Moder Marija Skobcova (1891-1945)

 

Den 31 mars 1945 dog Elizaveta Jur’evna Pilenko, mer känd som moder Marija Skobcova, i Ravensbrücks koncentrationsläger. Hennes andliga resa hade då tagit henne från revolutionära socialistkretsar i Ryssland till ett okonventionellt monastiskt liv i Paris. Intill slutet frambar hon sig själv som ett offer för världens liv i kallelsen att skänka tröst åt de bedrövade.

Moder Maria föddes i Riga i Litauen 1891. Som ung flyttade hon till St Peterburg där hon som student blev livligt engagerad i de diskussioner som fördes i intellektuella och politiska kretsar i Ryssland under tidigt 1900-talet. En av hennes klasskamrater var poeten Marina Cvetaeva, och även Elisaveta hade stor kärlek till lyriken. I sitt sökande och sin kamp för social rättvisa anslöt hon sig till de första revolutionärerna.

1923 emigrerade Elizaveta till Paris tillsammans med sin andra man, en officer inom den Vita armén. Här mötte hon de ledande gestalterna inom den ryska ortodoxa kyrkan i exil – Bulgakov, Florovsky, och i synnerhet Berdjajev, Fedotov och metropoliten Evlogy. En djupgående andlig kris ledde till att hon bad om skilsmässa, och därtill fick den ortodoxa kyrkans tillåtelse. 1932 gav hon sina monastiska löften i närvaro av metropoliten Evlogy, samme kyrkoledare som ett par år tidigare hade upptagit Lev Gillet i ämbetet. Maria Skobcova och fader Lev, alias ”munken från östkyrkan”, var samma andas barn och kom att bli nära vänner och medarbetare bland de nödställda och marginaliserade i Paris.

Moder Maria, som alla i den ortodoxa diasporan nu hade börjat kalla henne, grundade ett okonventionellt kloster på 77 Rue de Lourmel i Paris. Hon ville forma ett monastiskt liv ”öppet mot världen”. Lev Gillet som delade hennes vision av ett annorlunda kommunitetsliv i staden bodde i huset och betjänade det som kaplan i flera år. Här rådde en bohemisk evangelisk atmosfär. Det fungerade både som soppkök, härbärge och andligt centrum där ortodox liturgi dagligen firades. Här tog man emot fattiga och arbetslösa, vilsna ryska immigranter, före detta kriminella och unga prostituerade flickor, på samma gång som det var en mötesplats för konstnärer, filosofer och andliga sökare av alla slag. Moder Maria mötte nu och då kritik för sina metoder och sin framtoning. En from arkimandrit som hon erbjöd logi kallade hennes livsstil ”allt annat än monastisk” – hon rökte ju cigaretter offentligt!

Efter att ha gömt judiska barn arresterades moder Maria av Gestapo i februari 1943. Några månader innan krigsslutet avrättades hon i koncentrationslägrets gaskammare, där hon på långfredagen erbjöd sig att ta en judisk medfånges plats. I denna sista passionshandling avslutades ett liv som reservationslöst hade utgivits åt alla dem som hade mött moder Maria under sin livsväg.

 

 

 

Johannes Klimakos (ca 570-649)


Johannes Klimakos har fått sitt namn efter sitt berömda verk Paradisstegen – Klimakos betyder stegen – som hör till de stora klassikerna i kyrkan. I denna bok, som han skrev mot slutet av sitt liv, sammanfattar Johannes sina erfarenheter på askesens väg och ger vägledning för vandringen mot paradiset. Titeln till boken förklarade han på följande sätt: “Jag har konstruerat en uppåtstigandets stege … från det jordiska till det heliga … i form av Herrens trettio levnadsår.

Johannes föddes enligt traditionen omkring år 570, och var son till Xenophones och Maria. När han var 16 år inträdde han i klostret vid foten av Sinai, där Herren hade uppenbarat sig för Mose. Efter 19 år i klostret, där Johannes övade sig att leva i Kristi efterföljd i lydnad för sin andlige fader, drog han sig tillbaka för att leva som eremit. Han flyttade till en öde plats som heter Tholos, där han tillbringade fyrtio år i tystnad, fasta, bön och omvändelsens tårar. Det är ingen tillfällighet att Johannes i sin bok talar mycket om tårarnas gåva: ”Precis som eld brinner och förstör ved, så tvättar tårar bort all orenhet, både yttre och inre.”

Johannes undervisning, som var riktad till munkar, talar samtidigt till kristna i alla tider. Han eget ideal var måttligheten. “Jag fastar inte för mycket”, sade han om sig själv. ”Jag överlämnar mig inte åt för hårda vakor, jag sover inte på marken, men jag lever återhållsamt, och Herren är snar att rädda mig.” För att dölja sin asketiska kamp för omgivningen drog han sig ibland bort till en grotta, men vittnesbörden om hans helighet spred sig vida omkring. En strid ström av besökare kom för att få höra hans uppbyggliga undervisning. Vid 75 års ålder, efter fyrtio års kamp i ensamhet, blev Johannes vald till ledare för Sinaiklostret. Han ledde klostret i fyra år och fick under slutet av sitt liv ta emot klarsynthetens och helandets nådegåvor.

Johannes dog år 649. Hans minnesdag är den 30 mars, men i den ortodoxa kyrkan firas han också högtidligen den fjärde söndagen i fastan.

 

 

Lev Gillet (1893-1980)


Under pseudonymen ”En munk från östkyrkan” utkom under 1900-talet en rad böcker där kristna från olika miljöer fann näring för sitt andliga liv. Bakom pseudonymen dolde sig Lev Gillet, en pilgrim som förkroppsligade kyrkans enhet och evangeliets gränsöverskridande kärlek. Under sitt långa liv levde han i kloster i både väst och öst, bland emigranter och hemlösa i Paris och senare London, Beirut och Genève.

Lev Gillet föddes i Frankrike på Kristi Förklarings dag, den 6 augusti 1893. I sin ungdom tjänstgjorde han i strid under första världskriget, och ägnade sig åt universitetsstudier i filosofi och psykologi. Efter kriget mognade hans monastiska kallelse. Han levde under kortare tid i flera katolska kloster och var med och tog initiativ till grundandet av det unika klostret i Chevtogne i Belgien, där östlig och västlig tradition fortfarande lever sida vid sida.

Samtidigt som fader Lev alltmer sökte sig mot den ortodoxa traditionen, förblev han en västerlänning. Efter en period i en experimentell monastisk kommunitet i Ukraina återvände han till Frankrike. Det stod snart klart för honom att hans plats var i väst, det var där han skulle ägna sig åt det som blev en av hans stora insatser: att bygga broar mellan traditioner och människor.

Lev Gillet upptogs i ämbetet i den ortodoxa kyrkan genom koncelebration den 25 maj 1928. Från den dagen kom han att tjäna de ortodoxa kyrkorna i Europa och Mellanöstern. Munken från östkyrkan blev samtidigt en vägröjare som fick många västerlänningar under 1900-talet att upptäcka den ortodoxa traditionens rika skatter. Han fungerade som resande predikant, retreatledare, andlig fader och själasörjare åt biskopar, präster och klosterfolk. Han var inspiratör för kristna ungdomsrörelser och lästes av allt fler lekmän. Framför allt var fader Lev en resenär mellan många olika världar: mellan den gamla tiden och den nya, mellan kyrkor i väst och kyrkor i öst, mellan präster och lekmän, intellektuella, konstnärer och vanligt folk, men först och främst mellan en sekulariserad, ofta gudlös, värld och den verklighet som är Gud och hans rike, en verklighet han själv var bärare av på en mystikers vis.

Efter ett långt och intensivt liv begravdes Lev Gillet i den grekisk-ortodoxa katedralen i London, där han jordfästes av sin vän och yngre kollega, metropoliten Anthony Bloom, i april 1980. Utöver alla böner ur den ortodoxa liturgin lästes i begravningsgudstjänsten en bön från det Romerska missalet. Även i döden fortsatte Lev Gillet att vara ett vittne om den odelade kyrkan.

 

Hilarion av Pelikitionklostret (700-tal)


Från sin ungdom var Hilarion en gudssökare vars starka längtan att ägna sitt liv helt åt tjänst för Gud fick honom att dra sig undan världen. Efter många år som eremit, utnämndes han till igumen (abbot) för Pelikitionklostret vid Dardanellernas strand, inte långt från Konstantinopel.

Andens gåvor var rikligt verksamma i Hilarions liv, framför allt till urskillning och kraftgärningar av olika slag. Under en period av svår torka fick hans böner regnet att börja falla, en annan gång fick han se fiskares nät fyllas när fångsten varit usel, och likt profeten Elia delade han vattnet i en flod. Det berättas även om många andra mirakel som skedde genom munken Hilarion, så som sjukas helande och utdrivandet av demoner.

Hilarion levde under den tid i kyrkans historia när striden om ikonens vara eller inte vara utkämpades. Ikonen stod i bönens tjänst, och de som gjort bönen till sin livskallelse drabbades särskilt svårt under dessa förföljelser. På Stora torsdagen i Stilla veckan år 754 upplevde Hilarion och hans bröder ett hårt slag när soldater på jakt efter kristna som vördade ikoner trängde in i klosterkyrkan mitt under liturgin. De avbröt gudstjänsten och slängde de heliga gåvorna på golvet. 42 munkar arresterades och skickades till Edessa där de mördades. De kvarvarande munkarna fick utstå svåra förödmjukelser och lidanden, man till och med skar av näsorna på en del av dem som höll fast vid sin bekännelse. Under denna förföljelse dog Hilarion som martyr för att han vägrade ge upp vördandet av ikonerna.

Hilarion efterlämnade flera andliga skrifter med vägledning för det monastiska livet.

 

Paulina Mariadotter (1903–1985)


Gunvor Paulina Norrman blev grundare av den första svenska klosterorden sedan heliga Birgittas tid. Denna ”livsrörelse”, som hon själv kallade Mariadöttrarna, levs i dag av mer än femtio systrar.

Paulina föddes i Karlkrona 1903 i en officersfamilj och blev tidig under tragiska omständigheter faderlös. På moderns uppmaning utbildade hon sig, och valde att bli hushållslärarinna. Hon anställdes på Svenska kyrkans skyddshem för flickor på herrgården Hornö i Vallby utanför Enköping. Frågorna om kvinnan frigörelse och roll i samhället liksom de existentiella frågorna var centrala för henne. Tidigt mötte hon oxfordgrupprörelsen, en världsvid protestantisk väckelserörelse av karismatisk karaktär som betonade den personliga erfarenheten och omvändelsen, samt en radikal livsstil. 1937 genomgick hon sin omvändelse, om vilken hon berättar: ”Då kände jag en hand om min nacke och en röst som sade: Du är min. Och jag föll ner för min Frälsare och Herre i tacksamhet och i mitt livs ja. Detta var min vigning för hela livet, att helt tillhöra honom.”

År 1942 lämnade hon sin tjänst som lärarinna för att leva helt för Gud. Efter flera svåra år med långa sjukdomsperioder fick hon 1949 en andlig vision som innebar ett vägskäl: Jesus själv kom och lade sin moders hand i hennes. ”Herrens Moder Maria är min Moder”, sa hon efter den stunden och började nu kalla sig Paulina Mariadotter. En kort tid efter denna händelse växte den kommunitet fram som kom att bli Mariadöttrarna. I trettio år levde hon tillsammans med sina systrar i Mariagården i Danmark, men också ett par år utanför Trier i Tyskland där de kom i kontakt med benediktinskt klosterliv. Oxfordrörelsens devis som Paulina Mariadotter tagit till sig – ”När människan lyssnar, talar Gud. När människan lyder, handlar Gud” – kände hon nu igen när hon mötte Benedikts klosterregel: ”Lyssna, min son”.

Under 1960-talet kom Mariadöttrarnas verksamhet att koncentreras till Sverige och fick en mer kontemplativ karaktär. Man grundade en kommunitet i Vadstena, utöver de som tidigare fanns i Vallby och Danmark. Den hade sitt ursprung i en vision av Paulina Mariadotter. 1964 skrev hon: ”En gång ska Heliga Hjärtas Kloster levas i Alvastra men processen att skapa ett kontemplativt klosterliv måste ske inifrån och växa fram.” Under åren 1965-1970 bodde hon själv i Vadstena tillsammans med sina systrar.

I dag lever denna gren av Mariadöttrarna benediktinskt klosterliv i Heliga Hjärtas kloster mellan Alvastra och Vadstena. Paulina Mariadotter insomnade den 27 mars 1988.

 

Johannes av Dalyatha (ca 690-780)

 

Johannes av Dalyatha, som också kallades Johannes av Saba eller ”den gamle”, föddes under senare delen av 600-talet i byn Ardamust, nordväst om Mossul i dagens Irak. I byskolan fick han lära sig studera Skrifterna och som ung besökte han ofta det närbelägna klostret Apnimaran. Omkring år 710 inträdde han som munk i klostret Mar Yozadaq. Sju år senare började han leva som eremit på berget Dalyatha, troligen i närheten Ararat, där han sedan förblev under större delen av sitt liv. Johannes kom alltså från de trakter där Isak Syriern hade levt en generation tidigare, och han citerar denne i sina skrifter. Han hade även två bröder som var munkar.

Under sina solitära år fördjupades Johannes i livet med Gud. På kontemplationens väg lärde han sig urskilja det nära sambandet mellan Skapare och skapelse. I den ensamhet som inte var en flykt från världen kom han att älska allt skapat. Han närde sin själ i det dagliga umgänget med naturen, och hans skrifter utmärks av en djup insikt om innebörden av att leva ett sant mänskligt liv.

När fler lärjungar kom för att ansluta sig till honom började Johannes skriva ner sina inre erfarenheter. Han var påverkad av författare som Evagrios, Makarios, Dionysios Areopagiten och Gregorios av Nyssa, men ännu mer radikalt än sina läromästare framhåller Johannes kärleken som det kristna livet viktigaste frukt. Han skriver: ”Kärleken är rättfärdighetens källa i hjärtat, insiktens port, levande vatten som ger liv, den känner hemligheterna både i den synliga världen och i den fördolda.”

Mot slutet av sitt liv begav sig Johannes till den sydöstra delen av nuvarande Turkiet där han tillsammans med andra munkar restaurerade det övergivna klostret Mar Yakub, vars abbot han blev. Omgiven av sina bröder dog Johannes i hög ålder, och överlämnade åt dem en livsregel innan sin död.

Tidpunkten för Johannes av Dalyathas död är okänd, men i den Östsyriska kyrkan som han tillhörde, firar man honom den fjärde söndagen i fastan.

 

 

Herrens bebådelse


Oavsett om påsken infaller tidigt eller sent firas mitt under fastetiden – med några få undantag – Jungfru Marie bebådelsedag, en av årets största Mariafester. Med sin förankring i Skriften har den en plats i alla kyrkor. Därmed bryts, för en enda dag, fastans bot- och kampkaraktär. Den liturgiska färgen blir vit i stället för violett eller grå, och lovsången ljuder mäktig och klar. I dag avslöjas det mysterium som är av evighet. Gudsasonen blir Människosonen, sjunger kyrkan i öst på denna festdag.

Bebådelsedagen är egentligen julens första föreberedelsedag, men infaller mitt under våra förberedelser för påsken. Den historiska bakgrunden till att bebådelsen tidigt i kyrkan kom att firas den 25 mars är givetvis dess relation till julen. Vi befinner oss nio månader före Jesu födelse.

Det självklara evangeliet denna dag är Lukas berättelse om hur ärkeängeln Gabriel besöker Maria och låter henne veta att hon skall bära och föda Guds son. Som svar på Marias reaktion – ”Hur skall detta ske?” – förklarar ängeln att helig Ande skall komma över henne, varpå hon svarar med den ödmjukhet och överlåtelse som utmärker hela hennes livshållning: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.”

Maria är både Gudabärerska och Gudaföderska. Festdagen har två aspekter. Den ena är vår vördnad för Guds moder, en gång för alla uttryckt i ängelns ord: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Vilken annan hälsning kan riktas till den saliga jungfrun än denna? Hon är den välsignade, ”mer än andra kvinnor”, som Elisabet, inspirerad av helig Ande, utbrister det när Maria besöker sin släkting några dagar efter bebådelsen.

Den andra sidan av bebådelsens mysterium gäller oss alla. I varje kristens liv sker ”bebådelser”, ögonblick när Herren uppenbarar sig för oss och låter oss känna sin vilja. Inte på samma sätt som Jesus avlades och föddes som människa av jungfrun Maria, men genom att Jesus andligen tar sin boning i oss för att födas genom oss.

Firandet av Herrens bebådelse öppnar mot ett mysterium som även vi dras in i, tack vare jungfruns moderskap. ”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet, förvandlas till en och samma avbild”, skriver Paulus. Eftersom det är påskens seger över synd och död som skänker oss Gudslikhetens gåva, bryter sig inte bebådelsens festdag ut från fastetiden. Den infaller som en trosstärkande påminnelse om målet under vår vandring mot påsken.

 

 

 

Oscar Romero (1917-1980)


Ärkebiskop Oscar Romero föddes 1917 och växte upp med sex syskon i en fattig väglös by. Hans begåvning och fromhet uppmärksammades tidigt och han skickades som 14-åring till ett prästseminarium. Där utmärkte han sig till den grad att han fick resa till Rom för högre studier. Han prästvigdes i Rom 1942 men återvände till El Salvador på grund av kriget. 1970 blev han hjälpbiskop hos den dåvarande ärkebiskopen i San Salvador och därefter biskop i stiftet Santa María. Romero var en tillbakadragen person, konservativ i de flesta avseenden och angelägen om att vara kyrkan följsam. Samtidigt var han en människa med ett djupt böneliv och ett stort medlidande med de fattiga som han var omgiven av i sitt land.

1977 utsågs Oscar Romero till ärkebiskop – till elitens stora jubel. Nu skulle man få slippa besvärliga prästers protester. Men snart inträffade händelser som ledde till att de som applåderat valet av Romero ångrade sitt stöd till honom. Romero hade inte funnits i sitt ämbete mer än en månad när en jesuit som var nära vän till honom mördades. Romero var i djup chock, en hel natt bad han vid sin döde väns kropp. Han exkommunicerade mördarna och fattade ett drastiskt beslut: ingen enda mässa i hela Salvador skulle firas förrän begravningsmässan förrättats – en kraftfull manifestation mot våldet. Många av biskoparna protesterade upprört, men Romero reste direkt till Rom: Paulus VI tog emot honom och stödde honom helhjärtat i hans kamp för rättvisa. Romero författade sitt första herdabrev, där han skrev att hans land levde i en förändringens tid, en passionstid.

Den politiska situationen trappades upp med dagliga bestialiska mord. Präster, ordenssystrar, kyrkliga medarbetare hörde till de många offren. Det tema som predikades av Romero var identifikationen Kristus. Rättvisa måste krävas men våldet bekämpas med kärlek och bön. Kristus lider i sitt förföljda folk, de många sörjande kvinnorna är som Maria vid korsets fot.

Romero flyttade ur ärkebiskopspalatset och bodde den första tiden i sakristian i den lilla kyrkan som hörde till de fattigas cancersjukhus. Efter en tid lät systrarna som ansvarade för sjukhuset bygga ett litet hus åt honom alldeles bredvid. Romero talade nu med allt större auktoritet för varje dag. Det viktigaste instrumentet i hans kamp för rättvisa åt sitt fattiga folk var söndagsmässans predikan i den katedral i San Salvador som aldrig blev färdigbyggd under hans tid. Predikningarna sändes via radio över hela Latinamerika.

Under fastan höll han sin sista predikan i katedralen den 23 mars 1980. Följande dag, måndagen den 24 mars, när han på kvällen firade minnesmässan för modern till en präst och vän, och predikade över evangelietexten om vetekornets lag, sköts han till döds, precis när han slutat sin predikan.
 Mördarna identifierades aldrig.

Romero var kallad till profet. Kallelsevissheten gav honom hans ofattbara styrka. I en bevarad dagbokstext skriver han att han inte vill dö, att han älskar livet, men att han måste följa evangeliets väg. Han skriver: “Martyriet är en gåva från Gud, en gåva som jag inte förtjänar. Men om Gud accepterar mitt liv som ett offer, då kan mitt blod bli ett frö till frihet och hopp.”

 

 

Lasaroslördagen

 

The Raising of Lazarus, Juan de FlandesDen femte veckan i Fastan leder fram till lasaroslördagen och palmsöndagen, som utgör en portal mot den Stora veckan. I ortodox tradition är under hela denna vecka Lasaros i centrum, hans sjukdom och död, sorgen i hans familj och Jesu reaktion till allt detta.

Så blir denna vecka en passionsvecka som får oss att på allvar meditera över Kristi kommande konfrontation med döden. Först hans vän, Lasaros död, och i ljuset av den, Jesu egen stundande död. Lasaros död och uppväckande rymmer flera stora hemligheter som öppnar mot Påskens mysterium.

För det första föregrips Jesu egen uppståndelse från de döda, när Lasaros blir uppväckt. Påskens triumf blir hemlighetsfullt förebådad i Betania.

För det andra förkunnas och förebådas de dödas uppståndelse, som vi bekänner vår tro på i liturgin, och som är den yttersta konsekvensen av Jesu uppståndelse och seger över döden. Redan före sitt lidande betygar Jesus den gemensamma uppståndelsen. Lasaros är ett första tecken på att i Kristus skall de döda uppstå. I Betania utspelas en profetisk handling för den som har ögon att se med och öron att höra med.

För det tredje, rymmer evangeliet om Lasaros uppväckande hemligheten med Kristus, sann människa och sann Gud. Sällan ser vi så tydligt hur de två naturerna är förenade, ”utan sammanblandning och förväxling”. Här möter vi den sanna och verkliga människan i orden: ”Jesus föll i gråt.” Jesus är människan som sörjer och gråter över en vän som gått bort. Och på samma gång möter vi här Jesus, som den som med gudomlig auktoritet befaller över döden. ”Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut.”

För det fjärde är berättelsen ett tecken på människans andliga uppståndelse. ”Vi var döda genom våra synder och överträdelser”, säger Paulus. Evangeliets om Lasaros är ett hoppets tecken: hur förhärdad och död en människa än är i sin synd, kan Kristus andligen uppväcka henne och till nytt liv.

 

Toribio av Mongrovejo (1538-1606)

 

”Vår tid är inte vår egen, och vi måste avlägga räkenskap för hur vi använder den”, brukade Torbio av Mongrovejo säga. Outtröttligt och osjälviskt hängav han sig under sitt liv åt att bygga upp och stärka kyrkan och den kristna gemenskapen i Peru dit han blivit kallad. Med den andliga enheten som mål sökte han hela tiden vägar till samverkan och gemenskap. Att på djupet, bortom allt som åtskiljer, förena alla som bekänner ”en Herre, en tro, ett dop” var hans stora livsmål och den bestående frukten av hans gärning.

Toribio var född i en ansedd familj i trakten av Oviedo i Spanien. Efter studier i Valladolid och Salamanca utnämndes han 1575 till president för inkvisitionsdomstolen i Granada trots att han var lekman. Fyra år senare reste han till Sydamerika när Filip II utsåg honom till ärkebiskop av Lima i Peru. 1581 landsteg han i Paita, hundra mil från Lima, och under sin vandring dit döpte och undervisade han människor överallt dit han kom.

I Peru arbetade Toribio med aldrig sinande energi för att ge kyrkan i landet en fast struktur. Han lät bygga kyrkor, sjukhus, skolor och sociala inrättningar av olika slag. Det första prästseminariet i nya världen inrättades, och hans inflytande kom snart att sträcka sig över hela Latinamerika. Tre gånger färdades han till fots genom hela sitt väldiga stift, ofta ensam, ständigt utsatt för faror. Det sägs att en halv miljon människor kom till tro och blev döpta genom hans missionsverksamhet.

Toribio ställde sig kraftfullt på de förtryckta indianernas sida gentemot både den spanska kolonialmakten och det egna prästerskapet. Han lärde sig flera indianska språk och hävdade med kraft indianernas rättigheter, något som väckte irritation och motstånd. Sina visitationsresor genomförde han effektivt trots alla svårigheter att ta sig fram i terrängen, och det var under en sådan resa som han dog. I Pacasmayo hade han fått hög feber, och när han anlände till Sana var han döende. Han lyckades ta sig till kyrkan där han fick ta emot eukaristin som den sista vägkosten innan han avled den 23 mars 1606.