Anastasia – “Gud står upp!”

Kristi lidandes historia igenkändes tidigt av kyrkan i Psaltarens passionspsalmer, såsom den tjugoandra och den åttioåttonde som vi sett närmare på under årets passionstid. Men hur är det med uppståndelsen? Var såg man den dold i psalmerna?

Mot slutet av 840-talet framställdes i Konstantinopel tre psalterier, gudstjänstböcker som innehöll den grekiska översättningen av Psaltaren, där enstaka verser i psalmerna var illustrerade. Bilderna visar hur vissa psalmer i den tidiga kyrkan tolkades i ljuset av uppståndelsen och därmed fick rollen som påskprofetior i liturgin. De tre kända psalterierna, som alltså användes i gudstjänstlivet i kyrkorna i Konstatinopel, finns alla bevarade. Ett av dem på historiska museet vid Röda torget i Moskva, ett på Nationalbiblioteket i Paris och det tredje i Pantokratorklostret på Athos.

I de tre psalterierna är sammanlagt nio psaltarverser illustrerade med uppståndelsemotiv, ofta tillsammans med rubriken Anastasia, det grekiska ordet för uppståndelse. Det visar hur den tidiga kyrkan inte bara såg Kristi lidande och död, utan också hans uppståndelse förebådad i Psaltaren. Flera av dessa verser innehåller i Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla testamentet, uttryck som har sin rot i ordet anastemi, som används om uppståndelsen i Nya testamentet. De översätts då vanligen med ”stå upp”.

Denna innebörd av ”uppståndelse” i Psaltaren har dock gått förlorad i den senaste svenska bibelöversättningen. Istället för ”stå upp”, med vilket 1917 års bibel översätter grekiskans anastemi i Psaltaren, har Bibel 2000 i valt uttrycket ”grip in” eller “reser sig”. Ett av flera exempel är Psalm 68:2. I Bibel 2000 läser vi: ”Gud reser sig, hans fiender skingras, hans motståndare flyr undan.” Medan 1917 års bibel har följande översättning: ”Gud står upp; hans fiender varda förskingrade, och de som hata honom fly för hans ansikte.” Översättningen ”Gud reser sig” behöver inte vara fel, men uppståndelsemotivet framträder långt ifrån lika tydligt som i orden ”Gud står upp”.

Ingen bild fångar evangeliets universalitet lika dramatiskt och omvälvande som påskens stora uppståndelseikon i östkyrkan, ofta kallad Anastasia. Inget annat motiv är heller så troget den framtidsvision som tecknas av hebreiska profeter som Mika och Jesaja av en värld i universell fred. Eller den tro som förkunnas av en nytestamentlig apostel som Paulus om hur Kristi uppståndelse till sist sväljer all död och ondska så ”att Gud blir allt, överallt”. (1 Kor 15:28)

I flera psalterier från 1000-talet, som i sin tur bygger på de tre tidigare nämnda liturgiböckerna från 800-talet, illustreras Psaltaren 107 med en bild som föreställer Kristi uppståndelse. I ett av dessa psalterier, bevarat i Vatikanbiblioteket och daterat till 1095, syns Kristus överst i bilden i en mandorla, han håller en bokrulle i sin vänstra hand, och griper om Adams handled med sin högra hand. Därefter, i denna unika avbildning, griper Adam om Evas hand, som i sin tur tar Abels hand. Allt i en uppåtstigande dans. Längst upp i bilden finns texten från vers 15–16 i Psaltaren 107:

De skall tacka Herren för hans godhet,
hans underbara gärningar mot människor.
Han krossar kopparportarna,
järnbommarna slår han sönder.

I uppståndelsens ljus tolkar alltså ikonmotivet Psalm 107 som ett firande av segern över dödsriket, dess portar är krossade och den syndfulla mänsklighetens befrias. Triumfen över döden framställs som en dans!

Uppståndelsens mål är hela skapelsens slutliga förvandling. Historien sträcker sig mot novum ultimum, alltings nyskapelse genom den Gud som i Kristus nedtrampat döden, för att vi ”en dag ska kunna sjunga tillsammans att med döden kan man besegra döden”, som den grekiske teologen Christos Yannaras uttrycker det. Allt är vänt mot den kosmiska förvandlingen. 

                                      


Fastebloggen gör uppehåll under påsktiden och återkommer på apostlafastans första dag, den 1 juni. Glad påsk!


Vara där han är

Jag står vid dödsrikets rand … Du har drivit bort mina förtrogna … mitt lidande gör blicken skum.

I dag kan vi inte undgå Kristusprofetian i den åttioåttonde psalmen. Och det råder heller ingen tvekan om vem Jesus refererar sitt lidande till: ”Du låter dina bränningar slå över mig …”.

Kan Jesu förhållningssätt i sitt lidande ge oss vägledning i vårt? Innebär dessa böner att psalmisten – Kristus – menar att Gud ligger bakom det som drabbat dem? Inte nödvändigtvis. Men här möter vi en andlig och teologisk tradition – det hebreiska folkets – med en självklar tro att allt har sin början och sitt slut i Gud. Inte ens en sparv faller till marken utanför Gud blick, som Jesus säger. Och om Gud ser, måste han väl också ställas till svars? ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?”

Långfredagen är inte en dag för Jobs vänner, beskäftigt upptagna av att hitta en förklaring till andras lidande. Det är en dag som inbjuder oss att stå kvar vid korset, inför ett ogenomträngligt mysterium, och avvisa frestelsen att ”försöka förstå”. Viktigare än att förstå är att vara där Jesus är. Som vi hörde honom säga i sitt avskedstal i går kväll: Jag vill att ”ni skall vara där jag är” (Joh 14:3). Att vara där han är kan någon gång vara att dela hans övergivenhet och död. Men är vi där han är – han som säger ”Jag är i Fadern och Fadern i mig” (Joh 14:11) – då kan döden inte hålla oss i sitt grepp ens när den inträffar. ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen.” (Matt 10:28) Eller med munkfadern Aimilianos ord: ”Verkligt fria blir vi först när vi ger upp tanken på att befrias från lidandet, eftersom sann frihet och sant liv kommer ur en rätt förhållande till Gud.” 

I sin bok Psalms and the Life of Faith kommenterar arkimandrit Aimilianos, som i många år var igumen för Panteleimonklostret på Athos, vad som kan tyckas förvånande: hur bedjaren i psalm 88 vänder sig till Gud trots att han inte förväntar något från Gud. Inte minsta antydan till en väntande befrielse, läkedom eller frälsning går att skönja i denna långfredagspsalm. ”Likväl förblir kommunikationen med Gud obruten ända till slutet”, skriver arkimandrit Aimilianos. Precis som mellan Sonen och Fadern på korset. ”Trots att han inte ser så mycket som en glimt av himmelriket, förblir Gud allt för honom, den han igen och igen vänder sig till.” Det enda som betyder något, för psalmisten och för Jesus, är att vara där Gud är.

Aimilianos av Panteleimon betonar att en psalm som denna kräver ett stort mått av insikt och urskillning. Varken psykologiska, sociologiska eller filosofiska analyser eller teorier kan hjälpa oss att tränga in i dess djupare mening: ”Först i det ögonblick vi accepterar döden, kan vi ta emot livet.” 

Sätter Athosmunken här ord på långfredagens avgörande hemlighet? Psalm 88 har en självklar plats i kyrkans gudstjänst denna dag. I den ortodoxa liturgin beds den alltid under långfredagens aftongudstjänst. I Ekumeniska Kommunitetens tidegärd ber vi den i dag i completoriet. Denna kväll, när Jesu döda kropp tagits ned från korset och lagts i en grav, skildrar den åttioåttonde psalmen inte bara diktarens historia i antikens Israel. Vi hör Kristi röst. Du har störtat mig ner i graven, i det mörkaste djupet. Hör vi också vår egen? Mänsklighetens?

Psalm 88 rymmer varje själs historia. Och om inte min egen existentiella position är vid ”dödsrikets rand” just nu, kan psalmen hjälpa mig till djupare medkänsla med dem som befinner sig där. Psaltaren kallar oss att göra den andres smärta till vår egen, att be för dem som plågas av ångest, som famlar i livets labyrint – i synnerhet de som inte själva ber. Det är också att ”vara där han är”.

På vems sida?

Klagopsalmer som den tjugoandra och åttioåttonde i Psaltaren har inte syftet att på ett fromt sätt ge mening åt vårt eget lidande (även om de också kan vägleda oss till att se det i ett nytt ljus). Uppmärksammar vi dem främst för att de tilltalar vår svaghet för smärta och utsatthet, är det möjligt att de inte längre har så mycket med Jesu kors att göra. Om de däremot hjälper oss att känna igen den korsfäste bland dem som ställts utanför av den här världens maktsystem – såsom Jesus ställdes utanför de rättroendes led och till sist korsfästes utanför staden – kan de föra oss längre in i Kristi närvaro. 

Allvarligt talat: skulle vi ställt oss på Jesu sida eller på Kajafas sida i den rättegång som utspelades på översteprästens gård inför påsken? Om vi är säkra på svaret – så som Petrus var – är det inte osannolikt att våra sympatier i själva verket skulle hamnat hos Kajafas. Alla de ord och fraser han använde för att utesluta Jesus var välbekanta, hämtade från ”Guds ord”.

Så länge vi förhåller oss till trons stora ord som om de är något vi förfogar över, är det mycket troligt att vi kommer att bli provocerade, rentav skräckslagna, om vi verkligen ställs inför den verklighet orden står för. Ungefär som de människor i Jesu liknelse om fåren och getterna i Matteusevangeliet, som inte kunde förstå att allt det de talat sig så varma för, inte hade med sanningen att göra – trots att de kunde sin trosbekännelse framlänges och baklänges.

”När vi använder det kristna språket som om det vore slutdefinierat, reduceras språket lätt till ett tillhygge i debatter där vi delar in varandra i kategorier”, skriver Rowan Williams. Bibeln blir en bastion från vilken vi försvarar vår position och korrigerar andra. Men de bibliska texterna och det kristna språket har i grunden bara en enda uppgift: att driva oss in i Guds närvaro och hålla oss kvar där. Om vi tillåter dem att göra det, kan det visa sig att vi upptäcker sådant hos oss själva som gör oss förkrossade. Och därmed betydligt mindre säkra och benägna att bedöma andra.

Kanske är det här Psaltaren kan visa sin lika omskakande som omskapande kraft. Om vi bereder utrymme i vårt inre för psalmernas bistra böner i poesins form, kan de öppna djup inom oss som låter oss igenkänna Jesus inte bara i talet om korset, men i de människor och erfarenheter där Jesus dagligen blir korsfäst. 

Hexapsalmos

En svit av sex psaltarpsalmer beds varje dag innan gryningen i den ortodoxa morgonbönen. Dessa går rätt och slätt under namnet ”de sex psalmerna”, Hexapsalmos på grekiska. De är psalm 3, 38, 63, 88, 103 och 143. Just i den ordningen följer de på varandra i liturgin, sammanflätade till en helhet. Samma sex psalmer varje morgon.

De sex psalmerna utgör ett panorama över det mänskliga livet. Här finns hela skalan av stämningar och erfarenheter i en kristen människas liv, alltifrån översvallande glädje och intensiv längtan till djupaste sorg, frustration och förtvivlan. Under Hexapsalmos, som utgör en av de viktigaste delarna av den dagliga ortodoxa tidebönen, släcks ofta ljusen i kyrkan för att bidra till större stillhet och koncentration. I halvmörker beds de sex psalmerna, vilket bland annat symboliserar den natt då Jesus föddes, säger liturgiböckerna. 

Halvvägs genom liturgin kommer man till Psalm 88, den svårmodigaste och tyngsta av dem alla, diktad ur djupaste desperation. Från första till sista stavelsen ljuder en klagande, entonig smärta. Mörkret i rummet är nu på sin plats; inget ljus tränger igenom i denna psaltarpsalm. I samma stund som den börjar läsas lämnar prästen altaret och går och ställer sig framför den stora Kristusikonen, eller ikonostasens kungsport, där han tyst ber 12 utvalda böner medan recitationen av psalmen fortsätter bland de troende. I det ögonblicket symboliserar prästen Kristus, som när han hör mänsklighetens förtvivlade rop lämnar sin himmelska tron för att rädda oss och dela det lidande som Psalm 88 visualiserar. De böner prästen ber tyst är böner för de troende som deltar i gudstjänsten, att deras synder ska bli förlåtna, att de ska bli bevarade i tron, att deras kärlek ska vara uppriktig, att deras arbete ska bli välsignat och att de ska bli värdiga himmelriket.

När denna psalm, med sin utpräglade långfredagskaraktär, beds som en del av kyrkans Hexapsalmos sätts den in i påskens sammanhang. Den slutar i fullständig förtvivlan. Långfredagen saknar allt hopp. När ”katastrof på katastrof” har inträffat och Guds son är död bland de döda, har alla framtidslöften havererat. I en nedsläckt kyrka är Psalm 88 en klagosång från en nedsläckt värld. Och den måste få vara det. Flykten in i förnekelse är en farlig terapi. De sånger däremot som frilägger smärtan utgör första steget på väg mot helande. Men för den som inte ger röst åt sin smärta, och inte heller vill delta i andras smärta, kommer aldrig någon påskdag. 

Därför kan Psalm 88, den mest tröstlösa av alla i Psaltaren, just genom att den undviker att skynda förbi det outhärdliga, öppna en väg till tröst. När den i liturgins Hexapsalmos följs av Psalm 103, är det lika oväntat och överrumplande som att finna en tom grav just innan solen går upp.

”Fri först bland de döda”

Att läsa Psalm 88 är som att se en människa dö. ”Jag står vid dödsrikets rand … fasorna gör mig till intet.” (v 4, 17) Men medan psalmisten, skuggad av döden, ropar desperat till Gud om räddning, drar sig Gud tillbaka i sin tystnad. Än mer höljd i sin outgrundlighets moln. 

I nästa vers hör vi: ”Jag räknas till dem som lagts i graven.” Nu är det som att vi slår följe med någon som inte bara står vid dödens port, men är förlorad i helvetets labyrinter. Bortom allt hopp, utom räddning. Han är ”lik de fallna som vilar i graven, dessa som du inte längre minns, som inte längre nås av din hand” (v 6). Ingen katastrof kan vara större än att vara fullständigt bortglömd, förskjuten för alltid, utom räckhåll för Guds hand. Om inte ens Gud minns dessa döda, vem ska då återkalla minnet av dem? 

Är det alls möjligt att fortsätta kalla Gud ”min Gud” när man inte får minsta reaktion från den man riktar sin bön till? Det är i sig provocerande. Den Gud vars tystnad känns som ett hån, envisas psalmisten likväl med att kalla min Gud. I antikens Israel kunde man inte föreställa sig att Gud inte hörde. Därför var Guds tystnad också ett slags svar, ett tecken, men inte på att Gud är oförmögen eller ovillig att höra. 

Just när psalmistens steg tonar bort i Hades uppfångar vi ropet: ”Jag är som en man utan livskraft, en som är fri först bland de döda.* (v 5–6)

En som är fri först bland de döda. Vad betyder de märkliga orden? De är mångbottnade, men för kyrkofäderna rymde även denna rad i psalmistens poesi en profetia. De syftar till Kristus som säger om sitt liv: ”Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja.” (Joh 10:18) Av fri vilja dör Jesus, han överlämnar sig åt döden snarare än blir överlämnad. Genom denna frivilliga död uppenbaras Guds härlighet. Bland de döda i dödsriket är han fri, eftersom ingen kan beslå honom med synd, och han kan därför ”befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv” (Heb 2:15). 

Därmed blir orden även en profetia om den som, likt psalmisten i Psalm 88, aldrig befriades från sitt elände i det här livet: I Kristus, genom hans påsk, blev hon ”fri först bland de döda”.


* Uttrycket i vers 6, ”en som är fri först bland de döda”, återgivet i just den formen i Septuaginta, den grekiska översättningen av Psaltaren, har i Bibel 2000 fått en annan formulering. I Ekumeniska Kommunitetens tidebönsböcker har dock uttrycket behållits med Svenska Bibelsällskapets medgivande.

”I det mörkaste djupet”

Bland Psaltarens klagopsalmer finns en som utmärker sig genom sin fullständiga frånvaro av hopp. Tre gånger ber Jesus i Getsemane att den kalk som väntar ska gå förbi honom. Tre gånger ropar psalmisten i Psalm 88 till Gud ur djupaste förtvivlan. Varken Jesus eller psalmisten – är de en och samma? – blir bönhörda.

Psaltaren 88, som hör till completoriet under hela passionstiden, har många drag gemensamma med andra klagopsalmer. Med ett undantag: här förblir bönens obesvarad ända till slutet. Inte minsta strimma av ljus tränger igenom. Det gör den till långfredagspsalmen framför andra. En psalm som svarar mot Kristi kenosis, Guds sons totala utblottelse i vilken Jesus delar misären på den mänskliga tillvarons botten: ”Fasorna gör mig till intet, de sluter sig om mig som vatten, de omger mig ständigt” (v 17–18).

I nästan alla klagopsalmer får bedjaren någon form av svar eller tecken. Gud ger sig till känna, låter sig bevekas, skingrar till sist mörkret. Som i Psalm 22 som inleds på liknande sätt som Psalm 88, med ropet till den frånvarande Guden, men slutar med orden ”ty du grep in”. Ord som tar oss till den tomma graven. I den åttioåttonde psalmen infinner sig aldrig någon påskdag. Gud förblir tyst rakt igenom denna tröstlösa litania. Psalmisten förblir ”vid dödsrikets rand” (v 4), ”i det mörkaste djupet” (v 7), bland dem ”som inte längre nås av din hand” (v 6) Bedjaren får inget tecken på Guds närvaro och omsorg. Han har nått vägs ände: ”Jag är inspärrad, jag kan inte komma ut” (v 9).

Inför Guds tystnad är det frestande att låta bönen övergå i ett sökande efter förklaringar. Har jag syndat som drabbas av detta elände? Är det Guds vilja att jag ska lida? Finns det någon mening med det som övergår mig? Har djävulen fått tillåtelse att plåga mig? Att låta sig upptas av lidandets frågor i ett försök att finna svar kan rentav vara mer intellektuellt tillfredsställande, men är alltid ett ofruktbart sidospår. Det oförklarliga låter sig inte förklaras. Om något är en akt av tro, är det att hålla ut i enträgen bön även när bönen inte ger något ”utbyte”. Ingen tröst för själen, ingen existentiell öppning. Bara en envis obestridlighet mitt i mörkret: “Dock är du den Helige.” (Ps 22:4) Som i den norske prästen och diktaren Peter Dass psalm från 1700-talet:

Gud er Gud, om alle land lå øde,
Gud er Gud, om alle mann var døde.

Från klagan till tacksägelse

I Psalm 22 rör sig bedjaren mellan klaganbegäran och tacksägelse. Tre sidor av bönen som är karaktäristiska för hela Psaltaren.

Psaltaren använder drastiska metaforer för den utsatthet som genererar klagan: människan befinner sig i ”dödsriket”, i ”fördärvets grop”, hon har lagts ”i graven”. Uttryck som kan syfta på sjukdom, fångenskap, socialt utanförskap eller andra former av förkastelse eller stigmatisering. Gud upplevs som frånvarande och opålitlig. 

Inom judisk fromhet uppfattas aldrig upprörda protester riktade mot Gud som otro. Den klagande människan vägrar foglig tystnad och undergiven resignation. När klagan övergår i begäran insisterar hon på att Gud ska behandla henne annorlunda än vad hon upplever att han gör. Precis som vi upprepade gånger hör Jeremia göra i sin förbön för folket. Och när Gud griper in svarar människan med tacksägelse.

Alla dessa dimensioner är närvarande i den majestätiska tjugoandra psalmen i Psaltaren, det lidande Israels stora psalm. Klagan: ”Min mun är torr som en lerskärva, tungan klibbar vid gommen” (vers 16). Begäran: “Rädda mig undan svärdet, mitt liv ur hundarnas våld” (vers 21). Tacksägelse, när Gud griper in: ”Du är källan till min lovsång i den stora tempelskaran” (vers 26).

Den oförstörbara enheten

När kyrkofäderna läser om hur man delar upp Jesu kläder mellan sig, ser de också en annan innebörd dold i berättelsen: den sömlösa livklädnaden, som inte heller soldaterna ville skära sänder, är en bild av kyrkans oförstörbara enhet. Den enhet som översteprästen Jesus bad om kvällen före sitt lidande. I handlingen under korset framträder på nytt det inträngande budskapet om de troendes enhet.

Senare i psalm 22 vänds det förtvivlade ropet till en bekännelse i förtröstan: ”Du är källan till min lovsång i den stora tempelskaran. Inför dem som fruktar Herren får jag frambära de offer jag lovat.” (v 26) Kyrkan är den stora församlingen, tempelskaran, i vilken den ropandes bönesvar firas. Räddningen genom uppståndelsen. 

På detta följer ett par anmärkningsvärda påståenden. Först: ”de betryckta får äta och bli mätta” (v 27) Och sedan: ”Hela jorden skall … vända om till Herren, alla folk och stammar skall tillbe honom.” (v 28)

I den unga kyrkan hörde man i dessa versar hur de betryckta deltog i och mättades av den hemlighetsfulla nya måltid som Herren skänkt i eukaristin. Och samtidigt urskilde man en profetia om att Jesu Kristi kyrka skulle växa ur alla folk. 

Svaret på Jesu rop på korset är eukaristi – i betydelsen lovprisning och mättande – och den universella frälsningen. Israels Gud, Jesu Kristi Gud, är alla människors Gud.

Den gudsövergivne Guden

Jesu rop med de inledande orden ur psalm 22 bekräftar att han är den lidande tjänaren som i hela sin varelse känner råheten hos den fullständigt övergivne. Kraften i detta rop från någon som berövats allt ger inget utrymme för en triumfalistisk korsteologi. När orden i denna psalm läggs i Jesu mun handlar det om verkligt lidande, verklig övergivenhet och verklig död. 

Här djupnar en förståelse av korset som en uppenbarelse av den “gudsövergivne Guden”, för att använda Jürgen Moltmanns uttryck. Han skriver: “Gud och lidandet är inte längre motsägelser, som i teism och ateism, men Gud är i lidandet och lidandet är i Gud själv, eftersom Gud är kärlek.”

Vers 19 i psalmen talar om hur den nödställde förlorar sina kläder. Detta uppfylldes bokstavligt under korset. Johannesevangeliet citerar uttryckligen denna vers: ”Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder och kastade lott om min klädnad.” (Joh 19:24) Johannes skiljer mellan två handlingar: soldaterna gjorde först fyra delar av Jesu kläder och delade upp dem mellan sig. Därefter heter det: ”De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: ”Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.” (Joh 9:23f)

”Notisen om den sömlösa livklädnaden är mer än en detalj”, påpekar Joseph Ratzinger. Här finns en anspelning på Jesu översteprästerliga värdighet, den som kommit till uttryck i hans förbön kvällen innan. Enligt tradition skulle översteprästens livklädnad vara vävd i ett enda stycke. Han som nu dör på korset är inte bara Israels kung, han är också den sanne översteprästen som i just denna stund av djupaste förnedring fullgör sin översteprästerliga tjänst att försona människorna med Gud.

Ropet på korset

För den tidiga kyrkan kom psalm 22 att läsas som en passionspsalm. Här såg och hörde man hur hela Jesu lidandeshistoria skildrades i förväg: den offentliga förödmjukelsen, hån och huvudskakningar, den brännande törsten, händernas och fötternas genomborrande, förlusten av kläderna. Men också vissheten om bönesvar, den räddning som skulle visa sig i uppståndelsen – en räddning inte bara för Jesus utan för ”många”. I sin struktur reflekterar psalmens dramatiska skeende rörelsen från långfredag till påskdag, den kristna trons definierande händelse.

I psalmens början hör vi: ”Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.” I verserna 3 och 6 talas det åter om ropande. Detta ropande, som utmärker tonarten i psalmen, är också centralt i skildringen av Jesus på korset där det uttryckligen står att Jesus vid nionde timmen ”ropade med hög röst”. Det är inte fråga om ett vanligt ropande eller vanlig bön. I den yttersta nöden blir bönen till ett skrik. 

Vad är det Jesus ropar? ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig.” I en blandning av hebreiska och arameiska traderar Matteus och Markus det rop som inleder psalm 22, och översätter det sedan till grekiska. Detta rop har alltid väckt frågor. Hur kunde Guds son vara övergiven av Gud? Hur ska det förstås? 

Ropet missförstods av dem som stod vid korset – de trodde att Jesus ropade på Elia – men när den unga kyrkan här kände igen inledningsordet i psalm 22 förstod de att det inte var vilket rop av övergivenhet som helst. Jesus ropar inte bara om förbarmande för sin egen del, det är mer än ett rop av självömkan och personlig ångest. Det är ett messianskt rop – ett rop i gemenskap med oss och för oss. Genom att be med ord ur det lidande Israels stora psalm tar Jesus in i sig inte bara Israels betryck men alla människors lidande. Han tar in i sig dess skri, dess hjälplöshet, och omvandlar det.