Erfarenheten får ett språk

Välsignat vare Faderns och Sonens och den helige Andes rike

Den så kallade doxologin – lovprisningen – inleder i denna form varje liturgi i östkyrkan. Orden vid gudstjänstens början syftar inte till att skapa högtidlighet. Doxologin är visionär och markerar inträdet i en ny eon: Guds rike. Inte som en religiös kokong av helig tid som liturgin ska spinna kring våra liv så att vi blir mer andliga till skillnad från de oandliga. Gudstjänsten firas för att kokongen ska brista, så att all tid blir helig tid. Den iscensätter en rörelse från Tabor in i världen. Önskan att slå sig ner på Förklaringens berg, att bygga hyddor i härligheten, är alltid en frestelse.

Genom inträdet i Guds rike lämnar kyrkan världen för att helga världen. Liturgins två rörelser är uppstigandet och nedstigandet. Denna grundläggande antinomi – paradox – är avgörande för en rätt förståelse inte bara av vad vi gör när vi firar gudstjänst, men också av vad sådant som bön, fasta, retreat och mystik handlar om i den kristna traditionen. När inkarnationens realitet går upp för oss, kan det aldrig mer finnas något mänskligt som vi behöver ”pausa” för att vi ska kunna nå fram till Gud. Att Gud blir människa upphäver all rivalitet mellan andligt och materiellt. Det mänskliga är lika lite en rival till det gudomliga som Sonen till Fadern.

Få har med sådan glöd och övertygelse gestaltat denna vision som den ryske prästen Alexander Schmemann, förmodligen 1900-talets mest betydande gudtjänstteolog. När jag återvände från mina erfarenheter i Paulosklostret och Mar Musa, kom Schmemann att bli min viktigaste lärare och hans böcker har följt mig sedan dess. Han gav mig hjälp att sätta ord på vad jag varit med om. Erfarenheten fick ett språk. Pusselbitarna föll på plats. Sambandet mellan ”upplyft era hjärtan” och ”gå ut i hela världen” blev nu allt klarare. Uttryck som ”eukaristin skapar kyrkan” hade tidigare känts svårtuggade. Nu framstod de som det mest självklara i världen. Det som gjort att Schmemann nått fram till så många, inte bara i den egna ortodoxa kyrkan utan i hela kristenheten, är att han inte är upptagen av det liturgiska ordot. Han är uppfylld av en vision.

När Alexander Schmemann låg på sin dödsbädd i december 1983 överlämnade han sitt andliga testamente till sina närmaste. Det bestod av två nej och ett ja. Nej till sekularism. Nej till religion. Ja till Guds rike.

Varför sa Schmemann nej till både sekularism och religion? Han menade att bägge, var och en på sitt sätt, begränsar Gud till en religiös zon. Sekularismen tolererar visserligen religionen, men bara så länge den håller sig i kyrkan och inte yttrar sig om samhället i övrigt. Religionen, i traditionell mening, skapar en klyvning mellan Gud och världen, mellan naturligt och det övernaturligt, andligt och det världsligt, och befäster därmed föreställningen om det heliga som något “särskilt”. Detta var, menade Schmemann, inte bara olyckligt. Det var själva kärnan i syndafallet. 

En kosmisk vidd

När vi går in i San Givovanni, det åttakantiga baptisteriet i Florens, slås jag först av golvets mosaikarbeten som påminner om orientalisk ornamentik. Plötsligt känns det inte långt till Syrien. Men kanske är det inte så förvånande. Det islamisk-orientaliska samhället, och därmed impulserna från Bysans, lämnade betydande avtryck i Italien under medeltiden. Även absiden från 1202 vittnar om det bysantinska inflytandet. I valvet finns en stor mosaik med profeter och patriarker som omger Guds Lamm, en skapelse av franciskanen Jacopo.

Men det är kupolen som tar andan ur oss. Vi blickar upp mot makalösa mosaiker, teologiskt uppbyggda, och rakt ovanför platsen för själva dopet: Kristus Pantokrator i monumental gestalt. Han som är och som var och som ska komma! Herre över tid och rymd. Alltings ursprung och alltings mål.

Den andra nyckeln in i liturgins skattkammare är anamnesen. Det grekiska ordet för minne eller åminnelse kommer, såsom liturgiskt begrepp, från den övre sal i Jerusalem där den första eukaristiska måltiden firades. Gör detta till min åminnelse. Två gånger upprepas orden i varje mässa, över såväl brödet som vinet, men hela gudstjänsten är en anamnes, ett tidens överskridande. Ett inträde i den åttonde dagen.

Genom minnet flyttar historien flyttar in i nuet. Framtiden drar oss till sig. Det som skedde i går, och det som ska ske i morgon, sker nu. Det är därför vi alltid säger ”i dag” när vi firar gudstjänst. I julnatten säger vi inte: ”För två tusen år sedan föddes Jesus i Betlehem.” Vi säger: I natt föder jungfrun en son! Och i påsknatten hörs ropet: I natt har Kristus nedtrampat döden! Den linjära tiden har upphävts. Förflutenhet och framtid – Kristi första ankomst och Kristi andra ankomst – konvergerar i nuet och en ny tidsdimension bryter in: eukaristisk tid. Gudstjänstens språk är varken historiens, utopins eller sagans. Liturgins tempus är presens.

Så som Pantokratorn i baptisteriets kupol sträcker ut sina armar och famnar världsalltet, har varje liturgi en kosmisk vidd.


Ekot från urkyrkan

När vi hukade oss och klev in genom den meterhöga öppningen i klosterkyrkan i Mar Musa var det som att stiga rakt in i urkyrkan. Liturgin vävdes i mönster från tidig syrisk tradition, samtidigt som allt tycktes ske spontant, med Anden som sufflör. Stearinljusen lyste upp de tusenåriga ikonmålningarna som skrapats fram på väggarna. Någon satt lutad mot en vägg försjunken i bön, någon bugade sig i en prostration vänd mot öster, någon kysste en ikon, några viskade sinsemellan. Tystnad och honungskakor. Det finns många sätt att smaka Gud.

På golvet, bakom ett orientaliskt bokställ där Skriften ligger uppslagen, sitter Fader Paolo i sin vita alba. Liturgin är som en förlängning av hans egen kropp, inte ett ”främmande ting”. Lättheten i hans rörelser i firandet av gudstjänsten är besläktad med den sorts andlighet som är utmärkande för den monastiska traditionen: fullständigt uttryckslös. Det finns inget att bevisa eller uppvisa. Han har sagt dessa ord, gjort rörelserna, repeterat bönerna, tusentals gånger. Ena stunden för han dialog med oss som sitter omkring honom, i nästa stund utgjuter han sitt hjärta inför den som är ”Outgrundlig, ofattbar, osynlig och oföränderlig”, med orden i en av de äldsta eukaristiska bönerna. Allt med samma självklarhet. När tid och rum transcenderas är vi inte med om något ”övernaturligt”. Inget kunde vara mer naturligt. 

Efter en dryg timme av läsningar och böner sänds gåvorna runt, från den ene till den andre. Kristi kropp för dig utgiven. Kristi blod för dig utgjutet. Bröd och vin, framburet och helgat, för allt och för alla. Ingen konfession undantagen. På denna klippavsats i den syriska öknen öppnar sig en port till paradiset. I det nya Eden finns bara en enda mänsklighet. 

“Kom hit upp!”

Vi människor tycks vara så funtade att vi bara kan förstå det vi redan har förstått. Därför kan en ögonöppnande händelse bli början till en insikt som skulle undgå oss om vi så läste ett helt bibliotek.

På vandring runt det imponerande baptisteriet i Florens färdas jag i minnet tillbaka till två händelser, med ett par års mellanrum, som på ett avgörande sätt kom att förändra min förståelse av vad som händer i en kristen gudstjänst. Bägge utspelade sig i ökenkloster, den ena i Paulosklostret i södra Egypten, den andra i Mar Musa, det spektakulärt belägna klostret på en klippa i öknen 10 mil norr om Damaskus.

Under vistelsen i Paulosklostret, som inte var min första, deltog jag varje morgon i liturgin som firades direkt efter nattens lovsång. Då hände något. Prästmunken Abouna Boulos, som ledde gudstjänsten, tog med oss in i paradiset! Inte bildligt eller symboliskt, allt var verkligt. Jag hade aldrig upplevt det tidigare. Under dagarna vandrade jag i öknen kring klostret och mediterade över vad jag varit med om. Det var nu en bok jag fått låna av munkarna blev ovärderlig. Den innehöll en genomgång på engelska av Basileiosliturgin – den vanligaste gudstjänstordningen i den koptiska kyrkan – och med hjälp av den lärde jag mig liturgins struktur, vilket gjorde det enklare att följa skeendet i dramat varje gryning i klosterkyrkan. Långsamt öppnades en dörr mot mysteriet. 

Några nycklar blev redskap att tolka vad vi var med om i gudstjänsterna. På grekiska kallas de anaforaanamnes och epikles. De representerar, kort uttryckt, hur rummet och tiden överskrids när den helige Ande stiger ned.

Anaforan är kulmen på liturgins rörelse från Ordet till Bordet. Det grekiska ordet betyder uppstigande och anspelar frälsningshistoriskt på Kristi himmelsfärd. Varje mässa är en himmelsfärd! I den eukaristiska liturgin får det sin konkretion när prästen, efter att ha dukat altaret, vänd mot församlingen säger: ”Upplyft era hjärtan”. Orden, som används i både östlig och västlig tradition, är ett av liturgins mest ursprungliga moment. Redan på 200-talet, troligen ännu tidigare, var de en del av det liturgiska ordot. Anafora – eller dess latinska motsvarighet: Sursum corda – anspelar på ett ord ur Uppenbarelsebokens fjärde kapitel. När Johannes ser in i himlen, där gudstjänsten pågår för fullt, hör han Kristi röst: ”Kom hit upp!” (Upp 4:1)

Varje gång prästen in persona Christi uttalar orden ”upplyft era hjärtan”, är det Jesus som säger: ”Kom hit upp!” I liturgin, på veckans åttonde dag, stiger vi upp till himlen, där vi hör hemma, och deltar i den gudstjänst som är utan början och utan slut. Något Paulus antyder med orden i Efesierbrevet: ”Ni har fått en plats i himlen.” (Ef 2:6) När den insikten långsamt vidgar sig, händer något med vår förståelse av vad vi är med om i mässan. Det finns inte två gudstjänster, en i himlen och en på jorden. Det finns bara en gudstjänst. Därför är söndagen en dag utanför tiden – och utanför rummet – om än vi befinner oss på fast mark mellan två klockslag.

Anaforan fick sin arkitektoniska form när kyrkorna byggdes i riktning mot öster. När vi går in i kyrkan, från väster, går vi in i ett ”annat” rum. Det ”kristna rummet” är paradiset, beläget i öster. Det rummet kan inte användas för något annat – inte för konserter, inte för utställningar, inte för föreläsningar – än för firandet av trons mysterium. Men ju mer hemmastadda vi blir i det rummet, desto naturligare tar vi det med oss när vi lämnar kyrkan. ”Gud är här, Gud är överallt”, sa man i öknen. En erfarenhet man inte kan läsa sig till, men växa in i genom tillvänjning. En viss dag, en viss plats och en viss tid uppenbarar hur Guds närvaro genomtränger alla dagar, alla platser, alla tider. 

Döpt in i en ny eon

Baptisteriet i Florens har en av sina tidigaste förlagor i det dopkapell som uppfördes 30 mil längre norrut, vid sidan om den stora basilikan i Milano, på 300-talet. Det var här Augustinus blev döpt påsknatten år 380. 

Kapellet inrymde en åttakantig dopbassäng med två kanaler, den ena ledde vatten till dopgraven och den andra ifrån den. Ambrosius, som var kyrkans biskop i Milano vid denna tid, kallade dopbassängen för ”källan” och satte upp en inskription över baptisteriet: ”Dopet renar i källan med flödande vatten.” Det var en vanlig praxis ända sedan 100-talet att döpa i rinnande vatten, en bild för ”levande vatten”.

När Ambrosius i sin bok Om sakramenten går igenom dopliturgin, moment för moment, visar han hur dopet har karaktären av övergång från en tid till en annan. Allra tydligast gestaltas det när katekumenen avkläds sina kläder – män och kvinnor döptes var för sig, de kvinnliga dopkandidaterna assisterades av kvinnliga diakoner – och steg ned i dopvattnen nakna. När de kommit upp ur dopbassängen efter att ha nedsänkts i vattnet tre gånger, ikläddes de den vita dopdräkten – uppståndelsens oförgängliga klädnad – som de sedan bar hela den första veckan efter dopet. I det åttakantiga baptisteriet hade de genom dopet i vatten och ande inträtt i den nya eonen, den åttonde dagen. De vita dopkläderna vittnade om en ny identitet med ett nytt namn. Död och uppstånden med Kristus i dopet tillhörde nu människan den uppresta skapelse som omfamnar förflutenhet och framtid.

Därefter fick de nydöpta vitklädda gå till den intilliggande basilikan för att vara med om sin första eukaristi. Fram till dess har de bara fått närvara under den första delen av gudstjänsten, katekumenernas liturgi med dess böner och läsningar ur Skriften, för att sedan lämna kyrkan när måltiden skulle firas. Nu säger Ambrosius till de nydöpta: ”När du kommer fram till altaret får du se sådant som du förut inte sett.”

Det som väntar människan bortom tid och rum –”det inget öga sett och inget öra hört, det som Gud har berett åt dem som älskar honom” – avtäcks i dopets och eukaristins överskridande av tid och rum. Dessa mysterier i form av materia genomträngd av ande – utan sammanblandning, förväxling eller förändring – utgör grunden för den kristna mystiken.

Det första ordot

Att den första veckodagen, omedelbart efter Kristi påsk och Andens pingst, blev den kristna gudstjänstdagen är historiskt oomtvistat. Söndagen är något av det mest ekumeniska vi har i kristenheten. Varken i den judiska eller den romerska kalendern var den första veckodagen, eller Solens dag som den kallades i antikens Rom, en helig dag eller vilodag. Men att det var på just den dagen de kristna samlades för att fira eukaristin – den måltid i vilken deras identitet var rotad – är omvittnat från mycket tidiga texter. Redan i Nya testamentet finns de första antydningarna: ”dagen efter sabbaten hade vi samlats för att bryta bröd” (Apg 20:7). Den första veckodagen var den dag när det bröd bröts och delades om vilket Jesus hade sagt att den som äter det brödet har evigt liv.

Den äldsta bevarade skildringen av en kristen söndagsgudstjänst har vi i en skrift från Justinus Martyren, en av de apostoliska fäderna på 100-talet. I ett koncentrat beskriver han liturgin som en serie sekvenser där samlingen följs av ordet, som övergår i bön, når sin kulmen i eukaristin – som inleds med offertorium och fullbordas med kommunion – och avslutas med sändning. Referatet lyder i sin helhet:

På den dag som kallas solens dag samlas vi alla, från städerna och från landet. Man läser ur apost­larnas minnesanteckningar och profeternas skrif­ter så länge som tiden räcker. När föreläsaren har slutat håller föreståndaren ett anförande, och uppmanar ivrigt till att efterfölja dessa sköna ord. Därefter reser vi oss alla tillsammans och ber, och när vi som förut sagts har avslutat bönen, bärs bröd, vin och vatten fram. Föreståndaren frambär efter förmåga böner och tacksägelser, och folket stämmer in med ”Amen”. Sedan delas de välsig­nade gåvorna ut och tas emot av var och en, och åt dem som inte är närvarande sänds de ut av dia­konerna. 

I den avslutande delen av Justinus liturgiska ordo blir det uppenbart hur måltiden är konstituerande för den kristna gemenskapen. Det är de som äter och dricker vid altarets bord som tillhör församlingen; därför skulle diakonerna bära ut de heliga gåvorna till dem som var förhindrade att delta, så att de fick vara med i firandet av den fest som hör paradiset till. Det var genom delaktigheten i den eukaristiska måltiden som de tillhörde kyrkan, det ”nya Eden”. I henne gryr den nya tidsåldern i den nuvarande.

I Herrens måltid, firad på den dag som brutit sig ur veckans sjudagarscykel, fick man i bröd och vin ta emot ”odödlighetens läkemedel”, med ett uttryck från Ignatios av Antiochia. Man bars av en trons visshet att det eviga livet inte väntade på andra sidan den biologiska döden. Tiden var inte längre ett problem, den var ett sakrament. I dopet hade man trätt in genom paradisets port. Eukaristin var ”realiserad eskatologi”, en måltid mättad av framtid. Källan till världens liv.

Tid och tidlöshet

Den franske teologen och kardinalen Jean Daniélou har i en bok, La Théologie du dimanche, samlat texter från den tidiga kyrkan som innehåller uttrycket den åttonde dagen. Daniélou, som är bekant för svenska läsare genom Gunnel Vallquists böcker – han var en av hennes viktigaste lärare under åren i Frankrike – spelade en betydande roll vid det nydanande Andra Vatikankonciliet i början av 1960-talet och var även ledamot av Franska Akademin.

Gemensamt för de tidigaste texterna om den åttonde dagens mysterium är att de talar om denna dag som ”Herrens dag” och ”Eukaristins dag”. Bägge uttrycken ger den en eskatologisk prägel, det är en dag transfigurerad av ljuset från framtiden. Innebörden är tydlig: genom att Kristus uppstår på den dag som motsvarar den första skapelsedagen, veckans första, blir denna dag början på den nya skapelsen. Det är dagen som fullbordar frälsningshistorien. Genom att dödens och ondskans makter har besegrats inleder den en ny tidsålder. ”Så kom den första dagen att också bli den åttonde”, skriver Augustinus, ”så att det liv som skapades i början inte skulle förgås men göras evigt.” 

Ännu tydligare blir det hos Basileios av Caesarea som skriver: ”Herrens dag är stor och härlig. Det är i Skriften en dag utan afton och utan slut, den ersätts inte av någon annan dag, den är utanför veckans mått. Vare sig du kallar den en dag eller en tidsålder, är det likväl samma sak.”

Jean Daniélou kommenterar hur den åttonde dagen definieras i motsats till veckan. ”Veckan relaterar till tid. Den åttonde dagen är utanför tiden. Veckan består av en sekvens av dagar, men ingen dag följer på den åttonde, det är ’den sista’. Veckan står för mångfald, den åttonde dagen är en.”

Här är bakgrunden till att vi tidigt får två cykler i kyrkans gudstjänstfirande: en tidens liturgi, bestående av det vi kallar tideböner, och en tidlös liturgi, bestående av den eukaristiska gudstjänsten eller mässan.

Dessa två kompletterande liturgiska strukturer, den tidlösa och den som håller tiderna, den ena sakramental och den andra icke-sakramental, utgör tillsammans kyrkans ordo. Bägge är lika viktiga och lika ursprungliga. De fungerar som två liturgiska ”lager”, och även om de delvis förändrats och utvecklats genom historien utgör de en omistlig och oersättlig liturgisk struktur i kyrkan. Båda har dessutom gemensamt att de inte förmedlar ett ”budskap om” den kristna tron, de ger den kosmiska tiden en inkarnatorisk form. Med andra ord: i den värld där vi håller tiden har evigheten slagit sig ner.

Paradisporten

Vi står länge framför den magnifika östra porten på baptisteriet i Florens. Den har tio förgyllda plattor som förställer scener ur Gamla testamentet. Det var Michelangelo som gav den namnet Paradisporten. Han tyckte att den var så vacker att den lika gärna skulle kunna leda till paradiset.

Bilden av paradiset används flitigt i litteraturen i kyrkans ungdom. Paradiset representerar världen i dess ursprungliga skönhet, ett favorituttryck när fäderna talar om kyrkan är ”det nya Eden”. Det är en ecklesiologi, en kyrkosyn, som andas skapelsens restaurering. Kristus, den nye Adam, har kommit för att leda mänskligheten till den shalom som rådde i paradiset. 

Paradiset ligger i öster, ljusets väderstreck där solen går upp. Därför placerades altaret i öster när de första kyrkorna byggdes. Ingången låg i väster, mörkrets väderstreck där solen går ner. Kyrkan firade inte bara sin liturgi ad orientem, vänd mot öster; själva kyrkobyggnaden symboliserade paradiset. När de döpta gick in i kyrkan, från väster, vände de mörkret ryggen och vandrade mot ljuset. Gudstjänsten utspelade sig i en annan eon, där den sjunde dagen hade övergått i den åttonde.  De som deltog befann sig på andra sidan parousin, Kristi ankomst. Genom dopet hade de inträtt i den nya dagen, och bjöds nu till det bord där himmelrikets fest firades.

När dopkapellen från 300-talet och framåt började byggas i formen av en oktagon – med åtta sidor – förkunnade arkitekturen dopets mysterium. I vattnet lämnade man en värld och trädde in i en ny. Dopet var död och uppståndelse. Det inte bara representerade, men manifesterade övergången. När paradisporten i öster på baptisteriet i Florens öppnades, och de döpta kom ut vitklädda efter sitt dop, visste alla som såg det: dessa människor hade övergått från en tid till en annan. Redan under det jordbundna livet med dess klocktid och sjudagarsvecka hade de genom vatten och ande initierats i en annan eon. 

Henoks spökskrivare

Vem är det som introducerar det lika geniala som gåtfulla uttrycket ”den åttonde dagen”?

Det är ingen av kyrkofäderna utan Henok, en person vars passage från den gamla tiden till den nya tycks ha skett helt obemärkt. Vi möter honom i Första Mosebokens femte kapitel: ”Henok levde i gemenskap med Gud. Sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom härifrån.” Ska man tolka de märkliga orden som att Henok inte dog en naturlig död, utan ”vandrade” från tiden rätt in i evigheten utan det brott som döden innebär? Är Henok den förste som föregriper påsken? Ordet påsk kommer av pascha, som betyder passage eller övergång, här som en övergång från död till liv. Så tolkar åtminstone Hebreerbrevet Henoks öde: ”I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden.” (Heb 11:5)

Nu är det inte Henok personligen som gett oss uttrycket ”den åttonde dagen”, men århundradena omedelbart före Kristus dyker i judisk tradition upp några små skrifter som gör anspråk på att representera traditionen från Henok. Dessa ingår inte i den hebreiska Bibelns kanon utan hör till de böcker som brukar kallas ”pseudepigrafiska”, innebörden är att författaren skriver i någon annans namn. Det liknar med andra ord det vi i dag brukar kalla ”spökskrivare”.

Henoksböckerna, tre tunna skrifter, lästes under Jesu tid och är citerade i Nya testamentet som en autentisk Henokstradition. I det korta Judasbrevet står följande: ”Om dessa människor profeterade Henok i den sjunde generationen efter Adam: ’Se Herren kommer med sina tusentals heliga för att sitta till doms över alla människor och straffa alla gudlösa för alla deras gudlösa handlingar och allt det oerhörda som dessa gudlösa syndare har sagt mot honom.’” 

Med sina avslöjande utsagor om framtiden hör Henoksskrifterna till den apokalyptiska litteratur som var spridd på judisk mark seklerna före Kristus, och det är alltså här vi möter visionen om en ny eon som spränger tidens begränsningar: ”Och jag har också gjort den åttonde dagen”, en dag som ska vara ”utan år, månader, veckor, dagar eller timmar eftersom det är den första efter min skapelse.”

Tanken på den åttonde dagen anknyter även till en annan föreställning som var vanlig inom judisk apokalyptik, den kosmiska veckan med sina sjutusen år. Varje vecka är en symbol för all tid, hela den nuvarande tidsåldern, medan den åttonde dagen är den nya eonen, den ”dag” som bryter in när tiden lagt av sin slitna kappa och existensen inte längre mäts i år, dagar och timmar utan vilar i ett evigt nu. Den åttonde dagen är den nya, upprättade skapelsens tidsålder. 

Det är minst sagt anmärkningsvärt hur de kristna tidigt övertog denna symbolmättade metafor från hebreisk apokalyptik och knöt den till firandet av gudstjänsten på den första veckodagen. Den åttonde dagen blev ”den teologiska nyckeln i deras liturgiska medvetande”, som Alexander Schmemann uttrycker det.

Den åttonde dagen

Firenze förkunnar skyltarna på perrongen när vi en tidig söndag morgon – den första dagen i veckan – angör ännu en termini under vår tågluff genom Italien. Klockan är strax efter fem på morgonen och gatorna ligger tomma när vi vandrar mot den treenighet av katedral, klocktorn och baptisterium som utgör Florens religiösa nav.

Den magnifika katedralen, Santa Maria del Fiore, är ett arkitektoniskt underverk i sig, men det är det åttakantiga baptisteriet med sin berömda paradisport, skapad av den italienske skulptören och arkitekten Lorenzo Ghiberti på 1400-talet, som i dag tilldrar sig vårt intresse. Dopkapellet uppfördes i mitten av tusentalet, på en plats där det lär ha legat en kyrka redan på 400-talet. Med sin eskatologiska arkitektur står den som en hänförande symbol av det kristna livet som ett inträde i den åttonde dagen.

På sex dagar skapar Gud världen, den sjunde gör han till sin och hela skapelsens vilodag. Så ser den berättelse om skapelsen ut som judar och kristna har gemensam. Den sjunde dagen, den enda av veckans dagar som i judisk tradition har ett namn, kallas på hebreiska Shabbat, och hälsas varje fredag kväll välkommen som en drottning i synagogans gudstjänst. 

Söndagen är inte sabbatens substitut i kristendomen. Att de kristnas söndag motsvarar judarnas sabbat har varit ett seglivat missförstånd ända in i våra dagar. Men när kyrkan omgående – dokumenterat redan i Apostlagärningarna – börjar fira sin gudstjänst på veckans första dag är det inte uttryck för ”ersättningsteologi”. Skälet är ett annat: dagen efter sabbaten uppstod Kristus från de döda. Hädanefter var Solens dag, som den kallades i romarriket, laddad med ny mening. Strålarna från rättfärdighetens sol hade trängt ända ned i Hades, och varje söndag året runt var nu en transfigurerad dag – en pascha där den gamla tiden övergår i en ny tid.

I årets apostlafasta, som inleds i dag och pågår till den 29 juni då kyrkan firar apostlarna Petrus och Paulus, ska vi ägna några tankar åt den kristna gudstjänsten som en manifestation av den åttonde dagen.