En lägel tårar

 

Samla mina tårar i din lägel, de är ju uppskrivna i din bok. (Ps 56:9)

Tårarna betecknar en ofullkomlighetens spiritualitet, ett hjärta sårat av längtan. Eller snarare: de vittnar om den fullkomlighet som består i ett vardande.

I själva vandringen ligger en brist: vi är på väg mot något som vi ännu saknar. Denna brist är för den kristna människan förbunden med både sorg och längtan, eftersom det vi saknar är just det vi är skapade till: likheten med Gud.

 

 

Vad blir slutet?

 

Hur ska det bli när slutet kommer? Episteln på kyrkoårets sista söndag ger det viktigaste svaret: det eskatologiska dramat ska till sist mynna ut i ”att Gud blir allt, överallt” (1 Kor 15:28).

Om vi håller detta slut i minnet, behöver det som ter sig gåtfullt när Bibeln tecknar vår tidsålders övergång till ”nya himlar och en ny jord”, inte leda till spekulation. Det viktiga blir då inte vad som ska hända i morgon. Det viktiga är hur vi ser på världen i dag – och hur vi lever i den. “Den som inte ser på världen med Guds ögon, vet inget om den levande Guden”, skriver Abraham Heschel.

Den som ser på världen med Guds ögon vet också att även det religiösa och det vackra kan bli skändligt när det vetter mot orättfärdighet.

 

 

“En plats som väcker bävan”

 

Innebörden av att människan är skapad till Guds avbild?

Mäster Eckhart skriver: ”Det finns en plats inom varje människa som varken tid eller rum eller något skapat har tillträde till.”

Det är ”en plats som väcker bävan” eftersom den är Guds boning och himlens port. (1 Mos 28:17) Gör vi oss inte hemmastadda på den platsen – vår viloplats – är risken stor att vi ”sliter ut sulorna” (Jeremia), fjärran från ro och jämvikt.

 

 

Katedral eller finlandsfärja?

 

Arkitektur kan vara en tidegärd. Efter att i går kväll ha gästat Ulrica Eleonora vackra kyrka i Söderhamn, blev jag på nytt påmind: en kyrka är inte bara ett rum där vi samlas till bön, den är i sig en bibel där varje aspekt kommunicerar ett budskap.

Förställningen att rummet är neutralt och därför en andrahandsfråga, att det bara är något som högkyrkliga bryr sig om, är på väg ut. Nyare forskning har alltmer bekräftat Winston Churchills berömda maxim: ”Vi formar våra byggnader; därefter formar de oss.”

Vår yttre miljö – var vi bor, arbetar och firar gudstjänst – bidrar till att göra oss till dem vi är. Ett kyrkorum som liknar en finlandsfärja ger form åt den församling som färdas därpå.

 

 

Vad gör jag här?

 

Det tjugonde kapitlet i Jeremias bok: den kris når sin kulmen i profetens liv, som inte så mycket är troskris som en kallelsekris. Mellan raderna hör vi honom ställa den obesvarbara frågan: Vad i hela världen gör jag här?

Tusen gånger har han besvarat frågan: Det här är min väg. Men varje kallelse är ett mysterium. Ett jonglerande med ord gör den inte så mycket begripligare. Den är en motsägelse och måste så förbli. Jeremia har ett val – och han har inget val.

I detta spänningsfält mellan det synliga och det osynliga, det som kan förklaras och det som inte låter sig förklaras, lever den kallade. Det viktiga är inte att förstå. Långt viktigare är att förtrösta.

 

 

När medlet blir mål

 

Josuabokens avslutning: Israel tjänade Herren så länge Josua levde och så länge de gamla som överlevde honom var i livet. De kände ju till hur mycket Herren hade gjort för Israel. (24:31)

Tron lever av erinringen, minnet av Gud och vad han gjort. Så länge berättelsen traderas säger man: ”Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar.” (Jos 24:16) Men när minnet bleknar bländas vi av det förgängligas löften. Medlet blir mål.

”Avgudadyrkan uppstår när någon ger sig hän åt något som egentligen bara borde tjäna ett förmedlande syfte, vare sig det rör sig om pengar, teknik, alkohol, framgång eller politik”, skriver kolumnisten i New York Times, David Brooks.

Och som författaren Andy Crouch konstaterar i sin uppmärksammade bok Playing God: ”Alla avgudar inleder med att erbjuda fantastiska saker till ett mycket lågt pris.” Men som vi egentligen vet: mycket snart misslyckas alla avgudar med att leverera enligt sina ursprungliga löften. Till slut begär de allt utan att ge någonting alls. Och den som följer det som är intet, blir själv till intet. (2 Kung 17:15).

 

 

Jungfrulig tid

 

Det kontemplativa livet, menar Thomas Merton, bör skapa utrymmen av frihet och tystnad där nya val och möjligheter – bortom dem som hör till rutinen – gör sig gällande.

Sådana utrymmen skänker den erfarenhet av tiden, som Merton kallar jungfrulig tid – virgin time. Vilket är något annat än tid som utfyllnad, en blank sida som ska ifyllas eller ett orört område att inta.

Jungfrulig tid domineras inte av egot och dess krav, men är öppen för andra. Den är compassionate time – tid fylld av medkänsla.

 

 

En enda för den ende

 

Det digitala samhällets mest kännbara frukt är den splittrade koncentrationen. I det ljuset får den tidiga monastiska traditionen, inte minst visdomsorden från öknen, en slående relevans. Hela det monastiska projektet är en kamp mot den fragmentisering som berövar människan hjärtats frid och blickens uppmärksamhet.

Monastisk – av grekiskans monachos som gett oss ordet munk – är besläktat med ordet monos, vars betydelse är en eller odelad.

När en abba i öknen tillfrågades hur en munk bör vara, svarade han: ”Enligt min mening en enda för den ende.” Ordet syftar till människans högsta kallelse: att älska och ära Gud. Men i vidare mening handlar tänkespråket om nödvändigheten av att ge sin odelade uppmärksamhet åt den människa man har framför sig. Hon är just då den ende som man bör vara en enda inför. Som Louis Massignon (Synaxarium 31 okt) uttryckte det:

”Askes är inte en solitär lyx ämnad att förbereda sig själv för Gud, utan djupast tänkbara akt av barmhärtighet: helandet av brustna hjärtan genom den egna sårbarheten och brustenheten.”

 

 

Typografen och predikanten

 

”Böcker måste göras med kärlek för att älskas”, skriver Carl Fredrik Hultenheim (1928-2010), Sveriges kanske främsta försvarare av god lästypografi.

Språkets typografiska dimension kan knappast underskattas. Det handlar om hur en texts fysiska gestalt på en boksida påverkar vår förmåga att ta till oss dess budskap. En månghundraårig erfarenhet av hur format, marginalförhållanden, satsyta, val av typsnitt och teckenstorlek relaterar till ögats fysiologi, får numera ofta stryka på foten för tycke och smak. ”Vår allmänna oförmåga”, som Hultenheim uttrycker det, ”att i en narcissistisk kultur underordna oss några som helst principer över huvud taget”, resulterar i böcker som varken tjänar läsaren, författaren eller texten.

En av modern tids stora mästare inom typografin, Jan Tschichold, har sagt att det tar en mansålder att bli en god typograf: tio år att lära sig grunderna, tio år att vänja sig av med sig själv och ytterligare tio år att förfina arbetet.

Detsamma gäller andra konstarter vars funktion – i likhet med typografin – är både retorisk och estetisk. Så som predikan. För att en homilia ska väcka förundran måste predikanten ha vant sig av med sig själv.

 

 

En berättelse i provets stund

 

Vad är det som verkligen sätts på prov i vårt livs prövningar?

”Ytterst är det vårt livs sannhet som sätts på prov”, svarar Patrik Hagman i sin bok Sorgens gåva är en vidgad blick. Inte vårt mod. Inte vår uthållighet. Inte vår styrka. Men om vi kan gå igenom det som sker utan att bli falska människor.

Författaren är teolog; och en far som förlorat sin son, en make som förlorat sin hustru, en son som förlorat sin far. När han ger oss sin berättelse, fri från sentimentalitet, räcker han oss en gåva som har en renande verkan på vår egen berättelse. Som han konstaterar: ”Våra liv blir som de berättelser vi berättar om dem.”

Det är få böcker om vilka man kan, och bör, säga: ”Den borde alla läsa.” Patrik Hagmans bok hör till de fåtaliga.