Redan som barn visade sig Martin Bucer ha läggning för studier. Eftersom familjen var fattig och inte hade råd att låta utbilda honom sökte han inträde i den intellektuella dominikanorden – ett beslut han sedan skulle ångra.

Men som munk fick han ägna sig hängivet åt teologiska studier. År 1518 läste han vid universitetet i Heidelberg när augustinmunken Martin Luther kom dit för att försvara sina kontroversiella teser om avlaten. Bucer gillade vad han hörde och lämnade snart dominikanorden för att själv börja sprida reformatorernas idéer.

Reformatorerna var eniga om att den katolska kyrkan behövde förnyas, men snart uppstod oenighet kring frågan om hur detta skulle ske. Runt om i Europa växte olika reformatoriska rörelser fram.  En i Wittenberg med Luther som ledare, en i Schweiz kring Zwingli, en rörelse kring Calvin och så en rad radikala och anabaptistiska rörelser.

Denna splittring plågade Bucer och han kämpade för att försona de olika reformatorerna, i synnerhet Luther och Zwingli. Deras oenighet gällde nattvarden: Luther menade att Kristus var reellt närvarande i brödet och vinet, medan Zwingli talade om en symbolisk närvaro. Bucer försökte inte få någon av dem att ändra sig, utan ville hitta formuleringar som var tillräckligt öppna för att båda skulle kunna skriva under på dem. Att förenas i det väsentliga och se bortom skillnader i detaljer och ordval.

Flera gånger var han nära att lyckas, men varje gång tillstötte något problem. Uppgivet skrev Bucer efter ett av de misslyckade försoningsförsöken:

Om du fördömer var och en som inte tror exakt som du och hävdar att han befinner sig utanför Guds nåd, vem kan du egentligen då betrakta som en broder? Jag har för min del aldrig träffat två personer som delar uppfattningar i varje sak. Detta gäller för teologin som för allt annat.

Bucer själv verkade i Strasbourg. Han organiserade kyrkan där underifrån, genom ett nätverk av små kristna gemenskaper. Hans ekumeniska ambitioner sträckte sig även till så väl anabaptister som katoliker. År 1549 tvingades han emellertid i exil av kejsaren och flydde till England, där han dog år 1551.

Inklämt mellan Turkiet och Iran ligger idag Armenien, ett land med en både stolt och tragisk historia. Redan kring Kristi födelse existerade nationen som kungarike, och enligt traditionen nådde budskapet om Jesus hit med apostlarna Taddeus och Bartalomeus. År 301 blev Armenien det första land som antog kristendomen som statsreligion.

Här utformades en tradition med sina särskilda uttryck. Den armeniska kyrkan lät sig inte assimileras med någon av de större kyrkotraditionerna utan har bevarat sin särart fram till idag.

900-talet var en blomstringstid för Armenien och dess kyrka. Vid denna tid föddes Gregorios, som var son till landets ärkebiskop. Hans mor dog medan han ännu var barn, och Gregorios lämnades till det lokala klostret där han fick sin uppfostran.

På klostret fick han möjlighet att läsa och studera, och med iver fördjupade han sig i de stora grekiska och syriska teologerna. Han lät sitt sinne formas av traditionen och blev ett med den. När han en tid låtit sig uppfyllas på detta sätt började det också att flöda ur honom: ord, formuleringar och uttryck som var nya och samtidigt sprungna ur traditionen.

Han skrev hymner, traktater, bibelkommentarer och predikade dessutom. Hans språk präglades av en poetisk skönhet och bildrikedom. Allra helst skrev och talade han om föreningen med Gud och människans gudomliggörelse. Både de lärda och de enkla älskade att höra honom.

En dag kom några av klostrets bröder och frågade honom: ”Vad kan människan ge Gud, som är alltings Skapare och som innesluter allt?” Gregorios bad om betänketid och återkom sedan med sitt svar: ”Sina hjärtesuckar.” Detta var det offer som han själv bar fram till Gud genom sina hymner.

Porfyrios växte upp i Thessalonika, där hans föräldrar tillhörde de mer välbärgade i staden och därför kunde ge sin son en god skolgång. Redan i tonåren attraherades dock Porfyrios starkt av det monastiska livet, och begav till den egyptiska öknen där han blev lärjunge till Makarios den Store. I Egypten träffade han också kyrkofadern Hieronymus när denne besökte ökenklostren. Porfyrios slog följe med honom på en pilgrimsfärd till Jerusalem, och valde sedan att slå sig ner i den närbelägna öknen för att leva ett asketiskt liv.

I öknen drabbades Porfyrios av en sjukdom som gjorde honom delvis förlamad.  Han tog sig krypande till Jerusalem för att be om helande vid de heliga platserna. När han en dag låg vid foten av Golgota såg han i en vision Herren själv stiga ned med korset. När Porfyrios kom till sig själv, märkte han att han blivit helad. En tid senare lät biskopen av Jerusalem prästviga honom, och år 395 blev han utnämnd till biskop i Gaza, en plats som varit fientligt inställd mot de kristna.

När Porfyrios anlände till Gaza upptäckte han att det bara fanns tre kyrkor i staden, men ett stort antal hednatempel. Han utlyste bön och fasta, och tog med sig de troende att vandra i procession runt staden. Det började då blixtra och storma, och många i Gaza såg händelsen som ett Guds finger. Fler hundra personer kom till tro och blev döpta som en följd av detta. Men trakasserierna mot de kristna fortsatte, och Porfyrios bestämde sig för att resa till Konstantinopel och försöka utverka kejsarens stöd att stänga hednatemplen i Gaza. Efter ett kejserligt beslut år 402 revs de åtta tempel som fanns i staden, bland annat ett mäktigt sådant som byggts på order av kejsar Hadrianus i samband med dennes besök i Gaza. På ruinerna av detta tempel uppfördes nu istället en kyrka, som invigdes den 14 april 407.

Under sin 25-åriga tid som biskop fortsatte Porfyrios att stärka den kristna tron i Gaza. Han dog i hög ålder år 420, och hade då fått se större delen av regionen omvända sig till evangeliet.

 Tarasios var född och uppväxt i Konstantinopel, där han blev senator och senare sekreterare åt kejsarinnan Irene, vars make kejsar Leo IV hade avlidit. År 783 utnämndes han av kejsarinnan till ny patriark av Konstantinopel trots att han ännu inte var prästvigd. Både prästerna och folket gillade valet. Motvilligt accepterade han kallelsen, men på ett villkor: att man skulle sammankalla ett koncilium för att avsluta den bildstrid som så länge splittrat kyrkan.

Tarasios skrev personligen brev till både påven i Rom och patriarkerna i Alexandria, Antiochia och Jerusalem, och bad att de skulle delta i mötet. Det blev det sjunde ekumeniska konciliet som inleddes i Apostlakyrkan 786, men fick avbrytas då man trakasserades av soldater som var lojala med den ikonoklastiska falangen.  Kejsarinnan gav då order om att mötet skulle flyttas till Nicaea strax utanför Konstantinopel . Där kunde det äntligen öppnas den 24 september 787 och pågick sedan i åtta veckor. Konciliet, som leddes av Tarasios, tog klar ställning för bruket av ikoner i kyrkan.

På inkarnationens grund avvisades ikonoklasmen, och man sa med Johannes av Damaskos: Jag tillber inte materien men jag tillber materiens Skapare; Han som blev materia för min skull, som levde i den materiella världen och som med hjälp av materien fullbordar min frälsning.

Tarasios var patriark i 21 år. Han bar sitt ämbete med vördnad, och uppmuntrade prästerna till större enkelhet och helighet. Själv levde han som munk och ogillade hovets prakt och utsvävningar. Åtskilliga gånger visade han stort mod. När kejsar Konstantin skilde sig från sin hustru, Maria, och gifte sig med sin älskarinna, vägrade patriarken välsigna det nya äktenskapet. Tarasios visade inte minst stor omsorg om de fattiga och faderlösa. Det berättas att han personligen besökte alla bostäder och sjukhus i staden. Efter sin död begravdes han i ett kloster som han själv hade grundat vid Bosporen. Tarasios firas den 25 februari och är en av de fyra patriarker av Konstantinopel som vördas speciellt inom den ortodoxa kyrkan. De övriga tre är Germanos I (d 740), Nikefors I (828) och Methodios I (d 848).

Vid Carl Olof Rosenius bortgång år 1868 skrev hans vän, prästen Bernhard Wadström i sin dagbok: “Rosenius var under sin livstid förbisedd och föraktad av de flesta av kyrkans dåvarande ‘storheter’. Dock – om 50 år, vem minns då dem? Men Rosenii minne skall sent dö bland Sveriges evangeliska kristna.”

Rosenius föddes år 1816 i Nysätra i Västerbotten, som son till prästen Anders Rosenius och dennes hustru Sara Margareta. Redan som ung hade han ett stort religiöst intresse. Han läste Luther och andra uppbyggelseförfattare, och gick ofta ut i skogen för bön, läsning och andlig reflexion. Han tog för givet att han skulle gå i sin fars fotspår och bli präst. År 1838 flyttade han därför till Uppsala för att läsa teologi.

Men kallelsen dröjde. Till en början bekymrade det honom inte, eftersom vägen tycktes så given. Men efter en tid började han tveka. Varför dröjde egentligen Guds kallelse? Var Guds tystnad ett tecken på att han inte ens fanns? Till slut gick det upp för Rosenius att han inte var kallad att bli präst. Han var kallad att predika, men som lekman. Rollen som lekmannapredikant visade sig ge honom en större frihet och ett bredare fält än vad han skulle haft som församlingspräst. Det blev avgörande för hans verksamhet.

I Stockholm mötte Rosenius den engelske metodisten George Scott. Denne hade verksamhet i Engelska kyrkan, och Rosenius blev hans medhjälpare. Tillsammans startade de tidningen Pietisten som blev huvudorganet för Sveriges väckelsefromma – läsarna – under flera decennier. När Scott år 1842 tvingades fly Sverige och återvända till England lämnades Rosenius som huvudansvarig för så väl Engelska kyrkan som ­tidningen. Några år senare var han med och bildade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS), som en missionsorganisation inom Svenska kyrkan.

Många av Svenska kyrkans präster var tveksamma till Rosenius, som å sin sida kunde uttala sig mycket kritiskt om kyrkan. Samtidigt vägrade Rosenius trots påtryckningar att separera, utan ville finnas kvar som en förnyande kraft inom kyrkan. Han delade också dess lutherska grund och predikade gärna om rättfärdiggörelse genom tro, samtidigt om han på pietistiskt vis även betonade betydelsen av personlig omvändelse.

Wadström fick rätt i sin förutsägelse. Rosenius provocerade prästerskapet i sin samtid, men efter hans död har arvet från honom varit en levande och förnyande kraft inom såväl Svenska kyrkan som den svenska frikyrkligheten.

Polykarpos föddes av kristna föräldrar omkring år 70 e Kr, det vill säga, mot slutet av den apostoliska perioden. Irenaeus av Lyon, den berömde kyrkofadern, som var en av hans lärjungar berättar att Polykarpos personligen kände aposteln Johannes, liksom flera av dem som sett Herren. Omkring år 100 blev han biskop i staden Smyrna i Mindre Asien.

År 154 reste Polykarpos till Rom för att med Roms biskop diskutera den pågående schismen om datum för påskens firande. De två biskoparna lyckades inte nå en överkommelse, men de bevarade gemenskapen sinsemellan och skildes i frid efter att ha firat en agapemåltid tillsammans.

Ett par år senare föll Polykarpos offer för förföljelserna mot de kristna. Han var då 86 år. Tre dagar innan han blev gripen såg han en syn medan han bad: Hans huvudkudde hade fattat eld. Han vände sig till dem som var tillsammans med honom och sa: ”Jag skall bli levande bränd.” När Polykarpos greps och fördes till bålet mitt i staden lade han ”händerna på ryggen och bands lik en präktig bagge, tagen från en stor hjord till offer, ett välbehagligt offer som är berett åt Gud”, berättar martyrakten. Snart omslöt elden hans kropp, ”lik ett segel som fylls av vinden”. Ögonvittnena gjorde nu en märklig erfarenhet: ”Vi kände en vällukt som av doftande rökelse eller av kostbara kryddor.” Häri låg en djupare innebörd: ett utgivande liv känns igen på sin doft.

De kristna i Smyrna kom sedan årligen att minnas sin andlige ledares martyrium på dennes himmelska födelsedag, den 23 februari, en dag som med tiden utsträckte sig till att firas i hela kyrkan. Därmed blev Polykarpos den förste i raden av martyrer som kom att vördas i kyrkan.

Lars Levi Læstadius föddes år 1800 i Jäckvik, väster om Arjeplog. Han tillhörde en prästsläkt som råkat på obestånd och inte längre hade råd att utbilda sönerna. Fadern Carl Læstadius blev i stället bergsfogde och hade som sådan en relativt god ekonomi. Men när han förlorade sin anställning sjönk familjen ner i svår fattigdom. Faderns hetsiga temperament och dåliga ölsinne gjorde situationen i hemmet än mer disharmonisk.

Räddningen blev den äldre brodern Carl Erik Læstadius, som utbildats till präst under faderns år som bergsfogde. Nu tog han sig an familjen, och bekostade även Lars Levi Læstadius präststudier i Uppsala. År 1825 prästvigdes Lars Levi för Härnösands stift.

Sin första kyrkoherdetjänst fick Læstadius i Karesuando. För att kunna kommunicera med sina församlingsbor tvingades han lära sig både nordsamiska och tornedalsfinska, men även efter att han tillägnat sig språken upplevde han det svårt att nå fram till dem. Visserligen kom de plikttroget till kyrkan, men engagemanget var svagt och fylleriet utbrett.

Hans första år som präst präglades av grubblerier och oro. Han förlorade både en bror och en son, och insjuknade själv i lungsot. Han tänkte mycket på döden och evigheten, men utan att få frid.

I början av 1844 mötte han några ”läsare” som gripits av en väckelse i trakten. Bland dessa var den unga samiska kvinnan Maria, eller Milla Andersson-Clementsdotter som hon egentligen hette. Hon var enkel och obildad men med andliga insikter som gjorde djupa intryck på Læstadius: ”Denna enfaldiga flicka hade erfarenheter i nådens ordning, som jag aldrig hört förut.”

Mötet förändrade honom, och förvandlade även hans predikan. Språket förnyades och blev mer levande och konkret. Tack vare färgstarka och ibland grova bilder kunde han äntligen nå fram till sina församlingsbor när han talade om syndens och alkoholens fördärvande makt. Med detta inleddes den læstadianska väckelsen, som bland annat anses ha räddat Norrland från superiet.

Læstadius var en bildad man som vid sidan om sin prästgärning också var en framstående botaniker. Men omvändelsen gav honom även en konkret erfarenhet av frälsningen vilket var nyckeln till att han förmådde predika handfast och levande. Han avled år 1861, innan väckelsen kring honom ännu formerats i de læstadianska samfund som idag finns.

Med sin kärlek till det solitära livet men också till kyrkan var Petrus Damiani en av västkyrkans mest strålande gestalter under det andra millenniets första århundrade. Han förenade på ett ovanligt sätt eremitens kallelse med det pastorala uppdraget att vara en kyrkans herde och förnyare.

Petrus föddes i Ravenna och blev tidigt föräldralös. Hans syster Roselinda försökte vara en mor för honom, och hans äldre bror, Damianus, som var präst tog ansvar för honom och gav honom möjlighet att studera. Det var av tacksamhet till brodern som Petrus kom att lägga hans namn till sitt eget, och kallade sig Piero di Damiani. Han började tidigt undervisa, utmärkte sig genom sin litterära gåva, och författade skrifter inom en rad områden, alltifrån predikningar och helgonbiografier till böner och poesi på latin av en klass som räknas till medeltidens främsta.

Petrus starka dragning till skönheten ledde honom allt djupare in i bönens och kontemplationens värld, mot Gud som det absoluta sköna. År 1034 beslutade han sig för att dra sig tillbaka för att leva klosterliv. Hans ideal var eremitlivet. År 1043 valdes han till abbot i Camaldolensklostret i Fonte Avellana i Umbrien, och grundade ytterligare fem kloster som stod under hans ledning. Hans kloster var invigt till det heliga korset och kärleken till korset var utmärkande Petrus Damiani: ”Den som inte älskar korset, älskar inte Kristus”, brukade han säga.

År 1057 fick Petrus en kallelse från påven i Rom, som sökte hans hjälp att reformera kyrkan. Motvilligt och med sorg lämnade han sitt kloster, men åtog dig uppdraget eftersom han mer än de flesta insåg och led av det enorma behovet av förnyelse i kyrkan, inte minst bland prästerskapet och i klosterlivet. Petrus utnämndes nu till kardinalbiskop av påven, han gjorde otaliga resor, deltog i koncilier och synoder och var under långa perioder verksam i Tyskland och Frankrike. Samtidigt var han oavbrutet sysselsatt med att skriva en rad andliga och teologiska verk, inte minst om det asketiska livet.

Petrus Damiani levde sitt liv i spänningen mellan eremitens längtan till det stilla livet och de pastorala uppdragen i kyrkan som kallade på honom. Som eremit förkroppsligade han evangeliets radikalitet och den förbehållslösa kärleken till Kristus, och var därmed ett tecken på den kallelse som gäller varje kristen: att leva med Jesus som Herre på livets alla områden. Som en kyrkans herde verkade han med kraft och klarsyn för att bygga upp församlingarna, och drog sig inte för att tillrättavisa både biskopar och kungar. Hans liv är ett vittnesbörd om hur hela den världsvida kyrkan tar sin boning i det eremitage där människan av allt hjärta söker Gud.

Mot slutet av sitt liv avsade sig Petrus sina kyrkliga uppdrag, och drog sig på nytt tillbaka till ensamheten. Under en resa till sin hemstad Ravenna blev han sjuk och avled i ett kloster nära Faenza natten mellan den 22-23 februari 1072. Han firas i kyrkan den 21 februari.

Abba Bessarion var en av de egyptiska ökenfäderna på 300-talet. Han invigdes i det monastiska livet av Antonios den Store, och blev senare lärjunge till Makarios i Sketisöknen. Med tiden kom han att bli en vandrande eremit, en av dem som förkroppsligade talesättet i öknen: ”Man kan vara på en plats även när man förflyttar sig.” Det berättas om honom att han alltid gick omkring med en bok med de fyra evangelierna under armen. Han gav bort allt han ägde, till sist det enda tygstycke han hade kvar. När han inte hade mer att ge bort, sålde han sin bok och gav pengarna åt de fattiga.

Abba Bessarion blev ett kärl för Guds rika nåd, och många mirakel skedde genom honom. Han lärjunge, abba Dulas, berättade följande: En gång när vi gick längs havsstranden blev jag törstig och sa till abba Bessarion: ”Jag är mycket törstig.” Abban bad en bön och sa till mig: ”Drick lite av havsvattnet.” Vattnet hade blivit sött och jag drack av det. Jag hällde också upp i ett kärl ifall jag skulle bli törstig längre fram. När abban såg mig, frågade han: ”Varför hällde du upp?” Jag svarade: ”Förlåt mig. Det var ifall jag skulle bli törstig senare.” Då sa abban: ”Gud är här, Gud är överallt.”

Abba Bessarion dog omkring år 400. När han låg för döden sa han: ”Liksom keruber och serafer bör munken vara helt och hållet öga.” Som svar på en fråga vad en munk som lever i en gemenskap bör göra, gav han rådet: ”Förbli tyst, och jämför inte dig själv med andra.”

I dag firar den syrisk-ortodoxa kyrkan en av sina största gestalter, Jakob Baradeus, efter vilken de syriska kristna även brukar kallas jakobiter (inte att förväxla med den politiska rörelse i England på 1600-talet som gick under samma namn). I ett skede när de orientaliska kyrkorna efter konciliet i Chalcedon 451 hade isolerats från Konstantinopel, spelade Jakob Baradeus en avgörande roll för att stärka och bygga upp de trängda församlingarna.

Jakob växte upp i Tela Mauzalat öster om Edessa där hans far var präst. En stor del av sin uppväxt tillbringade han i ett lokalt kloster. Han bildades i grekiska och syriska, och invigdes på den asketiska vägen. Hans hängivenhet fick ryktet om honom att spridas och ledde till att kejsarinnann Theodora kallade på Jakob. Motvilligt begav han sig till Konstantinopel, men lockades inte av glansen vid hovet utan drog sig tillbaka till ett kloster där han levde i en avskild cell under de år han vistades i huvudstaden.

Den syriska kyrkan genomgick vid denna tid ett svårt lidande. Kejsar Justinianus hade avstängt många biskopar som vägrade följa konciliebesluten från Chalcedon, vilket lett till en stor brist på andligt ledarskap bland de troende. En del församlingar stod i många år utan möjlighet att ens fira eukaristin. När kejsarinnan Theodora insåg allvaret i situationen gav hon i uppdrag åt Jakob Baradeus, vars kvaliteter hon imponerats av, att restaurera den syriska kyrkan. Ett antal syriska biskopar som hade rest till Konstantinopel för att försöka tala kejsaren till rätta, och som hållits i husarrest av denne, vigde nu Jakob till biskop. Formellt knöts hans episkopat till Edessa, men i praktiken fick han befogenheter att axla ett större ledarskap över den syriska kyrkan.

Djupt formad av sitt liv i askes och enkelhet, alltid klädd som en tiggare – namnet Baradeus kommer av den mantel av hästhår som han bar –  vidtog Jakob nu omfattande resor för att bygga upp kyrkan. Han vandrade till fots genom Mindre Asien, Syrien, Mesopotamien, ändå bort mot Armenien och gränsen till Persien. Överallt ingöt han nytt mod i de troende och insatte herdar för kyrkan. Hans levnadstecknare säger att han under sitt liv vigde ofattbara 80 000 präster, bland dem 89 biskopar och två patriarker.

Jakob Baradeus var den oomstridde ledaren för den syriska kyrkan under 500-talet. Han har efterlämnat mycket litet i skrift, men den så kallade jakobsliturgin är uppkallad efter honom. Under en resa till Egypten, dit han var på väg för att förbättra relationerna mellan den koptiska och syriska kyrkan, blev Jakob svårt sjuk. Han avled den 30 juli 578 i ett kloster nära den egyptiska gränsen.