David Livingstone föddes i Skottland den 19 mars 1813 och växte upp under fattiga förhållanden. Som tioåring började han arbeta på en bomullstrafik, men ägnade sig samtidigt åt studier och lärde bland annat latin. Nitton år gammal hade han sparat tillräckligt för att kunna påbörja universitetsstudier i Glasgow där han läste teologi, medicin och grekiska. Han genomgick därefter missionärsutbildning i London och 1840 ordinerades han till missionär för att omgående påbörja sin första resa till Afrika.

Stora delar av den afrikanska kontinenten var vid denna tid outforskad av européer. Livingstone gjorde ständiga resor och var den förste vite mannen att nå många områden i Afrikas inre. 1855 såg han som första europé Victoriafallen och under perioden 1858-1862 utforskade han Öst- och Centralafrika.

Redan under sin första tid i Afrika träffade David Livingstone missionärsdottern Mary Moffat, de gifte sig och fick sex barn under åren 1846-1858. Vid ett par tillfällen reste Livingstone hem till Storbritannien med sin familj, bland annat för att föreläsa och publicera sina reseskildringar, men han återvände varje gång. Hans hustru, Mary Livingstone, dog i Afrika under en expedition 1862.

Under sin sista missionsperiod, som varade från 1865-74, var Livingstone fast besluten att finna Nilens källa dock utan att lyckas. Han var under långa perioder försvunnen och när han inte hade återkommit till Storbritannien vid den tidpunkt han sagt, skickades journalisten Henry Stanley för att leta efter honom. Denne fann Livingstone den 10 november 1871 i Ujiji vid Tanganyikasjön, där Stanley enligt historien yttrade de berömda orden: Doctor Livingstone, I presume?

David Livingstone spelade en viktig roll för omvärldens kännedom om Afria. Han var älskad av de infödda, deltog i deras vardagliga liv och gjorde inte minst ovärderliga medicinska insatser. Han kämpade också mot slaveriet och hjälpte till att göra slut på arabernas slavhandel på den afrikanska kontinenten. Även om Livingstones gärning i Afrika, liksom andra 1800-talsmissionärers, numera även betraktas i ett kritiskt ljus, var såväl hans missionsgärning som hans humanitära och medicinska insatser av ett unikt slag i sin tid.

Under en av sina expeditioner drabbades David Livingstone av dysenteri och dog i byn Old Chitambo i nuvarande Zambia. Hans tjänare fann honom på morgonen den 1 maj 1873 död, i knäböjande ställning vid sängen. Lokalbefolkningen balsamerade hans kropp och bar den till kusten så att den kunde skickas till Storbritannien där han begravdes i Westminster Abbey i London.

I den lilla staden Siena i Italien växte under medeltiden upp en flicka vars glödande kärlek till Kristus skulle lämna avtryck i kyrkans liv och bli en utmaning till reform och andlig fördjupning. Redan under barndomen öppnade sig det inre livets verkligheter för Katarina, och hon började ägna allt mer tid åt bön. Femton år gammal anslöt hos sig till dominikanernas lekmannagren, starkt tilltalad av möjligheten att få tjäna de sjuka och fattiga.

Katarinas kärlek till Kristus närdes av en oavbruten inre bönedialog, där visioner och mystika erfarenheter hörde till vanligheterna. Den radikala troheten mot evangeliet drog andra till henne, och hon samlade en liten grupp manliga och kvinnliga lärjungar till vilka hon ständigt talade om nödvändigheten av bön. De följde henne överallt – Katarina kom att göra många resor – och delade hennes liv i bön och tjänst bland de fattiga. Hon hade även en rik korrespondens och gav människor råd och andlig vägledning genom brev som hon dikterade eftersom hon själv aldrig lärt sig skriva. Av dessa finns 380 bevarade, liksom hennes viktigaste verk, Dialog, präglad av hennes liv med Gud i bön.

När Katarina inte sökte upp de sjuka och marginaliserade gick hon till maktens människor med evangeliets utmanande budskap. Som många av de stora helgonen var enheten och friden i kyrkan och samhället en hjärtefråga för Katarina. Hon ingrep för att försona stridande parter i stadskonflikter, och verkade kraftfullt för reform i kyrkan. När hon bad om väckelse i kyrkan utgöt hon hela sitt hjärta inför Gud: ”O du grönslösa överflödande kärlek! Detta är din trädgård. Vaka över den, tänd en eld i våra hjärtan och fukta dem med ditt blod.” Schismerna och korruptionen i kyrkan sårade henne djupt, och hennes kritik mot dess herdar kunde vara skarp. Om prästerna skrev hon: ”Uppblåsta av högmod förbrukar de pengar som är avsedda för de fattiga och förslösar dem på sina egna nöjen.”

Katarinas kärlek till kyrkan fick henne att engagera sig i kyrkopolitiken på ett sätt som var ovanligt för en kvinna vid denna tid. Hon blev den som lyckades övertala påven att lämna Avignon för att återvända till Rom, något hennes samtida, den heliga Birgitta, inte hade förmått.

Katarina av Siena dog den 29 april 1380, endast 33 år gammal. 1970 utnämndes hon till kyrkolärare i den katolska kyrkan, en titel som hon har även i den anglikanska kyrkan. Trots sitt korta liv har hon efterlämnat ett av de märkvärdigaste kapitlen i Europas andliga historia.

När Origenes bara var åtta år gammal blev han vittne till sin fars martyrium. Händelsen gjorde djupt intryck på honom, och blev avgörande för att han själv kom att ställa hela sitt liv och sin begåvning i Guds tjänst. I en tid när den monastiska rörelsen ännu inte hade sett dagens ljus levde Origenes ett munkliknande liv, i avskildhet och bejdande läsning av Skriften. Hans predikningar och tolkningar av Bibeln hör till de mest originella och djupgående i den tidiga kyrkan och har gjort honom till en av alla tiders främsta bibelutläggare. Han är föregångare till lectio divina-traditionen, den läsning av Skriften där sökandet efter Ordets djupare innebörd är drivkraft.

Ryktet om Origenes förmåga att leda människor in i Bibelns värld gjorde att han snart fick inbjudan från olika biskopar att besöka deras församlingar för att undervisa. Han gjorde en rad längre predikoresor, och besökte bland annat Rom, liksom Antiochia, där han gav privatlektioner i kristen tro åt kejsarmodern.

Hans myckna resande ledde dock till en konflikt med hans egen biskop i Alexandria, som förbjöd honom att uppträda offentligt och ogiltigförklarade den vigning till präst som han fått i Palestina. Orgienes, som ville vara trogen både evangeliet och kyrkan, accepterade biskopens beslut och drog sig tillbaka i väntan på att hans ordination skulle bli godkänd. Så småningom fick han tillåtelse att återuppta sin verksamhet med undervisning och predikan. Under den senare delen av sitt liv flyttade han till Caesarea där han byggde upp en teologisk skola som blev en viktig bildningsmiljö för många av kyrkans kommande ledare.

i samband med den förföljelse som bröt ut under kejsar Decius på 250-talet hörde Origenes till de kristna ledare som fängslades och fick utstå tortyr. Han överlevde och frisläpptes men dog en tid senare av sviterna över den våldsamma behandlingen under fångenskapen. Efter sin död kom Origenes att bli kontroversiell för en del av sina tolkningar av Skriften, bland annat hans tankar om allas slutliga frälsning. Många av hans skrifter förbjöds och gick därmed förlorade.

Några årtionden efter hans död uppstod i den egyptiska öknen, med Antonios som förgrundsgestalt, den monastiska väckelse som skulle skaka om hela den dåtida världen. Origenes kom att bli ökenväckelsens främste teolog och därmed den viktigaste inspiratören för många av dem som på radikalast tänkbara vis, på den knivsegg där det högsta och det lägsta ligger tätt intill varandra, ville älska Jesus mer.

Ärkeprästen Avvakum var den förste ledaren för de ryska kristna som kom att gå under namnet Gammaltroende, även kallade Raskolniki (schismatiker). I 1600-talets Ryssland skakades kyrkan av det växande moraliska förfallet bland prästerskapet samtidigt som den gick mot en nyfödelse genom all den uppriktiga längan som bevarats hos de trogna. Det ena försökte till förnyelse avlöste det andra vid denna tid, inte utan att det ledde till konflikter med ibland våldsamma uttryck, såväl bland folket som inom hierarkin.

Efter valet av Nikon till patriark, ett val som fördömdes av Moskvakonciliet 166, infördes reformer av både liturgisk och disciplinär art i kyrkan, grundat på den grekiska traditionen. Dessa upprörde många troende, och Avvakum och hans anhängare organiserade ett kraftfullt motstånd mot reformerna. Deras envishet fick proportioner som gränsade till religiös fanatism, och de fördömdes av konciliet 1666. Bland annat vägrade de acceptera det bruk som Nikon införde att göra korstecknet med två fingrar istället för med tre.

Det ledde till en förblivande schism inom den rysk-ortodoxa kyrkan. Än i dag finns många grupper av gammaltroende runt om i Ryssland. Från 1667 till 1971, det år när den heliga synoden i Moskva, upphävde förbudet mot deras religiösa utövning, upplevde de gammaltroende upprepade och ofta våldsamma förföljelser från myndigheterna, ibland med stöd av kyrkoledningen i Moskva.

Avvakums självbiografi är ett skakande dokument som både röjer uppriktigheten i de gammaltroendes avsikter och de ytterligt svåra lidanden som män och kvinnor fick genomgå. Genom att uthärda den förnedring de utsattes för blev de vittnen för vad de uppfattade vara den sanna kristna tron. Därför finns anledning att minnas alla de gammaltroende kristna i Ryssland, som förföljdes och dödades, och vars utövning av tron bemöttes med hat och förakt.

Avvukum landsförvisades till Sibirien 1653, för sina protester, men fick återvända därifrån 1662. Tsaren mottog honom i Kreml med stora hedersbetygelser, men han återupptog sin verksamhet och fortsatte att predika sin tro, varför han på nytt förvisades. Efter att ha befunnit sig på ständig flykt greps och avrättades genom att brännas på bål den 27 april (14 april enligt den gamla kalendern) 1682.

Det finns kristna som med sina liv vittnar övertygande om evangeliet, men inte alltid har lätt för att sätta ord på sin erfarenhet av mötet med Gud. Andra är begåvade med profetisk ande och bidrar med nya och klargörande tolkningar av Guds mysterier, medan deras liv däremot präglas av motsägelser. Det senare kan i hög grad sägas om Tertullianus, som de lutherska kyrkorna ihågkommer den 26 april.

Han var en av de mest inflytelserika teologerna och författarna i kyrkan under 200-talet, men kom med tiden att bli mer och mer isolerad. Hans polemiska läggning tillsammans med entusiasmen för den asketiska profetrörelsen, montanismen, gjorde att Tertullianus utvecklade ett alltmer intolerant drag. Efter att ha brutit med den stora kyrkan år 213, och även med de profeter han under en period sympatiserade med, dog han omgiven av endast ett fåtal anhängare.

Tertullianus föddes omkring år 160 i en förmögen familj i Karthago, där han fick en gedigen klassisk bildning. Efter sin omvändelse 193 kom han, med sanningen som utgångspunkt, att bli en av de mest övertygande försvararna av den kristna tron. Det var sanningen som motiverade Tertullianus kristna tro. Själv var han dess advokat. ”Vad är det demonerna hatar, hedningarna förkastar och de kristna lider och dör för?” Det är sanningen, veritas, svarade Tertullianus. I en av hans skrifter återkommer ordet 162 gånger. Gud är sanningens Gud, Jesus Kristus har kommit för att vi ska lära känna sanningen.

Med sin språkliga precision, inspirerad av den romerska juridiken, blev Tertullianus en nydanare av det kristna språket. Han lämnade bestående bidrag till den latinska teologin, inte minst genom sina formuleringar av treenighetsläran, och hans skrifter om dopet, bönen och martyriet kom att citeras flitigt av senare århundradens författare. Bland intellektuella romare njöt man av denne ordets mästare, för språkets och stilens skull. I några formuleringar som blivit klassiska hörs den ironiska tonen mellan raderna när Tertullianus hyllar den ”absurda” tron. ”Guds son har fötts: det var ‘skamligt’ och därför ingen skam. Guds son har dött: det är ‘galenskap’ och därför trovärdigt. Han begravdes och uppstod: det är säkert eftersom det är ‘omöjligt’.”

Kanske är ett av Tertullianus viktigaste bidrag just hans hållning till trons absurditet. Med stor tankeskärpa försvarar han tron – inför vilken tanken måste avträda sitt välde. Om giltigheten i denna fruktbara paradox var han själv ett vittne. Genom att ställa sitt skarpa intellekt under trons lydnad hade han blivit född på nytt.

Johannes, som också kallades Markus, växte upp i Jerusalem, och det var bland annat i hans mors hus som de första kristna möttes till bön, enligt Apostlagärningarna. Möjligen var det i det huset den sal låg där Jesus firade den sista måltiden med sina lärjungar, och där de var samlade till bön när Anden utgöts på pingstdagen.

Omkring år 44 slog Markus följe med Paulus och Barnabas, som var hans kusin, från Jerusalem till Antiochia, efter att de två apostlarna överlämnat en gåva som deras trossyskon i Syrien insamlat till församlingen i Jerusalem. En kort tid därefter fick Markus följa med när Paulus och Barnabas begav sig ut på sin första missionsresa, till Cypern och Pamfylien. Under uppehållet i Paymfylien övergav dock Markus de två, och reste tillbaka till Jerusalem, något som Paulus senare skarpt tillrättavisade honom för och som ledde till att de två skildes åt. Senare kom dock Markus och Paulus att försonas, och Markus var den som fanns vid apostelns sida under dennes fångenskap i Rom.

Markus var också lärjunge till Petrus, som i sitt första brev kallar honom ”min son”. Han tjänade aposteln som dennes sekreterare och tolk. Det var sannolikt på en direkt uppmaning från de kristna i Rom som Markus nedtecknade Petrus vittnesbörd om vad Jesus hade gjort och sagt, och därmed skapade han den litterära genre som blev evangelierna. Markusevangeliet betraktas allmänt som det äldsta av de fyra evangelierna. Somliga bibeltolkare menare att Markus också var den unge man som flydde naken efter att Jesus hade arresterats, något som endast nämns i dennes evangelium.

I den koptiska liturgin kallas Markus ”vittnet om den enfödde Sonens lidanden”. I sitt evangelium låter han blicken vila på mysteriet med den lidande tjänaren i vilken Människosonens härlighet är dold, samtidigt som han inte döljer lärjungarnas oförmåga att förstå vem Jesus var medan de levde tillsammans med honom.

I sin kyrkohistoria på 300-talet berättar Eusebios att Markus under den senare delen av sitt liv reste till Egypten där han grundade kyrkan i Alexandria, och till sist även blev martyr. Han räknas därför som den koptiska kyrkans förste biskop. Enligt traditionen överfördes Markus kropp till Venedig 828. Över tusen år senare, 1968, överlämnade kardinal Urbani som gåva en av Markus reliker till påven Kyrillos VI i Alexandria. En gest som markerade början på dialog och förnyat samförstånd mellan den koptiska och katolska kyrkan efter sekler av missförstånd och frostiga relationer.

I dag ihågkommer den armeniska kyrkan sina martyrer, de oräkneliga som föll offer för den turkiska utrensningen under Första världskriget.

Natten mellan den 24 och 25 april 1915 påbörjades massarresteringar av armeniska politiker, kyrkoledare, journalister, advokater och intellektuella i Konstantinopel, under förevändningen att Turkiets armenier planerade en revolt. Arresteringarna var inledningen på vad som skulle bli historiens andra största folkmord, i antal människor räknat, efter nazistregimens folkmord på judarna ett par årtionden senare.

Mellan 1915 och 1918 utrotades en och en halv miljon armenier genom omänsklig behandling och massdeporteringar där många dog på väg mot exilen eller i den syriska öknen. De som lyckades undkomma tog sin tillflykt till flyktingläger i Mellanöstern och vid områdena mot Kaukasus.

De orsaker som ledde till folkmordet, en märklig kombination av religion, etnicitet och politik är svårförståelig, men armenierna minns sina bröder och systrar som dog under Första världskriget som martyrer som förföljdes för sin tro och sitt annorlundaskap. De bevarade berättelserna, liksom den historiska forskningen, har visat att ytterst få armenier förnekade sina fäders tro och konverterade till islam för att undkomma turkarnas ursinne.

Kristna i både öst och väst firar i dag en av de mest vördade martyrerna från den tidiga kyrkan, Georg av Lydda, också kallad Georg den Store. I Sverige är han mer känd under namnet Sankt Göran. Han växte upp i en varmt troende kristen familj i Kappadokien i slutet av 200-talet. Efter att hans far, Gerontios, blivit martyr, flyttade han tillsammans med sin mor, Polycronia,till Palestina.

Georg inledde en framgångsrik militär karriär som gjorde att han vann inflytande vid det kejserliga hovet. Men när han blev kristen och en hängiven Jesu lärjunge, lämnade han armén och gav alla sina ägodelar till de fattiga. Genom sitt vittnesbörd lyckades han omvända kejsarinnan Alexandra, någon som kan ha föranlett den tidigare tolerante kejsar Diocletianus att inleda sina allt blodigare förföljelser av de kristna. Mitt under förföljelserna uppträdde Georg i senaten i Rom. ”Jag är Jesu Kristi tjänare, och har kommit till er för att vittna om sanningen”, sa han. ”Vad är sanning?”, frågade en av senatorerna, varpå Georg svarade: ”Sanningen är Kristus själv, som ni förföljer.”

De berättelser som överlevt från Georg den Stores martyrium är uppblandade med material av legendkaraktär, och det är svårt att rekonstruera exakt vad som hände. Även datum för hans död är osäkert, men vi vet att han blev begravd i staden Lydda i Palestina, där en kyrka byggdes till hans minne år 350. I den grekisk-ortodoxa kyrkan i Lydda visas fortfarande hans grav.

Berättelsen om Georgs martyrium översattes till alla de språk som användes i kyrkan såväl i öst som i väst och lästes flitigt som synaxarium i gudstjänsterna. Med tiden blev de alltmer utbroderade och vann en förnyad popularitet under medeltiden. Det är en historia fylld av mirakel, av vilka en del är ytterst märkvärdiga. I en av de mest berömda episoderna, odödliggjord genom otaliga ikonografiska framställningar och nedtecknad av Jacob av Varazze, dödar Georg en drake som terroriserat staden Silene i Libyen och befriar samtidigt en prinsessa. Skildringen gjorde honom till en symbol för kampen mot ondskan. En berömd skulptur av Sankt Göran och draken från 1400-talet finns i Storkyrkan i Stockholm, och en annan i förgylld brons på taket till Stockholms stadshus.

Georg den Store är skyddshelgon för ett antal länder och städer, bland andra England och Moskva, och oräkneliga kyrkor över världen bär hans namn. Han är även scoutrörelsens stora symbolgestalt. I rysk-ortodox tradition kallas han Pobedonosets, segerbäraren.

Maria Sagheddu föddes i Dorgali på Sardinen där hon växte upp i en fattig herdefamilj. Hon var ett begåvat barn, men tvingades ge upp sin skolgång under högstadiet för att hjälpa sin mor, som blivit änka, att ta hand om sina bröder och systrar. Maria hade inget större intresse av andliga frågor, men allt skulle förändras när hon var 18 år. Hon upplevde en hjärtats omvändelse och drogs in i ett intensivt böneliv. Man fann henne ofta på knä i kyrkan i tillbedjan inför sakramentet. Maria var snart klar över att hon ville ge hela sitt liv åt Gud, och bestämde sig för det monastiska livet.

Av sin andlige vägledare fick Maria rådet att söka sig till ett kontemplativt kloster. Hon lämnade Sardinien och inträdde 21 år gammal i trappistklostret Grottaferrata i närheten av Rom. Här fick hon vägledning av den insiktsfulla abbedissan Moder Pia, och Maria upptäckte den andliga ekumenik som företräddes av den franske prästen Paul Couturier, en av initiativtagarna till den internationella böneveckan för kristen enhet.

Efter en gudstjänst i klostret där man särskilt bett om upprättelse av enheten i kyrkan, upplevde Maria hur Herren talade till henne om att ge sitt liv för den kristna enhetens sak. Samma natt kände hon en svår smärta i skuldran, hennes hälsa försämrades den närmaste tiden och efter några månader fick Maria, som nu antagit namnet syster Maria Gabriella, diagnosen tuberkulos. Den tid hon hade kvar ägnade hon åt att leva med den bön som Jesus själv hade bett, när han bad sin Fader att de som trodde på honom skulle vara ett.

Även om hennes berättelse liknar den som kännetecknar många andra vittnen som haft ett starkt patos för ekumenik, kom Marias ringhet och enkelhet mycket snart att uppfattas som särskilt tecken: här fick de kristna en förebild för hur de skulle vandra tillsammans mot en djupare enhet. Maria kom att bli en viktig inspirationskälla för många när den ekumeniska rörelsen växte sig stark inom den katolska kyrkan. Berättelsen om hennes liv, hur hon frambar sig själv som ett offer för kyrkans enhet, gjorde djupa intryck på människor i många traditioner och länder.

Syster Maria Gabriella dog den 23 april 1939, endast 25 år gammal. Hon saligförklarades av påven Johannes Paulus II 1983, i samband med avslutningen av den årliga böneveckan för kristen enhet. Hennes minnesdag firas den 22 april.

Anselm av Canterbury har kallats för ”skolastikens fader”. Han var lärd, bildad och som ärkebiskop också mäktig. Men det högsta målet i hans liv var alltid att ställa sitt förstånd och sin makt i kyrkans tjänst.

Anselm föddes i norra Italien i en förmögen familj. Redan som femtonåring ville han bli munk, men fick inte sin fars tillåtelse. Abboten i det kloster han uppsökt avvisade honom därför, till Anselms stora besvikelse. Desillusionerad levde han en tid ett lättjefullt och oengagerat kristet liv.

Men längtan efter ett monastiskt liv slocknade inte. Några år senare lämnade han hemmet och vandrade norrut, genom alperna till Frankrike och ett kloster i Normandie. 27 år gammal upptogs han som novis i klostret, där han tillsammans med munkarna levde efter Benedikts regel. Tre år senare blev han klostrets prior.

År 1092 dog ärkebiskopen av Canterbury, och Englands kung Vilhelm II passade på att beslagta ärkebiskopssätets mark och intäkter. Det sena 1000-talet var en ekonomisk blomstringstid i Europa, och tack vare ökade skatteintäkter stärkte kungamakten sin ställning. Dess beroende av kyrkan minskade, och i stället för att luta sig mot den försökte man nu ta makten över den. Bland annat ville furstarna själva tillsätta biskopar och krävde att dessa underordnade sig kungamakten och inte påven.

När Anselm nu erbjöds att bli ärkebiskop i Canterbury kastades han rakt in i detta spel, men den lärde munken visade sig fullt kapabel att spela det. Först vägrade han anta erbjudandet, med hänvisning till sin höga ålder. När kungen stod på sig uppställde Anselm ett antal villkor för att tacka ja, bland annat att kyrkan skulle återfå sin beslagtagna egendom. Vilhelm II accepterade motvilligt, ett beslut han snart fick anledning att ångra. Anselm använde hela sin intelligens för att värna kyrkans frihet. Vid ett tillfälle gav han de pengar som kungen krävde för sitt krigsföretag till de fattiga i stiftet. Under flera perioder tvingades Anselm i exil på grund av sin vägran att underordna sig.

Under tiden i exil tillkom flera av Anselms viktigaste teologiska verk, bland annat Varför blev Gud människa? Intellektuellt arbetade Anselm efter maximen ”Jag tror för att förstå”. Tron stod inte i konflikt med förnuftet, betonade han. Man behövde inte välja det ena eller det andra. Men förnuftet var märkt av syndafallet och klarade sig inte på egen hand: det behövde trons upplysning för att kunna förstå och förklara världen. Därför var kyrkans lära inte trons fängelse, utan dess utsiktstorn.

Efter sin död år 1109 helgonförklarades Anselm på initiativ av hans efterträdare Thomas Becket. År 1720 utsågs han till kyrkolärare i den romersk katolska kyrkan.