Mellan dualism och panteism

 

Med vishet lade Herren jordens grund,
han spände upp himlen med insikt. (Ords 3:19)

I allt skapat döljer sig Vishetens frö genom vilket världen blivit till. Därför är det genom Sophia, manifesterad i Maria och Jesus, som vi anar skapelsens mening och mål. Allt är på väg mot den transfiguration – förklaring – som de tre lärjungarna blev vittne till på berget Tabor. (Det är ingen tillfällighet att denna fest firas i dag, den 6 augusti, mitt under Gudsmodersfastan.) ”Han förvandlades inför dem”, berättar evangelisterna. Kristi förklaring föregriper den kosmiska förvandlingen.

Här rör vi vid kärnan i den kristna filosofin (= kärleken till visheten) och sofiologin (= studiet av visheten): allt det förgängliga finner sin djupa mening i ljuset från inkarnationen. I en ortodox hymn sjunger kyrkan på festdagen för Gudsmoderns insomnande (15 augusti): Guds vishet är den skapande och enande kraften i alla ting.

Urskiljandet av Guds vishet i skapelsen är avgörande för att finna kungsvägen mellan två ytterligheter i vårt förhållande till världen. Den ena – dualismen – gör en åtskillnad mellan Skapare och skapelse som är så skarp att det skapade förminskas och världen föraktas. Den andra – panteismen – suddar ut gränsen mellan Skapare och skapelse så att det skapade blir föremål för dyrkan.

Svaret på såväl dualism som panteism är en fördjupad förståelse av inkarnationen, vars djupa paradox är att Skaparen själv helt och fullt vet vad det är att vara skapad. Sophia – Visheten – är vägvisaren på den smala vägen mellan ytterligheterna, som hindrar oss från att missbruka världen.

 

 

”Visheten förtjänar sitt rykte”

 

Genom Maria lär vi något om vem Gud är, varför skapelsen finns till och vilken vår egen kallelse är. Som ett Guds tempel påminner Maria om att vi alla är tempel (1 Kor 3:16), att människans kropp är ett tempel för den helige Ande och att hela världen är den levande Gudens altare.

I den ortodoxa ikonografin gestaltas Maria som den som rymmer allt skapat. Det är ingen tillfällighet att den ikon som kallas Platytera (så öppen att hon kan rymma hela skapelsen) – se bilden – är placerad under den Kristusikon som kallas Pantokrator (så mäktigt att han bär upp hela världen).

Det är inte heller förvånande att Maria vördas i lika hög grad av klostrens celibatärer som av dem som lever i äktenskap. I sin person förenar Maria jungfruskap och moderskap. Som jungfru helar hon världens brustenhet; som moder upphäver hon jordens ofruktbarhet. Hennes jungfruskap handlar om mer än celibat, hennes moderskap om mer än äktenskap. Som jungfru vittnar hon om livets integritet, som moder personifierar hon bejakelsen av livet.

Därför heter det om Sophia: ”Visheten förtjänar sitt rykte, hon är inte tillgänglig för alla.” (Syr 6:22)

 

 

Den Vägvisande Guds Moder

 

I de bibliska texterna och den kristna hymnologin antar Visheten kvinnliga drag. ”Hon står uppe på höjderna, vid alla vägar och vägskäl.” (Ords 8:2)

Sophia är den moder genom vilken den gudomliga Visheten uppenbaras för världen. Hon är Vägviserskan till Visheten. Som på den ikon i rysk tradition som kallas “Den Vägvisande Guds Moder”. Hon är inte själv gåvan, men hon säger: ”Mina gåvor är bättre än finaste guld, mina frukter förmer än rent silver.” (Ords 8:19)

Vilka är hennes gåvor och frukter?

I den berömda så kallade Akathist-hymnen från tidigt 600-tal vördas Maria med en lång rad uttrycksfulla metaforer: Hon är ”den bär honom som bär universum, hon är den himmelska stegen på vilken Gud stiger ned, hon är bron som leder från jorden till himlen”.

Det sätt på vilket Guds moder omfamnar det skapade och det oskapade, motsvarar det sätt på vilket Jesus Kristus förenar det gudomliga och mänskliga ”utan sammanblandning och åtskillnad”. Kristus och Maria kan därför inte tänkas utan varandra. Frukten av hennes ”ja” är honom i vilken ”vishetens och kunskapens alla skatter [finns] gömda”. (Kol 2:3)

(Ikonen är målad av Robin Johansson)

 

 

Kristus och Maria

 

Begreppet vishet, sophia, i Bibeln har i den kristna traditionen kommit att utläggas på två sätt. I rysk tradition – det gäller även i väst – har Visheten förknippats med Guds moder, medan grekisk tradition identifierar Visheten med Kristus.

Det är till exempel vanligt att ryska kyrkor är helgade åt den gudomliga Visheten i vördnad för jungfru Maria, medan några av de mest berömda kyrkorna i grekisk bysantinsk tradition – med Hagia Sophia i Konstatinopel som det mest kända exemplet – är invigda åt Jesus Kristus som det gudomliga Ordet.

Denna dubbla betoning, eller ambivalens, är ingen tillfällighet, konstaterar den ortodoxe teologen John Chryssavgis. ”Tillsammans uppenbarar Kristus och Maria två komplementära aspekter av den gudomliga visdomen; tillsammans gestaltar och återspeglar de Guds sakramentala relation till världen.”

 

 

”Vishet, var uppmärksamma!”

 

Ekot av diakonens utrop inför evangelieläsningen i mässan har ljudit ända sedan mycket tidigt i kyrkan. Alla som besökt en ortodox liturgi har hört ropet. Det är även ett karaktäristiskt inslag när Ekumeniska Kommuniteten firar gudstjänst, såväl i ökenmässans liturgi som i den söndagliga mässan.

Vad rymmer detta utrop? Under årets Gudsmodersfasta, som inleds i dag och pågår i två veckor fram till firandet av Jungfru Marias insomnande, ska vi reflektera över Visheten som vi uppmanas att stå inför i vördnad och uppmärksamhet.

Visheten – hokh’ma på hebreiska och sophia på grekiska – personifieras i den bibliska vishetslitteraturen. I Ordspråksbokens åttonde kapitel talar Visheten om sig själv: ”Jag var hans glädje dag efter dag och lekte ständigt inför honom, jag lekte i hela hans värld och gladde mig med människorna.”

I judisk tradition förbinds Visheten med förundran och fascination inför Guds hemlighetsfulla värld, och utgör därmed ett korrektiv till den dårskap med vilken vi behandlat skapelsen.

 

 

”Var det du som lade dit den?”

 

Att lösgöra sig från världen är i den asketiska traditionen vägen till ett transparent förhållande till världen och andra människor. Lösgörandet är nödvändigt för att inte drivas av nödvändighetens börda i relation till världen, utan istället, med evangeliets ord, kunna ”bära varandras bördor”. Detta illustreras tänkvärt i en av berättelserna från ökenfäderna:

Han var ute och gick med sina lärjungar. En av dem fann en liten grön ärta på vägen och sade till abban: ”Fader, för jag ta den?” Abban tittade förvånad på honom och sade: ”Var det du som lade dit den?” ”Nej”, svarade lärjungen. ”Hur kan du då”, fortsatte abban, ”vilja ta upp något som du inte har lagt dit?”

Berättelsen kan i förstone te sig svårbegripllig, formade som vi är av marknadens mentalitet som talar om för oss att ju mer vi har, desto bättre klarar vi oss. Här rubbas denna idé av ett annat sätt att tänka: Ju mindre vi har, desto mer kan vi bli.

 

Ålderdomens kallelse

 

I dag firar kyrkan minnet av Joakim och Anna, jungfru Marias föräldrar, vars namn vi fått kännedom om genom det apokryfa Jakobs protoevangelium. De avbildas på ikonen ”Det heliga äktenskapet” (här målad av Robin Johansson), som förebilder för äkta makar och samtidigt en påminnelse om ålderdomens betydelse i ett samhälle.

”Vi behöver först och främst äldre som ber”, säger den ortodoxe teologen Olivier Clément, och kommenterar hur ålderdomen är en tid vi har fått för att kunna ägna oss mer åt bön. ”En civilisation där man inte längre ber, är en civilisation där ålderdomen inte längre har någon betydelse”, skriver han.

 

 

Det band som knutits utanför tiden

 

Där det finns otrohet, fanns ingen kärlek. Där det finns trohet, är kärleken ändå inte med nödvändighet närvarande. Hjärtat kan säga: ”Även om jag inte kan älska dig, vill jag åtminstone vara dig trogen.” Men trohetens band leder antingen till kärlek eller rymmer djupt inom sig, omärkbar för känslan, det band av kärlek som knutits utanför tiden.

(Hans Urs von Balthasar)

 

 

Glöm inte Gud

 

Det femte och avslutande andliga rådet är, i likhet med de övriga fyra, mycket enkelt:

Ge Gud en blick, en suck, en kort bön. Säg: Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig.

I den tidiga kristna traditionen består den grundläggande praktiken, den som sammanfattar alla andliga råd, av Memoria Dei, att minnas Gud. Så länge människan bevarar minnet av Gud och låter det genomtränga medvetandets alla nivåer, glömmer hon inte heller sitt ursprung. Hon är ämnad för den heliga Treenighetens livsgemenskap.

Därför säger Jesus till sina lärjungar när han ska lämna dem för att gå till Fadern: ”Ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” (Joh 14:3–4) Och till sin fader ber han för oss: ”Att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.”(Joh 17:21)

De andliga råden hjälper oss att minnas Gud. Gemensamt för dem alla är just deras enkelhet. Det behövs inte så mycket, det viktiga är de långa linjerna.