När Gud döljer sig

Psalm 22 ingår i ett större sammanhang i Israel där den stora frågan är om man kan lita på Gud. Är Guds trofast? Står Gud bakom sina löften? 

Det är inte minst förlusten av Jerusalem och exilen i Babylon på 500-talet f Kr som får det att bränna till kring dessa frågor. ”Varför har du glömt oss helt och övergivit oss för alltid?” lyder anklagelsen i Klagovisorna (5:20) i efterdyningarna av att Jerusalem lagts i ruiner. Men detta angrepp mot Gud motsägs i en profetisk utsaga i Jesajaboken, som citerar just den aktuella versen ur Klagovisorna:

Sion sade: ”Herren har övergett mig. Gud har glömt mig.” Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. (Jes 49:14–15)

Gud accepterar inte beskyllningen att han skulle överge sitt folk, utan försäkrar tvärtom sin trofasthet. Men lite längre fram ger likväl den profetiska poesin den anklagande delvis rätt.

Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter … Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede för ett ögonblick. (Jes 54:7–8)

Ur Guds egen mun får vi det nu bekräftat. Det händer att Gud döljer sig. Och samtidigt en försäkran om att förbarmande – inte övergivande – är Guds slutord.

Den lidandes nödrop

När vi nu går in i passionstiden och fastans två sista veckor, vänder vi uppmärksamheten mot Psaltaren och några av de så kallade passionspsalmerna i vilka kyrkan igenkänt Kristi lidandes väg. Till att börja med ska vi se närmare på Psalm 22. Den har en särställning bland passionspsalmerna genom att dess inledande ord citeras direkt av Jesus vid korsfästelsen: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”. 

I likhet med alla psalmer har den ett konkret historiskt ursprung. Det är det lidande Israels stora nödrop till den tigande Guden vi hör. Här utspelar sig ett trons drama som börjar med övergivenhetens förtvivlan – ”du har övergivit mig … du svarar inte … du är långt borta” (v1–3) – och så småningom slutar i en rungande doxologi: ”Du är källan till min lovsång” (v 26). Hur blir en så dramatisk omkastning i psalmen möjlig?

Den första vi slås av i psalmen är hur Guds frånvaro inte leder in i agnostisk håglöshet, snarare i påträngande bön. Inte genom en teologisk undanmanöver. Psalmisten försöker inte bortförklara Guds frånvaro, men framhärdar i sin tro på denne Gud som sin egen Gud: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.” En kritisk fråga infinner sig. Stämmer det att Gud kommer och går? Att den Gud som varit närvarande i en tid, är frånvarande i en annan? 

Teologins förklaring av sådana erfarenheter har ofta varit att Gud ”tycks” vara frånvarande; han är det inte i verkligheten. Walter Brueggemann menar dock att detta ”tycks” riskerar att leda in i doketismens låtsasteologi. (”Det verkar bara så, men är det egentligen inte.”) Men psalmisten ägnar sig inte åt en retorisk lek, han är inte beredd att omdefiniera sin erfarenhet av övergivenhet, inte ens i ett försök att försvara Gud. Han känner sig dessutom fri att ohämmat ge röst såväl åt sin övertygelse att Gud har övergivit dem, som att de har rätt att förvänta sig mer än så av Gud. Detta är bara en av många psalmer som visar hur högt i tak det är när Israel för dialog med Gud.  

Men framför allt vittnar psalmen om övertygelsen att allvarligt menad bön gör skillnad. Bönen rör vid Guds hjärta så till den grad att Gud inte kan annat än svara. Den enträgna begäran som ljuder genom hela den första halvan av psalmen är inget fromt spel. Den är på liv och död. Och den bedjande får uppleva hur den frånvarande Guden kommer tillbaka. Gud kan inte dölja sig för den själ som enträget ber. 

För en sann humanism

År 1895 skriver predikanten Emil Gustafson i tidningen Trons Segrar: ”Då vi vänder ryggen till denna världens förtrollning och vänder vårt ansikte mot öknen, får vi se Guds härlighet.” 

Klarare kan knappast fastans mening uttryckas. Om innebörden av att “se Guds härlighet”, säger aposteln Paulus: ”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet, förvandlas till en och samma avbild.” Fastan vill alltså stimulera det skeende genom vilket Anden drar in oss i den evige Sonens relation med den evige Fadern. I den relationen nyskapas vi till en avbild av Kristi mänsklighet och blir vad vi är skapade att vara.

Allt i den kristna tron – även de kristnas fastan – är rotat i inkarnationen. Om det inte är det, kan det inte kallas kristet. Genom den definition av mänsklighet som ges oss i evangeliernas levnadsteckning av Jesus från Nasaret, framträder den kristna tron som en ”sann humanism”, för att tala med Jacques Maritain, en av 1900-talets stora filosofer. Att ”kristna” är att mänskliggöra; men att mänskliggöra utan Kristus blir ett projekt som aldrig når riktigt ända fram.

Om vi närmar oss den Stora fastan i det ljuset kan vi undgå både svärmeri och fantasteri. Vi behöver då inte förlora målet ur sikte: att bli människor, helt enkelt.

Ett annat sätt att tänka

Om en vecka början Stora fastan. De fyrtio dagarna av förberedelse inför påsken som på engelska kallas Great Lent, på grekiska Megali Sarakosti , på finska Suuri  paasto och på italienska La Quaresima. Det senare av quaranta giorni, fyrtio dagar. Från detta italienska uttryck kommer ordet karantän, som alltså är ett tidsbegrepp. Det har sin historiska bakgrund i den period av fyrtio dagar som ett skepp förr i tiden behövde ligga förtöjt utanför Venedig innan det fick tillåtelse att anlägga hamnen. En försiktighetsåtgärd till skydd mot smittspridning.

I den karantän som vi mer eller mindre fått vänja oss vid under snart ett års tid har distans blivit något av ett mantra. Det är ett minst sagt välfunnet ord när vi talar om innebörden av den kristna fastan. Att fasta är att inta en distans till ett och annat. Inte av rädsla för att bli moraliskt besudlad, men för att få ett mer avklarnat förhållande till det vi genom fastan skapar ett mellanrum till.

Fastan vill inte ta ifrån oss saker, snarare lösgöra oss från dem. Lösgörandet är oumbärligt för att inte tyngas av nödvändighetens börda i relation till världen, utan istället, med evangeliets ord, kunna ”bära varandras bördor”. Det kan leda till oväntade nyupptäckter av det självklara: som att glädjen i att ge är större än priset för att ge upp; att kommunion – gemenskap – är mer tillfredsställande än konsumtion. Något som illustreras tänkvärt i en av berättelserna i Ökenfädernas tänkespråk:

Abba Agathon var ute och gick med sina lärjungar. En av dem fann en liten grön ärta på vägen och sade till abban: ”Fader, får jag ta den?” Abban tittade förvånad på honom och sade: ”Var det du som lade dit den?” ”Nej”, svarade lärjungen. ”Hur kan du då”, fortsatte abban, ”vilja ta upp något som du inte ar lagt dit?”

Berättelsen kan tyckas svårbegriplig, formade som vi är av marknadens mentalitet som säger oss att ju mer vi har, desto bättre klarar vi oss. Här rubbas denna idé av ett annat sätt att tänka: ju mindre vi har, desto mer kan vi bli.

Vad är ödmjukhet? (II)

En broder frågade en abba: ”Vad är ödmjukhet?” Abban svarade honom: ”Det är när du gör gott mot dem som gör dig ont. ”Brodern frågade:”Om någon inte klarar det, vad skall han göra?” Abban svarade: ”Han skall hålla sig undan och välja tystnaden.” 

Ur Paradiset XV

Vad är ödmjukhet?

I tiden mellan den 30 januari – firandet av Antonios den Store, den förste munken – och den 9 februari – firandet av Paulos av Thebe, den förste eremiten – låter vi öknen tala:

En abba blev tillfrågad: ”Vad är ödmjukhet?” Han sva­rade: ”Det är om din broder begår en orätt mot dig, men du förlåter honom innan han ber om din förlåtelse.”

Ur Paradiset XV

Arbetets glädje

I morgon kväll inleds förfastan. Vi går in i den söndag – septuagesima – som markerar att det är sjuttio dagar kvar till påsk. 

Det är en visdom att kyrkan genom valet av evangelium denna söndag – Matt 20:1–16 – inleder förfastan med att påminna om att inga andliga framsteg är möjliga om vi inte har rätt förhållande till vårt arbete och därmed till vår kropp. Bön och arbete kan aldrig skiljas åt. Som benediktinmunken Ingmar Svanteson har uttryckt det: “Arbete utan bön slutar i slaveri, bön utan arbete leder till svärmeri.”

Vad vi än arbetar med – om det är de dagliga sysslorna på arbetsplatsen eller i hemmet: köksarbete, städning, tvätt, bokföring, snöröjning eller annat – är det en konst att arbeta. Det gäller att finna den smala vägen mellan arbetsnarkomani och arbetsförakt. I det senare fallet blir arbetet ett nödvändigt ont, något vi utför medan vi har uppmärksamheten på annat håll. I det förra är vi inte bara hängivna vårt arbete, vi har förlorat distansen till det. 

I bägge fallen uppstår en klyfta mellan andligt och världsligt. Den som tänker för lågt om arbetet ser bönen som andligare. Och när arbetet blir ett självändamål, sker det som profeten Jeremia sätter ord på i söndagens gammaltestamentliga läsning: den vise berömmer sig över sin vishet, den starke över sin styrka, den rike över sin rikedom. Vi lever inte längre det vi gestaltar i mässans offertorium när bröd och vin bärs fram: livet som en gåva från Gud som – när vi tar emot den ur hans Guds och bär fram den i tacksägelse – blir för oss till gemenskap med honom som ”verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet på jorden” (Jer 9:24).

“Gud och intet mer”

I dag firar vi 100-årsminnet av Linnea Hofgrens död. I en ålder av 52 år insomnade hon efter lång tids sjukdom den 27 januari 1921.

Hösten 1996 fick jag i min hand en bunt svarta vaxade anteckningsböcker som ägts av den tidigare tulltjänstemannen Oscar Junge (d 1959) i Norrköping. Han tillhörde det ekumeniska nätverk med förgreningar över hela Sverige som gick under namnet Flodbergskretsen. Lykttändaren Carl August Flodberg i Gamla stan var spindeln i nätet i denna mystikkrets. Bland böckerna fanns en avskrift av Linnea Hofgrens opublicerade självbiografi. Läsningen gav en doft av samma spiritualitet som formade kvinnor som Thérese av Lisieux, Elisabeth av Treenigheten och Paulina Mariadotter för att nämna några. Men det rika andliga liv Linnea Hofgren levde dolde hon under besynnerlighetens inkognitokåpa. Långt ifrån alla förstod sig på denna, som de tyckte, egendomliga kvinna.

I sin självbiografi återger Linnea Hofgren en transfigurerande erfarenhet om vilken hon skriver: ”Jag vågade inte tala om det för en enda människa.” Hon berättar bara för dagboken hur Gud uppenbarade sig för henne i ”beskådelsen”, som hon uttrycker det.

Han uppenbarade sig som Kärleken, trefaldig Kärlek. Hela mitt inre blev förvandlat. Kärleken – Kristus – steg in i hjärtat, tog det i besittning, älskade där och satte hjärtat i älskande förmåga. Att han var Kärleken, det visste jag, men att det innebar detta hade jag inte trott om någon sagt mig det.

I vår tid har Linnea Hofgren återupptäckts. Skribenter som Maja Ekström och Abir Francis har forskat och publicerat texter om hennes liv och spiritualitet, sångaren Bengt Johansson har gjort en inspelning av hennes klassiska Hur ljuvligt att få vara en ton från himmelen, och skivbolaget Compunctio har gett ut nya tolkningar av Linneas lyrik. Bland annat på ett album med David Åhlén som fått namnet 1921 – efter Linnea Hofgrens dödsår.

Hur lät Linnea Hofgrens modersmål? I likhet med mystiker i alla tider vittnar hon om trons och evangeliets universalitet, om en Gud som tar hela kosmos i sin famn. På dagbokens sista sida utbrister hon: 

O, hur underbart en gång när du fångar alla de spridda strålarna till en enda flamma som blixtrar in i dig för att evigt förenas med sitt ursprung. Då skall enheten uppenbara sig i mångfalden och mångfalden insänkas i enheten, då skall kärleken vara sitt eget pris, när du blivit allt i alla, då skall saligheten fullt avtäcka sin nu blott genom tron anade hemlighet: ”Gud och intet mer.”

Sammanlänkning

Förnya i oss vår lidelse för enhet, ber vi i en av bönerna under årets globala bönevecka för enhet, i dag inne på sin femte dag. En bön formulerad av kommuniteten i Grandchamp.

Den enhet som är kristendomens grundläggande princip – dess ”viktigaste krav”, som Gunnel Vallquist uttryckte det – uppnås inte genom sammanjämkning, snarare genom vad den ryske författaren Boris Pasternak med ett centralt ord i sitt författarskap kallade sammanlänkning, på ryska stseplenie. Varje föreställning, med åtföljande krampaktiga försök, om att kunna åstadkomma enhet genom att jämka samman olika ståndpunkter, leder inte till annat än frustration och uppgivenhet. Tron att enhet är en följd av att vi övervinner motsägelser – inte lär oss leva med dem – är inte bara en farlig illusion, den är ett av de största hindren för verklig enhet. 

Svårigheten att leva med motsägelser är inte bara ett drag i samtiden, det har sedan länge satt en djup prägel på västlig kristendom. Teologin reducerad till en abstrakt disciplin i förening med den protestantiska snusförnuftigheten har knappast främjat enheten. Det är just här den ortodoxa traditionens starka vision av enhet och helhet i tillvaron kan öppna vägar ut ur den återvändsgränd vi hamnat i. Som nyss citerade Pasternak kunde uttrycka sig: ”Jag har alltid haft en upplevelse av enheten i allt som existerar, av helheten i allt som lever och andas, som händer och uppenbarar sig, en upplevelse av hela tillvaron, av hela livet.”

Här står han i den ryska tradition som sammanfattas i Rubljevs berömda treenighetsikon. De tre änglarna sittande i kontemplation vid ett bord, sågs av teologer som Pavel Florenskij som uttryck för just längtan efter enhet och helhet i tillvaron. Den teologiska grunden för denna enhetsvision, som inte bara är en förhoppning och en dröm, är inkarnationen: hela skapelsen har blivit helgad genom att Gud tagit materiell gestalt i Kristus. 

Det är just detta särdrag i den ortodoxa andligheten – grundat på inkarnationen och treenighetstanken – som leder till en uppvärdering av livet på jorden, något som bland annat visat sig i att denna teologiska tradition hanterat miljökrisen med andra redskap och ett annat språk än vad vi gjort som kristna i väst. Föreningen av mikrokosmos och makrokosmos, tron på hela tillvarons sakramentalitet, gör att klimatkrisen inte bara bemöts med moraliska imperativ, men med en vision om historiens uppståndelse.

Så länge vi tror att vägen till enhet är att undanröja ett antal ”vägspärrar för tanken”, fortsätter vi att ta ett steg framåt och två bakåt. På förnuftets väg kommer vi varken att på djupet förstå Bibeln eller nå närmare varandra. Bara genom att öppna oss för den kärlek som den helige Ande utgjuter i hjärtat, kan verklig ”lidelse för enhet” födas. Ingen bön kan vara viktigare än bönen om att denna lidelse ska förnyas i oss.

Treenighetsikonen målad av Robin Johansson.