”Ängslas inte, du åkerjord”

”Era söner och döttrar skall profetera” är ett av de oftast citerade bibelorden under pingsten. I vår tidebönsbok utgör de en del av ingången till såväl laudes som vesper under pingstnovenan. Orden är hämtade från ett längre avsnitt i Joelbokens andra kapitel, ett löfte som förkunnar hopp och återupprättelse. Där står bland annat:

Ängslas inte, du åkerjord,
utan jubla och gläd dig:
Herren har gjort stora verk.
Ängslas inte, ni markens djur:
utmarkens beten grönskar på nytt,
träden bär sin frukt,
fikonträdet och vinstocken ger rika skördar.

I Joels profetia tilltalas jorden och djuren innan profeten vänder sig till människorna. De förra behandlas som subjekt, inte objekt. Profeternas Gud är relationell och skapare av en värld där alla varelser står i ett förhållande till varandra. Jorden, de vilda djuren, träden, vinstocken – allt förutsätts stå i relation till Gud. Profeten ser hur de har kränkts, men också hur de ska befrias och upprättas till att blomstra och bära frukt så att de kan uppfylla sin bestämmelse. I denna beskrivning är hela naturen – inte bara människan – capax Dei, förmögen att rymma Gud med ett berömt uttryck från medeltidens teologer. Men alltför sällan uppmärksammas detta sammanhang när de verser som sedan följer citeras:

Det skall komma en tid
då jag utgjuter min ande över alla.
Era söner och döttrar skall profetera,
era gamla män skall ha drömmar,
era unga män se syner.
Också över slavar och slavinnor
skall jag då utgjuta min ande.

Upprättelsen av den icke-mänskliga skapelsen hör för profeten Joel samman med löftet om Anden. Sambandet mellan den fruktbärande jorden och utgjutelsen av helig Ande förstärktes dessutom genom att den högtid under vilken Anden gavs – pingsten – utgjorde kulmen på två skördefester i Israel, när man frambar förstlingsfrukten från såväl vete- som kornskörden. 

Både den mänskliga och den icke-mänskliga skapelsen omfattas av Andens pingst och Guds plan att återlösa världen. De hebreiska profeterna förkroppsligar Guds patos för allt levande. Pingsten är den händelse som gör kyrkan till ett folk som finns i världen för att i handling, hållning och ord inge hopp om en slutlig restaurering av hela skapelsen.



Fastebloggen önskar sina läsare en glad pingst. Veckan efter pingst, högtidens oktav, är fastefri. Måndagen den 8 juni inleds apostlafastan.

Varför ges den helige Ande?

Få händelser belyser så genomgripande skälet till pingstens framträdande plats i ortodox teologi, liturgi och spiritualitet, som Nicholas Motovilovs berömda berättelse om sitt möte med Serafim av Sarov år 1831. En historia som legat i glömska i långt mer än ett halvt sekel när den återfanns 1903 och då publicerades i sin helhet i en Moskvatidning.

Motovilov hade länge funderat över målet med det kristna livet. I sitt möte med staretsen får han svaret. ”Det verkliga målet med det kristna livet är att förvärva den helige Ande.”

Men vad betyder det?

”Den helige Andes nåd som gavs oss i det ögonblick vi döptes, lyser i våra hjärtan trots våra fall och trots det mörker som omger oss”, fortsätter fader Serafim. Nu får Motovilov vara med om något han aldrig skulle glömma, ett transfigurerat ögonblick. Han ser, med sina fysiska ögon, det gamle omfluten av ett bländande ljus. ”Föreställ dig själv solskivan mitt på dagen och i dess ljusaste del ansiktet av den man som talar med dig”, skriver han.

Pingsten definierad som det stilla ljuset i ansikten som talar starkare än ord. 

Ikonen skriven av Robin Johansson.

”En ingång i Guds hemlighet”

Den fest som kyrkan firade i går – mitt emellan påsk och pingst, och inte mindre viktig än någon av dessa – får en alldeles speciell innebörd i en tid när många av oss lever på distans i förhållande till gemenskapen med andra troende.

Himmelsfärdens innebörd är inte att närvaro ersätts av frånvaro, men att Jesus blir närvarande på ett nytt sätt. I det ljuset behöver vi förstå vad som annars kan verka besynnerligt: Lukasevangeliets skildring av hur lärjungarna uppfylls av glädje efter att Jesus lämnat dem. Det normala vid ett avsked är upplevelsen av saknad. Men här anar vi något annat.

Är de medvetna om att han som återvänt till Fadern nu är närvarande hos dem på ett nytt sätt, i en annan dimension av tillvaron? Molnet i vilket Jesus synligt försvinner för deras blick, påminner om det moln som sänkte sig över Jesus och de tre lärjungarna på Förklaringsberget, liksom om molnet som gick före Israels folk under ökenvandringen. Molnet är ett tecken på Guds närvaro. ”Det framställer Jesu försvinnande inte som en resa till stjärnorna, utan som en ingång i Guds hemlighet”, skriver Joseph Ratzinger. 

”Jag går bort och kommer till er igen”, hade Jesus sagt i sitt avskedstal i Johannesevangeliet. Himmelsfärden innebär uppfyllelsen av de orden. Jesus har inte försvunnit till en otillgänglig himmel där Gud har sin tron. Gud är inte rumslig, som vore han i ett rum, i ett fjärran kosmos, vid sidan av andra rum. ”Gud är här, Gud är överallt”. sa ökenfäderna.

Himmelsfärden är därför inte en händelse som ens för en tid skapar distans. När Jesus går till Fadern är han inte längre på ett enstaka ställe som före himmelsfärden, han är närvarande för alla. Hans ”bortgående” sammanfaller med hans ”kommande”, en ny och förblivande närhet.

Därför är kristendomen inte upptagen av tider och stunder, Jesus avvisar bestämt alla sådana spekulationer. Kristendom är samtid. Den kristna förkunnelsens specifika särdrag – med anledning av våra reflexioner om förkunnelsen under de gångna veckornas fastedagar – är att den gör Jesus Kristus samtida. Predikan är inte ett tal om Kristus, den är ett tal som håller blicken fri mot Gud i en ofta oförklarlig värld.

Bortom sentimentaliteten

Vad ska jag förkunna?

Profetens fråga hänger kvar i luften. Vad ska jag fylla min predikan med? Han får nu ytterligare ett spår att följa: Trösta, trösta mitt folk. (Jes 40:1)

Verklig tröst är ett grundackord i all trovärdig förkunnelse. Men tröst har blivit ett av de ord som kommit att betyda så mycket mindre än vad det borde göra. Att säga ”det är inte så farligt” eller ”det går över” är ingen tröst. Predikan är ingen klapp på axeln. Sentimentalitet och teologiska plattityder gör förkunnelsen till ett effektivt vaccin mot tron.

Åtskilliga kommentatorer har gjort iakttagelsen att en av de märkliga sakerna med dagens samhälle är att det på samma gång är obarmhärtigt och sentimentalt. Oförlåtande i många avseenden, och samtidigt emotionellt. Människor som arbetar inom hjälp- och biståndsorganisationer kan vittna om hur mycket lättare det är att få gåvogivandet att skjuta i höjden med hjälp av några bilder på lidande personer, än vad det är att få stöd för det långsiktiga arbetet för strukturella förändringar i dysfunktionella samhällen.

Orden i inledningen av Jesajabokens fyrtionde kapitel har inget av sentimentalitet över sig. Den tröst profeten talar om är något helt annat, den ger nytt mod:

– Säg åt dem att fångenskapen är över! Skulden är efterskänkt! Världen ligger öppen framför dig! 

Vi kan aldrig helt träda in i någon annans lidande, men det vi brister i empati eller likartade upplevelser kan vi kompensera med upp­märksamhet och närvaro. Verklig tröst kan bara komma från ett vittne som är berett att utsätta sig för den andres nöd. Därför säger trösten: ”Du är fri! Och om du inte är fri ska jag kämpa vid din sida för att du ska bli fri.” 

Det är något helt annat än en klapp på axeln.

Illusionen om odödlighet

”Vad ska jag förkunna?”

– Människan är som gräset. Förgänglig som blomman på ängen. (Jes 40:6)

Om det behövde förkunnas där och då, för ett folk på väg tillbaka från exil, hur mycket mer då inte i en kultur där illusionen om odödlighet har kommit att dominera den offentliga diskursen. Vi talar nu inte om enfalden hos vissa individer i Silicon Valley som på fullt allvar tror att vi kan leva för evigt om vi bara finner den rätta teknologin, utan om ett samhällsklimat där ingen någonsin erkänner sig ha begått ett misstag. 

Illusionen om vår ofelbarhet, att vi aldrig tar fel, att vi kan försäkra oss mot allt hotfullt, har dock fått sig en rejäl törn de senaste månaderna. Och likväl finns fortfarande politiska ledare som insisterar på att de aldrig gjort några misstag.

Minns att du är dödlig, förkunnar profeten. Säg med aposteln Paulus ”Jag står inför döden varje dag” (1 Kor 15:31). Därifrån öppnar evangeliet en port till evigt liv. Men vi kommer bara igenom porten om vi kränger av oss vår självrättfärdighet, den förklädda illusionen om odödlighet.

Allt kött är hö

I prologen till Jesajabokens andra del, med början i det fyrtionde kapitlet, brottas profeten med innehållet i sin predikan. Vad skall jag förkunna? Han får nu ett ”utkast” till sin predikan och vi ska här bara beröra dess inledning, lika slående i sin aktualitet då som nu:

Människan är som gräset. (Jes 40:6)

Existensens bräcklighet är predikans första punkt. Profeten måste påminna sina åhörare om att de är dödliga. Behöver han verkligen göra det? Han talar till ett folk vars historia, i omedelbar närtid, är fylld av förluster. De, om några, hade upplevt känslan av främlingskap, förtvivlan, övergivenhet. Och likväl behövde de, inför den nya framtid som väntade, bli påminda om hur sårbart allt det vi skapar och bygger upp är. Människan är som gräset.

Förkunnelsen av evangeliet – de goda nyheterna – börjar, paradoxalt nog, just där. Med insikten om våra begränsningar och vår bräcklighet. Vi är ändliga. Vi går mot döden. Alla våra planer och projekt är sköra. Att möta den insikten, utan panik och förnekelser, är vishetens början. 

Vad är predikan?

I vår bibelläsningsplan – lektionarium som det också kallas – följer vi sedan mer än tio år en ordning som har sitt ursprung i det norditalienska klostret i Bose. Av de tre dagliga läsningarna är en alltid hämtad från Gamla testamentet, och under tiden mellan påsk och pingst läser vi årligen valda stycken ur andra delen av Jesajaboken med början från kapitel 40. 

Denna del av Jesajas bok handlar om befrielsen från Babylon efter sjuttio år av exil för stora delar av Judafolket på 500-talet f Kr. Här finns avsnitt som utgör den hebreiska profetlitteraturens mest fulländade poesi, bland annat fyra sånger om Herrens lidande tjänare i vilka kyrkan igenkänt Kristusprofetior.

I inledningen av det fyrtionde kapitlet får profeten uppmaningen: Förkunna! Varpå han svarar: Vad ska jag förkunna?

Innan vi hör det svar frågeställaren får om vad han ska förkunna, kan det finnas skäl att fundera över vad det är att förkunna. Vad hör vi när vi lyssnar till en predikan? Predikan är inte undervisning eller vägledning i mer allmän mening, inte heller består den av anekdoter och personliga funderingar (”Jag tänker så här…”), allra minst av predikantens egna fascinerande upplevelser – det är det sista församlingen vill höra!

Predikan är ett rop ur djupen, något som måste ut. Predikanten måste tala, inte för att denne har betalt för att göra det, utan för att det är nödvändigt om vi ska förstå vilka vi är. Varför kallar du dig kristen? Vad betyder det för dig? Vi behöver predikan för att förstå vilka vi är i Kristus och varför vi finns i den här världen. En ny identitet kräver ett nytt språk.

Predikan är en akt av kommunikation där babblet – förbannelsen från Babel – är ersatt av ett språk som skänker transparens – klarhet – åt livet och tillvaron. Inte för att det är ett särskilt fromt eller högstämt språk, men för att det är ett förkroppsligat tal om Gud. Ett rop – inte nödvändigtvis högljutt och framför allt inte konstlat – som förmedlar ett ord som uppstått i predikantens innersta i dialog med Gud under umgänget med de bibliska texterna.

Mer än en predikant har ibland frestats tänka att livet skulle vara betydligt enklare om han eller hon inte behövde predika. Det blev i stället svårare. Att stänga inne ropet – som profeten Jeremia försökte göra – blir i längden outhärdligt. Det ord predikanten fått att förkunna kan vara farligt att yttra, men ännu farligare att svälja.

”Och allt ska bli väl”

När pesten härjade i Europa på 1300-talet, och hungersnöden i dess spår, höjde en kvinna i den engelska staden Norwich sin röst på tvärs mot alla domedagsstämningar. Hälften av stadens invånare hade avlidit i epidemin. Från den cell där hon levde som eremit ropade Julian av Norwich då ut vad hon i en av sina visioner hört Jesus säga: Jag vill göra allt väl, jag ska göra allt väl, jag kommer att göra allt väl och jag kan göra allt väl

De orden har blivit de mest berömda i Julians författarskap, själva kärnan i hennes teologi. Thomas Merton kallade Julian av Norwich en av kyrkans främsta teologer. Tillsammans med en serie bibliska kvinnor – Mirjam, Deborah, Maria – stämde hon upp en hoppets hymn som trotsade likgiltighet och misströstan. 

Den profetiska poesin ser en läkt och försonad värld i annalkande. Långsamt skapar den en habitus i själen, ett tillstånd av förtröstan, som i tider av kris ger ett mellanrum till vårt omättliga behov av information. Den hjälper oss att lägga åt sidan alla rapporter som vi utväxlar för att ge sken av kontroll. 

Så länge det finns några, om så bara en liten rest, som till den grad låtit sig formas av det goda, det sköna, det sanna att de inte upphör att sjunga sången om att ”allt ska bli väl”, kommer hoppet att växa med oss, tills det blir ingrott i själen. 

Frid i ångestnatten

I kloster över hela världen möter man varje kväll natten genom att vid completoriets avslutning sjunga Salve Regina. Det är en bön som frambärs i medvetande om det mörker som lägrar sig över mänskligheten och inger fruktan för att allt är förlorat. 

I denna bön frambär klostren sin förbön för alla som vandrar genom ”tåredalen med suckar och klagan”; för ”Evas förskingrade söner”, att de ska få se Guds moders tröstande ansikte ”som ger frid i ångestnatten”, och att hon, ”moder till all barmhärtighet”, låter oss ”skåda Jesus” i varje prövning.

Den latinska bönen Salve Regina, lyder i sin helhet:

Himlarnas Drottning, moder till all barmhärtighet,
moder till livet, hoppet, hjärtats glädje.
Kvalda vi ropar, Evas förskingrade söner.
Här är tåredalen med suckar och klagan,
och långt är till Paradiset.
I din himmel bed med oss på Jorden.
Låt oss se ditt ansiktes ljus som ger oss frid i ångestnatten.
Maria, högt benådad. När vår landsflykt ändas,
låt oss då skåda Jesus som Du gav oss.
O ringhet, o höghet, o Guds moder, jungfru Maria.

(Svensk översättning av Olov Hartman)

Hur länge?

Nedstängningen av samhällen över hela världen just nu – i många fall lika radikala som i den nordafrikanska staden Oran i Albert Camus roman Pesten – har lämnat många av oss med en plågsam upptäckt: Vi har glömt hur man gör för att bli stilla. Att frivilligt stanna upp har blivit i stort sett omöjligt i vår västerländska kultur. Inte ens när vi har semester gör vi det. Och inte heller klostren tycks längre vara undantag. Som trappistmunken Mauro-Giuseppe Lepori skriver i senaste numret av The Tablet: ”Vi munkar och nunnor har blivit lika vana som alla andra att rusa omkring, ständigt upptagna av kommande projekt.” Endast ovälkomna olyckshändelser kan förmå oss att hejda oss i det oavbrutna jagandet efter att få ut mer av livet – också av det andliga livet, om vi är kristna.

Men nu har alla våra projekt och planer, allt det vi bokat in i våra almanackor, alla konferenser, retreater, symposier, resor – till och med gudstjänster – skjutits på framtiden. Gud vet för hur länge, men låter inte oss veta.

Sålunda är den oftast upprepade frågan till experter av olika slag i dessa dagar: Hur länge? Frågan frilägger ett typiskt drag i samtiden: Ovanan vid att något tar tid. Ibland lång tid. Och därmed ovanan vid att stanna upp och bli stilla. Pandemin inskränker vår frihet, det vill säga friheten att alltid ha mycket att välja mellan. Friheten att välja det som återger livet en större integritet visar sig däremot öka. 

I ett berömt ord i Psaltaren 46 inbjuder Herren oss att bli stilla för att möta honom. Men det mötet, för att inte bli flyktigt, förutsätter tid. Lång-tid-i-stillhet. Så lång att tilliten hinner fördjupas till honom som alltid säger i stormarna: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” (Matt 14:27)