Apropå löftet

 

Varför finns det skäl att vara skeptisk, eller bjuda motstånd, när någon alltför snabbt anmäler sin önskan att avge ett löfte?

”Den som mest ovilligt avger ett löfte är snarast att hålla det”, skrev den franske filosofen Rousseau insiktsfullt.

 

 

Denna kropp…

 

”Denna kropp, som Gud har gett mig, där jag kan arbeta och bli rik”, kunde man höra ökenfäderna säga på 300-talet.

Tvärtemot att betraktas som busen, fängelset som håller själen fången och plågad, uppfattas kroppen i den asketiska traditionen som nådens port. Den är kanalen genom vilken Guds kraft strömmar in. Kroppens begär och böjelser, som ständigt ropar på belöning, är för asketen råmaterial att förfina och omdirigera så att de för oss närmare Gud.

Därför fastar vi, kyssar ikoner, tänder ljus, tecknar oss med korset, sjunger, står, faller ner, går i procession, tar emot smörjelse, och framför allt – deltar i eukaristin. Kroppen är oundgänglig i kyrkans gudstjänst, den är vår frälsningsväg. När rörelser som är emot naturen uppstår i kroppen – vad den asketiska traditionen kallar ”lidelser” – är det med kroppen vi omdirigerar dessa.

Ytterst ser vi fram emot den dag när kroppen ska uppstå och i förhärligad gestalt bli delaktig av det eviga livet.

 

 

 

Sanningssökaren

 

Den som försöker vara ärlig i stället för att söka sanningen i självförglöm­melsen är som den som försöker att hålla distansen i stället för att göra sig sårbar i kärlek.

– Henri de Lubac

 

Den enda definitionen

 

Tre personer från det första förbundets tid uppmärksammas under året i vårt lektionarium: Abraham (9 oktober), Mose (4 september) och Elia (20 juli). I dag firas alltså minnet av Mose med läsningen om mötet med Gud i den brinnande busken.

Berättelsen är universell och arketypisk, en manifestation av Guds innersta väsen. Busken brinner med en eld som varken falnar eller förtär, samtidigt som Gud avslöjar sitt namn för Mose: Jag är.

”Gud är” betyder ”Gud är kärlek” – den enda definition som ges av Gud i Nya testamentet – vilket i sin tur innebär att världen är alltigenom älskad. Efter att i en retreat ha mediterat över den brinnande busken skriver Lev Gillet skriver: ”Vi förstår nu vad vi måste kalla Gud om vi ska våga färdas ända in i hans hjärta. Gud är gränslös kärlek.”

Människan är inte bara föremål för denna kärlek, hon är den genom vilken Guds kärlek omfamnar allt skapat och förenar det med sig.

Här är kärnan i den kallelse Mose fick. Och i varje kristens kallelse.

 

 

Up to date

 

Abba Pambo skickade sin lärjunge till Alexandria för att sälja sitt hantverk. Under de sexton dagar han tillbringade i staden sov han i S:t Markuskyrkans vapenhus, deltog i liturgin och lärde sig den nya tidens lovsånger. När han återvände till öknen märkte den andlige fadern att han var bekymrad.

”Min son”, sa han, ”jag ser att det är något som plågar dig. Har du blivit ansatt av någon frestelse i staden?”

Brodern svarade: ”Fader, jag är rädd för att vi slösar bort vår tid här i öknen. Vi lär oss inga nya lovsånger. När jag var i Alexandria såg jag kyrkan full av folk och de sjöng hänfört sina lovsånger. Men vi har ju inget av detta.”

Den andlige fadern svarade: ”Må Gud bevara oss, min son, för tider har kommit när munkarna överger den fasta födan, de ord som kommer från den helige Ande, och löper efter lovsånger och lättsmälta melodier. När såg du dessa lovsånger föda sorg över synden och hjärtats förkrosselse? Vad slags sorg över synden ser du hos en munk som står i kyrkan och brölar som en oxe? Munkarna kom inte ut i öknen för att kråma sig inför Gud, vifta med händerna och tralla uppsluppna sånger. Tvärtom bör vi frambära vår bön till Gud under bävan och vördnad, nyktra till sinnet och med ödmjuk röst.”

Ur Ökenfädernas tänkespråk

 

 

Det nödvändiga tvivlet

 

I dag vördar kyrkan minnet av Johannes döparens martyrium och iakttar därför fasta.

I Synaxariet påminns vi om att troheten mot sanningen kostade Johannes livet. Profeterna har sanningen som sin enda agenda. Men de är fria från sanningssägandet, aldrig hånfulla eller självgoda.

Ända till slutet lyssnar Johannes till sanningens röst i sitt inre. När frågor uppstår inom honom – Var det så här allt skulle sluta? – sänder han från sin cell frågan till Jesus: ”Är du den som skall komma eller skall vi vänta på någon annan?”

Frågor och tvivel är aldrig ett hot mot evangeliet, men ofta nödvändiga för att riva luftslott och nå närmare sanningens kärna. Den som förblir vid sanningen kan berövas livet, men aldrig sin värdighet.

Ikon målad av Robin Johansson

 

 

 

De två polerna

 

I mötet med bröderna och systrarna i Monastero di Bose tänker jag ofta på Gunnel Vallquists korta kommentar när vi satte oss i bussen och lämnade Bose efter vårt besök i detta kloster i april 2005: ”Djupt traditionellt, djärvt nyskapande.”

Med sedvanlig pregnans satte hon ord på en dialektik som är utmärkande för ett liv i evangeliets efterföljd: det djupt rotade, det reservationslöst öppna. Eller som hon också kunde uttrycka det: att vara genomglödgad av övertygelse och på samma gång en förbehållslös sökare.

Ett förhållningssätt Gunnel Vallquist beskriver som ”en konstant spänning mellan vad man skulle kunna kalla konservatism och radikalism”. Denna spänning grundar sig ytterst på de poler som är två för kristendomen konstitutiva element: å ena sidan troheten mot Kristi ord, å andra sidan vissheten om Kristi återkomst. Hon skriver:

Det eskatologiska perspektivet framåt i tiden tvingar den kristna kyrkan till ständig förnyelse, garanterar hennes eviga ungdom, förbjuder henne att ta sin tillflykt till det skenbart tryggaste sättet att bevara sitt arv: det sterila besittandet, pundet som grävs ner i jorden. Och perspektivet bakåt i tiden, till utgångspunkten som är Kristus och hans förkunnelse, hindrar henne att låta sig ryckas med av efemära strömningar, att ackordera med det absoluta.

 

 

Om det goda vinet

 

Vad är det för likhet mellan en vindruva och en människa?

Hörde ni gårdagens Meny i P1? I ett reportage om de framväxande vingårdarna i Sverige, kommenterade den kunnige sommelieren Mattias Säfvenberg att ”en druva blir som bäst när den odlas nära dess nordligaste gräns”.

Och han förklarade varför:

”Det betyder att den får en långsam mognad, den får pinas, den får kämpa för att få näring, rötterna söker sig djupt ner. Då hinner druvorna samla på sig många aromämnen.”

 

 

Om fördragsamhet

 

Man sade om abba Isidoros, presbytern från Sketis, att om någon hade en broder som var svag, föraktfull eller oförskämd, och ville kasta ut honom, brukade abban säga: ”För honom till mig.” Han brukade ta emot en sådan broder och rädda honom genom sitt tålamod.

 

En fråga om urskillning

 

Den gammaltestamentliga läsningen i vårt lektionarium tar oss nu med till några scener ur den tidiga profethistorien i Israel. Profeter som Elia och Elisa är bistert osentimentala. De låter sig inte imponeras av svärmeandarna, de som ”låter tungan löpa och låtsas att det är Herrens ord”, som Jeremia uttrycker det.

Åtskilligt av det som går under namnet ”profetia”, då som nu, är inget annat än en projektion av den så kallade profetens undermedvetna. Människans inre har en förmåga att gäcka henne till att tro att hennes tankar kommer från Gud, medan det i själva verket bara är egna påhitt.

Nykterhet är ett av de viktiga signalorden i Nya testamentet när andarna prövas. ”Var nyktra och vaksamma”, uppmanas vi återkommande med ord ur Första Petrusbrevet i completoriets korta läsning. För det nyktra sinnet behövs ingen särskild nådegåva för att urskilja vilka av alla vandrande tankar, och anspråksfulla röster, som kommer från Gud. Att skilja mellan andarna är, som Isak Syriern uttrycker det, en fråga om att ”hålla vakt om sin uppmärksamhet”.