Jungfru Marie besök


Jungfru Marias besök hos Elisabet , skildrat i Lukasevangeliets första kapitel, har fått en egen fest under kyrkans heliga år. Den infaller i västkyrkan den 31 maj, i tiden mellan pingst och firandet av Johannes döparens födelse, medan östkyrkan firar denna fest den 2 juli. Det är under detta besök Maria utbrister i den lovsång, Magnificat, som kyrkan över hela världen sjunger i sin vesper

Lukas berättar att när Maria fått besök av ängeln Gabriel, begav hon sig till bergslandet för att besöka sin kusin, Elisabet, som också väntade sitt barn. Hennes son, Johannes Döparen, skulle bli vägröjare för Messias. Maria är fylld av Guds närvaro, och hon bär denna närvaro till världen ”i ett språng av glädje”, som kyrkofadern Ambrosius uttrycker det.

När Johannes sparkar till av glädje i Elisabets moderliv, får Maria profeternas erkännande. Elisabet fylls av Helig Ande och utbrister i den bekännelse som kyrkan skulle göra till sin: ”Hur kan det hända mig att min Herres mor kommer till mig?” Hon är den förste som tilltalar Maria som Guds moder, och därmed bekänner sin tro att barnet hon bär, och skall föda, är Gud av Gud. Sedan dess har kyrkan vördat Maria som Guds moder, medveten om att Marias mysterium kan inte skiljas från Jesu mysterium.

I den latinska delen av kristenheten började detta besök årligen firas redan på 500-talet, och då den tredje söndagen i advent. Franciskanerna introducerade den som en högtidsdag 1263. Festen påbjöds i hela västkyrkan av påven Bonifatius IX år 1389, och dess datum ändrades då till den 2 juli, den åttonde dagen efter firandet av Johannes Döparens födelse. Detta som ett led i försöken att hejda kyrkans splittring, eftersom den först firades i den bysantinska liturgin på den dagen.

I den katolska kalendern kom man ändå att välja den 31 maj för festen, den dag som avslutar den månad som traditionellt har varit tillägnad Maria, men också för att det är bibliskt motiverat: Marias besök hos Elisabet skedde efter bebådelsen, men innan Johannes födelse. Samma datum har därför även antagits av den anglikanska kyrkan.

 

Bilden: Jungfru Marie besök, fresk från Monastero Matris Domini i Bergamo.

 

Watchman Nee (1903-1972)

 

Watchman Nee var en av Kinas mest färgstarka andliga ledare under 1900-talet. Han förföljdes av den kommunistiska regimen, och tillbringade de 20 sista åren av sitt liv i fångenskap. Namnet Watchman Nee tog han eftersom han såg det som sin kallelse att mana människor till vaksamhet inför Kristi ankomst.

När han 17 år gammal gick för att lyssna till en evangelist som hette Dora Yu, upplevde  Nee sitt andliga uppvaknande. Från den dagen fattade han beslutet att helhjärtat överlåta sig åt Jesus Kristus. Ett år senare träffade han en äldre kvinnlig missionär från England, M E Barber, som blev hans andlige vägledare. Hon introducerade honom för andlig litteratur som skulle få ett avgörande inflytande på honom, bland annat författare som Andrew Murray och Madame Guyon.

Watchman Nee är framför allt känd för sin undervisning om det djupare livet med Kristus. Att vara kristen, framhöll han, handlar inte bara om att ha kunskap om tron – det är att ta emot och leva det gudomliga livet. Hans kanske mest kända bok, The normal Christian life, bygger på en utläggning av de första kapitlen i Romarbrevet, varifrån han förklarar sin syn på ett naturligt kristet liv.

De kristnas enhet låg Watchman Nee varmt om hjärtat, och han grundade församlingar utifrån principen ”en kyrka i varje stad”. Geografiska avstånd såg han som enda skälet till att kristna skulle vara uppdelade i flera församlingar. Genom Nee och hans medarbetare grundades 700 lokala församlingar runt om i Kina under perioden 1923-1949. Dessa kom att utgöra basen i den underjordiska husförsamlingsrörelsen efter revolutionen.

I mars 1952 arresterades och fängslades Watchman Nee för sin tro; han förblev kvar i fängelset fram till sin död 1972. Under hela denna period fick han endast ta emot besök av sin hustru. I sitt allra sista brev, skrivet samma dag som han dog, talar Nee om sin ”glädje i Herren”. Han skriver: ”Trots min sjukdom, är mitt hjärta fyllt av glädje.”

Watchman Nee dog i sin cell den 30 maj 1972. När en släkting kom för att hämta hans få tillhörigheter, fann hon en papperslapp där han skrivit några ord som sammanfattar hans andliga testamente. På lappen stod att läsa:

”Kristus är Guds son, som dog för att förlåta syndare och uppstod efter tre dagar. Detta är universums största sanning. Jag dör för min tro på Kristus. Watchmann Nee.”

Genom sitt författarskap har Watchman Nee påverkat kristna över hela världen. Hans samlade skrifter på engelska består av 62 volymer, och åtskilliga av hans böcker har även utgivits på svenska.

 

 

Joachim av Fiore (1130-1202)

 

Joachim av Fiore var cisterciensmunk och ledare för en väckelserörelse i Italien som ledde till grundandet av en ny orden på 1100-talet. Han föddes i Celico i Kalabrien omkring år 1130. När han var i trettioårsåldern lämnade han sitt arbete och reste till Det heliga landet där han upplevde en djupgående omvändelse. Här väcktes den stora kärlek till Skriften som kom att påverka hela hans återstående liv. Efter att ha återvänt till Italien levde han en tid som eremit, och anslöt sig sedan till ett cistercienskloster i Corazzo, där han blev abbot 1177.

Joachim insåg snart att det traditionella monastiska livet inte var rustat att möta den kris som vid denna tid skakade kyrkan och samhället. Tillsammans med flera vänner och med stöd av Siciliens politiska ledning, tog han därför initiativet till en ny orden, där klostret i San Giovanni i Fiore blev centrum. Han kritiserades av cistercienserna som menade att han övergett dem, men togs i försvar av påvar och kejsare.

Joachim av Fiore efterlämnade en andlig skatt i form av bibelkommentarer, där ett radikalt kristet lärjungaskap lyser igenom. Han var en profetisk röst i kyrkan, som uppmanade alla som ville lyssna att leva evangeliets enkelhet och ödmjukhet i en tid av våld och tumult. I synnerhet är han ihågkommen för sin teologi om den heliga Treenighetens väsen, liksom för de profetior om en ”Andens tidsålder” som kom att inspirera många förnyelserörelser i kyrkan under 1200-talet.

Joachim dog i sitt eremitage den 30 maj 1202, där han valt att tillbringa den sista tiden av sitt liv. Hans minnesdag är den 29 maj.

 

 

Andreas av Konstantinopel (900-tal)

 

I spänningen mellan dårskap och vishet, mellan Guds värld och människans, uppträdde i det bysantinska riket de heliga dårarna. Under sken av att vara förryckta tjänade de Gud och sina medmänniskor. ”Är han from eller tokig?” undrade omgivningen, som i regel inte insåg vilka de heliga dårarna var förrän de var döda.

Dårarna i Kristus åberopande Paulus ord om att den som tycker sig vara vis i världslig mening ”måste först bli en dåre för att bli vis”. Genom oväntade handlingar och gåtfulla ord, utmanande och chockerande, vittnade de om realiteten av en ”anti-värld”. Genom deras dårskap blev samtidens vishet vägd på en våg och befunnen för lätt. För många blev det stynget i hjärtat som ledde till omvändelse.

Den förste dåren i Kristus som kom att vördas i den bysantinska traditionen var den hellige Andreas, Dåren kallad. De historiska uppgifterna om hans liv är så motsägelsefulla att det till och med är osäkert om han ens existerat. Han kan ha varit invånare i staden Scizia och tycks ha levt som slav. Enligt hans levnadstecknare, en viss Nikeforos som var präst vid Hagia Sophia i Konstatinopel, utbildades Andreas av sin slavägare som ville att denne skulle bli hans sekreterare. Medan Andreas ännu var mycket ung, började han plötsligt visa tecken på sinnessjukdom. Hans herre kedjade då fast honom vid St Anastasiakyrkan, men till ingen nytta: Andreas karriär som Konstantinopels mest vördade Kristusdåre hade tagit sin början.

Från den dagen lät Andreas sitt yttre förfalla så till den grad att till och med djuren upplevde honom motbjudande. De heliga dårarna ville så långt möjligt dölja sin helighet för att i sann ödmjukhet kunna tjäna människorna.

Dåren Andreas var en visionär med profetiska gåvor, som ofta talade om Guds rike och mänsklighetens slutliga mål. I ljuset av Skriftens ord om tidens fullhet förkunnade han att domen redan tagit sin början. En person vid namn Epifanius, som utan tvekan var vid sina sinnens fulla bruk och därtill blev patriark i Konstatinopel, var en av Andreas lärjungar.

Till skillnad från sin föregångare, Symeon av Emessa, var syftet med Andreas synbara dårskap inte att avslöja människors synder. Istället ägnade han hela sitt liv åt att peka på en osynlig verklighet och en vishet som inte är av denna världen. Kanske är det därför han är så älskad bland munkarna i den bysantinska traditionen. De har tillägnat honom en mängd kyrkor på de mest osannolika platser.

 

 

 

Paul Gerhardt (1607-1676)

 

Poeten och pastorn Paul Gerhardt anses vara den främste hymndiktaren i den tyska lutherska traditionen. Hans sånger är älskade och brukade över hela världen, även långt utanför de lutherska kyrkorna.

Gerhardt föddes i Gräfenhainichen 1607, där han genomgick grundskolan för att 1628 bli inskriven vid universitet i Wittenberg. Han blev kvar i staden till 1642, och det var under denna period bruket av hymner för andlig vägledning blev levande för honom. Senare flyttade Gerhardt till Mittenwalde, i närheten av Berlin, och fick 1651 sitt första kyrkliga uppdrag. Det var under denna period han skrev de flesta av sina hymner. I Mittenwalde gifte han sig med Anna Maria Barthold. De fick sitt första barn, en flicka som dog redan som spädbarn.1657 flyttade Gerhardt med sin familj till Berlin där han blev biträdande pastor i St Nicholas kyrkan. Här kom han att tjänstgöra i tio år.

I sina sånger ville Gerhardt förena trohet mot Skriften med lyhördhet för det specifikt lutherska arvet. Han lägger stor tonvikt vid den enskildes personliga liv med Gud. Inspirerad av medeltidens mystik skrev han enkla och innerliga hymner och dikter som nådde in i människors hjärtan. Till skillnad från en del andra samtida författare inom den tyska pietismen som hade samma intentioner, var Gerhardt inte överdrivet sentimental i sin framställning av det andliga livet. Hans mest välkända sånger, tonsatta av Johann Sebastian Bach, sjungs än i dag världen över. Samtliga sånger av Paul Gerhardt som finns bevarade är från perioden före 1667.

1668 fick Gerhardt lämna sin församlingstjänst i Berlin. Skälet var att han inte kunde acceptera ett påbud som utfärdats av kurfursten Frederick William av Brandenburg i de spänningar som rådde mellan lutheranerna och de reformerta. Paul Gerhardt var för egen del inte en person som sökte kontroverser, och hade många reformerta bland sina vänner och åhörare, men påbudet uppfattade han som ett svek mot den lutherska bekännelsen.

I frid drog sig Gerhardt tillbaka till Lübben, där han återfick kyrkliga uppdrag under den senare delen av sitt liv. Hans hustru hade avlidit medan de bodde i Berlin, och lämnat honom ensam med det enda av deras barn som överlevt. Gerhardt dog i Lübben den 27 maj 1676.

 

 

Augustinus av Canterbury (d 604)

 

Munken Augustinus, som blev den första ärkebiskopen av Canterbury, dog år 604 efter att ha fullbordat din tjänst i England och utsett en efterträdare. Den enda vi känner till om honom från tiden innan 596, när han av påven Gregorios den Store sändes till England, är att han var prior för klostret Sant’Andrea i Rom.

Det missionsprojekt i England som leddes av Augustinus, möjliggjordes av att kungen i Kent, Ethelbert, gifte sig med en frankisk prinsessa som var kristen. En kort tid därefter organiserade påven Gregorios en grupp på 40 personer, av vilka flera var munkar, som skulle resa till England för att sprida tron på Kristus. Augustinus var till att börja med tveksam till att följa med, men tillrättavisades då av påven. Till sist fann han sig i förslaget, och utanför Canterburys stadsmur tilldelades han mark av kung Ethelbert för att uppföra en kyrka med kloster. Där förkunnade han och hans medbröder evangeliet, främst genom det vittnesbörd som deras liv i gemenskap var, med de första apostoliska kommuniteterna som modell. Många kom till tro, och på juldagen 597 döptes många tusen till Kristus.

Klosterkyrkan blev snart centrum för Englands första stift och Augustinus vigdes till ärkebiskop av Canterbury. Med påvens stöd arbetade han för att ge församlingslivet i England en fast grund, han byggde nya kyrkor och restaurerade de gamla som hade övergetts efter den första evangeliseringen av engelskt territorium. Den icke-kristna befolkningen bemötte han med respekt, övertygad om att en äkta överlåtelse åt evangeliet måste vara grundad på människors fria val. Han hade dock inte samma tålamod med de problematiska grupper av kristna som redan fanns i de västra delarna av England. Även om han inrättade flera nya stift, lyckades han därför inte skapa full enhet bland de kristna i Britannien. Augustinus dog i Canterbury den 26 maj 604.

 

 

Beda Venerabilis (673-735)

 

Beda Venerabilis överlämnades som liten pojke, sju år gammal, till klostret Wearmouth, där han uppfostrades under dess ledare Benedictus Biscop. Där kom han sedan att tillbringa hela livet ”alltid skrivande, alltid bedjande, alltid läsande, alltid lärande”, som det hette i hans eftermäle. Sökandet efter den inre frid och den vishet som kommer av en bedjande läsning av Guds ord var något av det som utmärkte honom allra mest

Beda ägnade sig åt ett grundligt studium av Bibeln och därefter åt noggranna historiska studier, något som gav honom hedersnamnet ”den engelska historiens fader”. Han skrev först några läroböcker för klosterskolan och i verket De Temporum Ratione lade han grunden för den moderna tideräkningen efter Kristi födelse. Hans rika författarskap omfattar en rad ämnen och kulminerade i ett stort kyrkohistoriskt verk som avslutades 731. Mindre än ett decennium efter sin död fick han hedersnamnet Venerabilis, som betyder ”den vördnadsvärde”.

Trots att han aldrig reste längre än till York, kom otaliga munkar i generationerna efter honom att betrakta Beda som sin andlige lärare och fader. Hans djupa kännedom av trons källor och kyrkofädernas skrifter, tillsammans med hans lyhördhet för sin egen samtid, gjorde honom till en viktig gestalt i formandet av en historisk och andlig medvetenhet i västerlandet i en tid som såg de första tecknen på en andlig förnyelse i England.

Den 25 maj 735 tog Beda sitt sista andetag, just efter att ha dikterat den avslutande meningen i översättningen av Johannesevangeliet. Hans reliker finns i katedralen i Durham i England.

 

 

Charles Wesley (1707–1788)

 

Charles Wesley var yngre bror till John och tillsammans med honom förgrundsgestalt i den metodistiska rörelsen. I relation till föräldrarna Samuel och Susanna var det tydligt att John ärvt Susannas rationella sinne för organisation, medan Charles snarare liknade fadern: känslosam, hängiven och en aning ostrukturerad. John formulerade det som att han själv var den metodistiska rörelsen huvud, medan Charles var hjärtat.

Charles föddes år 1708 och utbildade sig liksom sin bror i Oxford. Han hade planerat att hålla sig inom akademin, men John övertygade honom att följa med som missionär till Nordamerika. Resan krävde att han prästvigdes och Charles ”fruktade storligen”, som han skriver, att ikläda sig det kyrkliga ämbetet – men föll till föga för broderns beslutsamhet. I mars 1736 avseglade de mot den Nya världen. Företaget misslyckades dock kapitalt, och Charles återvände till England redan ett halvår senare.

Efter återkomsten följde en tid av kamp och sökande. Men på pingstdagen i maj 1738 skedde ett andligt genombrott – omvändelsen, som han själv kallade det. ”Jag kände ett våldsamt motstånd och en ovilja att tro, men Guds Ande kämpade med min ande och med de onda andarna tills, steg för steg, Han fördrev min otros mörker.” Några dagar senare fick han det glada beskedet att John haft ett liknande genombrott.

Poesin blev Charles Wesleys främsta språk för tron. Han skrev över 9 000 hymner; många av dem sjungs än idag, och översättningar återfinns även i svenska psalmböcker. Sångerna präglas av den evangelikala väckelsens teologi och erfarenhet. De är sprängfyllda med bibelreferenser och starkt kristocentriska. Samtidigt som de ger uttryck för distinkta metodistiska lärosatser var Charles ibland tveksam till broderns rigiditet. Han utnyttjade poesins öppenhet i bland annat sångerna om helgelse, där han gav utrymme för olika typer av processer och erfarenheter.

Livet igenom förblev Charles starkt förankrad i den Anglikanska kyrkan och i sin identitet som präst. Liturgin och det regelbundna nattvardsfirandet var fundament i hans andliga liv. År 1745 kom detta till uttryck i sångboken Hymns on the Lord’s Supper som han gav ut tillsammans med John i ett försök att blåsa liv i kyrkans nattvardsfirande.

 

 

Girolamo Savonarola (1452–1498)


I tider då kyrkan brister i trohet händer det att helgonen inte bara framstår som fanatiker, utan faktiskt drivs till fanatism av sina heta kärlek och sin förtvivlan över korruptionen. Det var fallet med 1400-talsmunken Girolamo Savonarola.

Savonarola föddes i norra Italien år 1452. Han studerade vid universitetet och tänkte bli läkare likt sin farfar. Men Gud grep hans hjärta och med det följde sorgen över det kyrkliga förfallet i renässansens Italien. Det började med att han skrev apokalyptiskt färgade dikter med särskild udd mot det påvliga hovet. Hans längtan till Gud och bort från världen ledde honom till ett monastiskt liv. Men det är talande att han sökte sig till predikarorden, dominikanerna: han sökte inte ensamheten, utan ville dra andra med sig.

I orden gjorde han sig obekväm genom sina protester mot försöken att lätta på de strikta reglerna kring fattigdom som grundaren Dominikus lagt fast. Efter några år fick han börja predika, och han vände sig till den välbärgade staden Florens med maningar till bot och omvändelse. Han fördömde de rika som exploaterade de fattiga, och gisslade prästerskapet. Guds dom skulle komma om de inte omvände sig och levde efter den tro de bekände, varnade han.

Han samlade stora skaror, men fick också många fiender. När den franske kungen invaderade norra Italien år 1494 uppfattades det som ett bevis för Savonarolas profetiska gåva: nu var Guds dom nära. Savonarolas inflytande ökade, hans anhängare tog makten i staden och man stiftade lagar mot allt från otrohet till berusning. Florens skulle, enligt munkens profetior, bli ett nytt Jerusalem, en rättfärdig stad, ett ljus för världen.

Efter att Savonarola vägrat att inställa sig för påven förbjöds han att predika. Han lydde under några månader, men upptog sedan sin verksamhet, nu mer polemisk än någonsin. Han samlade ungdomar till särskilda gudstjänster och ordnade mäktiga processioner i staden. 1497 hotade påven att lägga hela Florens under interdikt om de inte tog sin hand ifrån honom. Efter en tids kamp lydde man, och 1498 utelämnades Savonarola till överheten. Han torterades och avrättades den 23 maj 1498.

Savonarola dömdes som heretiker, men han hade inte avvikit från läran. Mitt under den svåraste pressen skrev han sitt mästerverk, Korsets triumf, som hyllade korsets seger över världen genom kärleken. Han var en tidvis fanatisk entusiast, men ingen irrlärare. Idag överväger den katolska kyrkan hans saligförklarande.

 

 

 

Rita av Cascia (1381-1457)

 

Rita Lotti, från en liten förort utanför staden Cascia i Italien, har kallats för De hopplösa fallens skyddshelgon, La Abogada de Impossibles. Katoliker med äktenskapsproblem, liksom andra svåra bekymmer, vänder sig gärna till henne med sina förböner.

Rita var det enda barnet till Antonio och Amata Lotti, som var till åren komna när de fick henne. Som flicka besökte Rita ofta nunnorna i stadens augustinkloster, och uttryckte tidigt en önskan om att få bli nunna. Men trots att föräldrarna var mycket fromma ville de inte lyssna till sin dotters begäran. Istället gifte de bort henne med Paolo Mancini, som blev tjänsteman i Cascia. Rita hade fått två barn när hon var 18 år, men levde i ett mycket olyckligt äktenskap. Medan hennes man var hård mot henne, besvarade hon hans hätskhet med förbön och ett utgivande liv. Till sist fick hon emellertid se sin man omvänd. Denne hamnade dock ofta i konflikt med meningsmotståndare på grund av sitt häftiga temperament, och vid ett tillfälle när han var på väg hem blev han överfallen och mördad. När sönerna ville hämnas sin fars död gjorde hon allt för att förmå dem att avstå, men de ville inte lyssna. Inom ett år hade båda dött.

Rita som nu var helt ensam försökte efter detta att få inträda i augustinernas kloster i Cascia men nekades eftersom hon varit gift. Hon levde ett liv i bön och överlåtelse, och medlade bland annat mellan sin makes familj och den familj som dödat honom och hennes söner. Efter flera försök blev hon till sist mottagen i klostret år 1413 och levde där i fyrtio år.

Under en sjukdom hade Rita en rad visioner, och fick även ta emot ett slags stigmatisering i form av små sår i pannan som liknade Jesu törnekrona. Hon kanoniserades år 1900 och firas i katolska kyrkan på sin dödsdag den 22 maj. Efter Ritas död berättas det att åtskilliga under inträffade vid hennes grav, och den ännu oförstörda kroppen kan ses i Basilikan St Rita i Cascia.