En frälsningsfråga

 

När vi kommer fram till uttrycket av samma väsen som Fadern har alla de ord som hittills använts varit bibliska. Denna formulering innebär något nytt. Det är en översättning av grekiskans homoousios to patri. Det tog tid innan man kunde enas om att använda det eftersom många av biskoparna vid konciliet i Nicaea 325 var tveksamma till att införa en icke-biblisk term i trosbekännelsen.

Skälet till att man ändå gjorde det var att det blev nödvändigt att förtydliga innebörden av orden född av Fadern. Genom den så kallade arianska striden – som är en viktig historisk bakgrund till Nicenum– hade oklarhet uppstått på denna punkt. En tolkning som gick ut på att Jesus var en skapad varelse hade fått fäste bland allt fler. Den fråga som hotade att splittra kristenheten var alltså om det fanns en tid när Fadern existerade men inte Sonen.

För biskopen i Alexandria där arianismen hade uppstått, Athanasios, var detta ingen abstrakt akademisk fråga. Allt handlade om frälsningen, menade han. Är människans belägenhet sådan att någon som är av en helt annan art måste gripa in och rädda henne? Eller kan människan frälsa sig själv? Som författaren Lars Gyllensten uttrycker det i en essä i boken Grottan i öknen: ”Arianerna ville förbättra det som var – Athanasios sökte en förändring från roten.”

 

 

Den Outgrundlige

 

Genom att avgränsa mot missförstånd och slå vakt om mysteriet väcker trosbekännelsen förundran, den port i människans inre från vilken tillbedjan ljuder.

Förundran får oss att tillbe den Outsäglige och Outgrundlige som trätt in i tiden och blivit människa, men utan att ge upp sin gudom och därmed sin gåtfullhet.

Genom tillbedjan blir människan en teolog i ordets verkliga mening. Hon talar om Gud på den nya människans språk, med ord som stiger ur hjärtat. Hon är en kristen, det vill säga en människa som lever i och av och genom Kristus. Som den ryske teologen Florovsky uttrycker det: ”Det räcker inte att instämma i trosbekännelsen för att vara en kristen. Att vara kristen är att vara något, inte att bekänna något.”

 

 

Korrektiv

 

Så här långt komna behöver vi påminna oss om att trosbekännelsen inte växt fram som ett försök att förklara Gud. Snarare tvärtom: den drar undan benen på den som menar sig kunna förklara det gudomliga.

Med sin självklara plats i gudstjänsten – efter predikan – utgör den ett korrektiv mot en alltför deskriptiv förkunnelse. Predikantens frestelse är att försöka få Gud på plats. Men mysteriet kan inte läggas beslag på – inte ens efter att Gud blivit människa.

Eftersom Sonen är av samma väsen som Fadern gäckar även Jesus dem som vill muta in honom i entydiga kategorier. Eller se honom som en resurs för den egna verksamheten.

 

 

Sann Gud av sann Gud

 

Nu gör Nicenum en rad utsagor om Jesus med innebörden att han har existerat hos Fadern innan han blev människa. Hans förhållande till Fadern är den enfödde Sonen, vilket beskrivs i termer av att han är född av Fadern före all tid, och preciseras ytterligare i orden född och icke skapad.

Orden ”född”, liksom ”Fader” och ”Son” har här inte exakt samma betydelse som när vi använder dem. Sonen är ”född”, det vill säga har sitt upphov i Gud, men inte på samma sätt som skapade varelser har sitt upphov i sina biologiska föräldrar eftersom tiden inte existerar i detta Fader-Son-förhållande. Sonen tillhör inte den skapade världen, vilket uttrycks i trosbekännelsen med orden Gud av Gud, Ljus av Ljus, sann Gud av sann Gud.

Tydligare kan det inte sägas: Sonen är Gud i samma mening som Fadern. Men hur är det möjligt om vi samtidigt bekänner ”en enda” Gud?

Basileios av Caesarea svarar: När vi dyrkar ’Gud av Gud’ bekänner vi skillnaden mellan personerna alltmedan vi förblir i det enda Ursprunget, eftersom man i Gud Fadern och i Gud den enfödde skådar så att säga en och samma verklighet, som reflekteras liksom i en spegel inom den oföränderliga Gudomen.

 

 

Bekännarnas politik

 

Herre, Jesus Kristus, Guds son

Trosbekännelsens ord är också bönens ord. Vi känner igen de namn med vilka Jesus tilltalas från den klassiska Jesusbönen. Det är ingen oförarglig bön. Den som ber den i sin kammare ställer sitt liv under en annan regim i offentligheten.

Bland de tidiga kristna blev det snart uppenbart hur det var en bekännelse och en bön med politiska konnotationer. Kejsaren kallades kyrios, herre, och gjorde anspråk på absolut lojalitet. Skälet till att de kristna kom att förföljas i romarriket var inte deras religion i sig utan deras vägran att acceptera politiska anspråk som stod i konflikt med deras tro.

I varje generation har det funnit människor som tagit konsekvenserna av att bekännelsen till Kristus som Herre inte är möjlig att förena med vilken politik som helst. Det är dessa vi har att tacka för att världen fortfarande finns till.

 

 

Kyrios och Messias

 

”Kristus är det stora och fördolda mysteriet, det saliga målet för allt skapat”, skriver Maximos Bekännaren på 600-talet.

Under apostlafastans andra vecka ska vi uppehålla oss vid den andra artikeln i Nicenum. Den inleds med att först säga vem Jesus är i förhållande till människorna och fortsätter med vem han är i förhållande till Gud:

Och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern för all tid, Gud av Gud, Ljus av Ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern.

I förhållande till oss: Herre och Kristus. Tron ser det som inte alla såg när Jesus trädde fram bland sina egna: de långa linjerna från Gamla testamentet konvergerar i Kristus, löftets Messias. Han som tilltalas med det outtalbara gudsnamnet – Herren – kommer för att samla, älska, hela och förlåta alla dem som är utan hopp och utan Gud i världen.

 

 

Kraftig föda

 

De tidiga kristna trobekännelserna är ursprungligen dopbekännelser. Av de tre mest kända – den apostoliska, den athanasianska och den nicenska är den senare den mest ekumeniska.

Medan de två första uppkommit i väst och enbart brukas där, används den senare – ofta kallad Nicenum– både i öst och väst. Det var också den första trosbekännelse som kom att användas i gudstjänsten. Det tog sin början i Konstantinopel på 500-talet, ett bruk som man senare tog efter i väst. I Rom infördes trosbekännelsen i mässan dock först år 1014.

Nicenum är kraftig föda. Dess ursprungliga karaktär av dopbekännelse är värd att påminna sig när vi i morgon, den första söndagen efter trefaldighet, firar vårt dop. I dopet blir vi delaktiga av det vi bekänner. Genom att instämma i bekännelsen – som framför allt handlar om vad Gud gjort och gör för oss – låter vi dopets rytm av död och uppståndelse kasta ljus över de avgörande ögonblicken på vår livsresa. Så kan en förtvivlad situation förvandlas och en svår blockering lösas.

 

 

Ur intet

 

Redan innan trosbekännelserna utmejslades växte på 100-talet läran fram att Gud skapat ur intet, creatio ex nihilo. Den var riktad mot den antika föreställningen att världen skapades ur något som redan fanns, vilket i gnostisk tappning utnyttjades för att förklara det ondas uppkomst. Den materiella verkligheten kom att uppfattas som ett kosmiskt olycksfall. En ambivalens uppstod därmed till kropp och materia.

Detta är en del av bakgrunden till trosbekännelsens ord om Gud som skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är. Till trons modersmål hör övertygelsen att både den andliga och den materiella verkligheten är skapad av Gud och därför god. Att även den osynliga världen är skapad utgör dessutom en markering mot en världsbild där det andliga är det verkliga och frälsning innebär befrielse från materiens fängelse.

Trosbekännelsen säger inget om människans skapelse. Hon är en syntes av Guds skaparverk, med Olivier Cléments ord ”en skiljelinje mellan det synliga och det osynliga”.

 

 

Tankens omvändelse

 

Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader.

Ett ord av Paulus från Efesierbrevet var föremål för ständiga kommentarer i den tidiga kyrkan: ”En är Gud och allas Fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.” (Ef 4:6)

Vad innebär det att Gud är fader? Dionysios Areopagiten påminner om att när vi närmar oss Gud måste vårt sätt att tänka genomgå en omvändelse: det handlar inte om att tänka på Gud utan om att tänka i Gud.

Fader är ingen genusbeteckning. Det gudomliga mysteriet ligger bortom motsatsen mellan maskulint och feminint, och rymmer dem båda. Evangelisten Johannes talar om ”Faderns sköte” på samma gång som Bibeln vittnar om Guds moderliga ömhet.

Klemens av Alexandria skriver: ”Genom sin hemlighetsfulla gudomlighet är Gud fader. Men barmhärtigheten han hyser för oss gör att han blir till moder.”

 

 

En enda flamma

 

Jag tror på en enda Gud.

Den kristna tron tillber Gud som en enda flamma, han som säger: ”Jag är den förste och den siste, förutom mig finns ingen Gud.” (Jes 44:6) I denne Gud kan ingenting vara opersonligt. Därför är kontemplationen av den ende Guden, firad i kyrkans gemensamma bekännelse, en treenighetsupplevelse.

Gregorios av Nazianzos, Teologen kallad för sitt sätt att lovsjunga Guds mysterium, beskriver Gud som en enhet med åtskillnad: ”En Enda i de Tre – detta är Gud. De Tre som en Enda: det är de Tre i vilka Gudomen finns, eller för att vara exakt, som är Gudomen. ”

Och han tillägger: ”Knappt har jag börjat besinna Enheten förrän Treenigheten låter mig bada i dess glans. Knappt har jag börjat besinna Treenigheten förrän jag grips av Enheten på nytt.”

I den flamma som är Gud öppnar sig kärlekens väldiga rymd. Den Ende är aldrig utan den Andre i den stora gudomliga enheten.