Ett ljus sipprar fram

 

Den poesi som slår ut i blom i senare delen av Jesajaboken har alltför många anspelningar på Klagovisorna för att det skulle vara en tillfällighet. Jesaja både citerar, alluderar på och besvarar Klagovisornas förtvivlan och anklagelser. På nytt är Sion den tilltalade. Sorgen har nu ersatts av glädje. Det är som att den närvarande Guden hos Jesaja svarar den frånvarande Guden i Klagovisorna.

Genom Jesaja ger Herren sitt folk allt det som de vädjade om i Klagovisorna men aldrig fick. Övergivenheten är utbytt mot kommunion: ”Jag är Herren din Gud, jag tar dig vid handen.” (Jes 41:3) Språket hör till det mest livfulla i hela Bibeln, det är ett tal som får hoppet att återvända, skönheten att framträda och tron på det omöjliga att födas: ett återvändande från exilen.

Ge nytt mod åt Jerusalem,
kungör att hennes träldom är över,
att hennes skuld är sonad…
En röst ropar:
Bana väg för Herren genom öknen,
gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud.
(Jes 40:2–3)

Den profetiska poesin låter ett ljus sippra fram som gör det möjligt att bo i visionen om en alternativ framtid redan innan det går att se skymten av någon sådan. I det ljuset överlever tron.

 

 

Med-lidande

 

Trösta, trösta mitt folk, säger min Gud. (Jes 40:1)

Vad är det att bli tröstad? Och vem kan ge tröst åt den tröstlösa?

Senare delen av Jesajaboken härrör från samma tid som Jeremias bok och Klagovisorna. I den senare upprepas igen och igen, som en antifon, om dotter Sion: ”Ingen tröstar henne.” (Klag 1:2, 9, 17). Den sörjande söker någon som ser henne och kan vara hos henne, men finner ingen. ”Fjärran är de som kunde trösta och ge mig nytt mod.” (Klag 1:16) Allt hon begär är ett vittne, någon som ser, som lägger märke till henne, som lyssnar och tar på allvar. Verklig tröst kan bara komma från ett vittne som är berett att utsätta sig för den andres nöd.

Och vittnet i Klagovisorna gör just detta. Han förnekar inte, kommer inte med teologiska plattityder. Istället återspeglar han den sorg hon endast med största svårighet förmår artikulera själv. Och genom att orka ta in hennes verklighet blir han själv förändrad. Överväldigad av hennes lidande blir han hennes tröstare och försvarare. Han för hennes talan, blir delaktig i hennes sorg: ”Mina ögon är söndergråtna, mitt inre i uppror.” (Klag 2:11)

Att säga ”det är inte så farligt” eller ”det går över” är ingen tröst. Vad den svårt prövade behöver är någon som finns hos henne och stannar kvar i smärtan. För att trösta måste man komma nära. Som Tröstaren hos Jesaja: ”Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar.” (Jes 40:11)

Det är den som ser och är närvarande i den andres verklighet som kan ge verklig tröst, vilket också är innebörden i ordet medlidande: att lida tillsammans med den andre. Vi kan aldrig helt träda in i någon annans lidande, men det vi brister i empati eller likartade upplevelser kan vi kompensera med uppmärksamhet. Genom att bli sedd och lyssnad till får den sörjande möjligheten att påbörja vandringen mot helande och försoning.

 

 

Vad lägger ni pengar på?

 

Jesaja är en av den hebreiska traditionens mest eleganta profeter, och en av de mest trosvissa. Han har med rätta kallats Gamla testamentets evangelist. ”Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min.” (Jes 43:1)

Profeten talar till de församlade om det som inte är, som om det redan vore verklighet. Han försäkrar dem att ingen ska ta deras namn – identiteten i Gud – ifrån dem. Den profetiska poesin är ögonöppnande och därför en uppfordran till omvändelse. Den som börjar sväva på målet om sin identitet spenderar snart tid och pengar på fel saker: ”Varför lägger ni pengar på det som inte är bröd, er lön på sådant som inte mättar?” (Jes 55:2) Och välståndet sopar bort minnet. Men när folket på nytt förstår vilka de är, och hur de skadat sig själva genom att sälja sin identitet, kommer de att söka Herren på ett nytt sätt:

Sök Herren medan han låter sig finnas,
åkalla honom medan han är nära.
Må den gudlöse överge sin väg,
den ondskefulle sina planer.
Må han vända om till Herren,
så skall han förbarma sig över honom,
vända om till vår Gud,
som alltid vill förlåta.
Jes 55:6–7

Av Herren får de vad Babylon aldrig kan erbjuda: barmhärtighet och förlåtelse. Jesajabokens profet ställer sina landsmän inför ett val: de kan förbli ett platslöst folk eller återvända till den plats från vilken de kommit. För profeten själv är valet givet, och han ser redan framför sig hur de är på väg mot friheten – och hur hela skapelsen firar återkomsten!

I glädje skall ni tåga ut
och ledas hem i trygghet.
När ni kommer
brister berg och höjder ut i jubel,
markens alla träd klappar händer.
Jes 55:12

 

Den onda cirkeln bryts

 

De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vindgårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig.
Jesaja 2:4

De fattiga kommer ni alltid att ha ibland er. Krig och krigsrykten alltid att höras. De starka kommer alltid att äta de svaga, världen att vara en hotfull och vettlös plats.

Så står det skrivet. Inpräntat, som ett mantra, i texter och sinnen. I evigheters evighet.

Men mitt i hopplösheten tecknar poeten i advent en vision av en annan dag. Vi vet inte när, men vi kan vara säkra på att den kommer. Poeten är viss: döendet och dödandet kommer inte att vara för evigt. Hur kan han veta? Hur vågar han tro? Ett annat ord är uttalat. Ett annat beslut fattat.

Hammarslagen hörs i staden, järn mot järn, när bomber oskadliggörs och vapensystem desarmeras. Fruktan skingras. Hatet punkteras. Rivaliteter dunstar. Den onda cirkeln är bruten. Världens ledare överträffar nu varandra, likt herdar, i omsorg om jorden, kärlek till skapelsen, frikostighet mot nästan. Livet firar sin återkomst.

Visionen låter som en orimlighet. En dröm. Det gjorde den redan första gången den uttalades. Men advent är ingen tid för dagdrömmar, advent annonserar en ny verklighet. Det är inte profeten Jesajas poesi som är i det blå, det är de gamla dödsbringande maktförhållandena, lögnerna, utpressningarna, bevakandet av privilegier. Som när det sägs om två världsledare: ”De skall sitta vid samma bord och ljuga för varandra.” (Dan 11:27)

Detta är det orimliga. I våra nationer, parlament, kyrkor och familjer. Inget av detta kan bestå när den lidande Gudens kärlek bryter den onda cirkeln. Vad vi under ögonblick anat i våra egna liv, kommer att hända över hela vår jord. ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord…”

 

 

Saknas: politiskt mod

 

Samtidigt som Hosea profeterar i norra Israel nås Jesaja av kallelsen till profet i Juda. Året är 736 f Kr, bara månader innan den framgångsrike kung Ussia dör i Jerusalem. Kallelsescenen är scenisk. I sina memoarer berättar Jesaja hur han ser Herren på en ”hög och upphöjd tron” omgiven av sexvingade serafer, samtidigt som ett glödande kol vidrör hans läppar.

En kort tid efter dramat i templet inträffar det ögonblick för vilket Jesaja blivit rustad. Historien som följer är medvetet placerad direkt efter kallelseberättelsen i Jesajabokens sjätte kapitel. Arameernas kung Resin och Israels kung Pekach har ingått en pakt mot Juda rike där Achas nu blivit kung. Skälet är att Juda vägrat ansluta sig till deras allians mot det assyriska imperiet.

Efter att ha skövlat städerna och byarna runt om i Juda, siktar arameernas och israeliternas gemensamma styrkor även in sig på Jerusalem. När nyheten om att de närmar sig når hovet ”skakades kungen och hans folk som när skogens träd skakas av stormen” (Jes 7:2). Den unge oerfarne kung Achas, bara i tjugoårsåldern, bestämmer sig i sin villrådighet för att söka hjälp hos Assyrien.

När Jesaja möter den uppskakade kung Achas säger han till honom på Herrens uppmaning: ”Se till att du bevarar ditt lugn!” (7:4) Två årtionden senare upprepar Jesaja samma sak, men nu är det Egypten som Juda rike söker stöd hos: ”Vänd om och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka.” (30:15)

Vad frågan gäller är om det i tider av hård press finns en politisk ledare som bevarar huvudet kallt och har mod att vara stilla. Ytterst, om det är nog att lita på Gud.

 

 

Vår Jesaja

 

Vem är det Jesus identifierar sig med när han första gången öppnar munnen offentligt?

Profeten Jesaja. Denne gigant i ett förkrympt land. Vars ethos och skick saknar all likhet med samtidens politiska och militära maktspelare och deras rådgivare. En människa som är capax veritatis, förmögen att säga sanningen, och inte bara finner sig i konsekvenserna men välkomnar dem.

På vilkas sida ställer sig Jesus när han avger sin programförklaring? På de nederstas: de fattiga, de fängslade, de flyende, de förtryckta, de förnedrade.

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.

Med profeterna äntrar en ny ordning scenen. En ordning som framhäver medkänsla, ömhet, sanningslidelse och ett slut på dödandet. Jesaja är profeten som tar maktens svärd och smider om det till en plog. En symbolisk handling i protest mot en militärbudget som kunnat mätta världen.

Och med profeten Jesaja introduceras en ny grammatik för det gudomliga. Efter en renande akt i templet, ett möte mellan himmel och jord, träder han fram som Guds mun med ord som aldrig tidigare hörts. Ingen före Jesaja har talat om en Gud som ”alltid vill förlåta”. (Jes 55:7)

Jesus av Nasaret är vår Jesaja, med ett hjärta och ett språk färgat av profetens.

 

 

Gudsbildernas rening

 

De följde det som var tomhet och blev själva idel tomhet. (2 Kung 17:5)

En kort recension av tidsläget bildar bakgrund när vi öppnar Jesajaboken. Man blir det man följer. Krönikorna över de århundraden som följt efter att det stolta Israel på 920-talet f Kr fallit sönder som en rutten frukt, är en bitvis fasaväckande historia. En genealogi över de skändligheter människan är kapabel till.

Men efter några pinade sekler infinner sig äntligen en lättnad. Ut ur mörkret, i mitten av 700-talet, träder Jesaja, seende bland alla blinda, fursten bland poeter i den hebreiska Bibelns värld. Och med honom en Gud som vi kan tilltala med stor bokstav: vår Skapare, vår Befriare, vårt enda Hopp. Aldrig mer en gud som är en spegelbild av människan när hon är som värst.

”Den kristne måste urskilja vad som är förvanskade bilder av Gud, formade av troende som i sina liv kände av våldets verkan och följder”, skriver Enzo Bianchi. ”Det måste tydligt sägas”, tillägger han: ”Bibeln rymmer en lång historia där gudsbilderna genomgår en rening.”

 

 

Julfastans profet

 

I dag inleds julfastan i västlig tradition; i öst har den pågått sedan 15 november. Lilla fastan, som den kallas i relation till Stora fastan inför påsken, är förberedelsen inför firandet av mysteriernas Mysterium, Guds människoblivande, och dess konsekvens, formulerad i en berömd sentens av kyrkofadern Athanasios: ”Gud blev människa för att människan ska bli gud.” Här talar vi om den gudomliggörelse som inte bleker utan fulländar det mänskliga i människan!

Det säger sig själv att det glädjebud vi firar under julnatten kräver sin förberedelse. Hur ska vi annars kunna vara närvarande när det Ofattbara och Outsägliga röjer sin hemlighet? Under denna fastetid uppmuntrar därför kyrkan till återhållsamhet. Utan fasta blir orden om att människan inte ska leva endast av bröd, inget mer än just ord.

Julfastan har i likhet med övriga tider under året sitt särskilda urval av bibelläsningar. Liksom Jeremia är påskfastans profet, är Jesaja profeten framför andra under adventstiden. I år ska vi i fastebloggen fram till jul (söndagar undantagna) uppmärksamma denne profet. Vem var Jesaja, Amos son? Hurdan var den tid i vilken han levde? Vilka var de politiska ledare – Ussia, Jotam, Achas och Hiskia – han riktade sig till? Vad var hans ärende?

Jesajaboken inleds med profetlitteraturens stora imperativ: Shema! ”Hör himmel och lyssna jord! Herren talar.”

Men att lyssna till profeten är inget för den som förordar business as usual. För nu är något nytt på väg.

 

 

Fridays for Future eller Black Friday?

 

I dag krockar två parallella världar: konsumtionsfesten och klimatengagemanget. Samtidigt som marknaden ännu en gång lockar med en Black Friday går tusentals människor ut på gatorna för att kräva att världens ledare tar klimathoten på allvar.

Fridays for Future har blivit en global rörelse som förespråkar återhållsamhet, nykterhet, självbehärskning – kort sagt, fasta i en värld där ständigt ökad konsumtion är en avgörande orsak till den utveckling som den här veckan slagits fast i flera nya larmrapporter från FN: Glappet ökar snarare än minskar mellan vad världens nationer lovat åstadkomma för att begränsa utsläppen av växthusgaser och de planer som finns på att fortsätta att utvinna fossil energi. Enligt Björn-Ola Linnér, professor och klimatforskare vid Linköping universitet, visar den senaste rapporten att det inte verkar som att vi kommer att nå 1,5 eller 2,0-gradersmålet. ”Men det betyder inte att vi ska ge upp”, säger han. ”Det är en otroligt stor skillnad om vi landar på 2,1 eller 2,3 grader”, säger han.

”Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen”, har vi hört Jesus säga i den här veckans evangelieläsningar. Med tillägget att den globala krisen är förebud om en kommande ”befrielse”. Kyrkan finns i världen för att gestalta tecken på den befrielsen, att vara ett vittne om en ljusare framtid. Ett vittnesbörd som inger hopp är förenat med en livshållning formad av insikten att ”livet är mer än födan och kroppen mer än kläderna”.

Jesu uppmaning i evangeliet denna vecka, att ”inte låta era sinnen fördunklas av omåttlighet”, gäller inte bara fredagar.

 

 

Där de döda röstar

 

Varför lyssnar vi dagligen till Psaltaren, läser dess ord och gör dem till vår bön? Hur kan dessa hårdsmälta texter utgöra ”visdomsord” som låter mig ”tyda min gåta vid lyrans klang”, som det står i en av dagens morgonpsalmer?

Psaltaren hjälper mig att förstå hur klagan, rop på hämnd och djupgående botgöring är ofrånkomliga inslag i tron på den Gud som vi möter i psalmerna. En alltför romantisk och verklighetsfrämmande fromhet väljer att göra sina egna urval bland Psaltarens röster. Men när vi censurerar, eller rundar, utblottelsens röster och de avgrundsdjupa vrålen riskerar vi att göra vår tro till en lögn.

Psalmerna utgör en subversiv text i en kultur som i så hög grad präglas av förnekelse. När vi förlorat kontrollen fortsätter vi likväl att offentligt förneka våra misslyckanden. När forskare varnar för klimatkrisens akuta allvar talar vi om ”alarmism” och klamrar oss fast vid illusionen att ”allt är väl”. Vi tillhör en kultur som skyr all negativism, som alltid vill gå från kraft till kraft, från seger till seger.

Verkligt hopp växer bara ur mörker och förlust. Det är just där, överraskande nog, som Gud visar sig som mest närvarande. Om detta är Psaltaren och evangelierna rörande eniga. Psalmerna tillåter oss inte att förneka eller ignorera mörkret. Därför är de livsviktiga. Det är bara i förlust och maktlöshet som vi kan ta emot nytt liv, erfara hur frånvaron av ljus är närvaron av Gud, vare sig det är på den tredje dagen eller vid någon annan tidpunkt bortom våra beräkningar.

Psaltarens poesi understryker Elie Wiesels märkliga ord: ”Poeter finns för att de döda ska kunna rösta.” Det är vad de gör i psalmerna. De lägger sin röst på tron just genom att ge röst åt uppriktigheten, smärtan, mörkret – och slutligen glädjen.