Den förste kontemplative

 

Liksom allt tal om Gud förutsätter Guds eget tal (Gud är den förste teologen), så förutsätter all kontemplation Guds blick (Gud är den förste kontemplative).

Kontemplation = att se utan att begära, utan att vilja äga eller bli belönad. En blick befriad från begär befriar allt den ser på. Och smakar självförglömmelsens djupa och bestående glädje.

I kontemplationen lär vi oss vad verklig frihet är: att se på världen, på människorna och allt skapat, sådana de är inför Gud och i Guds blick. Därför är kontemplation en förutsättning för allt tal om mission. Evangelisationen blir som mest effektiv när vi inte planerar och strävar för den.

 

 

Räds inte heligheten!

 

”Räds inte heligheten! Den kommer inte att döda din energi, vitalitet och glädje. Tvärtom gör den dig till just det som Fadern tänkte när han skapade dig, så att du blir trogen ditt djupast jag.”

Så skriver påve Franciskus i sin tredje ”apostoliska skrivelse” – Gaudete et Exsultate– publicerad i måndags. I fem korta kärnfulla kapitel utforskar han tecknen på helighet och vägen dit i vår tid. Tidskriften The Tablet beskriver den som påvens ”andliga mästerverk”, en text om en inkarnerad andlighet som kan ge underlag för tusen predikningar. Allt fångat i en berömd fras som blivit något av ett ledmotiv i denne påves andliga ledarskap: ”Verkligheten är viktigare än idéerna.”

Är heligheten attraktiv? Alltför ofta har den fört tanken till världsfrånvändhet och andlig överlägsenhet. Eller till felfrihet. Men påve Franciskus nydefinierar begreppet så att knappast någon kan undgå att känna sig personligt tilltalad – och berörd. ”Detta är inte en teologisk traktat om helighet, utan en trosstärkande appell för att uppliva längtan efter helighet”, skriver benediktinmunken Laurence Freeman i en kommentar.

”Den helighet Gud kallar dig till växer genom de små handlingarna”, skriver påve Franciskus, och lyfter fram den helighet han möter hos vanliga kristna som tålmodigt och stilla, dag för dag, lever sin tro. ”Hos föräldrar som uppfostrar sina barn med djupaste kärlek, hos män och kvinnor som arbetar hårt för att försörja sina familjer, hos de sjuka, hos ett ålderstiget ordensfolk som aldrig mister sitt leende. I deras dagliga strävan ser jag heligheten hos en stridande kyrka. Det är en helighet man inte sällan finner hos sina närmaste grannar, de som lever mitt ibland oss och reflekterar Guds närvaro. Man skulle kunna kalla dem ’helighetens medelklass’.”

 

 

Triggern

 

Något av det mest slående i berättelserna om uppståndelsen är hur även de som känt Jesus länge, inte alls känner igen honom. För Johannes, påsktidens evangelist framför andra, är tron på den Uppståndne en plötslig insikt – inte ett resultat av logiska slutsatser.

Johannes fångar detta i en serie utrop timmarna och dagarna efter uppståndelsen. Maria Magdalenas häpna: ”Rabbouni!” Eller när Tomas utbrister: ”Min Herre och min Gud!” Och senare, Petrus och Johannes reaktion på Tiberias strand: ”Det är Herren!”

Triggern som får de spridda pusselbitarna att falla på plats är ett ögonblick av klarhet.

 

 

Blomsterliturgins profetior

 

Tidigt på lördag morgon lyssnar vi till påskens profetior i denna dags huvudgudstjänst: Blomsterliturgin. Femton valda läsningar ur Gamla testamentet, som sammanbinds av sjungna responsorier ur Psaltaren. En tradition som kommer från påskfirandet i Jerusalem på 300-talet.

De dramatiska skeendena i Guds frälsningsverk, som var för sig kan tyckas svåra att förstå, länkas genom dessa läsningar i varandra och får ett förklarande ljus att långsamt falla över såväl historien som nuet. Tron att Guds löften mot alla odds ska fullbordas upplivas på nytt.

När blombladen regnar över församling och kyrka mot slutet av gudstjänsten bekräftas profetiorna: vi känner livets väldoft stiga ur graven där vår älskade Frälsare vilar i väntan på uppståndelsens morgon, då paradisets port ska öppnas!

 

 

Mater Dolorosa

 

Vilka finns ännu kvar när Jesus inleder sin sista vandring, den som leder från Pontius Pilatus residens upp till Golgata?

”Alla övergav honom och flydde.” Medan männens kyrka försvinner, en efter en, framträder ”på avstånd” kvinnornas kyrka. Vi ser dem vid korset, vid begravningen, och det är också de som ska bli påskens första vittnen. En av dessa, berättelsen om henne härrör från den tidiga traditionen, är Veronica. Vid sidan om Josef från Arimatea är hon den ende som står för en aktiv handling under passionsdramat. Hon rusar fram, tar Jesu blodiga ansikte i sina händer och torkar det med en duk. Veronica och Josef är outsiders, de första i en gemenskap som får företräde framför de utvalda.

Vid Golgata låter oss evangelisten bevittna Kärlekens kyrka, närvarande vid korsets fot, i skriande kontrast till den ”officiella” kyrkan som nu är helt frånvarande. Hon representeras av Mater Dolorosa och den lärjunge som Jesus älskade, åt vilken han nu anförtror sin mor. En kärna blir synlig: den kyrka som står kvar vid korset, den rest som genom sin kärlek, inte genom makt och inflytande, ska göra kyrkan oövervinnelig intill änden.

 

 

Korsets vägledning

 

Vid fastans början utkämpade Jesus sin kamp med djävulen. Men när Jesus går sitt lidande till mötes finns ingen antydan i evangelierna om att Jesus kämpar mot djävulen. Passionshändelsen är framför allt ett drama mellan Fadern och Sonen. Nu handlar allt om ett enda: att bära bort världens synd.

Genom denna handling, borttagandet av synden, är fiendemakten avväpnad – och det utan att någon uppenbar strid utkämpas mot denna fiende. ”Han avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus.” (Kol 2:15).

På korset ger Jesus oss ett exempel att efterlikna på vårt livs onda dagar, när vi är utlämnade åt mörker och förtvivlan: Kämpa inte mot ondskan! Om det onda angriper dig från ett håll, vänd dig i den andra riktningen, mot Fadern. Överlämna dig i hans händer.

 

 

De två valen

 

Korsvandringens första akt består av att Pilatus för fram Jesus som en kandidat för påskamnestin.

Det hörde till påsken att folket fick begära en dömd fånge fri, och man får nu välja mellan två messiasgestalter De har bägge namnet Jesus. Jesus av Nasaret och Jesus Barabbas. Den senare kallas i vår bibelöversättning för ”rövare”, men det grekiska ord som används har i den dåtida politiska kontexten betydelsen terrorist eller motståndskämpe.

Vi kommer alltid att stå inför dessa två val: antingen ett ja till den Gud som verkar endast med sanningens och kärlekens makt, eller valet att satsa på något mer konkret, mer gripbart, på våldet.

 

 

Människans lidande och Guds

 

”Den franska litteraturens patriark”, så beskrevs Paul Claudel av Gunnel Vallquist. Claudel som inte visat något som helst intresse för tillvarons andliga dimension, drabbades när han under julvespern i Notre-Dame ”stående vid andra pelaren i koret, till höger om sakristian, under sången av Magnificat, träffades av tron som av en blixt som nästan bokstavligen klöv hans inre mitt itu”, skriver Vallquist. När han gick ut ur kyrkan efter vespern var han helt övertygad om att han mött den verkligaste av alla verkligheter.

Paul Claudels djupa fromhet och kristna övertygelse framträder i Korsets väg, som lämpar sig alldeles särskilt för läsning under Stora veckan. I denna vandring via Dolorosa skildras tron som på samma gång mystisk och konkret. Gunnel Vallquist skriver i bokens förord:

”Kristi lidande är Guds lidande; att Gud blev människa i Kristus betyder att människan fått del av hans gudomlighet. Människans lidande blir då, om hon vill, ett med Kristi lidande, som är Guds väldiga insats i kampen mot det onda i världen och ett löfte om det godas slutliga seger.”

 

 

 

Har fastan burit frukt?

 

Fastans trettiofemte dag. Men hur vet jag om min fasta burit frukt? Har jag bara fastat av plikt? För att bevisa för mig själv att jag klarar av att avstå? För syns skull? Går det alls att veta?

Ett tecken är säkrare än alla andra: frukten av en rätt fasta är ett hjärta fyllt av medkänsla.

Vad är ett hjärta fyllt av medkänsla? Isak Syriern svarar:

Det är ett hjärta som brinner för hela skapelsen, för människorna, för fåglarna, för alla djur, för demonerna och alla varelser som finns. När den som äger ett sådant hjärta tänker på dem och när han ser dem, fäller han tårar.

Fastans iklädande: ”Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla…” (Kol 3:12)