Om det goda vinet

 

Vad är det för likhet mellan en vindruva och en människa?

Hörde ni gårdagens Meny i P1? I ett reportage om de framväxande vingårdarna i Sverige, kommenterade den kunnige sommelieren Mattias Säfvenberg att ”en druva blir som bäst när den odlas nära dess nordligaste gräns”.

Och han förklarade varför:

”Det betyder att den får en långsam mognad, den får pinas, den får kämpa för att få näring, rötterna söker sig djupt ner. Då hinner druvorna samla på sig många aromämnen.”

 

 

Om fördragsamhet

 

Man sade om abba Isidoros, presbytern från Sketis, att om någon hade en broder som var svag, föraktfull eller oförskämd, och ville kasta ut honom, brukade abban säga: ”För honom till mig.” Han brukade ta emot en sådan broder och rädda honom genom sitt tålamod.

 

En fråga om urskillning

 

Den gammaltestamentliga läsningen i vårt lektionarium tar oss nu med till några scener ur den tidiga profethistorien i Israel. Profeter som Elia och Elisa är bistert osentimentala. De låter sig inte imponeras av svärmeandarna, de som ”låter tungan löpa och låtsas att det är Herrens ord”, som Jeremia uttrycker det.

Åtskilligt av det som går under namnet ”profetia”, då som nu, är inget annat än en projektion av den så kallade profetens undermedvetna. Människans inre har en förmåga att gäcka henne till att tro att hennes tankar kommer från Gud, medan det i själva verket bara är egna påhitt.

Nykterhet är ett av de viktiga signalorden i Nya testamentet när andarna prövas. ”Var nyktra och vaksamma”, uppmanas vi återkommande med ord ur Första Petrusbrevet i completoriets korta läsning. För det nyktra sinnet behövs ingen särskild nådegåva för att urskilja vilka av alla vandrande tankar, och anspråksfulla röster, som kommer från Gud. Att skilja mellan andarna är, som Isak Syriern uttrycker det, en fråga om att ”hålla vakt om sin uppmärksamhet”.

 

 

Slå upp hjärtats dörrar för Visheten!

 

Då såg han visheten och granskade den, lärde känna den och utforskade den. (Job 28:28)

I vårt utforskande av visheten under årets Gudsmodersfasta har vi sett hur sophia i den kristna traditionen kommit att bli ett begrepp som binder samman Gud och världen. Därför är det inte underligt att det omväxlande förknippats med både Maria och Kristus. Mellan moder och son finns både likhet och skillnad, liksom mellan skapelse och Skapare. Den ena tillfaller vördnad, den andre tillbedjan.

I sin bok Creation as Sacrament beskriver John Chryssavgis sophia som ”den gudomliga gnistan i skapelsen”. Men inte bara så att sofiologin representerar en estetisk eller mystisk upplevelse av världens skönhet. Den uppenbarar skapelsen som en plats för mötet med en personlig Gud. Den Gud som till sitt väsen är skild från allt, genomtränger med sina energier allting, för att använda Gregorius av Palamas berömda distinktion. Och såsom kyrkan är ett återsken av det eviga ljuset, så är skapelsen ”en klar spegling av Guds verksamhet” (Vish 7:26).

Inför allt skapat, varje människa och djur, varje fågel och insekt, inför träden, bergen och floderna ljuder därför ekot av diakonens rop i liturgin: Vishet, var uppmärksamma! Det manar oss, skriver den bysantinske teologen Nicholas Cabasilas på 1300-talet, att ”öppna sinnenas och hjärtats alla dörrar för Guds vishet”.

 

 

Paulus kosmiska vision

 

Urteologen att ta spjärn emot, för att inte talet om sophia ska bli dunkelt och förirra sig ut i teologin tassemarker, är givetvis Paulus. ”Allt är skapat genom honom och till honom”, skriver aposteln om Kristus i Kolosserbrevet, ett brev som delvis utgör ett korrektiv mot idéer lanserade av självutnämnda andliga ”guider” i församlingen som menade sig ha profetisk gåva och ägnade sig åt spekulationer om änglasyner och andemakter.

För Paulus råder ingen tvekan om att Kristus ”finns före allting” och därför ”står över allting”. Och det är i just detta sammanhang som aposteln tecknar sin kosmiska Kristusvision när han framhåller att Gud lät ”all fullhet bo i honom” av ett enda syfte: ”att försona allt med sig genom honom, allt på jorden och allt i himlen”.

För Paulus är inget mindre än en ”transfigurerad” skapelse – för att återigen anspela på den fest som kyrkan nyss firat, Kristi förklaring – målet för Guds frälsningsplan.

Att den fest som firas om två dagar, Gudsmoderns insomnande, infaller bara en dryg vecka senare är ingen tillfällighet. Den på berget Tabor förhärligade Jesus, är oskiljaktig från sin moder, Maria, som genom helig Ande föder Visheten till världen.

 

 

Vem ska dyrkas?

 

Utgångspunkten för sofiologin som en kristen filosofi – kärlek till visheten – är världen som Guds ikon. Allt skapat återspeglar Guds vishet, eller för att anspela på ett hebreiskt ord, kabod, härlighet. ”Hela jorden är full av hans härlighet” (Jes 6:3) får profeten Jesaja höra i sin himmelska vision.

Guds vishet (sophia) och Herrens härlighet (kabod) är uttryck för samma verklighet.

När slöjan faller och människan blir seende är hela skapelsen transparent för hennes blick. Guds närvaro genomtränger alla ting. Allt skapat har del i Gud, utan att allt i Gud manifesteras i skapelsen. Herrens kabod – Guds energier – både uppenbarar och döljer det mysterium som är Gud, och som när tiden är inne personifieras i Kristus, Guds son och Marias son.

Varken visheten eller härligheten ska dyrkas, endast den som är visheten och härligheten.

 

 

Vägledd till vishet

 

”På samma sätt som ett barn lär sig att tala av någon annan, måste vishetens språk tas emot och läras från någon annan”, skriver John Chryssavgis.

Ingen förvärvar verklig vishet utan vägledning. En erfaren andliga ledare – starets på ryska, geron på grekiska – är någon som lär andra att se på världen med nya ögon, att skåda Gud i det skapade.

Dostojevskij skildrar utifrån sin egen erfarenhet av mötet med starets Ambrosius i Optinaklostret vad som är utmärkande för en sådan ”äldste”. Denne är i ordets verkliga mening en ”andebärare” (pneumatophoros). Staretsen assisterar vid den pånyttfödelse som den helige Ande ensam kan utföra. ”Han vet var visheten bor” (Job 28:23), och kan därför förmedla vishet – Kristus själv – till sina lärjungar.

”Det innebär”, skriver Chryssavgis, ”att den personifierade sophia förblir karismatisk och personlig. Den visdom som en andlig guide besitter är avgörande för att andra gradvis ska mogna och utveckla förmågan att urskilja Guds skönhet i världen.” (Kosmos, är det enda grekiska ordet för ”världen”, ett ord som i själva verket betecknar skönhet.)

Så hjälper oss den andlige vägledaren att se på världen med en balanserad blick, att undvika de felslut som både dualism och panteism innebär, genom att vi erfar hur djup Guds kärlek till världen är. Han eller hon talar ”så att du lyssnar till visheten, och öppnar ditt hjärta för insikten.” (Ords 2:2) Ingen insikt är större än den som uppenbarar hemligheten med den kosmiska försoningen mellan Gud och världen.

 

 

Vem har ögon för Sofia?

 

Sofia – den personifierade Visheten – spelar en central roll i Martin Lönnebos underbara roman Det odelade hjärtat – Symposium på månen med jorden i fokus från 1993. Hon leder det symposium där gestalter som Konfucius, Platon, Kant och Gandhi deltar. Ja hon är ”symposiets ordförande och drottning”, som författaren uttrycker det.

Underfundigt och insiktsfullt tecknar berättaren inledningsvis ett porträtt av Sofia när hon sammankallar till symposiet:

Alla såg hängivet på henne fastän man inte kunde se om hon såg på någon. Förståndigt folk med odelade hjärtan har alltid ögon för henne. Det är förresten bara de som ser henne klart. Därför är Sofia ofta ensam i den moderna tiden. Hon kan vandra i folkträngseln i stora städer utan att många lägger märke till henne. Hon kan gå på ishockey utan biljetter och sitta oupptäckt på kulturredaktioner långa stunder. Ja, det är sorgligt för oss ty Sofia för alltid lust och fröjd med sig.

 

 

Nyckeln till visheten

 

”Den kristologiska definitionen vid konciliet i Chalcedon ger oss den avgörande nyckeln till en kristen sofiologi”, skriver John Chryssavgis.

Den ryske filosofen Lev Zander, lärjunge till Sergei Bulgakov, påminner om hur denna definition ger oss ett antal negativa prepositioner som uttrycker hur vi inte ska tänka om förhållandet mellan mänskligt och gudomligt i Jesus. Det sammanfattas i den berömda formuleringen – upprepad bland annat i ökenmässans nattvardsbekännelse – att Gud och människa i personen Jesus Kristus är förenade utan sammanblandning, åtskillnad och förändring. Hur vi ska tänka, och kan tänka, är det kyrkans uppgift att oupphörligt utforska och uttolka. Detta mysterium är djup utan botten. Ogenomträngligt för tanken, men uppenbarat av Vishetens Ande.

Mysteriet är ytterst förbundet med hur Kristus på ett optimalt sätt förkroppsligar förhållande mellan Skapare och skapelse. Att leva i hans efterföljd är, som vi har sett, varken att förakta eller att dyrka det skapade, men att finna den väg mellan ytterligheterna på vilken vi växer allt djupare in i en relation till skapelsen som liknar den som Jesus personifierar.

Den visdom som vi möter i de ofta dråpliga tänkespråken från öknen har inget med vishet i konventionell mening att göra. Som Paulus retoriskt frågar: “Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden?” (1 Kor 1:20) Den förvärvas via den kontemplation som är askesens frukt, och som för dessa fäder och mödrar gjorde naturen genomsläpplig för ”Guds hemlighetsfulla vishet” (1 Kor 2:7). Skapelsen blev deras lärare när de såg och häpnade över Guds vishet i alla ting.

 

 

“Profeter och vänner åt Gud”

 

Begreppet vishet i judisk-kristen tradition utvecklas i den hebreiska Bibelns vishetslitteratur. Något av en höjdpunkt är här boken Salomos Vishet, med okänd författare, som identifierar Sophia med Anden. ”Jag åkallade Gud, och vishetens ande kom till mig.” (7:7) När Visheten beskrivs som en gåva från himlen som finner ”rum i heliga själar och frambringar profeter och vänner åt Gud” (7:27), förebådas pingsten.

Vidare beskrivs Sophia i samma kapitel som ”ett återsken av det eviga ljuset … och en avbild av hans godhet” (7:26). Här slås vi av likheten mellan den gudomliga Visheten och Ordet från Gud. Senare i samma bibelbok läser vi: ”Du som har skapat allt med ditt ord, och som genom din vishet gjorde människan.” (9:2)

Det leder oss direkt in i Nya testamentet och Johannesprologen: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Genom det har allting blivit till…”. Kristus är förkroppsligandet av det eviga Ordet och av Vishetens Ande. Han är den i vilket det skapade och det oskapade förenas. Utropet vid evangelieläsningen i mässan – ”Vishet! Var uppmärksamma! – är en kallelse att öppna oss för den helige Ande som låter oss ta emot honom som har skapat allt, som genomtränger allt, som är före allting och som finns i allting, så att vi kan bli ”profeter och vänner åt Gud”.