Kärlekens källa

 

”Guds rike är snart hos er”, säger Jesus i evangeliet när vi i dag firar evangelisten Lukas (Luk 10:9).

Med de orden förebådar Jesus Andens ankomst i världen. ”Guds rike är rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande.” (Rom 14:17) Lukas framhåller tydligare än de övriga evangelisterna den helige Andes hemlighet i Jesu liv, och när han tecknar ner det första avsnittet i kyrkans historia, Apostlagärningarna, får den karaktären av en biografi över den helige Ande.

Andens hemlighet är dold i det kristna namnet. Lukas är den förste som berättar att de Jesustroende började kallas ”kristna”. Kristen – av grekiskans Christos och hebreiskans Messias – har innebörden ”Andebärare”. Hur märks det att någon är bärare av den helige Ande? Andens initierar en rörelse i oss, drar oss ut ur oss själva och in i Guds vänskap, i den Kärlekens källa som är Sonens vänskap med sin Fader.

Den som vistas vid den källan, och dricker ur den, blir själv en källa. Den kristnes kallelse i världen: att vara en källa som röjer Guds kärlek, en källa där Gud själv släcker sin törst. Därför ber vi i mässan på evangelisten Lukas festdag:

Herre, vår Gud, Du utvalde den helige Lukas
att röja din kärlek till de fattiga.
Låt oss som med stolthet bär det kristna namnet,
hålla ut i bön med ett hjärta och en själ,
och låt alla folk se din frälsning.

 

 

En kontemplativ blick

 

När vi vänder oss till Gud utan tanke på egen vinning får vi hjälp att se realistiskt på våra begär och fantasier, så att vi kan tämja den.

Så avtäcks ett ansikte format av kontemplation. Med en blick som ”älskar människorna som människor”, med Augustinus ord, och inte för vad de lovat oss eller kan ge av trygghet och bekräftelse. Och som ser den skapade verkligheten sådan den är inför Gud, utan att vilja utnyttja eller behärska över den.

 

 

De feta och de magra

 

Med starka metaforer ger profeten Hesekiel i dagens gammaltestamentliga läsning uttryck för Guds patos för de förfördelade, de förskingrade, alla de som trängts ut i marginalerna.

Så säger Herren till fåren: ”Jag skall själv skipa rättvisa mellan de feta och de magra fåren. Ni knuffar de svaga med bog och länd, ni stångar dem tills ni har trängt bort dem. Men jag skall rädda mina får, så att de aldrig mer blir till byte. Jag kall skipa rättvisa bland fåren.”

Sådana är profeterna: med blicken avläser de sin samtid på samma gång som de har örat vänt mot Gud. Med precision ställer de diagnos eftersom de vet vad som inte är förhandlingsbart om vi vill leva i harmoni med varandra och den värld Gud skapat.

 

 

Yom Kippur

 

I går kväll inleddes Yom Kippur. Den stora försoningsdagen är årets största och viktigaste andliga högtid i judisk tradition, med en strikt 25-timmarsfasta, något som en majoritet av judar än i dag iakttar.

Yom Kippur, som föregriper Stora fredagen i Kristi påsk, instiftades under Israels folks ökenvandring och kom därefter att bli den enda dag på året då översteprästen gick in i det allra heligaste för att försona folket med Gud.

I solidaritet med våra judiska syskon firar vi eukaristi i den orientaliska riten i Vasakyrkan i Göteborg i kväll med läsning ur bland annat Tredje Moseboken 16. Försoningsdagen är en påminnelse om Guds helighet och syndens allvar. Ingen känner en sådan glädje över försoningen som den som darrat inför synden.

 

 

Den fruktbara skammen

 

Det sägs ofta att skam inte är en konstruktiv känsla för att få till förändring. Men hur ofta är det påståendet ett sätt att smita från skulden?

”Skammen är livsnödvändig”, skriver Margit Richter i en krönika i gårdagens Svenska Dagbladet. ”En emotionellt vuxen människa flyr inte skammen, utan undersöker den: Är känslan rimlig?”

När den hamnar snett kan skammen förvisso få ödesdigra konsekvenser. Men rätt använd leder den till att man korrigerar sitt beteende. Margit Richter skriver: ”Skammen över att, av ren bekvämlighet, äta djur har fått mig att låta bli. Skammen över att flyga till Berlin fick mig nyligen att hellre trängas i tolv timmar på bland annat danska tåg. Skammen över att frossa i kommande generationers allt mer krympande tillgångar har fått mig att sluta konsumera annat än det mest nödvändiga.”

Den skam som kan härledas till skuld har samma uppgift som smärtan: den varslar om något som behöver botas. Bikten är i den kristna själavården en läkande plats för bot och en ny början.

 

 

“Lär mig att din börda är lätt”

 

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.

Den tunga bördan: självrättfärdigandet.

Den lätta bördan: självförglömmelsen.

 

 

“Bortom allt tvivel”

 

För femte gången i sin historia har den ansedda amerikanska tidskriften Time – grundad 1923 – i sitt nyss utkomna nummer ägnat varje sida i tidskriften, från första till sista, åt ett enda tema: jordens överlevnad i ljuset av klimathotet.

För Time är det en dygd att låta olika röster komma till tals, och en rad perspektiv speglas och debatteras också i detta nummer, inte minst hur vi bäst kan lindra effekterna av den globala uppvärmningen. Det är bara en sak man inte ger något utrymme åt: klimatförnekelse. Att effekterna av klimatförändringarna är verkliga är i dag bortom allt tvivel, skriver Times chefredaktör Edward Felsenthal och konstaterar: ”The science on global warming is settled. There isn’t another side, and there isn’t another moment.”

Och vad ska kyrkan göra? I den globala kris vi nu genomgår är det inte kyrkans sak att ta forskar­nas och politikernas roll, hon har inte kompetens att fastslå vilka konkreta åtgärder som den ena eller andra ökningen av jordens temperatur kräver. Hennes kallelse är att teckna visionen av jorden och dess framtid, att vara en guide till glädjen i ett enklare liv, där principen går före profiten, och uppoffringen blir lika lätt och otvungen som varje handling driven av kärlek.

 

 

När slöjan faller

 

Ur dagens läsning från profeten Hesekiel:

Ett talesätt uppstod om dem som hamnat i exil: ”De är långt borta från Herren.” (11:15) Men i Babylon fick dessa människor lära sig ett nytt sätt att tänka: Där vi är, där är Jerusalem. Herren bekräftar: ”Jag har varit något av en helgedom för dem i de länder där de befinner sig.” (11:16)

När slöjan faller och människan blir seende är hela skapelsen transparent för hennes blick. Guds närvaro genomtränger alla ting. Med böneorden inför denna dag i morgonens laudes: Din skaparkraft finns i allt som är till, allt som lever genomströmmas av ditt liv.

Ingen är långt borta från Herren. Gud är här, Gud är överallt. Men han bor där han blir insläppt.

 

 

Bibelläsningens Kristusnycklar

 

När Dietrich Bonhoeffer under en period hade läst mer i det Gamla testamentet än i det Nya, kommenterar han: ”Den som alltför snabbt vill tro och känna nytestamentligt är, som jag ser det, ingen kristen.”

I läsningen av Hesekiels bok blir det redan från början tydligt vad Augustinus menar när han säger att ”Nya testamentet ligger dolt i det Gamla och Gamla testamentet ligger öppet i det nya”. Hesekiel inleder med att berätta hur han under ”det trettionde året” såg en syn när ”himlen öppnades”. Vad döljer sig här? Gregorius den Store skriver på 500-talet: i sitt trettionde år blev Kristus döpt och himlen öppnades över honom.

I den skildring som därefter följer i Hesekiels första kapitel av fyra varelser ”med ansikten och vingar” ser många av kyrkofäderna de fyra evangelisterna symboliserade, något som senare kommit att gestaltas i konsten: människan är Matteus därför att han inleder sitt evangelium med Jesu släkttavla, lejonet är Markus vars evangelium inleds med ropet i öknen, oxen är Lukas ”eftersom han börjar med ett offer”, som Gregorius uttrycker det, och örnen är Johannes som ”sträcker sig mot djupen i Guds väsen”.

På samma gång identifierar fäderna Kristus i de fyra varelserna: han blev en människa genom inkarnationen, en oxe på korset, ett lejon i uppståndelsen och en örn i himmelsfärden.

 

 

Profet i hopplösa tider

 

I vårt lektionarium har vi den här veckan inlett läsningen från profeten Hesekiels bok, en av de tre stora skriftprofeterna i Gamla testamentet tillsammans med Jesaja och Jeremia. Med sina spektakulära symbolhandlingar och visioner är det den mest dramatiska av Bibelns profetböcker.

Hesekiel hör till det hebreiska folkets exilprofeter. Han är samtida med Jeremia, men till skillnad från denne var han bland de judar som deporterades från Jerusalem till Babylon. Efter fem år i exil, år 593 f Kr, inleder han sin profetiska verksamhet i Babylon, och sin sista daterade profetia frambär han år 571 f Kr.

Hesekiel, som både var både präst och profet, och därtill gift, lever i en övergångstid. Han har ena foten i den period av självständighet för Juda rike som nu är på väg att kollapsa, och den andra i exilepokens förstämning där folket saknar det stöd för sin tro som de traditionella religiösa institutionerna hade inneburit. I Hesekiels bok hör vi den uppgivenhet som är på väg att få dessa människor att acceptera status quo: ”Vårt hopp är ute, vi är förlorade.” (37:11)

Utmaningen för Hesekiel är att med ett delvis nytt profetiskt språk återge folket hoppet om en framtid. Ett crescendo når profetboken i det trettiosjunde kapitlets ”påskprofetia”, där Hesekiel trotsar jämmern genom att förutspå en kommande uppståndelse: ”Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem.” (37:12)

”I eländets mitt står den klarsynte och jublar av hopp”, skriver författaren Alva Dahl.

Profeten Hesekiel är denne klarsynte.