Skrift och tradition

 

Boris Bobrinskoy klargör hur vi begår ett allvarligt tankefel om vi spelar ut skrift och tradition mot varandra. Det är just i det dynamiska samspelet mellan skrift och tradition – mellan Kristus och Anden – som kyrkan lever och gestaltar Guds rike i världen.

Att säga att vi utgår från Skriften, inte från traditio­nen, blir detsamma som att säga att vi lyssnar till Jesus sådan han uppenbarar sig i evangelierna, men är ointresserade av evangeliernas förlängning: hur den Ande som uppväckte Kristus från de döda verkar i hans kropp genom historien – kyrkan är Kristi uppväckta kropp! Den helige Ande skänker ingen annan uppen­barelse än den som finns sammanfattad i Kristus, det människoblivna Ordet, som givits åt kyrkan i Skrif­tens klädnad.

”Han skall vägleda er med hela sanningen”, sa Jesus när han förebådade Andens ankomst. När vi förstår traditionen i ljuset av de orden blir den aldrig något annat än den helige Andes pågående vittnesbörd i kyrkan. Förhållandet mellan skrift och tradition motsvarar förhållandet mellan Kristus och Anden. Denna två­fald – Ordet som blivit kött och den helige Ande ut­gjuten i kyrkan – garanterar tillsammans fullheten av Guds uppenbarelse i världen.

 

 

Föryngringens ande

 

Det avslutande kapitlet i sin bok The Compassion of the Father ägnar Boris Bobrisnkoy åt vad han kallar heliga och mänskliga traditioner. Eller vad en annan ortodox teolog under 1900-talet, Leonid Ouspenky, brukade beskriva som traditionen i vertikal och horisontell mening.

I de ortodoxa kyrkorna är traditionen av helt avgörande betydelse, inte minst då traditionen från den odelade kyrkans tid och de sju ekumeniska koncilierna. Men, som Bobrinskoy konstaterar, även kyrkor som inte lägger någon större vikt vid kyrkans tradition utan enbart betonar Sola Scriptura, Skriften allena, har givetvis också en tradition som man är formad av. Ingen kyrka lever i ett isolerat vakuum, vi är på olika sätt präglade av dem som levt före oss, vare sig vi tillhör de äldre eller yngre kyrkotraditionerna. Och den som vill kasta av sig alla traditioner skapar snart nya.

Vad vi menar med tradition påverkar hur vi uppfattar trons föryngring och därmed kyr­kans förnyelse. Om vi med tradition avser att allt var bättre förr hamnar traditionen i horisontell mening i förgrunden, vilket riskerar leda till att vi föråldras andligen. Föraktar vi tradi­tionen som något arkaiskt och musealt blir vi snart lek­bollar för samtidens alla infall, avskurna från våra rötter. I bägge fallen tilltar vårt främlingskap inför oss själva och den tro vi som kristna menar oss leva av.

Redan tidigt i kyrkan talar man om traditionen som Spiritus juvenescens, ”föryngringens Ande”, med ett uttryck från Irenaeus av Lyon. Den är själva förutsättningen för en tro som bevarar förbindelsen med sina källor, sitt ursprung, och som därmed kan ge liv, korrektiv och förnyelse. Traditio­nen i vertikal meningen är inget annat än den helige Andes aldrig sinande källflöde i kyrkans liv. ”Vår tro, som vi tar emot av Kyrkan och bevarar, upphör inte att föryngra sig själv under Andens inflytande”, skriver Irenaeus.

 

 

Kommunionens tystnad

 

Nyckeln till hela Boris Bobrinskoys teologiska tänkande är det trinitariska mysteriet: Guds eviga ”koncelebration”, som vi genom Kristus och den helige Ande inbjuds att delta i. Det är en teologisk vision där människan koncelebrerar med den heliga Treenigheten i den himmelska festen. Som författaren uttrycker det:

Genom uppståndelsen och himmelsfärden inbjuds vi att tränga in i den hemlighetsfulla och oåtkomliga gemenskap, som också är en uppståndelse och en himmelsfärd för vår tanke, ja, för hela vår varelse. Som Paulus säger: ”Gud har uppväckt er i Kristus och satt er på sin högra sida i himlen.” Även vi sitter på Guds högra sida i himlen, så som det antyds i slutet av brevet till Laodikea i Uppenbarelseboken: ”Den som segrar skall jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag har segrat och sitter på min faders tron.” (Upp 3:21) Kristusmysteriet, sann Gud och sann människa, i vilken gudomens alla skatter finns dolda, är nyckeln till det trinitariska mysteriet, uppenbarat av honom genom den helige Ande som andas liv i oss.

Kyrkans teologiska språk är främst av allt ett liturgiskt och eukaristiskt språk, det ger oss samma erfarenhet som lärjungarna i Emmaus. De hörde Jesus tala, men förstod inte vad han menade förrän brödet bröts. I samma stund försvann Herren, och kommunionens tystnad fyllde dem med förundran och klarhet.

Det teologiska språket – fyllt av ord, bilder och stor skönhet – är en vision av den enhet som får alla ord att tystna och alla bilder att blekna.

 

 

Både otillräckligt och sant

 

Under rubriken “Språkets teologi och teologins språk” reflekterar Bobrinskoy över den negativa eller apofatiska teologin och den positiva eller katafatiska teologin. En ”metod” som formulerades i den tidiga kyrkan för att skydda talet om Gud från såväl trivialisering som relativisering.

En vers i Johannesprologen ger uttryck för spänningen mellan teologins två sidor: ”Ingen har någonsin sett Gud; den ende Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.” (Joh 1:18)

Gud kan både ses och inte ses, förklaras och inte förklaras. De eukaristiska bönerna från den tidiga kyrkan tillber Guds outgrundlighet, på samma gång som de vittnar om att det blivit möjligt att tala om den outsäglige. Bobrinskoy skriver:

Teologins negativa dimension framhåller oavbrutet – mot all rationalism som försöker reducera mysteriet till begriplighet – att Gud är bortom begreppen och språket. På samma gång innebär Ordets inkarnation att Guds eviga mysterium kan uttryckas i klara och begripliga mänskliga ord. Ord som på samma gång är otillräckliga och sanna.

Och det är i den eukaristiska liturgin, i mässans lovprisning runt det dukade altaret, som denna spänning får världen att öppna sig. Som teologen Sergius Bulgakov uttryckte det: ”Jag har hämtat upp hela min teologiska vision från botten av den eukaristiska kalken.”

 

 

Formandet av levande teologi

 

Hur formas en levande teologi?

Bobrinskoy pekar på fyra förutsättningar. Den första är metanoia, omvändelen, definierad som en genomgripande förnyelse av jaget. Människan måste med hela sin varelse sträva efter ett rent hjärta.

Den andra förutsättningen är ett liv i gemenskap med kyrkan, Kristi kropp. Unus christianus, nullus christianus, som Tertullianus uttrycker det på 200-talet. En ensam kristen är ingen kristen. Att var delaktig i kyrkans liv är att vara delaktig i Kristus, hans kropp. “Min teologi är inte min, inte ens den grupps som jag tillhör”, skriver Bobrinskoy. “Min teologi har formats i de heligas gemenskap från den första pingsten och genom historien. I de heligas gemenskap växer vi in i vår heliga kristna tro.”

En tredje förutsättning för att bli en ”teolog” är att hämta näring ur Skrifterna, i synnerhet Psaltaren, som utgör grunden för vårt böneliv och som vägledde Jesus själv i hans bön. När vi dagligen vänjer oss vid att leva med Bibeln fördjupas vår andliga sensibilitet, vi blir mer uppmärksamma och lyhörda. Bobrinskoy framhåller hur evangelierna här utgör själva kärnan: ”Läsningen av evangelierna ställer oss i Kristi närvaro, precis som en ikon gör. Evangelierna utgör de fyra grundläggande Kristuskonerna, och de bör läsas stående eller knäböjande.”

Det fjärde och sista Bobrinskoy betonar är vittnesbördet. En teolog är ett vittne, med orden i Första Johannesbrevets inledning: ”Det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och tagit på med våra händer, det är vårt ärende.” Hur ser sambandet ut mellan det vi säger och det vi har sett? Hur får våra ord tyngd och bärighet? Vi är inte tillfreds med paketerad sanning, orden måste lösas in i det egna livet. Därför behöver teologen ha en vision av världen så att hon ser den med Gud ögon. ”Då kommer såväl vår tystnad som våra ord att vara ett vittnesbörd om en levande teologi, förkroppsligad och född genom bön.”

 

 

Teologins källa

 

Den tidiga kyrkans mest berömda definition av teologen har formulerats av Origenes lärjunge, Evagrios av Pontos (d 399): ”Den som ber i ande och sanning är en teolog, och teolog är den som ber i ande och sanning.”

Boris Bobrinskoy kommenterar definitionen, och noterar att Evagrios börjar med att säga: ”Den som ber är teolog.” Med andra ord, bönen är teologin källa, eller som David Fagerberg uttrycker det, ”den ontologiska förutsättningen för teologin.” Fagerberg som är en uttolkare av den ryske teologen Alexander Schmemann, och själv verksam i dennes anda, skriver:

Teologi är ingen prestation, utan en gåva. Teologi är ingen tankeverksamhet, utan en vision. Teologi är inte bragd att visa upp efter några års universitetsstudier, utan delaktigheten i den helige Andes vision, en delaktighet som också är kyrkans erfarenhet.

Här kan man påminna om den tidiga kyrkans klassiska formel: lex orandi, lex credendi, som vi ber så tror vi. Bönen formar tron. Enligt denna utsaga är teologen ett vittne om det uppenbarade mysteriet och teologi en inbjudan att smaka och se.

Även för Bobrinskoy är teologi en verksamhet som framför allt bedrivs i bönens och liturgins rum, eller som han uttrycker det: Att tala om Gud i tredje person inbegriper en uppenbar risk att talet blir avskuret från livet, att man försummar Gud i andra person och det avgörande förhållandet mellan dialog och bön. Teologi blir då en profession, en farlig intellektuell och begreppsmässig övning med följd att det inre livet blir uttorkat.

 

 

Vad är teologi?

 

I vår fasteläsning av Boris Bobrinskoys bok The Compassion of the Father, har vi nu kommit till den tredje och avslutande delen, tre kapitel samlade under rubriken ”På väg mot kunskap om Gud”. Inledningsvis behandlar författaren förhållandet mellan teologi och spiritualitet, och den ständiga risken att de två lever i skilda världar. Teologin – det sökande efter Gud som inbegriper vårt förnuft – måste leva i en ständig dialog med spiritualiteten – livet i Gud.

Vad menar vi med teologi?

Teologi är sammansatt av två ord: Theos, som betyder ”Gud”, och logos, som betyder ”ord”. De två orden syftar till två personer i den heliga Treenigheten: Gud, Fadern, och hans Ord, Sonen. Bobrinskoy konstaterar:

I en mening utgår all teologi från Johannesevangeliets prolog: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” Teologi som begrepp, som idé eller ämne, består av det mysterium som uppenbarar hur Gud talar, Gud uttalar sitt Ord. ”Guds Ord flödar fram ur Faderns tystnad”, skriver Ignatios av Antiochia.

Två grundläggande och oskiljbara begrepp , tystnaden och ordet, måste hållas samman när vi talar om teologi. Ordet som enbart ord blir babbel, det får inget djup. Tystnad som inte kommer till uttryck blir otillgänglig, förklarar Paulus. ”Han bor i ett ljus som ingen kan nå” (1 Tim 6:16) Detta ouppnåeliga ljus är detsamma som tystnaden. Guds ord är inte bara grunden för den trinitariska teologin, utan för hela universum. Gud skapar genom sitt ord. Gud sade, och det blev.

Talet om Gud och om ordet, och därmed om teologi, måste man därför närma sig på tre sätt: Gud i första personen, i andra personen och i tredje personen. Gud i första personen säger ”Jag”. Gud talar även om vi inte kan höra vad hans säger, och han skapar genom sitt tal. Guds ord är den grundläggande ontologiska akten: genom den blir människan och världen till.

Gud i andra personen är den tilltalade. Människan, liksom änglarna och keruberna, säger ”du” till Gud. ”Vi prisar dig, vi tillber dig, vi tackar dig.” Dialogen med Gud definierar människan som person.

Som en följd av denna dialog kan vi tala om Gud i tredje person. Om man isolerar Gud till tredje person reducerar man honom till ett objekt. ”Detta är teologins stora fara”, skriver Bobrinskoy. ”Teologin blir då avskuren från sina rötter, från den levande dialog där Gud talar och människan svarar. Gud kan man bara tala om utifrån en levande relation.”

 

 

Den helige Ande och hjärtats bön

 

Vilken är den helige Andes roll när det kommer till hjärtats bön?

När Boris Bobrinskoy ställer frågan är det mot bakgrund av den avgörande betydelse ortodox teologi tillmäter Anden i gudstjänsten. I den eukaristiska liturgin förekommer ofta en dubbel epikles, det vill säga bönen om helig Ande upprepas både före och efter instiftelseorden. Som Lev Gillet, alias munken från östkyrkan, brukade uttrycka det: ”Varje liturgi är en ny pingst.”

”Att beskriva hjärtats bön som en ensidigt kristocentrisk bön är att missförstå den”, skriver därför Bobrinskoy. Han fortsätter:

Kyrkan har ända sedan sin födelse riktat innerliga böner till Kristus av ett slag som inte förekommer i liturgin, där bönen alltid riktas till Fadern. Men dessa böner till Kristus vittnar i själva verket om den ”vändpunkt” som pingsten innebär: ”Ingen kan säga ’Jesus är Herre’ utom i den helige Ande.” (1 Kor 12:3) Av det följer att bönen till Jesus som ”Herre”, uppstår genom Andens rörelser i hjärtat.

Anden döljer sig bakom Jesu namn genom att inspirera till åkallan av Namnet. Det sker när hjärtat stillnar. ”Ordet bryter fram ur den inre stillheten”, skriver Bobrinskoy. ”Vi behöver därför ge rum för tystnaden, såväl i eukaristin som i den personliga bönen.” Då blir den hemlighet Paulus sätter ord på verklighet: ”Nu lever inte mer jag, det är Kristus som lever i mig.” (Gal 3:20) Detta liv är frukten av att Anden överflödar när hjärtat ber sitt eleison.

Bobrinskoy påminner om att vi här samtidigt rör vid det andliga faderskapets djupa innebörd. Den andlige fadern eller modern är endast fader och moder i härledd mening. Den egentlige själasörjaren – vägvisaren och ledsagaren – är alltid den helige Ande.

 

 

”Dörrarna, dörrarna”

 

Eukaristin och hjärtats bön förenas av att de båda förutsätter ett ”avskiljande” från världen. I det ena fallet vänder sig den gudstjänstfirande församlingen odelat mot Gud, i det andra gör den enskilda personen detsamma.

”Låt oss lägga av alla jordiska omsorger”, uppmanas församlingen i den ortodoxa liturgin. ”Upplyft era hjärtan till himlen”, lyder det både i öst och väst när mässan firas. ”Låt allt kött vara stilla”, säger prästen i den östliga gudstjänsten. Och vidare ”Låt oss överlåta hela vårt liv åt Kristus, vår Gud.”

”På motsvarande sätt förutsätter den inre bönen att vi drar oss tillbaka till hjärtats cell”, skriver Bobrinskoy, helt i enlighet med evangeliets uppmaning (Matt 6:6). Och han tillägger: ”Den monastiska klausuren påminner hela kyrkan om detta kärlekens sökande efter det enda nödvändiga.”

Draget av särskiljande kommer ytterligare till uttryck i den ortodoxa liturgins uppmaning att ”stänga dörrarna”, en reminiscens från den tidiga kyrkan som lever kvar än i dag, och ursprungligen syftade på att inga ”obehöriga” fick vara närvarande under epiklesens ögonblick. Efter läsningarna, omedelbart innan trosbekännelsen, fick de odöpta lämna kyrkan. Även om det inte praktiseras i dag, finns den symboliska innebörden kvar. Den eukaristiska festen firas i himlen, dörrarna till den här världen måste stängas.

Detsamma gäller i den personliga bönen: ”När du ber … stäng dörren”, säger Jesus. I bägge fallen uppmanas vi att söka den stillhet som möjliggör mötet med Gud ansikte-mot-ansikte. Bobrinskoy kommenterar: ”Orden syftar inte bara till rummets stängda dörr i vårt hus, utan till hjärtas cell. Det finns tillfällen när denna cell måste stängas för all extern påverkan.”

Allra tydligast blir detta i retreaten. Under några dagar stänger vi dörrarna mot världen för att söka den uppmärksamhet som vidgar hjärtat.

 

 

Kyrie Eleison

 

Det bönerop som utgör en del av hjärtats bön är Kyrie Eleison, Herre, förbarma dig. När detta rop kom in i liturgin och blev en del en naturlig del av kristnas bön vet man inte helt säkert. I gudstjänsten kom det tidigt att bli de troendes rop som följde på diakonens förböner i litanian.

”Strikt talat utgör Kyrie Elesion själva bönen”, skriver Bobrinskoy. Diakonen frambär endast böneintentionerna. Ett exempel på detta i den ortodoxa liturgin är den stora litania som följer omedelbart efter läsningen av evangeliet: Låt oss alla, av hela vår själ och vår ande, säga: Kyrie Eleison.

Ett annat exempel i den ortodoxa liturgin är den bön som beds av präst och diakon i fastetidens completorium: Förbarma dig över oss, Herre, förbarma dig över oss. Som hjälplösa syndare kommer vi till dig, Herre. O, Mästare, förbarma dig över oss, förbarma dig över oss, för du är vår Gud och vi är ditt folk, vi är dina händers verk och vi åkallar ditt Namn.