Pingsten är den tid när vi på ett särskilt sätt ber om alla kristnas synliga enhet. Hoppfulla tecken om en ny andlig vår, om djärva steg mot en större enhet, har under den gångna våren kommit från våra ledare i de stora kyrkorna. Den nye biskopen av Rom, Franciskus, framhåller gång på gång kyrkans enhet som en avgörande fråga.

Ett viktigt enhetens tecken är den ekumeniska kommuniteten i Bose.  Denna vecka uppmuntrades de av två överraskande besök, först av den ekumeniske patriarken Bartholomeus.

I går gästades de av den nye koptiske påven Tawadros, som önskade möta bröderna och systrarna i Bose i samband med ett kort besök i Italiten.

Inför pingsten förenas vi med kristna över hela världen och ber:

Kom Helige Ande och för samman alla kristna i lovsången till Gud. Ge oss uppriktighet i vår strävan efter förnyelse och försoning. Gör oss alla till ett i tron medan vi vandrar på Kristi väg till himlens härlighet. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

”Vår fullkomlighet består i att veta att vi inte är fullkomliga”, skriver Augustinus i en tillspetsad formulering. Under samma århundrade talar Gregorios av Nyssa om fullkomlighet som ett tillstånd av vardande.

Bägge anknyter till ett berömt bibelord hos Paulus: ”Tro inte att jag redan … har blivit fullkomlig”. Och aposteln tillägger senare hur han ”sträcker sig mot det som ligger framför”. (Fil 3:12-13)

Genom sin rening av kropp och öga är fastan ett av de mest konkreta sätten att vara i rörelse. Återhållsamhet i det yttre – mat, sömn, förströelser etc – ger skärpa åt det inre.

Några är kallade till bön. Endast bön. Deras tid är alltid nu. När Kyrkan kallar till novena inför pingsten får vi alla vara med och stödja deras armar – likt Aron och Hur med Mose – så att Herren inte får någon ro förrän upprättelsen är här. Förrän Anden renoverar Kristi kyrka.

Detta är profetens budskap denna första dag i pingstnovenan:

På dina murar, Jerusalem, ställer jag väktare.
De skall aldrig tystna, varken dag eller natt.
Ni som ropar till Herren, ge er ingen ro!
Och ge honom ingen ro, förrän han har upprättat Jerusalem.
(Jes 62:6-7)

I morgon firas Kristi himmelsfärdsdag, en av de tolv stora festerna i ortodox tradition.

Himmelsfärden är kronan på Jesu jordiska gärning. Han har nu fullgjort allt han fått i uppdrag av sin Fader att utföra. Uppståndelsens var det första tecknet på att Gud tagit emot sin sons offer. Himmelsfärden är det andra tecknet. Pingsten är det slutliga tecknet.

Det moln som på Olivberget omsluter Jesus och för honom till himlen är också en bild av rökelsen som stiger från Guds altare. Offret, välbehagligt inför Fadern, tas nu emot i himlen där det skall frambäras för evigt för vår frälsning.

Fredag är korsets dag. Kyrkan har gjort den till fastedag för att vi skall påminnas om att Kristi offer inte hör historien till. Det får sin förlängning i kyrkan. I henne frambär Kristus sig oavbrutet som ett offer för världens liv. Därför kan Paulus säga att han fullbordar i sitt eget kött vad ”som ännu fattas i Kristi lidanden”.

Det faktum att kyrkan genom brödet och vinet i eukaristins måltid bokstavligen blir Kristus kan omöjligen leda till triumfalism. Att ”bli Kristus” är att bli det bröd som bryts, utges och konsumeras för världens liv.

Därför kan det eukaristiska livet inte förandligas. Det får ofrånkomligen sociala, moraliska, medmänskliga, ekologiska och ekonomiska konsekvenser.

Jag läser en uppriktig och opretentiös barndomsskildring, av italienska recensenter kallad ”kultbok”. Gårdagens bröd av Enzo Bianchi. I denna underhållande bok, där klostergrundaren talar till en annorlunda publik än den vanliga, skildras livet bland vinbönder och matmödrar i den lilla byn Castel Boglione i regionen Monferrato under efterkrigstiden. Kanske får vi här några av de viktigaste nycklarna till den inkarnerade och opretentiösa spiritualitet som får så många att vilja besöka klostret i Bose vid foten av de italienska alperna.

När människan är lika tacksam för kroppen som för anden, för det enkla som för det storslagna, framträder ett landskap – mitt i en fragmentiserad värld – där hjärtat långsamt kommer till ro.

Kommentar till dagens läsningar i vårt lektionarium:

”Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?” frågar man om Jesus. (Joh 7:15)

Svaret står att finna i vår läsning i dag från profeten Jesaja: ”Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna på lärjungars vis.” (50:4)

Kunskap som inhämtas genom dagligt lyssnade till Guds ord gör inte bara människan lärd. Mer än så: den ger insikt i ”hemligheten med Kristus”, som det heter i episteln (Kol 4:3), så att vi kan ”göra den känd”.

Den asketiska kampen är inte alltid vad den ser ut att vara. Blir den tung och krävande tenderar den snarast att öka självbespeglingen. Hur skall man då veta att man är på rätt väg?

En person som mognar har inte mognaden som mål, hon är överhuvudtaget inte upptagen av sig själv och sina eventuella framsteg. Den franske 1900-talsförfattaren Jean Giono, som föddes och framlevde hela sitt liv i Manosque i norra Provence, skriver i en anteckning som inleder den lilla novellen Mannen som planterade träd:

”För att en människa ska avslöja sina verkligt enastående egenskaper måste man ha turen att observera hennes verksamhet under en lång följd av år. Om denna verksamhet är helt oegennyttig, om den styrs av en ojämförligt generös grundtanke, om det är absolut säkert att den skett utan tanke på belöning och den dessutom har lämnat tydliga spår efter sig här i världen, då är det inget tvivel om att man har att göra med en oförglömlig personlighet.”

”Jag ger dig skatter, dolda i mörkret”, säger Herren genom profeten Jesaja i dagens gammaltestamentliga läsning (45:3)

Vilket mörker? I själens dunkla natt, det töcken där människan tror sig vara övergiven av Gud – där döljer sig himlens skatt.

Därför vittnar de heliga om mörkret som en nåd som skänkte privilegierad tillgång till trons djupaste sanningar. I töcknet förstår vi på allvar innebörden av att inget kan skilja oss från Guds kärlek.

Det finns två vägar från jaget till Gud.

För en del människor kan jaget helt enkelt bli transparent. Naturligt och okonstlat upphör det skapade att synas inför Skaparen.

Hos de flesta av oss är dock motståndet från den ”mörke despoten” inom oss så kraftfullt att jaget långsamt måste upplösas till sin sista flisa, som en klippa utsatt för vågornas oavbrutna angrepp. Det måste smulas sönder, förmultna, brinna upp, till dess vägen slutligen öppnar sig. Och det största motståndet kommer från andliga ambitioner.

(Hans Urs von Balthasar)