Ett genombrott

 

”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet.” (Rom 4:18)

Vad innebär det att hoppas där inget hopp finns, att tro på den Gud som säger: ”Se, jag gör allting nytt”? (Upp 21:5)

Den kristna förkunnelsens uppgift, i ljuset av klimatkristen, är inte främst att mana till omvändelse, att tala om för oss att vi nu måste förändra vårt sätt att leva. Profeterna är poeter som tecknar visionen av en ny och annorlunda värld – så att vi redan nu börjar bereda vägen för den världen.

Det är hoppet om ett genombrott för hela skapelsen – inte hotet om ett sammanbrott – som motiverar och inspirerar till att leva hoppfullt i den här världen. Varje strävan efter rättvisa och rättfärdighet, även där allt hopp tycks ute, är en del av senapsfröets konspiration. Förebudet om Guds rike.

 

 

Guds megafon

 

”Naturen uppträder som Guds ’megafon’ för att väcka en ohörsam värld”, skriver teologen Hilary Marlow i en kommentar till profeternas utsagor om en sörjande jord. Kanske skulle det också kunnat vara en kommentar till den mystiska tonen som nyligen spreds över jorden och förbryllade seismologerna.

Istället för att förkunna Guds härlighet, som i Psaltarpsalm 19, rister naturen av Guds vrede och dras in i den pågående dialogen mellan Gud och mänskligheten. ”Själva naturen ropar ut sin förbannelse”, skriver jesuiten Daniel Berrigan. När människorna inte vill lyssna till Guds mänskliga budbärare – profeten – väljer Gud att tala genom sin kosmiska agent.

Hos profeten Amos förenar sig den icke-mänskliga skapelsen med sin skapare i en helig allians mot det uppror dess mänskliga invånare begår. ”Skulle inte jorden skälva för detta så att alla som bor där får sorg? Skulle inte hela jorden stiga och sjunka som Nilen, Egyptens flod?” (Am 8:8) När kosmos ryter och uppträder som Guds megafon hör vi sorgen i den hemlöse Gudens hjärta.

 

 

Klagan från jordens innanmäte

 

Ett märkligt ljud, ohörbart för mänskliga öron, registrerades för en dryg vecka sedan av seismologer över hela jorden. Det mystiska ljudet, som en baston, kunde höras i tjugo minuter.

Tonen hade utlösts av att ett större område med magma rört sig ned i en spricka någon kilometer under havsbotten. Som Dagens Nyheters kulturredaktör Björn Wiman uttryckte det i en kommentar till händelsen: ”Man kunde få för sig att det var själva jorden som utstötte klagan.”

Allt i världen är sammanlänkat. Den kunskap vi i dag har om ekosystemet, hur allt levande relaterar till vartannat, gav redan de hebreiska profeterna uttryck för i sina dramatiska beskrivningar av jordens klagan. På grund av människornas hårda hjärtan ”sörjer jorden och utmarkernas beten vissnar”, konstaterar profeten Jeremia. Och aposteln Paulus tycker sig höra skapelsens ”rop som i födslovåndor”.

Jorden är allierad med Gud i sitt lidande och sin klagan, den sargade naturen ropar till himlen och blir ett tecken på människans bortvändhet från Gud. ”Oron i våra hjärtan, skadade av synd, återspeglas i de sjukdomssymptom som marken, vattnet, luften och livets alla skepnader uppenbarar”, skriver påve Franciskus.

 

 

”Som om det redan fanns”

 

Advent förkunnar en ”annalkande vändning i historien”, för att låna ett uttryck av Hanna Arendt. Ingen vet när den inträffar. Men när den väl bryter fram är det med en explosiv kraft som skapar en ny framtid. Hoppet om att denna framtid är nära förestående får ny näring i advent.

Det djärva och framåtblickande talet om återupprättelse har sin källa i den kristna trons mest definitiva händelse – uppståndelsen från de döda. Därför säger hoppet: även om alla våra värsta farhågor uppfylls, kan Gud likväl skapa nytt liv.

Tron på en vändning i historien, visionen av en ny jord där rättfärdighet bor, motiverar till att vända om och leva rättfärdigt i den värld som nu är. Så som Gud ”talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns” (Rom 4:17), så är den kristnes kallelse att leva den framtid som ännu inte är som om den vore här.

 

 

När resultatet uteblir

 

I går var det femtio år sedan Thomas Merton dog. I ett brev till vännen och fredsaktivisten Jim Forrest, skrivet två år innan Mertons död, påminner han om den hållning som blir allt viktigare ju svårare tider vi går till mötes.

Och så detta: var inte beroende av att hoppas på resultat. När man håller på med den sortens arbete som du gör, i grunden ett apostoliskt arbete, kan det bli nödvändigt att inse det faktum att ditt arbete kommer att bli till synes värdelöst och kanske inte uppnå något resultat alls. Kanske snarare resultat som är motsatsen till vad du förväntade dig. När du har vant dig vid den tanken börjar du mer och mer koncentrera dig – inte på resultatet utan på värdet, rättfärdigheten och sanningen i själva arbetet.

 

 

Kognitiv dissonans

 

Vad kommer det sig att vi har så svårt att möta de utmaningar som klimatförändringarnas innebär med dess dominoeffekter på hela jordsystemet? Varför är vi så tröga till förändring trots att vi vet vad som behöver göras?

Människan har en stor benägenhet för förnekelse och förtvivlan. Ibland framstår utmaningarna så överväldigande att vi blir handlingsförlamade. Vi kanske anar omfattningen av vad som sker, men våra regeringars oförmåga har en demoraliserande inverkan på oss. Eller låter vi oss duperas av röster som försäkrar att klimatkrisen överdrivs, att det inte är så farligt.

Var kan vi hitta motivationen att agera ansvarsfullt? Att krympa glappet mellan kunskap och handling. Maningarna till förändring behöver motiveras av något mer än den egna överlevnaden. De behöver vara rotade i hoppet om att en ny värld är möjlig. Utan det hoppet – utan tron på Guds frälsande makt, inte bara för individen utan för jorden – har vi knappast tillräckliga etiska resurser att ösa ur. Kvar finns då bara det negativa motivet: självbevarelsedriften. Och det väger alltför lätt.

 

 

Och allt ska bli väl

 

Adventstidens språk är poesin. Nu gör fursten bland poeter i Bibeln entré och tecknar en ”omöjlig” framtid.

Då ska vargen bo med lammet,
pantern ligga vid killingens sida.
Kalv och lejon går i bet
och en liten pojke vallar dem.
(Jes 11:6-7)

Poesin spränger all logik. Den öppnar mot en verklighet som förnuftet avfärdar som irrationell och ovetenskaplig. Poesin är omstörtande. Gamla motsättningar och fiendskaper, alla teorier om den starkes överlevnad, vänds upp och ner. Trons människor har alltid skapat poesi. När Israels folk korsat Röda havet skapade Miriam poesi. Medan männen släppte utredningar sjöng Deborah och Hanna och så småningom Maria på poesins tungomål när det gick upp för dem att Gud är en Gud som gör det omöjliga.

Den bibliska poesin förbereder oss för en framtid där allt ska bli väl. En läkt och försonad värld. I advent får vi lägga åt sidan alla PM, dagordningar och rapporter som vi skickar mellan varandra för att ge intryck av kontroll.

Advent är tiden att härbärgera en ny och djärv poesi. ”Vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom.” (1 Kor 2:9)

 

 

När något står på spel

 

Vi blir vad vi gör mer än vad vi tänker. Därför är våra handlingar viktiga. Hur förhåller sig en asketisk handling, en moralisk handling och en profetisk handling till varandra?

En asketisk handling är en handling med vilken vi reglerar våra begär. I den epok som geologerna kallar antropocen – människans tidsålder – tycks det som att människan blivit så mäktig att hon förmår rubba jordens ordning samtidigt som hon verkar oförmögen att dra gränser för sig själv och sina behov.

En moralisk handling är ett ställningstagande om rätt och fel. Den utgår från att det finns en naturlig lag som inte kan överträdas utan konsekvenser. En moralisk handling kan därför aldrig vara godtycklig. Det som är fel för en människa är fel för alla, och omvänt. Att beröva någon livet är alltid fel och att skydda någons liv är alltid rätt.

En profetisk handling är symbolisk till sin innebörd. Genom sin ofta drastiska karaktär har den syftet att väcka till insikt om att något avgörande står på spel.

En asketisk handling, såsom fastan, behöver skiljas från en moralisk. Däremot kan en asketisk handling någon gång vara profetisk.

 

 

Saliga de ödmjuka

 

Årets hittills mest uppmärksammade klimatstudie, den så kallade Hothouse earth-artikeln, är skriven av en forskargrupp knuten till den amerikanske kemisten och klimatforskaren Will Steffen.

När man tar del av den är det svårt att undvika intrycket att mänskligheten står inför ett ödesval. Antingen försöka underkuva jorden med ännu större teknologisk kontroll. Eller retirera och praktisera ödmjukhet inför de skadliga avtryck som vår lättsinniga tillämpning av vår frihet lämnat på vår planet. Som Clive Hamilton uttrycker det om följderna av att människans oförmåga att tygla sina begär gjort jorden alltmer oregerlig: ”När moder jord nu öppnar sina armar är det inte för att omfamna oss utan för att krossa oss.”

Nu behövs en ödmjukhet med stora sociala konsekvenser. Det krävs en omställning av vårt sätt att leva som är så stor att den förutsätter vad Will Steffen kallar en ”krigsekonomi”: en beslutsamhet av det slag som annars bara kan uppbådas under krig. Det räcker inte att inom EU debattera huruvida bilars koldioxidutsläpp ska reduceras med 30, 35 eller 40 procent. Istället skulle alla förbränningsmotorer behöva förbjudas, och ransonering införas på köttkonsumtion och flygresande.

Sällan har Jesu ord när han i sin Bergspredikan citerar Psaltaren (37:11) varit mer relevanta: Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. (Matt 5:5)

 

 

Hoppets motgift

 

Det finns något mer som övergår vår fattningsförmåga: Gud nya värld som i adventstiden förebådas av profeterna. Inget, absolut ingenting, tyder på att den är möjlig. ”I vår leda, vår självupptagenhet och vår cynism avfärdar vi alla sådana löften som orealistiska”, skriver teologen Walter Brueggeman. Det låter mest som fantasifull poesi i våra öron.

Men advent är tiden för nytt hopp – ett hopp som är ett motgift mot såväl förtvivlan som förnekelse. När vi nått bristningsgränsen för vad vi orkar med, uttröttade på julen långt innan den infunnit sig, möter oss evangeliet med ett resolut löfte. Se, jag gör allting nytt!

Nu är tiden inne att göra hjärtat till bördig jord för hoppets frön, så att profetians Ande kan betvinga den cynism som gett upp om att något nytt skulle kunna bryta in i den här världen.