Nytt hopp för vår värld

 

”Klimatförändringarna övergår vår fattningsförmåga.” Det skriver den tyske kulturredaktören Tobias Haberkorn i en av de mest upplysande artiklar som på senare tid skrivits om det gånga årets klimatdebatt (publicerad i förkortad form i DN 3/12). Förändringarna störtar inte över oss plötsligt utan kommer smygande, påminner han.

Det bidrar till intrycket att mycket av det som sägs om klimatförändringarnas konsekvenser kan låta som fiktiva eller avlägsna verkligheter. Och eftersom vår egen livserfarenhet inte överensstämmer med den mediala bilden och forskarnas larmrapporter, jagar vi vidare med våra liv allt medan vi ”då och då vänder oss om i irritation för att vifta bort dem [forskarna] med framåtskridandets krucifix”, som den australiensiske professorn Clive Hamilton uttrycker det i sin senaste på svenska utkomna bok, Den trotsiga jorden (Daidalos).

På frågan hur kampen mot klimatförändringarna skulle behöva se ut för att vara verksam finns en sak som alla som seriöst ägnat sig åt frågan återkommer till: vi måste komma ut ur den kapitalistiska konkurrens- och tillväxtlogiken med dess idé om att ständigt ökad konsumtion är måttet på det goda livet.

Eller annorlunda uttryckt: vi behöver upphöra att i praktiken avfärda Jesu bergspredikan som romantisk villfarelse. Det skulle inte bara innebära slutet för det nyliberala projektet utan framför allt nytt hopp för vår värld.

 

 

”Vad har vi för nytta av…”

 

Det finns en grundläggande likhet mellan det kristna lärjungaskapet och konsten. Bägge är en påminnelse om att det finns sådant som har ett egenvärde. Som inte kan instrumentaliseras, inte underordnas nyttotänkandet: ”Vad får jag ut av det?”

Att allt ska vara nyttigt har blivit en så självklar del av vår kultur att vi inte längre reagerar över hur vi resonerar när vi frågar oss vilka resultat en handling eller ett beslut leder till.  Även i relation till Gud griper detta tal omkring sig. Vad får vi ut av att tro, att be, att fasta? Frågan är fel ställd. Låt oss vid julfastans inledning en gång till lyssna till orden ur profeten Malakis bok som avslutade förra veckan i vårt lektionarium:

Ni har använt starka ord om mig, säger Herren. Då säger ni: ”Hur har vi talat om dig?” Ni har sagt: ”Det är meningslöst att tjäna Gud. Vad har vi för nytta av att rätta oss efter vad han har befallt och gå i säck och aska inför Herren Sebaot?” (Mal 3:13-14)

Inte heller fastan kan göras till instrument för nyttan. Den som fastar klokt förvaltar sitt liv, sin kropp, sina ägodelar, sina relationer och hela Guds skapelse till Guds större ära.

 

 

“Därför slutar jag flyga”

 

”Vi göder den här elden trots att redskapen för att släcka den är inom räckhåll.”

Så uttryckte sig Joyce Msuya, vice vd för FN:s miljöbyrå, när den senaste FN-rapporten som kom i tisdags (27/11) visade att de globala utsläppen ökat det senaste året efter att ha legat still i tre år. Rapporten konstaterar att världens länder måste trefaldiga sina klimatåtgärder om den globala uppvärmningen ska hållas under 2 grader. Ska den begränsas till 1,5 grader måste åtgärderna femfaldigas.

Det går fortfarande att nå målet på 1,5 grader, men det kräver ”snabba och omfattande förändringar av hela samhället i en skala som saknar motstycke’”, enligt rapporten.

Klimatkrisen är djupast sett en andlig kris. Som Stefan Edman uttrycker det: “Vår vilsenhet och existentiella tomhet skruvar upp en ’tröstkonsumtion’ som tär på skapelsen.”

Under årets adventsfasta ska vi därför beröra denna kris i fastebloggen. För egen del offentliggör jag i dag följande beslut:

https://www.dagen.se/debatt/darfor-slutar-vi-att-flyga-helt-1.1241337?paywall=expired

https://www.vl.no

 

 

En konspiration

 

Vi behöver inte få allt på plats. Men vi behöver se de stora linjerna och söka vad den filokaliska spiritualiteten kallar nepsis: vaksamhet och nykterhet.

Endast då kan vi höra varför den stora bibliska berättelsen om denna tidsålders slut är djupt trösterik – för alla folk – men också hur den angår oss. Vi är inga gudar som kan nyskapa jorden, men vi kan låta våra egna liv förvandlas. Och en viktig del av vår färd mot Guds framtid, är att bygga den längs vägen.

Guds rike är mer än en vision om en framtid där vi aldrig har varit – det är en konspiration i senapsfröets tecken som föregriper den framtiden i den värld som är nu.

 

Sirensången

 

Black Friday. På varje tidningssida, samma lockrop. Den ännu mäktiga ideologin om den fria marknaden trummar in sitt budskap. Att marknaden regerar. Att girighet är bra. Att ständigt ökad tillväxt är måttet på ett gott liv.

Hur gör man sig mindre mottaglig för den tanklösa konsumismens sirensång? Finns det en högre kallelse än våra atomiserade begär?

När Jesus kom till templet körde han ut dem som drev handel där. (Lektionariets evangelium på Black Friday.)

 

 

Elysium

 

De kristna berättelserna om framtiden, som kyrkan låter oss lyssna till vid denna tid på året – inte minst i Uppenbarelseboken – har drag som liknar dem som skapas i nästan alla dystopiska science-fiction filmer nuförtiden. Från Hunger games med det dekadenta Capitol mot de desperata kolonierna, till Elysium med en spaliknande rymdstation där eliten svävar ovanför en sjudande favela. Filmer som förmedlar bilden av ett slut för mänskligheten med en extrem uppdelning i vinnare och förlorare, räddade och förtappade.

Men, som författaren Naomi Klein påminner om i boken Nej är inte nog, poängen med dystopiska berättelser är inte att fungera som navigatörer i tiden och visa hur allt är ödesbestämt, att vi oundvikligen rusar mot katastrofen. Poängen är att varna och väcka, så att vi ser vart vägen leder, kan ändra kurs och vända om.

 

 

Vad som ännu fattas i Kristi lidanden

 

Trons vittnen har i alla tider, och tvärs igenom dogmatiska skiljelinjer, varit tecken på att testet på verklig samhörighet med Gud är en djupare samhörighet med den lidande mänskligheten och skapelsen. En samhörighet som för den kristne är en del av identifikationen med den lidande Kristus, att fullborda ”vad som ännu fattas i Kristi lidanden” (Kol 1:24) med Paulus både gåtfulla och utmanande ord. Att meditera över Kristi korsdöd är inte att iklädd offerkofta försjunka i morbida grubbel. Det är en robust andlig praktik som påminner oss om den ömsesidighet vi är skapade för.

Först när smärtan vidgar det egna hjärtat för den mänsklighet som vi alla är en del av blir vår delaktighet i Kristi lidande mer än bara ord. Hoppet om en värld med rättvisa och rättfärdighet för alla folk, vad evangeliet kallar Guds rike, får aldrig bli något abstrakt. Det måste innebära en klarsynt insikt om att ingen mänsklig varelses lidande enbart är hennes eget.

Utmaningen i dag är därför att hålla ihop två saker: å ena sidan beslutsamheten att i handling bjuda motstånd mot de krafter och den retorik som driver oss att bygga såväl mentala som fysiska murar mot det lidande som klimatkrisen redan nu skapar runt om i världen. Å andra sidan, en inre självrannsakan, född ur bön och den stillhet som får vår samhörighet med Gud att bli en upptäckt av hur vi hör samman med vår broder och syster som lider. Utan en djup erfarenhet av denna samhörighet får fientlighet och fruktan snart övertaget.

 

 

Livnärd i öknen

 

Och vad är öknen för människan?
“Den plats där hon blir livnärd.” (Upp 13:14)

I den dagliga epistelläsningen ur Uppenbarelseboken läser vi denna vecka om hur “kvinnan” – kyrkan – flyr undan “draken” ut i öknen “där Gud har berett henne en tillflykt”. (Upp 13:)

Öknen förvandlad till ett paradis, en livgivande trädgård, som blir kyrkan och världen till räddning när påfrestningarna är stora.

 

 

Alltid inom räckhåll

 

För att bönen inte ska hamna utom räckhåll i en tempofylld tillvaro behöver vi göra en grundläggande upptäckt: så som en människa bara kan förstå det hon redan har förstått (Martin Lönnebo), så är bön erfarenheten av det vi redan äger.

Bönen får inte separeras från livets banaliteter, då fördunklas sambandet mellan vårt ”sekulära” liv och det heliga. Om vi tror att vi först måste bemästra kontemplativa tekniker och uppnå ett tillstånd av ”mindlessness”, kommer bönen ständigt att undfly oss.

Mer än att vara en aktivitet, är bön en dimension som är närvarande i hela vårt liv. I hjärtats suckar under det dagliga livets alla utryckningar, såväl som när vi strövar en stund i trädgårdens kvällssvalka.