Profetia eller magi?

 

Berättelsen om Bileam klargör skillnaden mellan profetia och magi.

Den verklige profeten ”förstår” vad som är Guds vilja, och går inte undan ”för att söka tecken” (4 Mos 24:1).

Förståndet sitter i hjärtat. Att skilja mellan andarna är därför en fråga om att ”hålla vakt om sin uppmärksamhet”, som Isak Syriern uttrycker det. Profetens roll är att återge oss vårt andliga gehör så att vi lugnt och stilla kan urskilja Guds röst bland allt som kommer och går i vår själ.

 

 

 

En kontemplativ strategi

 

Man sa om den helige Franciskus av Assisi: ”Än höll han sig dold i ensamhet, än hängav han sig fromt åt att återuppbygga kyrkor.”

Det monastiska livet ger oöverträffad relief åt det sätt på vilket distans och förening, bön och arbete, förutsätter och förstärker varandra.

Det finns ingen väg till Gud vid sidan om det verkliga livet i den verkliga världen. Det är där vi måste utveckla vad den tjeckiske filosofen Erazim Kohak kallar en ”kontemplativ strategi”, ett sätt att leva i vördnad inför den värld där vi överallt ser Skaparens fingeravtryck och i vägran att delta i en kultur som konsumerar skapelsen.

 

 

Gräv djupare

 

Kontemplationens hemlighetsfulla frö är planterat i djupet av vår själ. Varje ord som kommer ur Guds mun ger näring åt detta frö, dörrar och fönster öppnas mot evigheten.

Detta är Skriftens verkliga mening: inte att utlägga en och annan innebörd av en bibeltext, men att väcka tron till liv så att själen får kontakt med det Levande Ordet och tillber i ande och sanning.

En sådan läsning av Skriften förnyar inte bara oss själva, men allt omkring oss framstår i nytt ljus. Himlen är klarare, trädens grönska djupare, kullar och skogar är laddade med Guds härlighet.

Det vi inte kan finna om vi så färdas över haven, det finner vi när vi gräver djupt i Skriften.

 

 

Sanning och konsekvens

 

Reflektion över dagens evangelium:

Det är dårskap att inte tro på Gud; det är en ännu större dårskap att bara tro på honom till en del.

Med sitt yttrande menade den ryske filosofen och poeten Solovjov (1853-1900), att när det kommer till sanningen är det viktiga inte sanningen som sådan utan vårt förhållande till sanningen. Genom att inte ta konsekvenserna av vad som är sant förminskar vi sanningen och varje sådan förminskning gör lögnen så mycket större.

Den dagliga utmaningen: att verkligen leva lärjungaskapet.

 

 

Gudsmoderns rykte

 

Sista dagen av den tvåveckorsfasta som föregår firandet av Gudsmoderns insomnande.

En av festdagens sånger ur Psaltaren den 15 augusti är psalmen fyrtiofem om kungadottern. Den avslutas med strofen: Jag vill föra ditt rykte till kommande släkten. Ja, folken skall prisa dig nu och för evigt.”

Just de orden lade Anden i Marias mun: ”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig.” (Luk 1:48)

Allt som sägs om Maria kan också sägas om Kyrkan. Som moder till en i Treenigheten är hon indragen i Guds eget liv. Hon skänker världen Gud – kyrkans kallelse i varje stund – för att ”alla släkten” ska delta i hennes lovprisning.

På festdagen för hennes insomnande vittnar hon om hur ”det förgängliga kläs i oförgänglighet” (1 Kor 15:54) genom hennes Sons seger över döden.

 

 

Att längta efter Gud

 

När vi frågar hur vi ska känna igen Gud, hans vägar och hans vilja, finns det knappast någon bättre vägvisare än Augustinus berömda ord: Du skulle inte söka mig om du inte redan hade funnit mig.

Känslor av olika slag är inte ett mått på vår tro och förening med Gud. Det enda säkra tecknet är vår allt större längtan att söka honom. Det är ett omisskännligt tecken.

Att söka Kristus och att finna honom är två sidor av samma verklighet.

 

 

Att avstå från allt

 

”Vi äger bara det vi avstår från”, skriver Simone Weil. ”Det som vi inte avstår från glider oss ur händerna.”

Med Jesu ord: ”Den som mister sitt liv ska finna det.” Där av helgonens glädje. Det vet att allt tillhör dem. För de har avstått från allt. Det är denna erfarenhet som får Paulus att skriva: ”Allt tillhör er – men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud.” (1 Kor 3:21)

I mässans offertorium åskådliggörs det inför våra ögon: allt det vi frambär till Gud i tacksägelse blir för oss till gemenskap med Gud.

 

 

Att vara en boning för allt levande

 

Det inre livets människor återkommer ofta till självförglömmelsen, eller som skomakaren Hjalmar Ekström brukade säga: alluppgivelsen.

Men de stannar inte där. Att gå ut ur sig själv är inget mål. Med tiden träder detta motiv i regel tillbaka för ett annat: kärleken.

Under senare delen av sitt liv skriver Hjalmar Ekström:

Då du gått ut ur dig själv för att icke mer återvända (icke mer leva i dig själv), då har du blivit en hemlös vandrare och sökare. Men icke är du därför utan hem, du är nu hemma vart du än kommer, vart din blick än faller. Intet är dig numera betydelselöst, i de minsta små ting och i de fattigaste människor finner du nu boningar för din själ. Allt blir förandligat, allt blir levande under din blick och hand. Det som förut varit dött och värdelöst och därför förkastat, det tager din ande vara på, och se, det skjuter skott, grönskar och växer. Detta är kärleken.

 

 

Att vara en boning åt Gud

 

Även sådant som skulle vara medel för oss att närma oss Gud har ofta en benägenhet att hamna mellan oss och Gud och bli hinder istället för hjälpmedel.

Till sist finns bara en sak som betyder något: vårt barnaskap hos Gud. ”Är det sant att Jesus är min broder, är det sant att arvet hör mig till”, diktar Lina Sandell.

Det är sant och det är nog. Som Guds barn, och Kristi medarvingar, har vi mer av Gud inom oss än alla yttre tempel och skapade varelser. ”Jag är i min Fader och ni i mig och jag i er”, säger Jesus (Joh 16:20) Det var därför Johann Arndt skrev på 1500-talet: ”Gud har gjort människans själ till en boning där han bor hellre än någon annanstans i himlen och på jorden.”

 

 

Att älska sig själv

 

Det inre livets människor framhåller ofta en grundläggande skillnad som är nödvändig att bli klar över: skillnaden mellan vad jag ska älska hos mig själv och vad jag ska låta dö hos mig själv.

Gör vi inte denna skillnad riskerar vi att antingen förminska eller förstora oss själva. Gud har skapat oss sådana vi är och älskar oss oändligt. Som en av dessa okända vandrare skriver i boken Den underbara vägen (Artos): ”Du får ha förbarmande med dig själv och förlåta dig själv och vara oändligt tacksam över dig själv sådan du är.”

Utmärkande för den friska kärleken till sig själv, är att den inte söker sitt utan är lika för alla. Egenkärleken däremot söker hela tiden ett bättre anseende och har en notorisk benägenhet att uppmärksamma andras svagheter. Eftersom egenkärleken skymmer den sanna kärleken behöver den dö.