Jeanne Guyon (1648-1717)

 

17 janJeanne Guyon växte uppe i ett mycket fromt hem i Frankrike, men var under en stor del av sin barndom sjuk. Redan som mycket ung läste hon skrifter av François de Sales och i hemmet fick hon en gedigen andlig undervisning. När hon var 16 år gifte sig Jeanne med den förmögne Jacques Guyon, ett äktenskap som varade i tolv år då hon blev änka. Under denna tid genomgick hon svåra lidanden. Äktenskapet var olyckligt och hon fick därtill uppleva hur två av hennes barn dog, liksom båda hennes föräldrar och en syster. En kort tid innan hennes man dog födde hon ytterligare en son och en dotter. Under hela denna period upphörde inte Jeanne Guyon att förlita sig på Guds barmhärtighet, viss om att hon hela tiden var i Guds vilja.

Efter sin mans död sökte hon sig först till Genève där hon fick vägledning av fader Lacombe, en av samtidens betydande andliga lärare som förde henne in på den kristna mystikens marker. Hon återvände så småningom till Frankrike och Grenoble där hon publicerade sina första skrifter. Hennes undervisning väckte dock motstånd och hon ombads av biskopen att lämna staden. Hon reste nu till Paris, där kejsaren Ludvidg XIV just hade vidtagit åtgärder mot den lära som Jeanne Guyon predikade. År 1688 arresterades hon första gången och sattes i den ökända Bastiljen.

När hon sju månader senare blev frigiven introducerades hon för biskop François Fénelon, som kom att bli hennes mest berömde lärjunge. En vänskap uppstod mellan de två, och genom Fénelon blev den spiritualitet som madame Guyon representerade vida spridd. Motståndet växte dock alltmer och 1695 arresterades Jeanne Guyon på nytt och kom nu att sitta fängslad i över sju år. Den sista 15 åren av sitt liv tillringade hon i stillhet och ägnade sig bland annat åt att skriva poesi.

Vad var det i Madame Guyons skrifter som väckte så häftigt motstånd inom samtidens religiösa liv? Likt hesychasterna i östkyrkan talade hon om den ständiga bönen, att leva i oavbruten bön, så att bönen inte längre blir något vi gör utan något vi är. Som hon uttrycker det i en av sina dikter: ”Det fanns en tid när jag sökte en tid och en plats för bön … Men nu söker jag den ständiga bönen.”

I ett andligt klimat där tro och gärningar ofta spelades ut mot varandra, uppfattades hennes undervisning om bönen som heretisk. Men Mademe Guyon framhöll inte något annat än vad gudsälskare i alla tider och traditioner praktiserat: att i allt söka leva i Guds närvaro.

 

 

 

Comments are closed.