”Helvetet ligger bakom oss”

Samtida med Madeleine Delbrêl, som vi skrev om förra veckan, var en annan färgstark kvinna i Frankrike under 1900-talets första hälft: Maria Skobtsova, eller Maria av Paris, som hon också kallas efter att ha blivit kanoniserad i den ortodoxa kyrkan 2004. De två lär aldrig ha mötts, den ena var katolik, den andra ortodox, men beröringspunkterna mellan deras liv är påtagliga.

Maria, eller Elisabeth som hon egentligen hette – hon tog sitt nya namn efter Maria av Egypten – var född i Riga men flyttade med sin familj till S:t Petersburg där hon i unga år rörde sig i radikala konstnärskretsar. Hon skrev själv poesi och målade, lärde känna stora ryska diktare som Alexander Blok och Anna Achmatova, träffade Tolstoj, Berdjajev och många fler. Men det som framför allt kom att utmärka Maria Skobtsova från mycket tidigt var det outtröttliga engagemanget för de fattiga och olyckliga. 

Maria Skobtsovas liv var händelserikt. Hon var gift två gånger, fick två barn, lämnade tillsammans med sin familj Ryssland 1920 och kom via Konstantinopel och Serbien till Paris. Där dog hennes dotter Nastia 1926, något som kom att bli en vändpunkt för Maria. Senare talade hon om hur döden kan bli liksom ”en dörr som plötsligt öppnas mot evigheten. Hela ens naturliga liv har rubbats, fallit sönder; begär har slocknat, det meningsfulla blir meningslöst och en annan, ofattbar Mening får vingar att växa på ryggen.”

Efter att hon 1927 skilt sig från sin make mognade beslutet fram att bli nunna. Men hon sökte ett annat klosterideal än det traditionella. På rue de Lourmel 77 i Paris organiserade hon ett slags klosterliv som gjorde det möjligt att driva soppkök, hålla igång hjälpverksamhet för ryska emigranter och ge husrum åt hemlösa. Huset var samtidigt en samlingsplats för unga intellektuella som tillhörde den ortodoxa kyrkan, med föreläsningar, diskussionskvällar och regelbundet gudstjänstliv. En av dem som periodvis bodde i huset var Lev Gillet, mer känd under pseudonymen ”en munk från östkyrkan”.

Maria Skobtsova hade fått sin teologiska skolning genom umgänget med många av de betydande ryska exilteologerna, hon hade lusläst Filokalian och hennes andlige vägledare var fader Sergei Bulgakov, sofiologins stora förespråkare inom rysk teologi. Men hennes egen teologi var i grunden enkel, med en stark koncentration på det andra budet, att älska sin nästa som sig själv. ”Vi är kallade”, skriver hon, ”att upprätta den äkta mänskliga gemenskapens mysterium gentemot alla falska relationer människor emellan. Det är den enda väg på vilken Kristi kärlek kan leva; ja, det är den enda vägen för livet – utanför råder döden.”

Man kunde få intryck av att den heliga Marias liv var glädjelöst och krävande, men, som Andrew Louth påpekar, då har man inte förstått henne rätt. Louth skriver: ”Det finns ingen ansträngning och inget tryck här – det är frågan om att fångas upp av Guds kärlek och förbli i hans försyn och kärlek.” Något som illustreras av vad hon säger till en av sina vänner när den tyska armén sommaren 1940 tågar in i Frankrike: 

”Jag är inte rädd för att lida. Jag älskar döden.” När han då frågade henne hur det skulle bli efter döden, svarade hon: ”Rymligt. Och då ska vi få veta en hemlighet: att helvetet redan ligger bakom oss.”

På grund av sina djärva insatser för att rädda judar arresterades Maria Skobtsova och fördes till Ravensbrück, där hon avrättades i gaskammaren den 31 mars 1945.


Pastor Pambo (III)

Pastor Pambo rådfrågades av en broder i församlingen: ”Hur bör jag för­ hålla mig på den plats där jag bor?” Pastorn svarade: ”Se dig själv som en främling var du än bor, så att du inte söker framhålla din egen åsikt. Då får du ro.”


Mässans höjdpunkter

Läsningen av evangeliet i söndagens mässa är en manifestation av inkarnationens mysterium, och därmed en av liturgins höjdpunkter. När läsningen föregås av procession blir denna en levande bild av Kristi ankomst till världen. Diakonens utrop inför läsningen – Vishet, var uppmärksamma! – manar oss till särskild uppmärksamhet och vördnad när vi ska lyssna till vad Kristus vill oss. Prästen ber tyst inför läsningen: Rena mitt hjärta och mina läppar, allsmäktige Gud, så att jag rätt förkunnar ditt heliga evangelium.

I en predikan kommenterar Ceasarius av Arles på 500-talet hur Ordet och Eukaristin i mässan är likvärdiga uppenbarelser av Kristi närvaro:

Säg mig, vad tycker ni är mera värt, Guds ord eller Kristi kropp? Vill ni ge rätt svar så ska ni förstås säga att Guds ord inte är mindre värt än Kristi kropp. Hur noga aktar vi oss inte för att tappa minsta smula på golvet när man räcker oss Kristi kropp? Med lika stor omsorg måste vi se till att inte något av Guds ord, som skänks oss, går till spillo i vårt hjärta medan vi tänker på annat eller pratar. Den som hör Guds ord slarvigt är inte mindre skyldig än den som genom oaktsamhet låter Kristi kropp falla till golvet.

(Citatet av Ceasarius av Arles är hämtat från Anders Piltz: Liturgins tecken)


“Gud fann mig”

Genom att läsa och reflektera fann jag Gud; genom att jag började be fann Gud mig, och jag förstod att han var en levande realitet och att vi kan älska honom som vi älskar en annan person.

Så berättar fransyskan Madeleine Delbrêl – vi mindes henne i vårt synaxarium i går, och hon är värd att lära känna bättre – kvinnan som kallats en fransk Dorothy Day, och som i 17-årsåldern skrev i sitt ateistiska manifest: ”Gud är död … länge leve döden!” Hon bodde vid den tiden i det Paris där författare och konstnärer som Ezra Pound, Gertrude Stein, Henri Matisse och Ernest Hemingway diskuterade på barerna. Själv studerade Delbrel filosofi vid Sorbonne och imponerade på sina agnostiska föräldrars vänner med vad hon skrivit.

Det var i 20-årsåldern som hennes liv började ta en vändning. Den man hon varit förlovad med bröt upp och anslöt sig till dominikanorden, och själv började hon återvända till frågorna om Guds existens. Det var för att ta reda på om han finns, som hon bestämde sig för att börja be.

Efter sin omvändelse, vid tiden när den stora depressionen drabbade Frankrike, öppnade hon tillsammans med ett par väninnor ett hus för hemlösa i en av Paris arbetarförorter. Där levde hon fram till sin död. De som bodde i huset avgav löfte om celibat och ett liv i enkelhet, och det var Madeleine Delbrêls författarskap tillsammans med hennes intensiva engagemang för social rättvisa som gjorde att somliga beskrev henne som en fransk Dorothy Day. Hon engagerade sig bland annat i dialogen mellan kristna och marxister, någon hon fick kritik för av somliga. 

Flera av Madeleine Delbrêls böcker handlar om lekmännens roll som ”missionärer” i kyrkan. I ett avsnitt skriver hon:

Längst upp i rulltrappan i tunnelbanan under rusningstimmarna blickar vi ner över hundratals huvuden – och hundratals själar. Där står vi, och ovanför oss, och överallt, är Gud.

  • Herre, herre … Mina ögon, mina händer, min mun tillhör dig.
  • Den sorgsna kvinnan framför mig: här är min mun så att du kan ge henne ett leende.
  • Barnet som är så blekt att det nästan är grått: här är mina ögon så att du kan se på det.
  • Mannen som är så trött, så sliten, här är min kropp så att du kan ge honom min sittplats, här är min röst så att du med mild röst kan säga till honom: ”Varsågod, sätt dig här.”
  • Den unge mannen, så förhärdad och cynisk: här är mitt hjärta så att du kan älska honom starkare än han någonsin blivit älskad.

Att evangelisera var för Madeleine Delbrêl inte att leda människor till en tro, det menade hon att bara Gud kan göra, men det var att visa människor, alla de som inte vet, vem Kristus är och varför vi tror på honom.


Pastor Pambo (II)

En gång kom ärkebiskopen på besök till församlingen. Alla medlemmarna samlades, och de sa till pastor Pambo: ”Säg något till ärkebiskopen så att hon blir uppbyggd.” Men pastor Pambo svarade: ”Om hon inte blir uppbyggd av min tystnad, blir hon det inte heller av mina ord.”


Pastor Pambo (I)

Man sa om pastor Pambo att han hade den egenskapen utöver många, att om han blev tillfrågad om ett ord i Skriften eller ett andligt ord, svarade han inte genast utan sa att han inte kände till ordet. Och om man frågade honom på nytt, gav han inte något svar.


Att ge röst åt det skapade

Två repliker återkommer just nu bland forskare när man talar om den globala uppvärmningen. Den ena: det går mycket snabbare än vi trodde. Den andra: vi vet inte hur det kommer att bli när olika konsekvenser av det varmare och blötare klimatet förstärker varandra. Hur lyder kyrkans replik när jorden blir en allt hetare och för allt fler omänskligare plats att leva på? 

Under den period som i den ekumeniska familjen kallas Creation Season (Skapelsetid), med början på världsböndagen för miljön den 1 september och avslutning på den helige Franciskus dag den 4 oktober, har vi belyst olika sidor av vårt förhållande till skapelsen. Låt oss i denna avslutande anteckning påminna om den roll som människan tilldelas i den skapade ordningen enligt åtskilliga av den tidiga kyrkans teologer, att vara ett mikrokosmos och därmed medlare.

Den vision vi möter hos kyrkofäder som Maximos Bekännaren om människan som skapelsens präst – genom henne ska allting bli ett – kommer även till uttryck i judisk tradition. Den chassidiske mästaren Abraham Jaakov av Sadagora säger:

Allt levande, alla växter och djur bär fram och räcker sig åt människan, men genom henne bärs de alla fram inför Gud och räcks fram åt honom. När människan renar och helgar sig själva i alla sina lemmar som ett offer åt Gud, renar och helgar hon allt levande.

I sin klassiska bok Den ortodoxa kyrkans väg, beskriver Kallistos Ware hur människan medvetet kan göra två ting som djuren bara kan göra omedvetet och instinktivt. Det första är att välsigna och prisa Gud för världen. Människan är ett ”eukaristiskt djur” mer än ett logiskt. Hon lever inte bara i världen, men äger förmågan att se världen som sakrament, som något som ger henne gemenskap med Gud när hon ger den åter till Gud med tacksägelse. Med pregnans uttryckt i Chrysostomosliturgins åminnelsebön: Av ditt ger vi åt dig. Mässan som övning i ett kontemplativt förhållningssätt till allt skapat.

För det andra kan människan omforma och förändra världen. Hon är inte bara ett logiskt och eukaristiskt djur, hon är också ett kreativt och skapande djur. Med den rumänske teologen Dumitru Staniloae ord: ”Världen är inte bara en gåva, den är också en uppgift som givits människan.” Uppdraget att vara Guds medskapare är inte beroende av styrka, långt mer av skärpan i människans andliga seende. Vi ger den avslutande repliken, så här långt, åt Kallistos Ware:

På många olika sätt – genom att odla marken, genom hantverk och yrkesskicklighet, genom att skriva böcker och måla ikoner – ger människan röst åt materiella ting och gör skapelsen synlig till Guds ära.


”Lustfylld receptivitet”

Hur ska man förstå det ideal som i den östliga monastiska traditionen kallas apatheia – lidelsefrihet – i relation till Maximos Bekännarens tal om att låta det skapade vara ämne för glädjefull kontemplation?

Apatheia betecknar i litteraturen från ökenfäderna frigörelse från de skapade tingen, men får inte förväxlas med ett avståndstagande från det som väcker uppskattning av naturen och skänker upplevelser av skönhet. Det är snarare, som Andreas Nordlander visar i sin läsning av Maximos, ett avståndstagande från de lidelser som ger näring åt det ängsliga och giriga skrubbande av egot, som reducerar naturen till en reservoar för nytta och nöje. 

En kontemplativ relation till naturen förutsätter att vi själva – våra passioner och projekt – kommer ur vägen. Först då blir det möjligt att utforska skapelsen i en anda av, vad Andreas Nordlander kallar, ”lustfylld receptivitet”. 


Gudomlig liturgi

Varför kallas liturgin ”gudomlig” i östlig tradition? Därför att den gudomliggör människan: den öppnar hennes ögon, med åtföljande vördnad och ömhet, för hur allt skapat är vävt i ett stycke. Att röra vid världen är att röra vid Gud. Att exploatera jorden är att vanära Gud.

Liturgins tillvänjning till ett sakramentalt förhållningssätt till materien föder en ekologisk vision driven av kärlek, inte av fruktan. Som Kallistos Ware uttrycker det: ”Vi kan inte rädda det som vi inte älskar.” Denna kärlek till naturen är ett genomgående drag i den heliga historien. Pavel Florenskijs porträtt av starets Isidor kan få representera otaliga liknande skildringar av en ”ontologisk tillgivenhet” i helgonlitteraturen:

Han lyssnade till Guds skapelse och Guds skapelse lyssnade till honom. Osynliga trådar förband honom med hela skapelsens fördolda hjärta. Inte endast var världen ett tecken för starets Isidor, utan staretsen var ett tecken för världen. 



Vill du bli min biktfar?

Vad är då förutsättningen för ett omvänt skifte, från det pragmatiska till det kontemplativa?

När en uppskattad fransk präst och andlig ledare under 1600-talet fick frågan från en kvinna ur aristokratin om han ville bli hennes själasörjare, svarade han:

– Ja, på ett villkor: Att du går långsammare, talar långsammare och äter långsammare.