioder i ortodox tradition, och den enda vars längd varierar. Apostlafastan inleds måndagen efter pingstveckan – vars tidpunkt påverkas av påskens datum – och den pågår fram till kvällen före den 29 juni när kyrkan ända sedan 200-talet firar apostlarna Petrus och Paulus. Och med årets påsk på ett ovanligt sent datum, den 21 april, följer en relativt kort apostlafasta. Vi får med andra ord ta väl vara på tiden.

Apostlafesten den 29 juni var länge en röd dag även i Sverige, men är som firningsdag numera flyttad till femte söndagen efter trefaldighet. I allmänkyrklig tradition gäller dock fortfarande den 29 juni, såväl i öst som i väst, en ordning som även Ekumeniska Kommuniteten följer (se vårt Synaxarium).

Som förberedelse för de två apostlafurstarnas festdag är detta en fasta som ger anledning att reflektera över innebörden av att kyrkan är grundad på apostlarna tro. Vi har under åren berört olika sidor av trons grunder i denna blogg under apostlafastan. I år ska vi påminna varandra om den djupa och verkliga paradoxen i inkarnationen: att Skaparen helt och fullt vet vad det är att vara skapad. Och hur det ger oss en avgörande nyckel till skapelsens logik och därmed till en kristen ekologisk vision.

 

 

När den omöjliga bönen blir möjlig

 

Inför pingsten medger Paulus det omöjliga i att be. ”Vi vet ju inte hur vi bör be” (Rom 8:26). Det är just denna smärtfyllda insikt om vår oförmåga, som kan ge utrymme för Anden att gripa in och be i oss.

Den brittiska prästen Sarah Coakley skriver i den böneskola hon inleder i tidskriften Pilgrims jubileumsnummer som utkommer veckan efter pingst:

Bönen är alltså omöjlig, men bara med mänskliga mått. Den blir möjlig, och mer än så: den blir den elektriska livlinan för hela min existens, när jag inser att jag inte kommer till bönen för att påminna Gud om något han kanske har glömt, eller berätta för honom om något jag sett på nyheterna och som han kanske har missat, utan för att förbereda mig för att ta emot den gåva som han alltid redan överräcker åt mig – honom själv.

 

 

Sådana som Kristus är

 

Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er. (Joh 14:20)

När vi förbereder oss att på nytt fira pingsten, behöver vi påminnas om hur denna händelse – utgjutandet av Anden över lärjungarna – har ytterst lite att göra med så kallade ”religiösa erfarenheter”. Pingsten är början på ”den dag då allt det blir upprättat som Gud har förkunnat genom sina heliga profeter från tidens början” (Apg 3:21).

När Andens ges öppnas en möjlighet för gemenskapen av lärjungar att ta upp den roll Jesus haft inför Gud och i världen. Allt det som skedde i Jesu liv som människa, kan nu ske i och genom deras liv. Såväl Jesu sätt att be, när han tilltalar Gud som ’Abba’, som hans frihet att förlåta och införliva främlingar och strövare i Guds folk, ges åt kyrkan i och med pingsten. Hon har nu samma uppgift som Jesus: att bära ansvar för hela den mänskliga familjens, ja hela skapelsens, harmoni och välfärd. Vilket är innebörden av att var präst när Nya testamentet säger om de döpta: ”Ni är ett heligt prästerskap”.

Uppdraget som ”skapelsens präst” har en enda förutsättning: Ni i mig och jag i er. I det ljuset blir Jesu ord till sina lärjungar om att det är ”bra” att han lämnar dem meningsfulla. Först när han lämnar dem kommer Anden. Gud med oss är nu Gud i oss.

 

 

 

Det ofullbordade

 

Vi väntar på en ny pingst. Väntan har sin egen mening. Om vi accepterar att leva i det ofullbordade kan vår väntan lindra otålighet och rastlöshet.

Gör vi oss en alltför bestämd föreställning om hur Guds ska avslöja sig, är risken att hans besök går oss förbi. Anden är den oväntade gästen. Den stora överraskningen. Herrens dag kommer ”när ni minst väntar det”, säger Jesus. De orden gäller Kristi ankomst vid tidens slut. De gäller vid varje nytt besök av Gud i våra liv.

Därför säger Jesus till sina lärjungar, fyllda av oro, när han talar om den gåva som väntar dem: ”Detta har jag sagt er för att ni ska ha frid.”

”Den dagen skall ni förstå”, säger Jesus när han talar om den väntande pingsten. Med Andens ankomst infinner sig den frid som ger insikt om det enda vi egentligen behöver förstå: mitt liv är inneslutet i Gud. Därför behöver jag inte tänka så mycket på vad jag ska göra. Det enda jag behöver tänka på är att förbli i honom.

 

 

Ad Orientem

 

I morgon är det Kristi himmelsfärds dag, en fest som fått en alltmer undanskymd plats i kyrkan, vilket gör att vi ibland har ganska absurda föreställningar vad den rör sig om. Och eftersom det fortfarande en röd dag i vår sekulära kalender är den dessutom ett tacksamt ämne för karikatyrer i stil med ”Kristi flygare”.

Vilka bilder gör vi oss när vi hör orden i Lukasevangeliet om att Jesus ”fördes upp till himlen”?

För oss som lever i de bemannade rymdfärdernas tidevarv riskerar himmelsfärden att få fantasin att börja skena. For Jesus som en raket från jorden upp till himlen? Var tog han i så fall vägen? Är himlen en plats bortom galaxerna dit det kanske skulle vara möjligt att en dag nå fram, bara tekniken blir tillräckligt utvecklad? Eller for Jesus direkt till Faderns famn? Innebär det i så fall – eftersom den gudomliga verkligheten är immateriell – att han någonstans mitt i luften förvandlades från en person med en kropp till en andlig varelse?

I den andra skildringen som vi har av himmelsfärden, också den från Lukas hand fast nu i Apostlagärningarna, finns ett viktig förtydligande: ”ett moln tog honom ur deras åsyn.” Här framstår det inte längre som att Jesus flög, med ljudets hastighet, mot himlen. ”Ett moln tog honom.”

Molnet är en viktig symbol i Bibeln för Guds närvaro. Himmelsfärdens budskap är inte att Jesus förvinner ut i universum, bortom månen, mars och de andra planeterna, utan att han träder in i Faderns härlighet, den härlighet som en dag ska ”uppfylla hela jorden”. (4 Mos 14:21)

Det var detta perspektiv som fick de tidiga kristna att uppfatta Himmelsfärden, inte som en stängd dörr – som om Jesus nu tagits ifrån dem – utan som en öppnad port, som gjorde det möjligt för evigheten och tiden att mötas i en glödande, längtansfylld omfamning. Det var en händelse som gav riktning åt kyrkans och den kristnes liv. När den unga kyrkan i sin gudstjänst riktade sig mot öster – ad Orientem– var det för att man förväntade sig att Kristus skulle komma tillbaka från öster, Oriens på latin. Härifrån kommer vårt svenska ord ”orientering”.

Himmelsfärden är en kallelse till omvändelse. Att låta Guds närvaro ge livet riktning, så att vi kan orientera oss bland alla blindskär i tillvaron.

 

 

Sanning & konsekvens

 

Jag talar sanning, och därför tror ni mig inte. (Joh 8:45)

Människans benägenhet för förnekelse, dokumenterad redan i Jobs bok och bekräftad i dagens evangelium, tycks vara stor. Jesusorden är både tänkvärda och omskakande – inte minst i ljuset av vår oförmåga att möta de utmaningar som klimatförändringarna med dess dominoeffekter på hela jordsystemet innebär. Varför är vi så tröga till förändring trots att vi vet vad som behöver göras?

Om det Jesus säger stämmer räcker det inte med kunskap för att vi ska tro och därmed handla. Det krävs också motivation.

Var kan vi hitta motivationen att agera ansvarsfullt? Att krympa glappet mellan kunskap och handling, det vill säga att ta till oss sanningen. Maningarna till förändring behöver motiveras av något mer än den egna överlevnaden. De behöver vara rotade i hoppet om att en ny värld är möjlig.