Gråt och glädje

 

Vi har nyligen sagt: Jesus är jaget i Psaltarens böner. När vi i dagens morgonbön ber med orden i psalm 102 Jag säger: ryck inte bort mig i livet mitt, hör vi ekot av Jesu bön på Olivberget: Ta denna bägare från mig.

Psaltaren handlar om vårt liv i Kristus. Det är därför vi aldrig tröttnar på Psaltaren, så som vi gör med våra egna ord eller orden i vackra bönböcker.

Det andra perspektivet: I Psaltarens jag är varje människa innesluten. Vi ber inte bara som ett individuellt ”jag”, vi ber som ett ”vi”, i solidaritet med och förbön för hela mänskligheten. Psalmerna låter oss gråta med dem som gråter och glädja oss med dem som gläder sig. Det finns inga ord i Psaltaren som inte någon del av Kristi kropp just i detta ögonblick kan ta i sin mun därför att det motsvarar hur livet ser ut.

Det gör tidebönerna till ett konkret och djupt meningsfullt sätt att be i gemenskap med hela kyrkan, som del av hela mänskligheten. Med Psaltarens ord frambär vi ”förböner och tacksägelse för alla människor” (1 Tim 2:1).

 

 

Gränssnitt mot mysteriet

 

Dagens evangelium: En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be.

Inte templet, inte synagogan, inte Jerusalem. Men ett ställe, vilket som helst, kan bli en plats där Gud ”drar oss till sig och fyller oss med barmhärtighet”, som vi ber i en av denna morgons böner inför dagen.

Varje dag är fylld av potentiella böneplatser, gränssnitt mot mysteriet där det sekulära upphör att vara sekulärt ty hela jorden tillhör Herren, hans händer har format allt.

I dag väntar en plats på oss där vi får stanna till och säga med profeten Jesaja: Herre, till ditt namn står vårt hopp, vår längtan är att få åkalla dig. Och höra Honom svara: Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.

 

 

 

 

Mystikens grundmönster

 

Mörkret, eller natten, är i den klassiska själavårdstraditionen en symbol för en övergång från sken till verklighet, från yta till djup, från synligt till osynligt. Men i den kristna mystiken finns ingen dualism mellan den materiella världen, kroppens och sinnenas värld, och den andliga verkligheten. Båda världarna är goda. Men den andliga är verkligare eftersom det ytterst bara finns en verklighet, Gud, och Gud är ande.

Gud är all verklighets källa, säger Johannes av Korset i Dionysios efterföljd. Så verklig att allt annat framstår som ett intet, uttryckt av psalmisten: ”Äger jag dig i himlen önskar jag inget på jorden” (Ps 73:25).

Gud – och intet mer. Först när människan blir nedsänkt i den källa som är Gud – förenad med Gud – kan hon se skapelsen sådan den är i sig själv. Det radikala nejet mynnar ut i ett radikalt ja. Allt skapat är delaktigt i Gud och blir för människan till gemenskap med Gud när hon inte längre låter det bli ett substitut för verkligheten själv.

Den ”sekulära” världen är inte längre sekulär eftersom det bara finns ett grundmönster: i honom är det vi lever, rör oss och är till.

 

 

Det vi fann var inte det vi sökte

 

Begreppet mystik börjar användas på allvar på kristen mark i och med den hemlighetsfulle författare, troligen på 500-talet f Kr, som vi i dag påminns om i vårt Synaxarium. Han ser sig själv som lärjunge till aposteln Paulus och skriver således under pseudonymen Dionysios Areopagiten.

För Johannes av Korset i Spanien på 1500-talet är Dionysius mystikens stora gestalt. Det är Dionysions som utlägger grundmönstret reningupplysning förening om människans andliga väg, som hos Johannes blir en väg genom Intet till Allt. Natten blir här en avgörande metafor.

Natten rymmer en mångfald av innebörder som kommit att bli viktiga i den kristna själavårdstraditionen, men inte minst denna: Gud är alltid den stora överraskningen. Det vi finner när vi finner Gud är inte det vi sökte när vi sökte Gud. Det är dessutom bortom alla ord och beskrivningar, ofattbart och outsägligt. Något som Dionysios åskådliggör genom utläggningen av hur Mose gick upp på Sinai berg för att möta Gud. När han till sist når bergets topp ”där Gud var”, träder han in i ”töcknet” (2 Mos 20:21). När han senare återvänder till folket lyser hans ansikte som solens.

Bilden: natt i Toledo

 

 

 

Bönens noviser

 

Om vi tror att vi någon gång ska nå fram till upplevelsen av att vara ”en god bedjare”, kan vi vara ganska säkra på att denna snart kommer att följas av känslan av att vi tagit tre steg bakåt.

På bönens väg är man hela livet en nybörjare, och att se sig som en sådan befriar från onödig frustration. I sina kommentarer till Höga visan konstaterar Gregorios av Nyssa att bruden, hur mycket hon än har mognat på kärlekens väg, ”alltid ger intryck av att just ha påbörjat sin resa”.

En god strävan ska inte föraktas, men kan i bönen få motsatt verkan om vi föreställer oss att vi ska nå högre, längre, djupare. Den kontemplativa övningen utgår från att hela vårt liv är fördolt med Kristus hos Gud. Redan innan vi börjar be är vi inneslutna i Jesu bön till Fadern. Längre än så går inte att nå.

 

 

En ström

 

”När det undermedvetnas strömmar bryta sig i sugande virvlar kan vattenmassorna åter samlas i en ström om dammporten öppnas till bönens slussfåra – och den fåran grävts djup nog.” (D Hammarskjöld)

 

 

De ofullkomliga

 

Då Jesus såg en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset, sade han till honom: ”Följ mig!” Och Matteus steg upp och följde honom.

När Jesus möter en människa frågar han inte: ”Tror du på Gud?” eller ”Vilka värderingar har du?” Han bryr sig varken om hennes sociala eller moraliska status. Annars skulle Matteus aldrig blivit aktuell i rollen som apostel.

Jesus, som själv är innehållet i den kristna tron, inbjuder oss ofullkomliga att leva med honom som säger: “Barmhärtighet vill jag se och inte offer.” Under vandringen börjar något hända. Vi förändras, inte genom att vi lägger oss till med en ny moral, utan av den barmhärtighet som utgår från honom.

 

 

Daglig kommunion

 

Psaltaren är världens mest använda och slitstarka text, oersättlig såväl i liturgin som i vårt eget böneliv. Alla andra bönböcker sliter vi ut. Inte Psaltaren. Vad beror det på?

För den kristne är det viktigaste skälet att Jesus är jaget i Psaltaren. Jesus själv bekräftar att allt som hände honom finns beskrivet i psalmerna (Luk 24:44). När vi ber med Psaltarens ord förenas vi med Kristi jag. Psaltarläsningen blir kommunion, tidebönerna en förlängning av eukaristins mysterium. Vi förenas med Jesus när vi gör hans ord till våra egna. ”Psalmerna handlar om mitt liv i Kristus.” (Anders Piltz)

Det gäller också de psalmer som bjuder motstånd, de vi inte förstår, de som berör oss illa. Som den 109:e, som vi ber i onsdagens morgonbön den fjärde veckan. Men om Jesus inte bjuder oss motstånd, hur skulle vi då kunna växa?

I vår tidebönsbok finns en kod till varje psaltarpsalm: antifonen tyder Kristusspåren i psalmen. Den utgör ett tecken, ett sakrament, som modellerar vårt liv efter Jesu liv.

 

 

En annan kyrka

 

På högtiden för Heliga Korsets Upphöjelse, sedan år 335 firad i kyrkan i både öst och väst: vid Golgata låter oss evangelisten Johannes bevittna Kärlekens kyrka, närvarande vid korsets fot, i skriande kontrast till den ”officiella” kyrkan som nu är helt frånvarande.

Hon representeras framför allt av Mater Dolorosa, den lidande modern, och den lärjunge som Jesus älskade, åt vilken han nu anförtror sin mor.

En kärna blir synlig: den kyrka som står kvar vid korset, den rest som genom sin kärlek, inte genom makt och inflytande, ska göra kyrkan oövervinnerlig intill änden.