Att vara fri att tacka

 

Vi väljer inte vår väg, däremot vår livshållning. Dag Hammarskjöld skriver: ”Gråt, gråt om du kan, men klaga inte. Vägen valde dig och du skall tacka.” Men människan reduceras aldrig till en marionett i Guds hand. Gud inväntar den överlåtelse som måste ske av eget beslut. ”Må det ske med mig som du har sagt.” (Luk 1:38)

I spänningsfältet mellan Guds intentioner och människans suveräna frihet utspelas historiens drama. En dragkamp där den som älskar mest till sist vinner.

 

 

Att spegla Gud

 

”Det är i honom vi lever och rör oss och är till”, skriver Paulus. Gud är fördold i alla skapade varelsers innersta och kallar på oss. När vi börjar söka honom har han redan funnit oss. När vi blir medvetna om hans närvaro vill vi smaka den alltmer. Då drar vi oss tillbaka till stillheten och ron. Vi vill att han ska återspeglas i oss.

”Vi är skapade till spegel enbart för att uppta Gud i oss”, skriver Ernesto Cardenal. ”Vattnet kan ännu vara grumligt, men även så återspeglar det himlen.”

 

 

Att vara Guds ord till sig själv

 

Glädjen över att vara människa! Det Gud valde att bli. Bara genom att bli människa förenade sig Gud med alla människor.

Varje människa är Guds mission till sig själv och till andra människor. Som Thomas Merton uttrycker det: ”Hur kan jag se honom och ta emot honom om jag föraktar och fruktar vad jag är – en människa?”

 

 

Att gömma Gud i sitt hjärta

 

Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. (Luk 2:19, 1917)

När Maria gömmer den stora hemligheten i sitt hjärta blir hon kyrkans första mystiker. Redan från det att Ordet blev till i henne levde hon ett rikt inre liv, dolt för världen.

Under årets gudsmodersfasta, som inleds i dag och sträcker sig till den 14 augusti, ska vi meditera över denna enda vers ur Lukasevangeliet genom att lyssna till olika röster bland det inre livets vittnen.

Till att börja med hör vi den unga kyrkans kanske främste mystiker efter de två som stod vid Jesu kors, Maria och Johannes, aposteln Paulus. När han ger oss vad som brukar kallas den kristna mystikens kärnord i Nya testamentet – ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud (Kol 3:3) – formulerar han samtidigt den primära andliga övningen: att vända blicken mot det synliga, inte mot det osynliga, ty det synliga är förgängligt med det osynliga är evigt.

 

 

Sommarläsning (VIII): En plats för skrivande

 

”Ett kafé är en plats för skrivande”, skriver författaren Claudio Magris och jag påminns om hur mycket jag själv har skrivit på kaféer under åren även om det numera sker mer sällan.

Jag närmar mig slutet i hans bok Mikrokosmos (Forum bokförlag), som jag läst långsamt under en längre tid, kanske mest för dess stilkonst, den viga, täta prosan så skickligt fångad i Barbro Anderssons mästerliga översättning.

Boken blir en blandning av essä och roman när Claudio Magris tar med läsaren på en upptäcktsfärd i de trakter han själv växt upp, en färd genom geografins och minnets landskap vid Italiens gräns mot den slaviska världen. I sin hemstad Trieste besöker han Café San Marco, ”en vital och sjudande mångfald”. Och en plats för skrivande:

Man är ensam med papper och penna och kanske två eller tre böcker, fastklamrad vid bordet likt en skeppsbruten som slungas hit och dit av vågorna. Några få centimeter trä skiljer sjömannen från den avgrund som kan sluka honom, det räcker med en spricka och de stora svarta vattenmassorna tränger in med våldsam kraft och drar ner i djupet. Pennan är en lans som både sårar och botar; den genomborrar det gungande fartyget och gör det till ett rov för vågorna, men den lappar också ihop det och sätter det i stånd att ånyo segla.

 

 

Sommarläsning (VII): Kupans ande

 

Lavendeldraget är snart över, det ger en ljus nästan mintsmakande honung. Efter att ha skattat ett par av mina bisamhällen tar jag fram en klassiker i ämnet: Råd och anvisningar i biskötsel av Alexander Lundgren. Boken utkom första gången 1922, och föreligger nu i nyutgåva från Joel Svenssons förlag i Skälderhus.

Ett bisamhälle är ett mikrokosmos, rikt på analogier, som inte upphör att fascinera. Varje samhälle består av tusentals individer – under högsommaren 30 000 till 40 000 individer i ett enda samhälle – och var och en vet sin uppgift. Men vem bestämmer i denna stora församling?

Alexander Lundgren citerar den belgiske diktaren Maurice Maeterlinck, som beskriver hur bestämmanderätten i bisamhället utövas av dess ”kollektivsjäl”, vad han kallar ”kupans ande”. Lundgren konstaterar:

Den är ingen enskild individ som härskar, varje bi känner instinktivt sin plikt och förrättar sina åligganden i enlighet med kön, livsfunktion, individ- och samhällsutveckling samt yttre existensvillkor. Vad som påskyndar eller hämmar samhällsutvecklingen är temperatur och dragförhållanden.

(Foto: Christina Halldorf)

 

 

Sommarläsning (VI): Den vackra och hotfulla gemenskapen

 

Dimmoln och lätt bris. Sommaren är på väg in i sin senare del. Fågelsången är inte längre lika intensiv i gryningen. Men lavendeln är utslagen och bina har ännu inte tagit semester.

Efter morgonkaffet läser jag manus på en kommande bok av Jean Vanier, grundare av L’Arche, kommuniteter för människor med olika funktionshinder. Hans retreater i franska Troly samlar människor från hela världen och hans böcker om den enkla men smala vägen till gemenskap är ett evangelium för människor som nått vägs ände.

I boken Från brustenhet till gemenskap, som utkommer på svenska senare i år och bygger på ett par föredrag han hållit på Harvard, beskriver Jean Vanier hur en gemenskap på samma gång kan vara tilldragande och hotfull. Han skriver:

Gemenskapen är en vacker plats, den är livgivande, men den är också en plats för smärta eftersom den avslöjar vår stolthet, rädsla och brustenhet. Men just genom att konfrontera oss med sanningen blir den en plats som ger oss möjlighet att växa.

 

 

Sommarläsning (V): Det finns bara en väg till frid

 

Till den dagliga läsningen under sommaren hör en text från A Year with Thomas Merton, Daily Meditations from His Journals. Det är Jonathan Montaldo, som gästade oss under Merton-symposiet häromåret, som samlat korta texter ur Thomas Mertons dagböcker för daglig läsning under ett år. En imponerande redaktörsinsats.

Mertons Journals, dagböckerna, hör till något av det mest givande i hans litterära arv. De gavs ut först tjugo år efter hans död – ett villkor Merton själv ställt – och är samlade i sju digra volymer. Vill man lära känna Merton, hans person och spiritualiet, är det dessa man bör läsa.

Dagens text, hämtad från juli 1948, avslutas med orden:

Det finns bara en väg till frid: försona dig med att av dig själv är du vad du är, och det är kanske inte så storslaget! Gud har sin egen plan för att göra något annat av dig, och det är en plan som du för det mesta är alltför trög för att fatta.

 

 

Sommarläsning (IV): Gehör för språket

 

Som redaktör för tidskriften Pilgrim har jag i mer än tjugo år haft förmånen att samarbeta med en rad välskrivande personer. Utmärkande för deras texter är inte bara att de har något väsentligt att säga utan också det sätt på vilket de säger det. Deras språk har både pregnans, precision och personlighet.

Den som kan konsten att i skrift veckla ut språket så att läsaren bjuds in i den värld som texten skildrar, äger inte bara fallenheten; de har uppövat sitt gehör för språket. Hos de skickliga skribenterna finns till exempel en utbildad känsla för interpunktion. Inte alltid uppmärksammat – men viktigt för språkets rytm och melodi.

När ska man sätta punkt? Använda utropstecken eller kommatecken? Vad gör ett semikolon med texten? Detta smala ämne, som kan skilja det utslätade språket från det levande, har språkvetaren Alva Dahl ägnat ett antal år åt att utforska. Enbart för njutningens skull plockar jag med ojämna mellanrum fram hennes bok med titeln Interpunktion, Om skiljetecken och textens nyanser (Morfem förlag 2016). Här låter hon oss förstå hur skiljetecknen påverkar vår läsning och gör texten uttrycksfull och levande:

Med skiljetecknens hjälp kommer en romanfigur eller ett intervjuobjekt till liv och vi hör hennes röst inom oss. Trots att vi bara med blicken betraktar tysta tecken på en boksida eller skärm bildar vi oss blixtsnabbt en uppfattning om hur det låter när personerna talar.

 

 

Sommarläsning (III): Breda marginaler

 

”Jag älskar att ha breda marginaler i mitt liv”, skriver Henry David Thoreau från sin stuga vid tjärnen Walden i Massachusets. Efter att ha lämnat den så kallade civilisationen levde han som eremit i skogen under drygt två år. Hans bok från 1854, med samma namn som skogstjärnen, har blivit en klassiker som inspirerat och provocerat miljoner läsare över världen. I dag är det 200 år sedan han föddes.

I kapitlet med rubriken ”Ljud” skriver Thoreau om en erfarenhet som fick honom att ana innebörden av det man kallar kontemplation:

Vissa sommardagar, efter att ha tagit mitt sedvaliga morgondopp, satt jag i den soliga dörröppningen från morgon till kväll, försjunken i drömmar, bland fur och hickory och färgareträd, i ostörd ensamhet och stillhet medan fåglarna sjöng runt om eller ljudlöst flög genom huset, tills jag påmindes om tidens gång av solen som föll in genom mitt västliga fönster eller av ljudet från något kärr på den avlägsna landsvägen. Jag växte under sådana tillfällen likt säden på natten, och dessa stunder var ojämförligt bättre än vad något arbete med händerna skulle ha varit.