Charles H Spurgeon (1834–1892)

C. H. Spurgeon föddes år 1832, och växte på grund av föräldraras dåliga ekonomi upp hos sina farföräldrar. Han farfar var pastor i en presbyteriansk kyrka, och under uppväxten var det här Charles fick sin kristna fostran.

Den personliga omvändelsen var avgörande i denna tradition, och den unge Spurgeon kämpade för att nå fram till det definitiva genombrott som han uppfattade som avgörande.

England vid denna tid vimlade av samfund som ofta hade en allt annan än hjärtlig relation till varandra. Man höll sig helst för sig själva. Men en dag när den 16-årige Spurgeon var på väg till gudstjänst drog ett snöväder in och han fick söka skydd i en kyrka som tillhörde ett radikalt metodistisk samfund. Genom predikantens tilltal upplevde han här det efterlängtade genombrottet: ”Mellan halv elva, då jag gick in i kapellet, och halv ett, då jag återvände hem: vilken förvandling som då skedde hos mig!”

Efter omvändelsen blev Spurgeon dock varken metodist eller presbyterian, utan baptist. Modern, som liksom sin svärfar var presbyterian, skrev till honom att hon hela livet bett för hans frälsning, men aldrig att han skulle bli baptist. Spurgeon kommenterade detta med den torra brittiska humor som aldrig låg långt borta för honom: ”Herren hade handlat i enlighet med sin vanliga generositet, och givit henne en mycket större välsignelse än vad hon bett om.”

Spurgeon var i sitt liv och sin verksamhet beroende av sin hustru Susannah. De förenades i äktenskap 1856, och kom mycket nära varandra bland annat genom de lidanden som de delade. Båda var kroniskt sjuka, Charles i gikt och återkommande depressioner.

Några år efter sin omvändelse blev han pastor i New Park Street, den största baptistförsamlingen i London. Församlingen växte efter hans tillträde, och efter några år invigde man den berömda Metropolitan Tabernacle som rymde 6 000 åhörare.

Det var inte minst Spurgeons predikan som drog folk. Hans förkunnelse var rakt på sak, bibelnära och kryddad med illustrativa anekdoter. Han var baptist men gjorde inte den reformerta traditionens särskilda läror till sitt huvudärende. Därför blev han inte bara baptisternas utan hela den evangelikala rörelsens stora predikant under 1800-talet. Den protestantiska kristenheten splittrades vid denna tid i en mängd samfund och rörelser. Men i Spurgeon, som gjort en personlig resa från presbyterianerna via metodisterna och till baptismen, fann man en samlande gestalt.

 

 

Antonios den Store (250-356)

 

30 jan AnotniosDen helige Antonios, känd som den förste munken och klosterrörelsens fader, drabbades av sin kallelse när han som tjugoåring hörde evangeliet läsas i bykyrkan i Egypten där han växt upp. För Antonios var det som om Jesu ord den dagen – ”Om du vill bli fullkomlig, gå bort och sälj vad du äger och ge det åt de fattiga så skall du få en skatt i himlen” – var riktade till just honom.

När han gick ut från kyrkan hade han fattat sitt beslut. Han sålde gården han ärvt efter sina döda föräldrar, och därmed inleddes en vandring som inte bara skulle leda Antonios långt ut i öknen; den skulle för alltid påverka kyrkan och det omgivande samhället och göra öknen till en viktig sinnebild för människans arbete på sin frälsning. Ökenfädernas undervisning har lagt grunden till den stora vägledningstraditionens i kyrkans liv.

Antonios första steg var att söka kontakt med de andliga mästarna. Vid deras fötter lärde han sig grunderna på askesens väg, han sög åt sig av deras insikt ”likt det visa biet”, som hans biograf, biskop Athanasios, uttrycker det. Med tiden sökte sig Antonios utanför byn och bosatte sig i en grav, demonernas hemvist men också sinnebild för den gamla människans död. Omkring år 285 drar han längre ut i öknen och slår sig ner i en övergiven fästning. Under tjugo år utforskar han sig själv och Gud, och träder därefter fram som en människa med en inre resning och naturlighet som får de församlade att häpna.

Nu börjar vägarna i öknen trampas upp, människor kommen i tusentals och öknen förvandlas till en helig stad, en blomstrande andlig trädgård. En väckelse uppstår som leder till att de egyptiska munkarna kom att spela en avgörande roll för kristendomens spridning i romarriket. För Antonios väntar dock ytterligare en reträtt. När han inser att rollen som andlig lärare är på väg att bli ett hot mot hans eget inre liv, vänder han väckelsen ryggen och vandrar två dagsresor österut. Han finner den plats i den inre öknen som blir hans livs förälskelse. Med tiden blir han uppsökt av några av sina lärjungar, och därmed växter det första kristna klostret fram i denna öken mellan Nildalen och Röda havet.

Antonios den Store dör i öknen 356 i en ålder av 105 år. Bara några år senare utkommer Athanasios av Alexandrias skildring av Antonios liv. Det översätts snabbt till flera språk och blev inte bara 300-talets bästsäljare i kristenheten men också en av de mest inflytelserika biografierna i kyrkans historia.

 

 

T B Barratt (1862-1940)

 

T.B. Thomas Ball BarratThomas Ball Barratt var en av den europeiska pingströrelsens pionjärer och fram till sin död pastor i Filadelfiakyrkan i Oslo.

Barrat föddes den 22 juli 1861 i en familj med djupa rötter i den metodistiska rörelsen, och han blev tidigt en ledande företrädare i Norge för den wesleyanska metodismen. 1906 reste Barrat till Amerika med avsikten att samla in medel för missionsverksamheten i Oslo, men han skulle istället återvända med ”en välsignelse som var mer värd än varje cent i Amerika”, som han själv uttryckte det.

När Barrat under sin vistelse i Ameriak besökte den berömde förkunnaren A B Simpsons hem, upplevde han en stark ”beröring” av den helige Ande. En kort tid senare fick han möjlighet att tala till en samling med biskopar och evangelister i en större metodistkyrka. ”Hur skall vi evangelisera New York?”, var ämnet man gett honom. Efter predikan var altarringen fylld av predikanter, som på sina ansikten ropade till Gud om den helige Andes kraft.

Medan Barrat befann sig i New York nådde honom ryktena om den pågående andeutgjutelsen på Azusa Street i Los Angeles, och han började intensivt söka Gud. När han vid ett tillfälle var i bön föll Anden över honom och han började tala och sjunga i tungor. Det var en natt han aldrig skulle glömma. Den väckte hos honom en intensiv längtan efter ett rikare liv i bön. ”Ena stunden var det som en mäktig eld inom mig under bönen. Nästa stund kom från mina läppar ljuvliga sånger och främmande språk.”

När Barrat återvända till Oslo började han predika sitt pingstbudskap. Människor blev döpta i Anden, ibland hundratals samtidigt, och rörelsen spred sig snabbt trots en hel del motstånd. Vid ett av dessa tillfällen talade en och samma man fyra språk som han inte själv kunde, bland dessa engelska, och uttydde därefter i ett budskap som kallade syndare till omvändelse.  Även kristna ledare från andra länder sökte sig till Oslo för att lyssna till Barrat, bland dessa den unge Lewi Pethrus. De två skulle med tiden bli mycket nära vänner.

T B Barratt kom att medverka till att pingstväckeslen spreds till en rad länder i Europa, däribland England. I Norge utgav han tidningen Korsets seger, och hans böcker översattes till en rad språk. Om den nya rörelsens budskap sa Barratt: ”När det kommer till rättfärdiggörelsen genom tron är vi lutheraner, vad gäller dopet är vi baptister, i vår syn på helgelsen metodister och i evangelisationsiver liknar vi Frälsningsarmén. Men när det kommer till dopet i den helige Ande är vi pingstvänner!”

Ett år före sin död, i Stockholm 1939, valdes T B Barratt till ordförande i den europeiska pingstgemenskapen. Den 29 januari året därpå avled han. På hans gravsten är inristad en bild där Barratt omfamnar sin dyrbara bibel.

 

 

 

Isak Syriern (död ca 700)

Isak Syriern, eller Isak av Nineve som han också kallas, kom från qatar vid persiska viken. Där växte han upp och blev munk i ett av de östsyriska klostren. Några säkra årtal för hans liv har vi inte, men under en kort tid, någon gång mellan 660 och 680, var han biskop i Nineve, där dagens Mosul i Irak är beläget. När han efter bara några månader som biskop lämnade Nineve vandrade Isak österut. Han slog sig till sist ned i Khuzistan, de ökenlika trakterna mellan tigris ut­lopp i Persiska viken och Zagrosbergen långt ned i sydvästra Iran och levde som eremit. Mot slutet av sitt liv blev han nästan blind, och tvingades dra sig tillbaka till ett kloster där han dog och blev begravd.

Isak levde i en tid när krigen mellan perser och romare övergått i den islamiska erövringen av den kristna orienten och i det persiska rikets sammanbrott. Nästan hela sitt aktiva liv levde han i krig och blodsutgjutelse. Själv var Isak en gränsöverskridande gestalt. Hans modersmål var troligen arabiska, men han skrev på syriska. Han tillhörde den östliga kyrka som tvingats bryta med hela romarrikets kris­tenhet efter kyrkomötena i Efesos och Chalcedon. Men hans andliga undervis­ning kände inga gränser. Efter ett par århundraden återfinns hans texter i de mest uttalat anti­nestorian­ska grekiska och koptiska klostren. Det kunde inga kyrkliga strider hindra. Själv skriver han att man bör avhålla sig från att läsa böcker som betonar skillnader mellan olika kristna. De inte bara orsakar schismer utan ger även förtalets ande mäktiga vapen mot själens ro.

Isak stod över alla etablerade skiljelinjer och är en av de mest betydande författarna i den östliga andliga traditionen. Hans texter, ursprungligen skrivna på syriska, översattes till grekiska på 900-­talet i Mar Sabas kloster utanför Jerusalem och något senare till arabiska i de egyptiska ökenklostren. Några av dem infogades i Filokalian och kom att bli en central del av den ryska andliga förnyelsen. Som små ränn­ilar letar sig utdrag ur Isaks texter i moderna översätt­ningar fram till dagens västerländska läsare. Hans undervisning om ett liv i förtröstan talar till många, en förtröstan som för Isak förutsätter andlig träning, inte minst träning i stillhet, men också ett lyhört lyssnande till Skriften och den andliga traditionen.

Isak Syriern firas i östkyrkan den 28 januari.

 

Linnea Hofgren (1868-1921)

 

I den så kallade Flodbergskretsen som uppstod i Gamla stan i Stockholm vid 1900-talets början läste man och delade med sig av litteratur från den klassiska kristna mystiken. En av de böcker som hörde till de mest älskade var Madame Guyons Bönen. Denna lilla skrift fick Linnea Hofgren låna en sommar då hon vistades på landet. ”Jag längtade efter att få gå på denna enkla barna­väg: bedja inåt”, berättar hon i sin dagbok. ”Jag försökte, men det gick inte.” Hon återvände till staden, där hon drog sig tillbaka i ensamhet i sitt rum. Efter en tid kom genombrottet: ”En dag då jag låg tungt lutad mot soffan, kom även min själ i vilande ställning och den inre bönen var mig skänkt.”

Linnea Hofgren hade en bräcklig fysik och var sjuk under stora delar av livet. Det var genom att hon började besöka Henrik Schagers bibelföredrag i Stock­holm som hon blev en aktiv del av denna andliga krets. Hennes livskallelse var bönen. I sina efterlämnade anteckningar berättar hon om hur hon vid ett tillfälle frågade Gud: ”Herre, vad vill du att jag skall göra? Visa mig din vilja.” Svaret kom som en blixt: ”Men vet du då inte? Du är kallad till bön. Bry dig inte om att söka verk, som syns inför människor … Du skall vara till för mig, leva för mig i inre bön.”

Linnea Hofgren förblev livet ut oförstådd av många. Sin hemlighet bevarade hon för sig själv. Vad hon berättar i sin dagbok, berättade hon inte för någon annan. Däremot skrev hon en rad sånger, den mest kända av dess finns bland annat i sångboken Segertoner: Hur ljuvligt att få vara en ton från himmelen.

Den 26 januari 1921 nådde Linnea Hofgren sitt mål. Carl August Flodberg, som stod henne närmast, var en av dem som bar hennes kista. När han lyfte upp den kändes den så lätt. Som om den innehöll ett litet barn. ”Och då for en visshet genom mig”, berättar han: ”Hon åkte långt in!”

 

 

Herren uppenbarar sig för Paulus

I dag firar kyrkorna i väst Paulus möte med Herren, en händelse av oerhörd betydelse i kyrkans historia.

Saul var en jude från Kilikien som hade fått sin bildning vid den aktade rabbinen Gamaliels fötter. Ungefär sex år efter Jesu död och uppståndelse, medan han var på väg till Damaskus för att arrestera Jesustroende judar, fick han uppleva hur den levande och uppståndne Herren tog honom i sitt grepp. Från det ögonblicket skulle hans liv förändras radikalt.

Efter denna omtumlande erfarenhet fick Paulus stöd och vägledning från den lokala församlingen i Damaskus. Här blev han fylld med helig Ande när Annanias lade sina händer på honom och här fick han också bli befäst i sin tro. Innebörden av den unika vision han tagit emot från Kristus klarnade långsamt för honom. Saul, som nu hade blivit ”aposteln Paulus”, förstod att Herren kallade honom att för alla folk förkunna vad han själv kallade ”talet om korset”.

För Paulus representerar korset det mysterium genom vilket den vishet som förkunnas i Israels heliga skrifter, och i enlighet med Guds vilja avslöjas i Kristus, nu blir uppenbarad för alla folk. Mysteriet med den kosmiska försoning som sker genom den självutgivande och anstötliga död som Kristus led av kärlek till människan medan hon ännu var Guds fiende. Överväldigad av den barmhärtighet Jesus visat när han av kärlek lät sig korsfästas, insåg Paulus redan vid sin omvändelse att hans enda uppdrag skulle bli att förkunna evangeliet för jordens alla folk.

Den fest som kyrkan i dag firar har sitt ursprung i Gallien på 500-talet, och kom från tusentalet att sprida sig till hela den västliga kristenheten.

 

 

François de Sales (1567-1622)

François de Sales var teolog och kyrkolärare i den katolska kyrkan, verksam i Geneve under tidigt 1600-tal och känd för sina livgivande skrifter om andlig vägledning och det inre livet.

Han föddes den 21 augusti nära Annecy i Frankrike, var äldst av sex syskon och fick sin bildning hos jesuiterna som påverkade hans andliga utveckling.  1584 inleddes flera år av djupgående andlig kris i hans liv. Efter en diskussion om predestinationsläran började han tro att han var förutbestämd att hamna i helvetet. Krisen nådde sin kulmen i slutet av 1586 och gjorde honom till sist fysiskt sjuk. Men någon månad senare, i samband med ett kyrkobesök, skedde ett genombrott. Han överlät sitt liv åt Gud, och kunde nu ta till sig att vad Gud än hade i beredskap för honom så var det gott, eftersom ”Gud är kärlek”. Denna överlåtelse åt Guds kärlek kom inte bara att besegra tvivlen ge, men skulle prägla honom under återstoden av livet. Trons väg blev för François de Sales ”vägen till den gudomliga kärleken”.

François de Sales överflyttades 1958 från universitetet i Paris till universitetet i Padua i Italien. Det var där han bestämde sig för att bli präst. Han hade en rad påtagliga upplevelser av att Gud kallade honom till ett liv i utgivande tjänst för kyrkan. 1602 blev han biskop i Geneve, där Calvin varit verksam och som nu var den plats där de reformerta hade sitt säte. Här blev han snart känd som en fängslande predikant, en av de mest lysande i sin samtid, men också som de fattigas vän. Han var en person med en ovanlig medkänsla och ömhet för sina medmänniskor.

François de Sales dog den 28 december 1622 medan han var på resa. 1624 flyttades hans stoft till Annecy i Frankrike där han växt upp, och han begravdes där den 24 januari samma år, den dag på vilken han firas i kyrkan. I den Katolska kyrkan är han författares och journalisters skyddshelgon.

Henrik Suso (1300-1366)

 

23 janTillsammans med Mäster Eckehart och Johannes Tauler är Henrik Suso den främsta representanten för den tyska medeltidsmystiken. Han levde en stor del av sitt liv i dominikanernas Inselkloster beläget på en halvö i Bodensjön vid den vackra staden Konstanz i Schweiz. Han hade växt upp i staden där hans föräldrar var ett förmöget borgarpar, och i synnerhet hans mor var mycket from.

Henrik Susos andliga längtan kom tidigt till uttryck. Som barn brukade han plocka blommor och fästa på en bild av jungfru Maria. Vid ett sådant tillfälle kom han i hänryckning och hörde och såg änglar som sjöng Guds lov.

Redan vid 13 års ålder inträdde Henrik i dominikanklostret. Till en början nöjde han sig med det tämligen konventionella andaktsliv som han såg flera av bröderna praktisera, men efter några år fångades han allt mer av de böcker i Gamla testamentet som ägnade dem himmelska visheten sin uppmärksamhet. Om Visheten skriver han: ”Henne fick jag kär, och eftersträvade henne allt ifrån min ungdom. Jag åstundade att hemföra henne såsom min brud, och jag blev betagen av hennes skönhet.”

Men vem var egentligen visheten som besjöngs så ljuvligt av kung Salomo? Hos aposteln Paulus fann Suso svaret: Kristus är Guds kraft och Guds vishet. Detta kom att bli centralt i Henrik Susos mystika teologi. Under namnet Vishet föreställde han sig dels Guds son, sådan han i evighet är född av Fadern, dels Guds son sådan han i tiden har blivit människan Jesus Kristus. Men i Visheten, föremålet för hans kärlek, såg han samtidigt urbilden för allt skönt och gott.

Henrik Susos stora begåvning blev snart känd i klostret och man sände honom till Köln för vidare utbildning under åren 1320-25. Vid högskolan i Köln undervisade då Mäster Eckehart som blev en av hans lärare och av vilken Henrik tog starka intryck. Han återvände därefter till dominikanklostret i sin hemstad där han efter en tid kom att väljas till prior för kommuniteten. Senare verkade han även under en period som vandringspredikant.

Henrik Suso skrev bland annat boken Den Eviga Vishetens Ur, en passionsbetraktelse som har kallats ”den tyska mystikens skönaste frukt”. Han insomnade den 25 januari 1366.

 

 

Clemens av Rom (d 96)

 

22 janClemens av Rom tillhör de så kallade apostoliska fäderna, och anses ha var en av presbyterna i kyrkan i Rom efter Petrus och Paulus död. Enligt den romerska biskopslistan blev han aposteln Petrus tredje efterträdare som biskop av Rom. (De båda tidigare, Linus och Cletus, vet vi i stort sett ingenting om.) Han skall från början ha varit slav hos en släkting till kejsar Domitianus och anses vara den Clemens som omnämns i Filipperbrevet 4:3.

Ett brev av Clemens till korinthierna finns bevarat. Det kan dateras till år 96 och är ett värdefullt vittnesbörd från kyrkans äldsta tid. Det hade uppstått en svår schism inom församlingen i Korinth, och Clemens manar de upproriska till respekt för kyrkans ordning, till ödmjukhet och kärlek. Han skriver ”Ni ser, mina kära, att kärleken är en stor och underbar sak och att dess fullkomlighet är obeskrivlig … låt oss alltså be och begära av hans barmhärtighet att vi får leva i kärlek, oklanderliga och utan mänsklig partiskhet.”

Enligt traditionen förvisades Clemens på kejsar Trajanus tid till Chersonnesos på Krim för att arbeta i gruvorna. Där vann han många för den kristna tron och det berättas att han avrättades genom att man band honom vid ett ankare och kastade honom i Azovska sjön. Hans kvarlevor räddades, och reliker av Clemens fördes till Rom där de bevaras i basilikan San Clemente. När eukaristin firas nämns hans namn i den romerska canon (första eukaristibönen).

 

 

Agnes av Rom (ca 291-304)

 

21 janAgnes är en av de romerska martyrer vars minne firas i kyrkan i både och öst. Hon avrättades under Diocletianus förföljelse och ö̈ver hennes grav i en katakomb öster om Rom byggdes på kejsar Konstantins tid kyrkan Sant’ Agnese fuori le Mura. Agnes nämns tillsammans med andra kvinnliga martyrer i den romerska mässans canon (första eukaristibönen).

Berättelserna om hennes martyrium har fått en starkt legendarisk prägel. Vid tretton års ålder skall hon ha avvisat ett frieri från stadsprefektens son med hänvisning till att hon var trolovad med Kristus. hon fängslades och lämnades naken till en bordell, men genom ett under växte hennes hår ut så mycket, att det skylde henne ännu mer än kläder. hon kom oskadad från bordellen, men blev sedan avrättad genom att hon efter lång tortyr fick halsen avskuren.

Ambrosius av Milano, Damasus och Prudentius har lovsjungit henne i hymner. Som kyskhetens skyddshelgon har Agnes varit en av de mest populära martyrerna. På hennes firningsdag, den 21 januari, invigs alltjämt två lamm i Rom. Av deras ull vävs sedan de ylleband (pallier) som bärs över axlarna, som värdighetstecken, av katolska ärkebiskopar. hennes attribut är ofta ett lamm (jfr latinets agnus, »lamm«).