Askesens pelare

 

De tidiga eremiterna, män och kvinnor som likt Johannes döparen sökte sig ut i öknen, är askesens pionjärer i den kristna traditionen. De lär oss att göra en skillnad mellan en asketisk handling och en moralisk handling.

I en moralisk värld förväntas en god handling utföras av alla, medan en dålig handling bör vara förbjuden för alla.

Den asketiska praktiken däremot innebär att man avstår från något som är gott för att växa i det som är godare. Målet med det vi gör är att vi ska bli dem vi är – inte att vi ska framstå som bättre än andra. Askesens pelare är därför insikten att allt är nåd. En insikt som utan en djupgående erfarenhet av svaghet förblir en abstraktion.

 

 

Den oansenliga fromheten

 

Ingenting är för smått eller för banalt i Guds ögon när det kommer till vad som har bäring på gott och ont, påminner Abraham Heschel.

Bibeln insisterar på att Gud bryr sig om livets trivialiteter. Det alldagliga. Den stora utmaningen ligger inte i att organisera storslagna händelser utan i hur vi förhåller oss i vardagens mångahanda, alltifrån våra val vid charkdisken till tröstebrevet vi kom för oss att posta till en medmänniska.

Det är i det anspråkslösa, det icke-heroiska, i den oansenliga fromheten och uppmärksamheten på bagatellerna som vi tillvänjer oss till Gud.

 

 

Anden ruvar över rutiner

 

Det är inte de inspirerade ögonblicken som formar ett helgat liv, utan de varaktiga rutinerna.

Att binda sig vid en ordning, ett iakttagande av vissa bruk, så som bön och gudstjänst på fasta tider och under bestämda former, är en rutin som vidgar hjärtat för Anden. Kroppen behöver disciplin och rutiner för att anden ska vara fri och spontan.

Och Anden väntar inte bara vid målet, när vi uppnått eller genomfört det vi eftersträvat, utan ruvar över vår strävan. Själva mödan att bege sig till kyrkan på den åttonde dagen – vägen dit – är en lovsång utan ord.

 

 

”Jag är med er”

 

”Se upp så att han inte plötsligt kommer och finner er sovande.” (Mark 13:36)

Sömn är en gåva, nödvändig för återhämtning. Men dåsighet kan vara ödesdiger, inte minst på vägarna.

När maningen till vaksamhet väcker rädsla, snarare än att skapa ett momentum, har vi sannolikt missförstått något väsentligt. Det är begripligt om evangeliernas ord och bilder om Kristi ankomst och tidens slut, som kan ge intryck av att han lämnat oss för att någon gång i framtiden komma tillbaka, skapar en viss oro. Men Jesus har inte lämnat oss. Han är alltid hos oss, precis som han lovat: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:20) Det är i honom vi lever, rör oss och är till.

Praktiker som gör oss uppmärksamma på Guds ständiga närvaro, väcker vår längtan att helt förenas med den medan vi ännu är på väg.

 

 

Varför tron allena tappar momentum

 

Gemensamt för alla former av fasta är att de definieras av handling. Fastan är en praktik, något vi gör; den lär oss att det är praktiker som formar vår tro, inte tvärtom.

I en tid och en kristen tradition (protestantisk) där många av oss bär på föreställningen – inte alltid medveten, men likväl ofta djupt rotad – att tro är lika med att ”tänka rätt” om Gud, är det inte underligt om vi förbryllas av att vår tro inte lämnar större avtryck i våra liv. Som antropologen Talal Asad har påpekat: “Otro är inte sällan följden av ‘obildade kroppar’ mer än av obelästa huvuden.” Det som gör att vi förlorar momentum i vårt andliga liv är inte oförmågan till kontemplation över de eviga tingen, snarare obeslutsamheten i köpcentrat.

Den abstrakta formeln ”tron allena” är inte till särskilt stor hjälp för den som undrar vad hen ska göra för att älska Gud och sin nästa bättre. De riktigt stora teologiska insikterna är inte åtkomliga i böcker, endast genom praktiker.

 

 

Julfastans första dag

 

Dagen före första advent avslutade vi läsningen av Uppenbarelseboken, som sträckt sig över en dryg månads tid, med att höra Jesus säga: ”Ja, jag kommer snart.” (Upp 22:20). Orden handlar inte bara om hans avsikt att komma vid en specifik historisk tidpunkt, utan – och framför allt – om den iver med vilken han kommer för att vara en del av våra liv här och nu.

Adventstiden är för mig och många det kristna årets mest livgivande period. En tid som sammanfattas i ett enda ord: Kom! Den handlar om honom som har kommit och som ska komma – men framför allt om honom som kommer.

Adventets ”kom” kan återskapa ett momentum i vårt andliga liv: den mänskliga existensen är inte bara en färd mot en Gud som väntar på oss, som ska komma en viss dag i en oviss framtid; det är en resa där parousin – uppryckandet till himlen – sker dagligen: i varje ögonblick kommer Kristus oss till mötes i vårt inre.

Vi ska under tiden fram till Kristi födelses fest reflektera över vad vi kan göra för att Kristi ankomst ska skapa ett momentum i våra liv.

 

 

Med början i Guds hus

 

Den kristna tron ger beredskap, eller borde göra det, att distansera sig från samhällets institutioner, medveten om att de står under Guds outgrundliga dom. Den kristne kan aldrig ge sitt oreserverade stöd åt politiska program eller officiella tolkningar av historien. Det vore att göra sig skyldig till samma form av avgudadyrkan som fick de tidiga kristna martyrerna att vägra bränna rökelse inför kejsarens bild.

Alla agendor och institutioner – politiska, kulturella, religiösa, ekonomiska, sociala – som befordrar makt och rikedom bär i sig fröet till sin egen undergång. När kyrkan identifierar sig med de mäktiga och framgångsrika, mer än med ”dessa mina minsta”, dröjer det inte länge förrän hon upphör att vara ”kyrka”. Hon mognar för den dom ”som börjar med Guds hus”.